Jag förstår precis vad killen i SVDs Fråga en Psykolog menar för jag "lider" av samma sak.

Men jag kan inte se att det skulle vara något "problem" som behöver terapi.

Det är helt naturligt att skratta åt allvarliga och absurda saker, att inte ta livet på alltför stort allvar.

Jag kommer ihåg ett liknande scenario någon gång på 80-talet, tillsammans med min lillebror, på dagen av mordet på Olof Palme.

Jag måste ha varit 9-10 år och var med mina föräldrar i Göteborg på en square-dance fest, som trots allvaret i den stora händelsen fortgick som planerat.

På det stora dansgolvet stod jag med mina föräldar och det skulle hållas en tyst minut. Jag kunde inte sluta skratta. Jag försökte verkligen, men det gick inte.

Varenda en av de storkjolade kvinnorna och männen i comwboyhattar tittade argt på mig när mitt skratt var det enda som hördes i hela aulan under minnesstunden.

Så jag skulle inte ta psykologen Madeleine Gauffin Rahme på alltför stort allvar i fortsättningen...

Läs även andra bloggares åsikter om humor, skratt, absurd, allvar, psykolog.