En av de värsta debattartiklarna om narkotikapolitik jag läst av en s.k. intellektuell person har författats av Björn Ranelid och publicerats i Dagens Arbete.

Under förevändningen Tvång är enda botemedlet skriver Ranelid i huvudsak att våld, tvång, trakasserier, diskriminering och förnedring är försvarsbart när det gäller narkomaner och deras beroendesjukdom av illegala substanser.

Några citat från krönikan:

- Alla narkomaner måste behandlas och få vård. Heroinister kan aldrig bli hjälpta av enbart vackra och snälla ord. De ska avgiftas mot sina egna viljor, om de inte frivilligt accepterar behandlingen. Det existerar inga gömställen för dem, deras anhöriga och barn.

- Heroinister och missbrukare av andra tunga droger måste behandlas med tvång, ty deras hjärnor, viljor och önskningar är deras värsta fiender. De ljuger för sig själva och gräver sina egna gravar.

Varför inte tortera narkomaner på öppen gata? Det går både snabbare och åstadkommer samma sak. Att någon som skrivit flera böcker förenklar ett sådant komplicerat ämne till "mer tvång" är mer än skrämmande. Det är ofattbart.

Att uppmana till våld mot redan marginaliserade och sjuka människor är sjukt.

Jag kommer ihåg som barn hur missbrukare visades i media när de utsattes för polisvåld för "deras egna bästa". De brottades skrikande ner av civila narkotikapoliser i ett hopplöst försök att stoppa några gram amfetamin eller heroin.

Detta skrämde mig bort från att testa narkotika, precis som var avsikten. Men sedan började jag ifrågasaätta och tänka för mig själv. Och kom fram till insikten att använda missbrukare för propagandasyfte är fundamentalt fel och oetiskt. Och det lämnar en dålig smak i munnen.

Något som Ranelid tydligen aldrig smakat.

Läs även andra bloggares åsikter om narkotika, knark, ranelid, tvång, missbruk, debatt.