Lars Ullerstam

De erotiska minoriteterna

Zindermans förlag 1964
På Internet sedan 2000

Förord

När folk vädjar om att humanitet skall visas människor med sexuella avvikelser, så är det i allmänhet de homosexuella som avses. I själva verket är denna grupp bäst ställd av de erotiska särlingarna. De har en stor opinion på sin sida. Då och då agiteras i press och böcker för deras rättigheter. De har klubbar där de kan träffa likasinnade. Och det finns ingen lag i vårt land, som förbjuder dem att idka könsumgänge.

Andra grupper av de sexuellt annorlunda saknar dessa förmåner, och de är i strafflagen förbjudna att tillfredsställa sin könsdrift. Jag tänker t.ex. på exhibitionister, skoptofiler och pedofiler. Denna bok är ett försvar för de erotiska minoriteterna. Den vänder sig mot tre typer av förutfattade meningar, nämligen

1. Personer med sexuella avvikelser har sämre mänskliga kvaliteter än andra. Man kunde tycka att det är onödigt att slåss mot en så antikverad fördom, inte ens psykiatrikerna kallar dem ju längre "psykopater". Läs Henning Pallesens debattbok om de homosexuella, "De avvikande", och ni skall finna hur utbredd denna fördom fortfarande är.
2. Sexuella avvikelser är psykopatologiska fenomen. Det är inte så konstigt att vanligt folk hyser denna fördom, psykiatrikerna gör det själva. Psykiatrikerna propagerar för denna värdering med invecklade verbala taskspelarkonster. För den som till äventyrs tror att psykiatrikerna har en vetenskaplig inställning till dessa frågor, kan det vara intressant att notera, att de nästan i varje punkt imiterar teologernas och juristernas uppfattning om vilka sexbeteenden som är syndiga resp. brottsliga - de har bara ändrat etiketten.
3. De sexuellt avvikande skall inte hjälpas till sexuell njutning. Ofta motiveras denna oginhet med att avvikelserna är sjukdomsyttringar. Detta är absurt. Att en patologisk process skapar en njutningsmöjlighet kan ju inte i och för sig vara någon anledning för oss att göra livet trist för dessa människor. Även om optimism kan vara ett symptom på en hjärntumör, så gör vi inte sura miner då vi nalkas en sådan patient eller förbjuder honom att låna Falstaff Fakir från sjukhusbiblioteket.

Man anför ibland att samhället tar skada om man hjälper de "perversa" till sexuell lycka. De argument man brukar anföra -- som alla är synnerligen spekulativa -- tar jag upp till granskning i ett särskilt kapitel. Att de "perversa" själva skulle få lida om man hjälpte dem att förverkliga deras sexuella drömmar är förmodligen rent nonsens. Den "perverses" enda problem är enligt Kinsey, som hann med att intervjua åtskilliga, hur omgivningen skall ställa sig. Att vi vägrar att hjälpa de avvikande att tillfredsställa sin könsdrift beror på våra sociala konventioner och inte på omsorg om deras bästa.

Jag har i ett särskilt kapitel lagt fram en del reformförslag, som skulle kunna hjälpa de erotiska minoriteterna att realisera sin lycka.

Boken innehåller rätt många fakta om och exemplifikationer av sexuella minoritetsbeteenden -- onödigt mycket kan man tycka i en debattbok av det här formatet. Jag har emellertid goda skäl. För det första har det aldrig tidigare existerat någon populär framställning på svenska i detta ämne. För det andra är folk häpnadsväckande okunniga om vilka sexuella beteenden som existerar. För det tredje hyser jag den (utopistiska?) förhoppningen att kunskap kan mildra intolerans.

För att komma åt fördomar räcker det inte med torra kunskaper. Det krävs förståelse och inlevelse, insikt om att de ytligt sett avvikande individerna tillfredsställer behov, som inte är väsensskilda från dem vi själva hyser -- att de som en följd av omständigheter, som vi inte känner till, kanske speciella inlärningsförhållanden, fått sin behovstillfredsställelse knuten till vissa yttre stimuli.

För att häva myten om de "perversa" njutningarnas låga och tarvliga karaktär skall jag ge några stickprov på de inre upplevelser, som kan förmedlas av "perversa" handlingar. Ofta ligger dessa på ett sublimt andligt plan. Beteenden som nu kallas sedlighetsförbrytelser kan tillfredsställa samma elementära mänskliga behov som religiösa kulthandlingar.

Trots grymma lagar och trots medmänniskors brist på generositet, har den sexuellt handikappade vissa möjligheter att tillfredsställa sin könsdrift. Jag skall försöka redogöra för de möjligheter som ändå står till buds och de kryphål, som vår sexuallagstiftning lämnar.

Slutligen hoppas jag att boken skall kunna tillfredsställa olika pornografiska behov.

Lust, behov och tabu

Människor har genom tiderna använt termen "perversitet" om de mest skilda företeelser. I allmänhet är det dock mänskliga behov, som fått denna giftetikett på sig. Att en individ är "pervers" innebär som regel, att han har förmåga att uppleva lust i ett visst sammanhang. Den som är mån om sina medmänniskors lycka borde alltså gilla och uppmuntra "perversiteter". Så sker emellertid sällan, och det är denna selektiva lyckofientlighet, som är ämnet för min framställning. Avogheten mot den "perversa" glädjen har troligen många orsaker av emotionell och teoretisk karaktär, och jag skall försöka peka på några av dem. Bl.a. kan det hända att man utan att vara medveten om det, är påverkad av antikverade moralfilosofiska läror, som predikar mot lusten och som man i andra sammanhang ideologiskt motarbetar.

Förmånen att njuta, känna lust, är gemensam för alla människor. Antingen vi kallar oss asketer eller sybariter förser vi oss alla oupphörligen med smådoser av lust. Vi har också allesamman behov (drifter). Tillfredsställandet av ett behov skapar ofta lustkänslor, men behöver inte göra det, vilket är fallet med vissa tvångsneurotiska handlingar, som enbart skänker aktören obehag. Att avstå från ett behov är däremot alltid förenat med olust. Är denna olust intensiv talar man om tvång. Nikotinisten har t.ex. ett tvång att röka då och då och exhibitionisten ett tvång att blotta sig. Exhibitionisterna straffas för detta, men nikotinisterna går fria, trots att de förstör atmosfären i alla lokaler där de vistas. Ett misstag, som folk ofta gör, är att tro att en handling är egoistisk därför att den tillfredsställer behov eller skapar lustkänslor hos agenten. Den altruistiska behovstillfredsställelsen ger ofta de största lustkänslorna.

Trots inlärningspsykologins framstående insatser vet vi fortfarande inte mycket om hur våra behov uppkommer och hur arv och miljö därvid samspelar. Att sexualdriften får en viss inriktning, dvs. knyter sig till vissa objekt och riter, beror troligen på specifika miljöfaktorer, men detta är en spekulation. Det regelbundna upprepandet av en handling tycks ofta vara tillräckligt för att konstituera ett behov. Munkarna avstår från lekamliga behov men skapar sig nya genom sina ceremoniella vanor. Det sexuella behovet hos många kvinnor har säkert uppkommit genom vana snarare än förförelse, även om många män föredrar att tro motsatsen. Homosexuella böjelser anses av våra lagstiftare kunna uppkomma genom förförelse.

Att vi människor då och då får uppleva rejäla lustkänslor, gör att vi kan uthärda vår misär här på jorden. Ändå har det alltid uppträtt predikanter och moralister, som inbillat människorna, att det är syndigt att tillfredsställa behov. Fastän det inte alltid utsägs i förkunnelsen så står det klart, att det i allmänhet är de sexuella glädjeämnena, som man vill åt. Kulinariska och andra behov har mera sällan drabbats av moralisternas vrede, och t.o.m. de mest bigotta av viktorianerna berättade utan blygsamhet om sina gastronomiska utsvävningar. De mest elakartade av alla läror är de kvietistiska, som anser att behoven över huvud taget är av ondo och bör utrotas. Enligt traditionell kristen moral bör man försaka sina egna behov, om de ej är religiösa, och tillfredsställa andras, för så vitt de ej är sexuella. Under 1800-talet ansåg många tyska filosofer, att en handling blev moraliskt suspekt så snart den skänkte lycka åt den handlande. De engelska hedonisterna å andra sidan uppställde lusten som det enda rätta ändamålet för mänskliga handlingar. De filosofer, som predikade denna lära, Bentham, Mill och Spencer, var samtliga i sexuellt hänseende renlevnadsmän. Eftersom de levde under den viktorianska epoken ligger det ingen inkonsekvens i detta, ty de delade den tidens medicinska vidskepelse -- att ryggmärgen förtvinade av skörlevnad. Om dessa bigotta hedonister levat i vår tid, hade de säkert gillat Biografbyråns beslut att skydda oss mot den mentalhygieniska vådan av filmad erotik.

