Nu åter till "förlagskollektivet" Tidsam, — för att använda Carl-Johan Bonniers skojfriska nya ord för "kartell" — och dess maktmissbruk. Carl-Johan Bonnier kanske borde visa upp några bevis för att "ägarförlagen inte dominerar Tidsam". Carl-Johan Bonnier kanske har en annan definition på dominans än den som är allmänt bruklig.

Carl-Johan Bonniers yttranden är hur som helst bara dimridåer. För det är inte ägarförlagens dominans av Tidsam som debatten gäller, den kan antas för given och är inget att vare sig förvånas eller förfäras över. Ägarna brukar dominera företag som ska främja ägarnas mycket specifika intressen, som t ex i Tidsams fall försäljningen av ägarnas tidningar.

Utan det som debatten gäller — eller borde gälla — är ägarförlagens dominans GENOM sitt företag Tidsam över tillgången till och utbudet på den svenska tidningsmarknaden.

Fram till 1994 har Tidsam hanterat sitt maktmonopol med stor återhållsamhet. Tidsam stod fram till detta år öppet för varje tidning som trodde sig kunna sälja minst 10.000 exemplar. Om det skulle visa sig att förhoppningarna inte infriades fick tidningen i fråga lämna Tidsam och "flytta ned" till den lilla distributören Predab, som hade mindre resurser och en sämre distribution.

Inträdesbiljetten till Tidsam var överkomlig även för små förlag. Det kostade 3 000 kronor att bli inregistrerad.

Fram till 1994 var det alltså, som sig bör, varje förlag självt som bestämde vem i Sverige som skulle få möjlighet att köpa förlagets produkter.

Men i december 1993 dukade den lilla distributören Predab under för Tidsams övermäktiga konkurrens, och efterträddes i januari 1994 av den ännu mindre distributören SMD (idag Interpress).

De gamla icke-ägartidningar som redan fanns i Tidsams distribution kunde Tidsam inte göra något åt. Men några nya tidningar från dessa förlag fick inte göra sig besvär, än mindre några nya förlag. Under de närmast följande 20 månaderna påstod Tidsam envist att det inte fanns utrymme att ta in några nya tidningar från icke-ägarförlagen.

Tre av de förlag, däribland Epix, som av Tidsam hade utestängts från massmarknaden anmälde därför Tidsam i maj 94 för konkurrensverket (KKV) för brott mot konkurrenslagen.

Tidsam hade dock förekommit förlagen, och bett KKV om antingen ett icke-ingripande-besked eller om "undantag".

Med benägen hjälp från Tidsams advokat (och styrelsemedlem) Dag Wersén drogs ärendet i långbänk 20 månader. Först i januari 1996 kunde KKV äntligen meddela sitt beslut: Tidsam fick sin begärda frisedel, det fanns enligt KKV ingen anledning att ingripa mot Tidsam. Detta beslut använde Tidsam sedan med stor framgång för att vifta bort all kritik mot sitt agerande från 1994 framåt.

KKV:s friande beslut föreföll obegripligt och en skandal, eftersom Tidsams maktmissbruk varit så uppenbart för de flesta som hade med tidningar att göra.

Obegriplighetens dimmor skingrades först hösten 1997, när Lars Hillersbergs tidskrift Gatskrikan publicerade en artikel som granskade förarbetena till KKV:s beslut. I ljuset av dessa förarbeten framstod KKV:s beslut som tidningsdistributionens Daytonavtal.

KKV hade försökt granska marknaden, och i samband därmed hört olika expertvittnen. Alla dessa expertvittnen hade ansett att Tidsams agerande bröt mot konkurrenslagarna och var menligt för yttrandefriheten.

Märkligt nog uppmärksammas det ingenstans i KKV:s utredning att konkurrensen på svenska tidningsmarknaden var som störst och mest jämlik i Presam, som ju formellt var ett monopol. I Presam hade alla tidningar och alla förlag, små likaväl som stora, möjlighet att söka sig till läsarna på samma villkor, både när det gällde kostnader och distribution. Presam fick, i motsats till Tidsam, inte ge särskilda förmåner till sina ägare. Presam var närmast en serviceinstitution – likt t.ex. posten — som skulle garantera lika tillgång till alla som behövde dess tjänster.

