De människor som mår bra och trivs i en sjuk värld är dem som oroar mig, inte dem som mår dåligt och har problem. Dom har fattat vad det handlar om. Att överleva tillräckligt länge för att känna att man gjort något, utan att sälja sin själ på köpet eller kompromissa sin integritet.

Å andra sidan vem vill gå igenom livet olycklig? Kanske finns det någon sorts balansgång? Kanske är det tur att man kan välja mellan de två frivilligt och inte är drabbad av någon pskologisk sjukdom som gör att man fastnar i något slags konstant depressivt tillstånd.

Konstigt nog får de glada mest utrymme i media. Exemplen är många där folk får prata ut hur lyckliga de är just nu, med en dold instruktion till läsaren att han/hon får snabba på om "du" ska hinna bli lika lycklig.

Inget bra kan komma från människor som är alltför lyckliga.

Läs även andra bloggares åsikter om lycka, livsfilosofi