Den tidige Freud trodde att man blev förgiftad av endokrina substanser, om man avstod från att tillfredsställa sexuella behov, och att denna förgiftning bl.a. kunde leda till ångest. Han levde emellertid i en kulturmiljö, som till lika delar bestod av tysk moralfilosofi och kristet pryderi, och därför vågade han t.ex. aldrig rekommendera sina patienter att tillfredsställa perversa sexuella behov. Psykoanalytikerna anser fortfarande att det är skadligt med abstinens fast på andra grunder. Den överdrivet asketiska attityden hos många psykoneurotiker, t.ex. tvångsneurotiker, uppfattar man numera som ett symptom och inte som en orsak. Jag har glädjande nog hört talas om fall där psykoanalytiker uppmuntrat patienter till homosexualitet, men det har ännu aldrig inträffat att en exhibitionist fått motsvarande rekommendation av sin doktor.

Vi lever i Västerlandet f.n. i en tid, som håller på att realisera Benthams gamla dröm om det hedonistiska samhället. Människans profana behov, hennes lust och olust, står i förgrunden hos våra dagars politiker, åtminstone i deras officiella uttalanden. Våra sociala anordningar syftar inte längre till att behaga predikanter och gudar utan till att åstadkomma drägliga förhållanden för individen i samhället. De utredningar, som föregriper våra samhällsreformer, har karaktären av kollektiva lyckokalkyler, i varje fall formellt sett. Det moderna välfärdssamhället nöjer sig inte med att bara skapa de materiella förutsättningarna för tillfredsställandet av olika redan existerande behov, utan beflitar sig även om att skapa nya behov genom reklamen. Dessa behov är dock illusoriska och skänker inte någon verklig glädje åt andra än profitörerna.

Huvudparten av de religiösa förkunnarna i Västerlandet har anpassat sin förkunnelse efter tidens värderingar, och den kristne guden har blivit den sekulariserade samhällsmoralens yppersta väktare. Det är egentligen endast vissa ytterlighetsgrupper, pietistiska sekter och s.k. högerextremister, som öppet vågar redovisa en auktoritär uppfattning i våra dagar. Talesmän för heliga principer får tillgripa en alltmer invecklad demagogi för att vinna anhängare. Det finns egentligen bara en princip, som på allvar konkurrerar med lustprincipen, och det är rättviseprincipen.

Inte ens på sexuallivets område har man kunnat hindra att välfärdsmoralen gjort intrång. Vi anser numera i vårt land att könsumgänge bör användas som njutningsmedel. Det har gått Så långt att staten finansierar inrättningar, som talar om för folk hur de skall bära sig åt för att njuta maximalt av ett samlag. Man propagerar också för någonting, som kallas sexualhygien, och det händer t.o.m. att präster remitterar folk till RFSU. Vår omsorg om nästans välfärd har alltså även sträckt sig till de sexuella behoven, och det hjälper inte att svartrockarna rasar i sina predikstolar eller att vitrockarna inlägger sitt veto hos regeringen. Det är helt i tidens anda när en ung kvinna nyligen skrev en bok, där hon uppmanade flickorna att ligga med sina pojkkamrater som en väntjänst.

På ett område har det emellertid skett en eftersläpning i vår humanisering. Det gäller vår inställning till de sexuella "perversiteterna". Här har de gamla moralisternas grymhet konserverats på ett egendomligt sätt. Så snart "perversa" önskemål kommer på tal är vi inte längre intresserade av att hjälpa våra medmänniskor. Därför att de sexuella behoven ibland fixeras till vissa föremål och ceremonier, anser vi oss böra tvinga människor med dessa behov till total abstinens. Vi har lagar som förbjuder t.ex. exhibitionister, pedofiler och somliga skoptofiler (se resp. kapitel) att någonsin tillfredsställa sin könsdrift. Vår kommande brottsbalk är t.o.m. ännu mera intolerant i dessa hänseenden. Vi dömer gladeligt debila incestare till mångårigt frihetsstraff och tycker att vi därmed skipar rättvisa. Enligt den svenska statskyrkans officiella uppfattning är homosexualitet fortfarande en synd.

Nu brukar ju folk som skriver lagar och biskopsbrev ha åldern inne och det är väl därför troligt att de är speciellt sexualfientliga och kanske därför inte representativa för de värderingar, som är gängse. För att förvissa mig om att jag inte brottas med ett gammalt moralspöke, har jag intervjuat ett antal studenter vid Stockholms universitet. Undersökningen bekräftade mina misstankar. Den "perversa" lyckan anses ovärdig och neddragande också av majoriteten inom den unga intellektuella generationen. Radikalismen räcker inte till för att man skall gå i bräschen för att hjälpa människor till "abnorma" sexualnjutningar.

Den sexuella liberalisering som skett i vårt land under detta århundrade har inte varit förmånlig för de sexuellt avvikande. Samtidigt som man rivit ner de ekonomiska och sociala skrankorna för att tillgodose den heliga rättviseprincipen, har man infört ett erotiskt privilegiesamhälle. Under den oscarianska eran var all könsnjutning synd, men den perverse kunde gå till bordellen och få sina önskningar uppfyllda. Välfärdssamhället har medgivit könsnjutningen för människor med "sunda" behov men stängt bordellerna, Man kan med fog tala om en puritansk åtstramning, som selektivt drabbat de "perversa". Många av dessa tvingas genomlida sina liv i en sexuell öken. Det enda positiva, som hänt under detta sekel, är att man tagit bort lagen mot homosexualitet och tidelag. Fördomarna mot dessa beteenden har man dock inte lyckats få bukt med.

Erotisk njutning har alltså i vårt samhälle blivit ett privilegium för människor med på ett visst sätt beskaffade heterosexuella behov. Den debatt i moralfrågan, som med jämna mellanrum flammar upp i vårt land och tror sig vara framsynt, har nästan uteslutande sysslat med möjligheterna att ytterligare öka förmånerna för denna redan gynnade kast. Man har visserligen kunnat få det intrycket, att den senaste tidens intensiva diskussion om lämpligheten att visa samlag och tidelag på film gällt voyeurernas, "tittarnas", intressen. Detta har den nog också gjort i viss mån. Betecknande för hyckleriet är emellertid att frihetsvännerna använde sig av alla möjliga mer eller mindre subtila motiveringar till förmån för filmpornografi, men ingen av dessa kulturradikaler ville ställa sig upp och tala om att voyeurerna hade ett rättmätigt intresse av att tillfredsställa sin könsdrift.

Inställningen är alltså den, att en viss sorts njutning i sig själv är otillbörlig. Våra lagstiftare bryr sig inte om att dölja sin auktoritära inställning, när de kommenterar förbuden mot sexuella perversiteter i den nya brottsbalken. Det heter där, att man bör kunna ingripa mot förhållanden, som "enligt allmän uppfattning är grovt stötande". Nyttotänkandet breder emellertid ut sig så starkt, att anhängarna av en auktoritär moral mer och mer börjar inse, att det är inopportunt att öppet försvara heliga principer. Därför måste man kamouflera sitt sedliga nit bakom omsorger om människors välfärd. Detta leder till besynnerligheter i argumentationstekniken. Som skäl för att man inte kan acceptera den eller den sexuella friheten, anger sålunda sedlighetsapostlarna att den skulle medföra skadeverkningar. Detta låter onekligen som ett utilitaristiskt argument. Men när man sedan frågar vad som menas med skada, rabblar de upp viktorianska värderingar. Då biografbyrån stämplar en film som "förråande". eller "skadligt upphetsande", kan man nog inte frikänna byrån från att ha begagnat sig av detta knep.

När jag attitydundersökte studenterna, fick jag ett bestämt intryck av ett moraliskt dilemma, en normkonflikt. Å ena sidan tycker man att var och en skall få bli salig på sin fason, och man har inget emot att hjälpa handikappade till glädje. Å andra sidan vill man inte gärna att de "perversa". fritt skall få uppleva sin sexuella lycka, framför allt vill man inte hjälpa dem till detta nöje. Man skäms lite grann för sin oginhet och letar efter nyttoargument, helst många. De "perversa" har visserligen moralisk rätt att tillfredsställa sin sexualdrift, anser man, men man bör ändå hindra dem därför att man vill skydda dem från skuldkänslor. Trots att man aldrig varit i kontakt med en exhibitionist är man sakförståndig och försäkrar mig, att de egentligen inte vill blotta sig. Att vårt samhälle liksom romarriket kommer att gå under om vi inte håller efter perversionerna, tycks vara en vanlig manlig invändning. Man frammanar moraliska opinionsstormar, som försämrar de perversas situation, om man hjälper dem att förverkliga sina önskemål. Ett genomgående drag hos de intervjuade var, att dessa var övertygade om att omgivningen hade en intolerant inställning, samtidigt som de ansåg sig själva vara fördomsfria. Är det inte så vita amerikaner brukar reagera, då de intervjuas om negerproblemet?