När Presams "monopol" slogs sönder i flera självständiga enheter, påstods avsikten vara att främja konkurrensen och mångfalden. Det som hände var i stället att de mindre tidningarna omedelbart fick sämre villkor, och att cirka 50 % av dem slogs ut från den öppna marknaden.

Men även om det i fortsättningen rådde stor ojämlikhet mellan de stora tidningarna i Tidsam och de små tidningarna i Predab, så rådde åtminstone fortsatt fri och jämlik konkurrens bland de stora respektive bland de små tidningarna sinsemellan.

Men efter 1993 ansåg sig Tidsam inte längre behöva hyckla om ansvar för mångfald och yttrandefrihet. Nu gällde det uteslutande ägarna Bonniers & Co:s vinstintresse. Tidsams advokat Dag Wersén bekräftade 7 juni 1995 under ett sammanträde med KKV

— att ägarförlag hade företräde framför icke ägarförlag i Tidsam,

Följden blev att KKV 20 juni 1995 skickade ett "förslag till beslut" till Tidsam. Detta förslag finns inte bland KKV:s offentliga handlingar, eftersom det enligt KKV bara var ett förslag till en handling. Beslutsförslaget var så att säga "virtuellt". Det var ingen riktig handling, och finns följaktligen inte i det verkliga livet. Icke desto mindre finns förslaget i arkiven hos advokaterna för de båda andra tidningar (Sköna Dagar och MotoPress) som likt Epix hade anmält Tidsam för KKV. Men därifrån kan inte "beslutsförslaget" heller lämnas ut p g a advokaternas tystnadsplikt.

Beslutsförslaget finns alltså inte tillgängligt – men man kan mycket väl sluta sig till vad det gick ut på, utifrån Tidsams förgrymmade reaktion två månader senare.

Medan Tidsam i sin inlaga till KKV 94-09-13 lögnaktigt påstod att "Tidsam under 1994 måst helt avböja distribution för nya förlag och nya titlar", argumenterade Tidsam nu att man ju under 1994 hade tagit in en hel del nya tidningar.

Tidsams sanningar skiftar färg som en kameleont, alltefter behov, både under behandlingen i konkurrensverket och i tingsrätten.

KKV svarar på denna Tidsam-uppvisning i klassiskt "dubbeltänk" i Orwells ("1984") anda med nya förhandlingar och sammanträden både med Tidsam och SMD (Predabs ännu svagare efterträdare), som Tidsam lika högröstat som felaktigt presenterar som en jämbördig konkurrent, som alla ickeägarförlag bör kunna anlita, så att Tidsam ska kunna koncentrera sig på sina ägares tidningar.

Dessa kompletteringar införs 13 november enligt önskemålen, och därmed försvinner det ursprungliga sammanträdesprotokollet ut i samma virtuella verklighet dit redan KKV:s beslutsförslag avlägsnat sig. I det ursprungliga protokollets ställe träder en ny "tjänsteanteckning", efterdaterad till 11 oktober, där utöver inlednings- och avslutningsfraserna bara sammanlagt fem och en halv rad finns kvar av det ursprungliga protokollet.

Om Wehtje till äventyrs hade tyckt att en sådan återgång till tidigare förhållanden inte skulle varit helt förkastlig, det vet vi inte. För nu tar åter de begärda ändringarna vid, och i dessa framför SMD Tidsams kända argumentation, nämligen att SMD skulle allvarligt försvagas om KKV tvingade Tidsam att ta in nya förlag.

Mot Tidsams och SMD:s argumentering står alltjämt de tidigare expertvittnena. F.d. Presamchefen Mikael Fant inkommer 15 september 1995 dessutom med ytterligare två exempel på hur Tidsam utnyttjat sitt övertag: två tidningar hade känt sig tvungna att gå ihop med ett ägarförlag för att få distribution.

Mikael Fant avslutar sin inlaga med:

"Känner bara att den uppkomna situationen kommer att göra den fria konkurrensen och det fria ordet mycket ont om inget görs."

Om allt detta förblev Epix helt ovetande; vare sig KKV eller Tidsam meddelade om beslutsförslaget. Däremot har förslaget på något sätt nått de båda andra tidningar som anmält Tidsam, och med dessa förde Tidsam förhandlingar som ledde fram till att båda tidningarna återtog sina anmälningar. Båda dessa tidningar togs senare under våren 1996 in i Tidsams distribution.