Slutresultatet av attitydundersökningen var nog ändå glädjande. Studenterna visade i alla fall en mera nyanserad och famlande inställning än den som kommer till uttryck i våra prelaters och lagstiftares förstockade ställningstagande. Jag behövde aldrig höra, att de sexualreformer som jag föreslog var omöjliga därför att de var osedliga eller stred mot Guds vilja. Ett par gånger fick jag visserligen höra, att perversiteterna var "mot naturens ordning". Att detta gamla argument ännu inte tjänat ut förvånade mig nog en smula, speciellt med tanke på att de etnografiska forskningsresultaten är så allmänt kända nu för tiden. Vid något enstaka tillfälle kom det fram moraliska brösttoner: "Skall man hjälpa de perversa att tillfredsställa sina abnorma böjelser? Det är väl ändå att driva humaniteten för långt! Det finns angelägnare uppgifter här på jorden. Tänk på Indiens svältande barn, tänk på förtrycket i Sydafrika etc!"

Originalitet tycker vi alltså inte är något att berömma sig av i fråga om sexuella förhållanden. Vi talar förresten inte om originalitet i könssammanhang, i stället använder vi uttrycket "abnormitet" (vid sidan av "perversitet") och det är inget honnörsord. Då det gäller sexualitet sammanfaller tydligen den statistiska och den ideala normen. Det tas för givet att majoriteten har rätt i detta fall, och att vi allesammans bör ta efter dess sexualvanor. De variationer som gillas är rent tekniska, dvs. hur man skall variera kropparnas lägen vid coitus för att få en så effektiv retning av könsorganen som möjligt. I dessa frågor lämnar handböcker och sexualpedagoger mycket villigt ut råd, n.b. om det gäller heterosexuellt umgänge mellan två personer. Men om någon vill veta hur man skall variera tekniken vid t.ex. troilism (tre personer inblandade i könsakten) eller tidelag, då skulle jag bestämt vilja avråda denne från att besöka RFSU. De enda som står till tjänst med sådana upplysningar är franska 1700-talsförfattare.

När en människa på ett mer avgörande eller drastiskt sätt varierar betingelserna för könsnjutningen, då möter hon en kompakt intolerans. Att pröva, att experimentera, att variera betingelser och sedan avvakta resultatet, det anses i de flesta sammanhang vara ett intelligent och moget sätt att handskas med verkligheten. Men om dessa rationella principer tillämpas på sexuallivet, så talar vi i stället om infantilitet. Sexuell nyfikenhet kan man till nöds tolerera hos barn. Det sexuella målet för den vuxna människan är en oreflekterad konformism. Om vår nästa önskar variera de sociala och psykologiska omständigheterna kring könsakten, om hon vill ha samlaget utbytt mot en annan rit, t.ex. en sexuell dramatisering som kräver flera personers medverkan, då anser vi i stort sett att det är vår samhälleliga plikt att utestänga henne från erotisk lycka, eller att i varje fall inte hjälpa henne till sådan lycka. I vissa fall bussar vi t.o.m. polisen på henne. Den enda kategori av de sexuella särlingarna, som vi börjat bli lite överseende med, är de homosexuella. De flesta svenskar erkänner numera i teorin att de homosexuella har rätt att tillfredsställa sin könsdrift. Hur denna fördomsfrihet fungerar i praktiken kan Pallesens ovan nämnda debattbok ge besked om. Resultatet av hans undersökning är beklämmande.

Vilken är nu orsaken till detta bedrövliga beteende hos människan? Hur skall man förklara att hon inte kan tolerera att det finns individer med avvikande sexuella behov? Man kan ge flera sorters svar på denna fråga. Man kan påvisa att människans intoleranta beteende härvidlag är ett specialfall av en biologisk naturlag, som också gäller andra samhällsbyggande organismer. Det går också att besvara frågan genom att notera vissa allmänna särdrag hos arten människa, det blir då närmast fråga om en kulturantropologisk förklaring. Man kan också peka på särskilda kultur- och religionshistoriska omständigheter. Slutligen kan man redogöra för individualpsykologiska mekanismer.

1. Biologisk förklaring. Det tycks genomgående vara så hos flockvarelser, att de trakasserar individer, som är annorlunda. Beteendet kan iakttagas hos alla samhällsbyggande arter, insekter, apor, människor. Det börjar redan i sandlådan och småskolan. Barnen letar ut någon stackare, som har löjliga kläder och så gör man narr av honom. Den vuxna människan specialiserar sig på hudfärg, språk, religion och könsdrift. Om människor med avseende på dessa egenskaper är annorlunda beskaffade eller befinner sig i minoritet, anser man sig ha rätt att förvägra dem elementära mänskliga rättigheter. I värsta fall anställer man massakrer. De tillhyggen som härvidlag kommer till användning är taburegler, moraliska principer och mental- eller arvshygieniska läror. För den som har en biologisk grundsyn finns det anledning till pessimism. Varför tro att de nominella demokratierna skall förändra människans natur så mycket, att hon slutar upp med detta slags hantering?
2. Kulturantropologisk förklaring. I alla civilisationer och hos alla folk har människors sexuella behov offrats åt mer eller mindre sadistiska gudar. Även om gudarnas intresse för andra varelsers sexuella förehavanden inte alltid varit lika patologiskt uppförstorat som hos den kristne guden, har gudamakterna ändå visat en remarkabel brist på generositet. Etnologerna påstår att de flesta tabuiseringarna härrör från den tid, då de nomadiserande stammarna blev bofasta och började idka åkerbruk. Genom att avstå från vissa sexuella beteenden gjorde man makterna och gudarna gynnsamt stämda och ökade på så vis jordens avkastning.
3. Historisk förklaring. Västerlandet är en av de mest sexualfientliga kulturer som har existerat. Wagner Smitt anser att inte en kultur på tjugo har varit lika pryd. Huvudansvarig för denna förgiftning av sexualsynen är kristendomen -- man kan inte komma undan detta faktum. Denna religion har mycket på sitt samvete, kättarförföljelse, inkvisition, religionskrig och förföljelse av vetenskapen, men frågan är om inte de grymheter som man tillåtit sig i den sexuella anständighetskänslans namn tar priset. Den kristna kyrkan förstod att skaffa sig makt genom att utnyttja sexualtabut. För detta ändamål begagnade man sig dels av en vidskeplig, halvt nomadiserande herdestams grymma sexualregler, som man upphöjde till moraliska och gudomliga påbud, dels av fanatismen hos några sedlighetsapostlar (Paulus och kyrkofäderna), som påverkats av asketiska ytterlighetsläror från Persien och Indien och som var så besatta av sin sexualitet, att de i vissa fall inte ens drog sig för att kastrera sig. Bibeln sanktionerade de flesta former av bestialitet i kampen mot den erotiska lustan. För ett par århundraden sedan lät den kristna kyrkan under den mest vidriga tortyr bränna hundratusentals kvinnor levande på bål bara på misstanken att de kunde hysa sexuella känslor. Motiveringen finns i Andra Mosebok, 22: l8, där det står: "En trollkvinna skall du inte låta leva."
   Fortfarande dras vi med denna skräckreligion, och efter vad jag kan förstå har dess prästerskap inte blivit mycket mänskligare än tidigare -- även om teologerna inte längre kräver att man steglar människor som har sexuella särintressen. Fortfarande ser dock de katolska högvördigheterna hellre att folk svälter ihjäl i Sydostasien, än att man tillåter preventivteknik. Våra egna biskopar anser fortfarande att homosexualitet är en synd. Nu för tiden bryr sig väl inte så många människor i vårt land om vad som händer vid de kyrkliga förrättningarna om söndagarna, men jag tror ändå att det är farligt att underskatta kyrkans inflytande på opinionsbildningen. Ännu i denna dag konfirmeras flertalet ungdomar i vårt land.
   Vår tids sekulariserade människa vill nog inte gärna höra talas om att hon är påverkad av kristen sexualfientlighet. Hon tycker nog att hon har insett att sexualiteten är en profan mänsklig angelägenhet och en legitim källa till glädje. Och visst anser hon sig kunna handlägga sexuella spörsmål på ett förnuftsmässigt sätt. Ja, i viss mån har hon väl rätt, vi har ju preventivteknik, abortindikationer och sexuell rådgivning. Men då det gäller sexuella avvikelser är ingen av oss fri från kristet sedlighetstänkande, där sitter vi fast i den medeltida teologins mörker. Vi säger visserligen inte längre att de perversa är besatta av demoner, ty djävulstron har kommit ur modet. Helt kan vi dock inte frigöra oss från denna värdering, och när vi säger att de sexuellt avvikande är defekta, farliga, sjuka, mindervärdiga etc., så är detta bara ett verbalt uttryck för att vi fortfarande lider av kristen sexualskräck. Enligt kompetenta jurister (Per-Erik Fürst) är vår rättsskipning i sexualfrågor fortfarande dikterad av de mosaiska budorden. När vi vägrar att hjälpa de olikkännande till sexuell lycka, så förser vi oss med rationella argument; men den subtila och spekulativa karaktären hos dessa argument stämmer så illa överens med tvärsäkerheten i vår attityd, att man inte kan komma ifrån att misstänka att det är de kristna värderingarna som spökar. Köttets lust är av djävulen, och det är denna värdering som nu selektivt drabbar den "perversa" sexualiteten.
   Den som har en "pervers" sexualdrift och råkar bli född i en kristen välfärdsstat har troligen haft en särdeles otur. Enligt sedeskildrare och etnografiska författare har nästan alla andra folk och kulturer haft en välvilligare inställning till de sexuella anomalierna. Om inte annat så kunde man odla sin sexuella smak vid de religiösa kulthandlingarna, då olika "perversa" yttringar tilläts och t.o.m. uppmuntrades. Även hos folk med mycket rigorösa taburegler anordnades heliga orgier, då alla slags förbjudna handlingar såsom incest, exhibitionism, tidelag och offentliga samlag ägde rum. Genom dylika rituella tabubrott sökte man bl.a. rikta gudarnas uppmärksamhet på åkerbruket och nödvändigheten av goda skördar. Huruvida civilisationen (läs kristna missionen) helt tagit kål på dessa hälsosamma sedvänjor, känner jag inte till.
   Den kristna kyrkan har, trots att den odlar alla slags sexualtabun, inget sinne för rituella tabubrott. Dess liturgi är ovanligt trist och ledsam och den har med vissa undantag (laestadianer, Maranata) inga ambitioner att lätta upp sina kulthandlingar med sexuella inslag. I de flesta religioner finns något slags insikt om ett samband mellan sexualitet och religion, vetskap om att sexuell extas kan förmedla religiösa upplevelser. Kristendomen är dessvärre helt främmande för dylika tankegångar.
4. Individualpsykologisk förklaring. Bortsett från att minoritetsförföljelser över huvud taget tillfredsställer en mängd olika behov hos oss, t.ex. behovet av att känna sig överlägsen, förmer än vissa människor, så tillkommer enligt djuppsykologerna alldeles speciella motiv om den förföljda minoriteten är erotisk. Vi påstås alla inombords hysa förbjudna sexuella impulser, som vi i allmänhet är omedvetna om. Skulle dessa impulser hota att tränga upp i medvetandet får vi ångest. Ett sätt att bekämpa dessa impulser hos oss själva (och alltså ångesten) är att bekämpa dem hos andra. Därför får vi också gott samvete av vårt sedlighetsnit, hur mycket lidande vi än vållar andra människor med det.

En sak bör man göra klar för sig - hur många förklaringar man än kan hitta till intoleransen mot de erotiska minoriteterna, så blir denna inte mera ursäktlig för det. Man kan av den moderna kulturmänniskan, som upplevt nazismen och negerförföljelserna, begära en viss skepsis inför hennes egen sedliga aggressivitet. Och framförallt bör man väl kunna kräva en viss vaksamhet gentemot just intoleransen.

Så fort man känner sig benägen att ansluta sig till något parti i en emotionellt laddad fråga, kan man misstänka egocentriska motiv hos sig själv. Därför bör man som en arbetshypotes utgå ifrån att man har fel i sitt ståndpunktstagande och sedan med all kraft försöka klarlägga sina motiv. Bertrand Russell rekommenderar följande hälsosamma intellektuella vanor: 1) När sakkunskapen är enig, kan den motsatta uppfattningen inte anses såsom säker. 2) När sakkunskapen inte är enig, kan ingen viss åsikt betraktas såsom säker av en icke sakkunnig. 3) När alla sakkunniga anser att det inte finns någon tillräcklig grund för en positiv uppfattning, gör vanligt folk klokast i att avstå från att fälla något omdöme. Russell påpekar att "dessa satser kan förefalla tama, men om de blev godtagna skulle de totalt revolutionera det mänskliga livet".

I varje fall skulle de sexuellt avvikande få en drägligare tillvaro.

Puritaner i välfärdssamhället

Asketism är i sig själv en respektabel attityd. En människa kan ha goda skäl att avstå från njutning för egen del. Och visst bör man tolerera att det finns puritaner, om de inte tvingar andra människoratt rätta sig efter deras läror. Men nu har dessa individer ofta ett behov av att hindra sina medmänniskor att känna lust och glädje, och då finns det förstås anledning att reagera, särskilt om de begagnar maktmedel, som samhället ställer till deras förfogande. Nu kan puritanerna inte längre göra gällande att all sex är synd, då riskerar de att bli utskrattade. Därför har de specialiserat sig på att lägga krokben för de "perversas" lycka, och här möter de omgivningens gillande.

Puritanismen har alltså ändrat utseende, och dess anhängare är inte så lätta att känna igen i väldfärdssamhället. Ofta döljer de sig bakom en vetenskaplig terminologi, och de ger gärna en medicinsk auktoritet åt sina uttalanden. I varje fall investerar de inte lika öppet i himmelriket som förut. Kyskhet och avhållsamhet är numera avlagda kostymer hos bigotteriets tjänare. Att vara kysk är inte längre berömvärt, snarast något onaturligt och följaktligen närmast intolerabelt. Naturlighet är något slags konformistiskt beteende, men vad "naturligheten" närmare innebär är det svårt att bli klok på. Det finns egentligen bara en sak, som är viktigare än att vara naturlig och det är att vara "sund". Vi har fått ett slags de sundas terror. Denna sundhet, som inte har något som helst med mentalhygien att skaffa, tycks komma från Amerika och utgör en säregen blandning av solbrynt hurtighet, brutalitet och pryderi. "Sundhet" och inte "kyskhet" är alltså det slagord, som den moderna tidens fariséer kastar över de förtappade. Förfäktarna av en sund erotik utgöres ofta av puritaner, som inte vågar bekänna färg, eftersom asketismen råkat i vanrykte.

Förr drabbade bigotteriet all sexnjutning. Nu riktar det sig alltså mot en minoritet. Vi vet att minoritetsförföljelser tillfredsställer ett visst behov hos människorna. Tänk om puritanerna på allvar fick hjälp av dessa starka drivkrafter! När sundhetsapostlarna säger sig värna om mentalhygienen, blir man förskräckt inför tanken på vad som skulle kunna hända om någon maktlysten galning gav en doktrinär tillspetsning åt deras läror och inbillade folk, att individer med erotiska särintressen sprider moralisk smitta och bör utrotas. F.n. kan människor i allmänhet dölja sina sexuella avvikelser, men en förfinad psykiatrisk diagnostik i framtiden kan ju minska denna möjlighet.

Vilka slags individer är det nu, som inte kan tolerera, att människor tillfredsställer sin könsdrift på det sätt som passar dem bäst? Hur ser dessa individer ut invärtes? Ja, de allra flesta är väl som alltid passiva medlöpare, ledda av den vanliga blandningen av slöhet och opportunism. Men de engagerade, fanatikerna, de som faktiskt ägnar huvudparten av sitt liv åt att undertrycka andras "perversa böjelser", de som för detta ändamål placerar sig i nyckelposition i samhället, så att de kan utöva kontroll över de perversa glädjekällorna, t.ex. pornografin? Vad är det för sorts människor, som blir filmcensorer eller åklagare i pornografimål? Vad är det för personlighetsdifferenser, som gör att somliga biskopar godtar homosexualiteten medan andra biskopar fördömer den? (Jag förutsätter att det finns biskopar med en vänlig inställning till homosexualiteten, även om de inte vågar hysa denna humanitära åsikt offentligt.)

Det finns undersökningar, som i någon mån belyser detta spörsmål, bl.a. en del amerikanska attitydundersökningar, som syftat till att kartlägga antisemitens personlighet. Det visar sig att personer som ogillar judar och negrer också har en benägenhet att fördöma homosexualitet och yrka på stränga straff för homosexuella handlingar. Andra utmärkande drag för denna "etnocentriska" inställning är oförmågan att erkänna fel hos sig själva och benägenheten att tillskriva andra människor omoraliska böjelser. Harald Ofstad har gjort en liknande undersökning i Oslo och kommit till samma resultat.