Hösten och vinterns hektiska aktivitet avslutas med att Tidsam återtar sin ansökan från maj 1994 om att KKV skulle godkänna det förfarande Tidsam hade tillämpat efter vintern 1993, dvs prioriterat ägarnas tidningar och vägrat distribuera tidningar som konkurrerar med ägartidningarna.

Tidsam föreslår istället den 1 december 1995 "nya kriterier" för distribution av nya icke-ägartidningar (här sammanfattade):

Tidsam har begränsad kapacitet. Nya titlar tas in i mån av ledig kapacitet. Varannan tidning som tas in ska vara en icke-ägartidning.

Tidningen ska bevisligen kunna regelbundet sälja minst 10 000 ex för att komma i fråga.

3. Tidningen skall passa i Tidsams sortiment.

4. Om ett icke-ägarförlag vill ersätta en distribuerad tidning med en ny tidning, måste Tidsam godkänna bytet.

5. För att bli intagen i Tidsam krävs en inträdesavgift på 180 000 kronor (mot 3 000 kronor före 1994, eller en prisökning på 6 000 % på mindre än två år!).

6. Företagets långsiktiga anpassning till marknadens utveckling kan innebära att kapaciteten successivt minskas.

Det är Tidsam som fryser MARKNADSANDELEN för icke-ägarna på 1994 års nivå; eftersom bara varannan ny tidning måste vara en icke-ägartidning förblir relationen mellan ägarförlagen (70%) och icke-ägarförlagen (30%) alltid densamma. Ägar- och icke-ägartidningar konkurrerar således inte främst mot varandra utan sinsemellan inom ägargruppen respektive icke-ägargruppen om ett godtyckligt fastlåst marknadsutrymme.

Detta är förstås nonsens. Tidsams kontroll över massmarknadstidningarnas marknad är som synes bedövande och i det närmaste total, om än inte lika total som den kontroll Tidsam ursprungligen krävde och även faktiskt utövade under perioden vintern 1993 — januari 1996.

1984 kunde Epix, ett litet förlag utan några nämnvärda resurser, tack vare den jämlika och fria konkurrensen som garanterades av Presam skapa en marknad för vuxenserier som snart kom att omfatta 10—14 månadstidningar och ett 30-tal serieböcker om året. Det var en ny marknad som ägarförlagen Semic och Bonnier/Carlsen hade misslyckats med kapitalt, och skulle fortsätta misslyckas med även i fortsättningen. Den marknaden var rätt välmående — innan Presam styckades upp och Epix försäljning sjönk katastrofalt i och med att tidningarna hänvisades till den lilla distributören Predab.

Denna förläggargärning ansågs vara så förtjänstfullt och så lyckad att både förlaget och förläggaren uppmärksammades med var sitt uppslagsord i Nationalencyklopedin,

Efter 1996 är det dock omöjligt att starta ett förlag med lika små resurser som Epix hade då.

De icke-ägartidningar som till äventyrs klarat Tidsams upplagekrav under dessa milt sagt ogynnsamma villkor, måste därefter ställa sig i kö och vänta på att Tidsam behagar meddela att det finns plats åt en (1) i kön. Kamelens nålsöga är en motorväg jämfört med ingångsporten till Tidsam.

De nya reglerna öppnar också vägen för allsköns lismande och stövelslickande. Det finns ju alltid fler i kön än det kommer att finnas plats, och det är Tidsam som avgör vem som får komma in i Tidsams värmestuga – inte köplatsen. Alltså gäller det att hålla sig väl med Tidsam.

Nämnas kan i detta sammanhang att en förläggare som nekats tillträde till Tidsam, och som är synnerligen missnöjd med Interpress’ distribution, har vägrat att ställa upp som vittne i hovrätten, eftersom han befarade att detta kanske kunde minska hans chanser att så småningom få tillträde till Tidsams grytor ändå.

Inte nog med detta – eftersom förlagen måste presentera sina nya färdiga tidningar för granskning, har Tidsams ägare alla chanser att låta sig inspireras av konkurrenternas planer och förekomma dem, istället för att, som det bevisligen hände vid ett flertal tillfällen under 80-talet, tvingas att försöka efterapa konkurrenterna med ett års försening.