Freud påstår, att den som hyser önskningar som han inte kan erkänna inför sig själv, pådyvlar sina medmänniskor samma önskningar. Detta kallas att projicera sina motiv på andra. Enligt Eysenck har denna teori om projektionsmekanismen verifierats experimentellt. Den etnocentriska människan nöjer sig emellertid inte med att "konstatera" omoralen, hon bekämpar den också varhelst hon tror sig träffa på den. På så sätt skyddar hon sig nämligen mot sina egna omoraliska böjelser. Hon för alltså en kamp mot "djävulen" i sitt eget kött, men ordnar det så praktiskt, att hon slipper lida för det själv, det får andra människor göra. Detta förklarar varför moralisterna får gott samvete genom sina grymheter. De tror alltid att de handlar rätt.

Vilken är drivkraften hos en åklagare, som med liv och lust bekämpar pornografin? Underhåller han sitt goda samvete, samtidigt som han tillfredsställer sitt voyeuristiska behov genom att titta på samlagsfilmer och andra delikatesser? Nu vill jag inte göra gällande att pornografiåklagare är potentiella judeförföljare, men det skulle onekligen -- mot ovanstående bakgrund -- roa mig att testa dessa herrars synpunkter på t.ex. negrer och judar. Kan ingen psykolog få ett statsanslag för sådan forskning?

Jag misstänker dessa herrar för moralistiska grymheter. För den som menar att lagen måste respekteras och att åklagaren bara gör sin plikt, vill jag poängtera att deras nit går långt utöver vad deras yrkesplikter rimligen kan kräva. I en åklagares ämbete ingår att konstatera att ett lagbrott begåtts och att kräva att den formella rättvisan skall ha sin gång. Men si, dessa herrar kan inte avhålla sig från moralpredikningar i sina pläderingar. Och då och då läser man i tidningarna att de gör raider mot "pornografiträsk".

Har någon av mina läsare bevittnat en av dessa ovärdiga föreställningar, som kallas pornografimål -- hur klåfingriga jurister skövlar familjer och personlig integritet, hur de provocerar kollapser och självmordsförsök och hur de drar sig in i hemliga kammare tillsammans med de pornografiska läckerheterna? Jag har följt en sådan process nyligen på nära håll, så jag vet vad jag talar om.

Tänk nu om all denna skadegörelse enbart beror på att juristerna hyser skuldkänslor för sina voyeuristiska böjelser? Borde inte denna fråga vara av intresse för en psykiatriker? Borde i så fall inte dessa herrars framfart snarast stoppas? Kanske skulle det då också bli möjligt för andra voyeurer än vissa jurister att tillfredsställa sina pornografiska behov i fred.

Filmcensorerna är en annan grupp människor, som specialiserat sig på att göra livet surt för skoptofilerna, dvs. de människor, som tillfredsställer sin sexualdrift genom att "titta". Man har naturligtvis en mentalhygienisk motivering. Sitter man i Statens biografbyrå hyllar man nämligen den dogmen, att ungdom tar skada av att se sex på film. Våld är däremot oskadligt, det kan visas i hur stora doser som helst. Inställningen avspeglar det faktum, att vi lever i en kultur som odlar krigiska dygder och undertrycker sexualiteten. Något forskningsmässigt stöd för denna uppfattning finns inte, ty inget av de länder som har råd med filmforskning skulle tolerera att man prövade hur sexscener inverkar på barn och ungdom. Däremot har man inte dragit sig för att undersöka hur barn och ungdom reagerar då folk tar livet av varandra. Både kliniska och experimentella data stöder uppfattningen att det är farligt att visa våld. Man riskerar ångestprovokationer, sömnrubbningar, psykosomatiska symptom, abnorm utveckling av rättskänslan (p.g.a. den nävrätt som deckarna, rättvisans representanter, praktiserar) samt imitation av avlivningsmetoder (stiletten). (Den som vill orientera sig om dessa undersökningar kan läsa Gunnar Klackenbergs bidrag i S0U 1951: 16, Ulf Himmelstrands i StockholmsTidningen 10/1 1964 eller Bertil Söderlings i Barn, nr 4, 1964.) Men ingenting av detta intresserar censorerna i Biografbyrån, de låter utan vidare Sverige översvämmas av gangsterfilmer.

Det är övervägande äldre herrar, som har beslutanderätten i pornografifrågor. För dem är sexuella impulser farliga, ty de har uppfostrats att lära sig att så är fallet. Den pornografidebatt som rasat i vårt land är ingenting annat än en spegling av dessa herrars sexualskräck. Yngre människor ser detta med löje, ty de har sluppit ifrån den äldre generationens ilskna tabuiseringar. Det är givetvis inte farligt att visa samlag för ett barn, innan detta ympats med sexualskräck.

Biografbyrån tycks utöva en dragningskraft på obscuranter. För att visa kompetensen hos dessa tjänstemän kan jag inte underlåta att citera ur det utlåtande, som byråns psykiatriska (sic!) expert avgav i samband med filmen "491": "Att mentala skadeverkningar genom film kan uppstå anser undertecknad vara ett rimligt antagande. Om så ej vore fallet undanröjes ju grunden för en väsentlig del av biografförordningen, tillkommen ur djupet av folkmedvetandet. Det vore egendomligt om ett kultursamhälle i sin lagstiftning skulle ha gjort ett så svårt misstag. "

Puritanerna sätter sig gärna på människovårdande poster, där de kan utöva makt. I enlighet med det moderna språkbruket att de sexuellt avvikande är sjuka och inte syndiga, så har man också gått över till att kalla samhällets åtgärder mot dessa "vård" och inte "straff". Detta är en nomenklaturförändring. Härav får man inte dra den slutsatsen att hämndlystnaden hos de sexuellt ortodoxa, som effektuerar denna "vård", skulle ha minskat. Fortfarande riskerar exhibitionisterna att utsättas för kastrering på våra sinnessjukhus. Dessa stympningar benämnes av en del psykiatriker terapi. Lagen kräver visserligen patientens medgivande för att ingreppet skall få äga rum, men denna frivillighet är illusorisk, ty psykiatriker är specialister på övertalning. Dessutom är patienterna preparerade med droger, och det finns ingen som kontrollerar hur det går till när de sätter sin namnteckning på det papper, som ger klarsignal för ingreppet. Det har på sistone lagts fram förslag att man i Sverige liksom fallet är i Danmark rent av skall ge domstolarna rätt att utdöma kastrering. I sanning förtjusande framtidsperspektiv.

När överläkare på mentalsjukhus ikläder sig rollen av offerpräster åt de bigotta, kan detta få särskilt olyckliga konsekvenser för patienternas del. Under mitt första vikariat som underläkare på ett mentalsjukhus blev jag vittne till en kastration av en exhibitionist, och detta är ett minne, som jag aldrig glömmer. Överläkaren ställde kravet att patienten antingen skulle låta kastrera sig eller också stanna kvar på sinnessjukhuset för resten av sitt liv. Trots detta vägrade mannen, som var mycket generad, kategoriskt att gå med på ingreppet. Några dagar senare var stympningen ändå ett faktum och överläkaren applåderade under ronden den underläkare, som utverkat patientens medgivande. När vi strax därefter kom in i patientens rum låg denne förstelnad i den djupaste depression och höll händerna för ansiktet. Dylika fall är så mycket mer upprörande som kliniska erfarenheter tyder på att exhibitionister ofta upplever kastration på ett mer fasansfullt sätt än andra människor.

En bisarr form av neo-puritanismen är nudismen (eller naturismen, som skall vara en mer seriös benämning). Rörelsen vill bota människan från den avskyvärda last, som består i att njuta av anblicken av en naken kropp, genom att göra nakenheten alldaglig. Den tycks också lyckas bra, ty man finner aldrig några erigerade manslemmar i deras publikationer. Däremot finner man då och då hatiska utfall mot "tittare" och "snuskhumrar".

Man kan inte eliminera vanföreställningarna hos en människa, som lider av förföljelsemani, en paranoiker, genom att tala honom till rätta eller genom medicin. Detta är välbekant för alla psykiatriker. Dock kan man genom lämpliga droger nedbringa "temperaturen" hos vanföreställningarna. På samma sätt skulle man önska att man kunde ge tabletter åt dem, som hyser fördomar mot folkgrupper. Åtskilliga av de personer som inte kan tolerera de sexuellt "abnorma", har på ytan en ljum inställning. Denna ljumhet är ofta bedräglig. De kan ge uttryck åt en välvilligt överseende attityd, och säga kloka ord om att erotik är den vuxna människans privatsak. Och de anser sig säkert storslaget generösa, då de säger sig inte ha något emot att den avvikande träffar en likasinnad och förverkligar sin perversa lycka tillsammans med denne. Men man lyckas ändå nästan alltid provocera aggressioner genom att fråga, varför de inte tycker att man skall hjälpa människor att knyta dessa kontakter, eller varför de inte gör någon insats själva.

Driftsprofil och perversitet. Sexualförbrytare

Sexualdriften är inte rätt och slätt en drift att fortplanta sig eller kopulera, som en del människor tycks tro. Den innefattar i själva verket ett mycket brett spektrum av olika beteenden, som alla har något gemensamt. Detta gemensamma, sexualitetens fundament, är vissa fysiologiska processer, som genom inlärning kan kopplas ihop med olika fysiska och psykosociala stimuli, olika objekt och riter. Även om vi inte vill kännas vid det, har de flesta av oss flera olika utvägar att välja mellan, då vi vill skaffa oss orgasm eller sexuell njutning.

Liksom varje människa har en begåvningsprofil har hon en driftsprofil, som är sammansatt av olika sexuella delbeteenden, såsom sadism, exhibitionism och urolagni -- för att ta några exempel. Då man kartlägger en individs driftsprofil bör man ta reda på följande:

1. vilka handlingar eller stimuli kan ensamma eller i kombination ge a) sexuella lustkänslor b) erektion c) ejakulation utan orgasm (= orgastisk impotens) d) orgasm utan ejakulation och e) orgasm och ejakulation
2. vilka beteenden har blivit a) sexuella behov och b) sexualtvång. En individs förmåga att stå emot ett behov beror naturligtvis inte enbart på behovets styrka, hans allmänna moraliska resistens spelar också en roll
3. i vilken turordning föredras olika handlingar för att tillfredsställa könsdriften 4) vilka sexuella beteenden ger ångest eller skuldkänslor

Detta är bara en grov skiss. En findiagnostik kräver dessutom att man orienterar sig om individens tabuprofil och allmänna moraliska nivå. För att ge en komplett bild bör man också undersöka de latenta drifterna. Hur detta skall gå till vet vi rätt lite om. Somliga djuppsykologer tror att vi hyser en böjelse för ett sexuellt beteende, så snart vi manifesterar en tillräckligt stark aversion mot det. Det finns dock psykologiska tester, som påstås kunna avslöja omedvetna impulser. Ett sådant är Rorschachtestet, som innebär att man visar suggestiva bläckfläckar för exploranden, som sedan får tala om vad han ser. Testet används ofta för att diagnosticera homosexualitet. Individer som saknar förmåga till introspektion och inte kan erkänna förbjudna impulser hos sig själva, tycks ha en benägenhet att projicera dessa på yttervärlden, ofta på det sättet att de misstänker andra för att hysa dessa böjelser. Många latenta homofiler anser sig t.ex. utsatta för homosexuella attentat.

En driftsprofil är en bruksanvisning för sexualnjutning. Att få sin driftsprofil kartlagd borde därför vara värdefullt för många individer. Frigida och impotenta människor kunde på det sättet t.ex. få reda på vilka stimuli och ceremonier, som skulle öka deras möjligheter att tillvarata sexualdriften. Och den som tror sig leva ett fullgott sexualliv, kunde få tips om "perversiteter", som ytterligare skulle öka intensiteten i lustupplevelsen. Det är möjligt att det är ytterst få av oss, som tar vara på de möjligheter, som finns nedlagda i våra driftsprofiler.

Vad vet ni nu om vår nästas driftsprofil och om driftsstrukturen i samhället? Praktiskt taget ingenting, inte ens med hjälp av Kinseyrapporten. På grund av den speciella förhörsteknik, som Kinsey begagnade sig av, är hans resultat delvis otillförlitliga. Kinsey var biolog och visste ingenting om hur man tar upp en psykiatrisk anamnes. Varje psykiatriker har erfarenhet av hur besvärligt det är att locka ur patienten uppgifter om sexualia, och ett förhör är en absolut obrukbar metod. Sådana hemligheter sitter djupt inne och yppas först sedan man blivit väl bekant med patienten.

Så mycket är i varje fall klart, att det finns ett mycket stort antal erotiska särlingar, som går oförlösta genom livet och tar med sina sexuella hemligheter i graven. De lider av sin sexuella ensamhet, och de tror inte att det finns någon människa. som kan och vill tillfredsställa deras könsdrift. Där har de nog fel. Även för individer med mycket speciella driftsprofiler bör det av statistiska skäl finnas ett antal idealpartners. Några förhoppningar skall de emellertid inte hysa, så länge våra lagstiftare anser, att människor icke får hjälpas att knyta sexuella kontakter.

Nu är slumpen tyvärr en dålig kopplare åt människor med sexuella avvikelser. De flesta resignerar också. Men en och annan erotisk särling gör heroiska försök att realisera sina drömmar. Ofta ruinerar han sig på bordellerna i Hamburg och Paris. Genom att bordellerna är olagliga i Tyskland och Frankrike, kommer personalen gärna att utgöras av moraliskt mindre nogräknade individer. Men vår erotiske särling har hört att dessa bordeller tillmötesgår alla slags perversa önskemål. Naturligtvis tar han t.ex. tacksamt emot erbjudandet, som spontant sker på dessa breddgrader, att få flera kvinnor på en gång som ett extra raffinemang. Hans speciella behov går kanske just ut på att flera samtidigt deltar i könsakten. Tyvärr missförstår flickorna i allmänhet hans avsikter och föreställningen blir ett fiasko. Däremot förstår de att vittja hans plånbok under seansen. Eftersom han oftast har starka aggressionshämningar, är han oförmögen att förhindra rofferiet. Han lämnar glädjehuset med tom plånbok och bitterhet i hjärtat. Han förbannar ödet, som gav honom en drift, som människor inte vill hjälpa honom att tillfredsställa.

"Perversitet" är ett ord, som man borde göra sig av med. Det är som gjort för obscuranter och demagoger. Det är inpyrt med vidskepelse, och dessutom är det ett skällsord. Enligt Kinsey används ordet på olika sätt i olika samhällsskikt. I socialgrupp III är samtliga sexuella yttringar perversiteter utom heterosexuellt samlag med mannen i överläge. Sexualvetenskapliga författare brukar reservera benämningen för sådana fall, då en person föredrar ett annat beteende framför coitus, när han vill tillfredsställa sin könsdrift. En man som onanerar eller har tidelag p.g.a. könsnöd kallas alltså inte pervers. De flesta anser väl nu för tiden att cunnilingus ingår i det normala förspelet, men i Californien fängslar man gifta män om de berör sina fruars könsorgan med tungan.

Våra fördomar rörande de sexuella avvikelserna är numera lika mycket färgade av den psykoanalytiska mytologin, som någonsin av den kristna. Bägge lärorna tillfredsställer vårt behov att fälla nedsättande omdömen om de erotiska originalen. Enligt de psykoanalytiska dogmerna är de infantila. De har "regredierat till ett infantilt beteendemönster", som den officiella termen lyder. Numera kallar sig anhängarna av denna skola "psykodynamiker" på grund av att psykoanalysen råkat i vanrykte -- men de är samma andas barn.

Ordet "pervers" intar en nyckelställning inom psykoanalysen. Enligt denna skola har barnet sexuella känslor och genomgår en sexuell utveckling. Allra tidigast är de sexuella känslorna knutna till munnen (orala stadiet), därefter övertar ändtarmen rollen som könsorgan (anala stadiet). När barnet bajar på sig så beror detta på att det ägnar sig åt anal onani. Till slut bosätter sig könsdriften i lyckliga fall i penis och vagina. Barnet påstås också normalt ägna sig åt alla slags sexuella perversioner, som försvinner med könsmognaden. Stör man nu denna utveckling med oförsiktiga ingripanden, kan det hända att individen inte blir av med sin perversion när han blir vuxen. Perversiteter skulle alltså uppkomma på samma sätt som psykoneuroser. Jag frågade en gång en känd psykoanalytiker om han kände till någon statistisk undersökning, som visade att människor med sexuella avvikelser genomsnittligt hade flera neurotiska symptom än andra människor, men någon sådan undersökning kände han inte till. Sådana spörsmål intresserar inte anhängarna av den psykoanalytiska sekten.

Det är inte bara psykoanalytikerna, som brister i förståelsen av att det sexuella beteendet kan variera liksom andra mänskliga beteenden. De delar denna intolerans med de flesta psykiatriker, som sysslar med sexuologi. Nästan alla sexualvetenskapliga handböcker vimlar av värdeomdömen så snart avvikelserna kommer på tal. (Kinsey är ett lysande undantag.) Modern sexualvetenskap och Moseböckerna visar en förbluffande enighet då det gäller att värdera sexuella beteenden. Erotiska särarter, som strider mot de i Gamla Testamentet fixerade normerna, rubriceras i moderna framställningar som sjukdomar, defekter, rubbningar, neurotiska symptom, psykopatologiska fenomen, utvecklingshämningar, perversiteter, abnormiteter etc.

Om man ger sig tid att penetrera texten i ett sexualvetenskapligt arbete, skall man finna fyra typer av argumentation för att perversioner är sjukliga yttringar (när man inte anser att detta är så självklart att det inte kräver något bevis).