Det är uppenbart att ett företag som beskylls för att dominera en marknad har ett stort intresse av att definiera den "relevanta marknaden" så brett som möjligt, för att minska sin dominans. EU har därför haft ett gott öga till definitionsfrågan.

Fallet med bananimportören United Brand brukar i dessa sammanhang anses vara ett modellfall. United Brand hade hävdat att den relevanta marknaden för företagets verksamhet var färsk frukt (bred definition), och att företaget på denna marknad inte alls hade en dominerade position. EU-domstolen slog fast att den relevanta marknaden var bananer (snäv definition) eftersom dessa för konsumenten bara i begränsad omfattning var utbytbara mot annan "färsk frukt", och att marknaden fick definieras utgående från konsumenten, inte från producenten.

Men KKV överlät — stick i stäv med EU-reglerna — definitionen av den "relevanta marknaden" till det anmälda bolaget själv. I början försökte Tidsam hävda att den relevanta marknaden var "den totala marknaden för tidskrifter" inklusive prenumerations- och föreningstidningar. På denna marknad utgjorde Tidsams andel knappt 40% och företaget var alltså långt ifrån dominerande.

Detta tycks dock ha varit lite väl magstarkt, för Tidsam gick storsint nog med på att den relevanta marknaden var "lösnummerförsäljning av tidningar" (bred definition), och att Tidsam för all del dominerade denna marknad till 85%, men att det rådde konkurrens mellan Tidsam och SMD, och att den skulle sättas ur spel om KKV skulle få för sig att fälla Tidsam.

Även om KKV falskeligen gick med på att Tidsam bara var dominerande, så gav en dominans på 85% mer än nog med lagliga möjligheter att fälla Tidsam för konkurrensbrott.

Tidsam har visserligen den dubbla kapaciteten jämfört med Interpress, men engångskostnaderna för inregistering av förlaget och uppläggning av rutinerna kan inte under mindre än två år ha blivit 60 gånger dyrare för denna dubbla kapacitet.

I detta sammanhang är det särskilt av intresse att EU, om lagarna på konkurrensområdet inte skulle räcka till, ger medlemsstaterna rätt att skydda sina legitima intressen (EEG nr 4064/89); bland dessa nämns "mediernas mångfald".

En sådan anpassning är inte heller särskilt betungande, än mindre omöjlig. Under drygt 30 år har "monopolföretaget" Presam, som fick ta in varje tidning som ville bli distribuerad, utan större problem vuxit i takt med efterfrågan. När Bonniers och de andra stora förlagen styckade upp Presam i slutet på 80-talet, distribuerade Presam cirka 700 titlar.

Ingen kan förhindra att det uppstår flaskhalsar i produktionen, men på den fria marknaden bygger ett fungerande företag snart bort dessa flaskhalsar. Det skulle ha varit fullt möjligt för Tidsam att utan alltför stort besvär under ett år bygga ut sin kapacitet från cirka 200 titlar till cirka 250 titlar; om det alls skulle ha blivit fråga om 50 nya tidningar under ett års lopp. Istället har Tidsam dragit ner sin kapacitet för att anpassa efterfrågan till ägarnas behov.

Att KKV gick med på att låta Tidsam ta kommando över den svenska pressen kan kanske förklaras med att verket svalde Tidsams och SMD:s (Interpress) osanna påståenden om att SMD var en jämbördig konkurrent till Tidsam och rentav kunde öka sin marknadsandel.

Att KKV dock valde att tro på dessa synnerligen partiska partsinlagor — stick i stäv mot samtliga expertvitten som blivit hörda av KKV — detta är både oförklarligt och oursäktligt.

Till saken hör att idag, mer än tre år efter att Tidsam lyckades få konkurrensverket skriva under att SMD/Interpress var en (nästan) jämbördig konkurrent talar ingen längre inom vare sig Tidsam eller Bonniersfären om att Interpress skulle vara en konkurrent till Tidsam. Åtminstone inte i DN:s stora artikel (30 april 1999) om Tidsams dominans. Fast i Svea hovrätt lär Tidsam åter komma att dra sin gamla lögnvals som redan gjorde susen i tingsrätten, sagan om Interpress som distributör för massmarknadstidningar och — nästan jämbördig! — konkurrent till Tidsam.

Detta— för att åter citera f d Presamchefen Mikael Fant — "gör den fria konkurrensen och det fria ordet mycket ont."