1. Det är definitionsmässigt sjukligt att handla eller önska handla på ett sätt som strider mot omgivningens sociala konventioner. Ingen läkare skulle väl vilja godta denna sats när den presenteras så här brutalt, det vore, skulle man nog mena, att utarma sjukdomsbegreppet på medicinskt innehåll. Likafullt finner man ofta denna sats som en implicit premiss i sexualpsykiatriska sammanhang.
2. De "perversa" måste ju a priori vara sjuka, ty de beter ju sig så abnormt. Detta skall inses intuitivt.
3. Är man inte nöjd med 1) och 2) skapar man såsom psykoanalytikerna gör ett system av dogmer och axiom enligt vilka logiskt följer att de perversa är sjuka.
4. Det förekommer också att man tillgriper en empirisk metod. Man försöker påvisa att de perversa genomsnittligt har flera neurotiska symptom än andra människor, eller att de lider av någon somatisk sjukdom, t.ex. en hjärnskada. Det sista som förekommit i denna genre är att en uppsalaforskare med elektroencephalografi påvisat att några erotiska särlingar (transvestiter) haft abnorma elektriska strömmar i hjärnan, och dessa fynd har man gjort stort väsen av. Nu är detta ingenting märkvärdigt, i själva verket är det mycket vanligt med s.k. abnorma elektroencephalogram hos kliniskt friska individer.

Psykologerna har med övertygande experiment visat i vilken hög grad våra observationer vanställs av våra förväntningar. Har man föresatt sig att sätta sjukdomsetikett på de särpräglade, så är det risk för att man tolkar sina iakttagelser på ett partiskt sätt. Tycker sig en psykiatriker kunna konstatera att de perversa har fler psykiska störningar än andra människor, bör han dessutom se upp med följande två felkällor. För det första får han ett utvalt klientel, nämligen människor som har besvär av ett eller annat slag. En psykiatriker frestas inte att betrakta frimärkssamlande som en sjukdom därför att han bara kommer i kontakt med neurotiska frimärkssamlare. Han bör iaktta samma försiktighet i sina slutsatser då det gäller perversiteter. För det andra kan den "perverses" psykiska störningar vara sekundära och fullt adekvata till samhällets diskriminerande åtgärder mot honom.

Hos de stora sexuologerna, Hirschfeld, Krafft-Ebing, Havelock Ellis, Stekel m.fl. (obscuranter, som fått oförtjänt stora namn) finner man de fyra argumentationslinjerna parallellt i framställningen och dåligt isärhållna. Man döljer ett teoretiskt lättsinne bakom en uppstyltad terminologi. Med sådana metoder är det inte svårt att övertyga lekmannen, vars inställning redan är preformerad, om att perversiteterna är patologiska. Man har givit en vetenskaplig sanktion åt teologernas, juristernas och samhällsmoralens nedvärdering, en inställning som ytterst härrör från de vidskepliga och magiska föreställningarna i Gamla Testamentet.

Om man vill katalogisera perversionerna som patologiska fenomen eller biologiska normalvarianter är uppenbarligen en fråga om sociala värderingar. Det är bara lekmän och en del obscurantistiska psykiatriker, som menar att termen "sjukdom" har en fastställd betydelse. Denna term är inte stort bättre än "perversitet", den lämpar sig bäst för moralisk propaganda. Ser man vetenskapligt på saken, får man nöja sig med att konstatera att vissa sexbeteenden är mer eller mindre sällsynta eller att de strider mot konventioner och lagar i det ena eller det andra samhället.

Personligen delar jag Kinseys värdering att "perversiteter" är normalbiologiska fenomen (vilket givetvis inte motsäger att de i något enstaka fall kan vara symptom på en sjukdom på samma sätt som gott humör kan vara symptom på sinnessjukdom och noggrannhet på hjärnskada). Kinsey, som kom i kontakt med åtskilliga fall av homofili, zoofili och exhibitionism, tyckte inte att dessa i allmänhet företedde sådana psykiska symptom, som berättigade till sjukdomsdiagnos. De "perversas" huvudsakliga bekymmer enligt hans resultat var omgivningens moraliska reaktioner.

Jag kommer att propagera för min positiva värdering av sexuella avvikelser genom att visa att motsvarande beteenden förekommer hos djuren och har vunnit sanktion hos åtskilliga primitiva och civiliserade folk. Inte för att jag tycker att det är något moraliskt uppfordrande i en sådan biologisk-sociologisk argumentation (ty varför skall vi apa efter aporna?), men en del människor blir faktiskt imponerade (det som djur och vildar gör är gubevars naturligt) och låter sig övertalas på detta sätt. Jag tjänar sålunda mitt syfte att göra perversiteterna respektabla i folks sinnen, därför kommer denna synpunkt att dyka upp då och då i framställningen.

Det skulle onekligen vara roande att göra en sociologisk undersökning av psykiatrikernas verbala beteende i sexsammanhang. Kan man inte stimulera någon modernt logistiskt skolad fackfilosof eller vetenskapsteoretiker att röra om lite i denna semantiska gröt?

Om perversiteternas uppkomstmekanism finns en oändlig mängd teorier. Numera är man i de flesta läger benägen att ge föräldrarna skulden. Ser man på saken mera biologiskt, kan man konstatera att lågtstående djur har sina behov (instinkter, drifter) strängt och oföränderligt knutna till vissa yttre betingelser eller stimuli. Ju högre upp man kommer i djurserien, desto mer plastiska blir behoven (och vissa med behoven delvis sammanhängande fysiologiska reaktioner, t.ex. salivation) och de kan kopplas ihop med olika stimuli. Att dessa förknippningar beror på inlärning har gjorts sannolikt med djurförsök, bl.a. Pavlovs kända experiment med hundar, vars salivutsöndring han lyckades betinga till olika signaler.

Det skulle alltså vara människans höga intelligens, som möjliggör att hennes uttömning av könssekret kan kopplas ihop med så skiftande yttre betingelser -- som med andra ord gör henne disponerad för "perversiteter". Ifråga om sexuella variationer är människan vida överlägsen alla andra djurarter, även om chimpanserna uppvisar många parallella särbeteenden, t.ex. exhibitionism (Kinsey). Moralisterna, som vill fixera könsdriften till vissa stimuli, strävar i själva verket efter att göra oss mera primitiva och djuriska i sexuellt hänseende.

Det är givetvis möjligt att de inlärningar, som ligger bakom "perversiteterna", lättare kommer till stånd hos personer med emotionella skador (eller viss konstitution), men därom vet vi inget.

Strängt taget äger vi nästan inga kvalificerade kunskaper om de sexuella avvikelserna. Det finns visserligen sjukhusjournaler, men inga statistiska bearbetningar av dessa. Dessutom brukar den sexuella anamnesen vara dåligt penetrerad. Kriminologin har en del material att bjuda, men detta är övervägande kasuistiskt och anekdotiskt. Slutligen finns det en viktig omständighet, som försvårar för att inte säga omöjliggör all forskning på det här området. Det material, som står till vårt förfogande, utgöres ju av fall som kommit till polisens och sjukhusens kännedom. Dessa kan naturligtvis inte på något sätt vara representativa, och det vore dåraktigt att utifrån detta material dra några slutsatser om sexuella särarter. Ändå är det detta som sker när man påstår att "perversa" människor genomsnittligt är mer missanpassade än andra.

Uppsöker någon en läkare så är det väl a priori troligt att han har det besvärligt, vare sig han är pervers eller inte. Lika trivialt är det att de personer som finns antecknade i polisregistret är mer brottsliga än de, som inte registrerats där. Folk tror att de "perversa" är farliga bl.a. därför att de aldrig får höra talas om perversioner utom då de läser i tidningarna om sexuella övergrepp. Efter sexualmorden sommaren 1963 förekom en det skriverier i dagstidningarna, där jurister talade om samhällets behov av att skydda sig mot de "sexuellt rubbade". Att skriva på det sättet är ansvarslöst med tanke på människors benägenhet att identifiera de "sexuellt rubbade" -- dvs. individer med sexuella avvikelser -- med sexualbrottslingar. Dessutom är det osakligt, då det inte finns någon undersökning, som visar att de "perversa" gör sig skyldiga till fler våldsbrott än människor med ett så kallat normalt instinktsliv.

Orsaken till att en person begår ett sexualbrott kan vara ett starkt tvång, eller också bero på att han saknar hämningar. Bland de hämningsdefekta sexualförbrytarna brukar man skilja mellan de primärt ohämmade och de avhämmade. Hos de primärt ohämmade kommer aldrig det värde- och normsystem, som utmärker människor i deras sociala miljö, att etableras. Att tabuiseringarna inte kommer till stånd kan bero på efterblivenhet eller hjärnskador, möjligen också på bristfällig uppfostran. De flesta incestare tillhör enligt Kinberg denna grupp. Den avhämmade har däremot en gång haft intakta hämningar, men till följd av sinnessjukdom, alkoholism eller hjärnförändringar i samband med åldrandet har en moralisk nedgång skett. Hos de hämmade, t.ex. en del exhibitionister och våldtäktare, har man ibland tyckt sig kunna iakttaga ett överdimensionerat tabusystem, vilket bl.a. skulle ge sig till känna i den skräckreaktion, som åtföljer gärningen. Vissa farliga sexualförbrytare lider av periodiska omtöcknings- eller excitationstillstånd av närmast epileptisk karaktär, ofta kanske provocerade av alkohol. Även om dessa individer till vardags skulle ha en god moralisk motståndskraft, kan de vid dessa tillfällen förlora kontrollen över sina drifter. Det kan då hända att de gör sig skyldiga till sexuella våldshandlingar med tragiska följder.

Det vore orimligt att tro, att de brister som i brottslingarna har i sin personlighetsutrustning också finns hos laglydiga personer. Men inte minst rättspsykiatriker har en benägenhet att överföra de egenskaper, som de finner hos sina sedlighetsförbrytare, på alla sexuellt avvikande människor.

Allt tyder på att höggradiga avvikelser överlag är betydligt vanligare bland män än kvinnor, detta trots att kvinnan i vår civilisation har större förmåga att dölja sin sexuella läggning.

En enda sak kan vi vara riktigt säkra på. "Perversiteterna" medger stora lyckomöjligheter för människorna. Därför är "perversiteterna" i sig själva goda, och därför bör de uppmuntras.

Incest

Incesttabut är ett av de mest universella av alla människans sexualförbud, och nästan alla naturfolk har något slags tabu, som reglerar sexualiteten mellan släktingar. Däremot praktiseras blodskam hämningslöst inom den övriga djurvärlden, där man inte heller påträffar någon instinktiv motvilja. Före Islam var incest tillåten i många arabiska länder, och de egyptiska faraonerna tvingades gifta sig med sina systrar för att bevara blodet rent. Hos en del polynesiska folk, där incest är strängt tabubelagd, ingår samlag i förbjudna led i ceremonielet vid religiösa festligheter. I allmänhet hat incestbegreppet ett vidare omfång hos primitiva stammar och inbegriper allt könsumgänge inom en större grupp oavsett blodsband.

Blodskam är en mycket uppskattad sysselsättning bland gudar och gudinnor, och människan tycks i alla tider ha fascinerats av detta motiv, även om inställningen har varit ambivalent. Å ena sidan finner de flesta av oss tanken på könsumgänge med våra närmaste blodsförvanter fysiskt motbjudande, å andra sidan har tanken på incest mellan andra människor en stark voyeuristisk lockelse. Blodskamsmotivet är också mycket utnyttjat i skönlitteraturen; däremot vågar sig boulevardbladen inte på detta motiv, trots att det har stort pornografiskt värde.

Om orsaken till incestförbudet finns en rik flora av kvasiteorier. Psykoanalytikerna är givetvis med på ett hörn. De håller fram sitt Oidipuskomplex, som är ett "Sesam öppna dig" när det gäller att förklara alla möjliga mänskliga livsyttringar, vare sig de är patologiska eller inte. En psykoanalytisk tänkare, Alexander, har t.o.m. sagt, att om man slopar alla lagar och förordningar så kommer samtliga brott att öka utom två, nämligen incest och fadermord.

Straffet för incest är i de flesta länder grymt. Enligt den mosaiska lagen är incestaren och hans avkomling dömda till Gehenna, och den profana rättsskipningens uppgift i sammanhanget är bara att snabbast möjligt förpassa dem dit, i 1734 års svenska lag stadgades inte bara dödsstraff för blodskam, utan brottslingen undandrogs även favören att begravas på kyrkogård. Under upplysningen lyckades flertalet av de europeiska staterna i någon mån frigöra sig från Moseböckernas inhumanitära patos och straffsatserna mildrades, dock ej i Sverige, där dödsstraffet kvarstod ända till 1864. Bland de avrättade finner man många mödrar, vilket är anmärkningsvärt, då incest mellan moder och son är ytterligt sällsynt. Tydligen har man funnit denna form av incest så anstötlig, att man kunnat avrätta folk enbart på misstankar.

Ännu i våra dagar är incest kriminell i Sverige, och den nya brottsbalken kommer inte att medföra någon förändring i detta hänseende. Bestämmelserna i den nu gällande strafflagen är drakoniska. I 18:1 stadgas sålunda följande:

Små barn visar ofta ett mycket påtagligt intresse för sina föräldrars könsorgan. Psykoanalytikerna anser att det är av största vikt för barnets psykosexuella utveckling, att föräldrarna ej avvisar detta närmande, som i vissa fall kan bli intensivt libidinöst. Eljest riskerar man, hävdas det, olika emotionella störningar senare i livet, psykoneuroser, sexuell invaliditet etc. Hur mycket sanning som ligger i detta vet jag inte. I varje fall tror jag att det är svårt för barnen att utveckla lyckliga instinktiva känslor för föräldrarna, om de inte tillåts "leka under täcket". Sker avvisandet bryskt, lägger föräldrarna troligen grunden till att det sexuella får den skuld- och ångestladdning, som är den nuvarande vuxengenerationens dilemma.

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn ("tunnelleken"), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel. För föräldrarna föreligger alltså alternativet att antingen utsätta sig för risken att dömas till mångårigt straffarbete (mellan fyra och tio år) eller också att äventyra barnens psykosexuella utveckling. Makarna kunde ju nämligen bli osams, och den ene göra anmälan om incest.

Kan nu de vanligen förekommande genitala lekarna mellan föräldrar och barn rubriceras som "otukt" i lagens mening? Läser man Stjernbergs "Kommentar till strafflagen, kap. 17-18", som tycks vara avgörande för praxis, får man ingen säker vägledning (utom i fråga om sadistisk misshandel av barn, vilken inte är att hänföra till otukt och som vårt rättsväsende följaktligen behandlar mindre strängt.) Jag har frågat en allmän åklagare om saken och fått beskedet, att otukt inte nödvändigt behöver förekomma om barnet manipulerar med faderns penis; får fadern därvid erektion har han emellertid gjort sig skyldig till kriminell incest. Det är alltså säkrast att helt avstå från att ta barnen med sig i sängen. Skulle det bli fiendskap mellan makarna, kan hustrun alltid göra gällande att mannen haft erektion, och han torde få svårt att bevisa motsatsen.

Från och med 1965 kommer "leken under täcket" att rubriceras som "otukt mot barn" eller "otuktigt beteende", och man riskerar bara fängelse i fyra år. För incest krävs i den nya brottsbalken samlag.

Kan det vara rimligt att kriminalisera incest mellan vuxna människor? Finns det någonting att vinna ur individual- eller allmänpreventiv synpunkt på att, som nu ideligen sker, döma debila incestare till mångårigt frihetsstraff? De lagstiftare som har ansvaret för den nya brottsbalken anser tydligen att så är fallet. För att kunna ta ställning till denna fråga bör man emellertid skaffa sig lite reellt vetande om blodskam och inte ta som utgångspunkt vidskepliga och fantasifulla föreställningar. Nu förfogar vi i Sverige över Kinbergs stora undersökning i frågan, som är en utomordentligt ingående sociologisk, medicinsk och psykiatrisk studie.

Innan jag går in på denna, vill jag först avfärda två argument, ett medicinskt och ett socialfilosofiskt, som brukar anföras mot upphävandet av incestförbudet. Den medicinska invändningen är att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration (fotnot), sjuklighet, idioti och sterilitet som följd. Inavelsexperiment på djur, undersökningar av incestbarn samt studier av isolat (öbefolkningar, avlägsna socknar etc., där inavel förekommer i stor utsträckning) jävar i huvudsak detta påstående. Det föreligger visserligen en något ökad risk för uppkomsten av vissa recessivt ärftliga sjukdomar, men denna riskökning är negligerbar om sjukdomen inte tidigare manifesterat sig i släkten, och det skulle ur eugenisk synpunkt vara mera befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker. Dessutom är ju preventivtekniken så utvecklad numera, att man knappast behöver befara en icke önskad avkomma.

Det socialfilosofiska argumentet hävdar dels att familjen är en nödvändig beståndsdel i en samhällskropp, dels att incest utgör ett hot mot denna institution. En dylik uppfattning kom bl.a. till uttryck i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk 1953, där incest inrangerades bland brotten mot familj. För att hyfsa denna diskussion, som förts med idel aprioriargument, måste man skilja mellan två frågeställningar - nämligen 1) i vilken utsträckning kan incest tänkas störa relationerna inom en familj, och 2) kommer upphävandet av det legala incestförbudet att medföra en ökning av incestfrekvensen. Även om incest vore aldrig så skadlig för familjen får en avkriminalisering ändå inte några sociala följder, om inte incestfrekvensen ändras Detta är trivialt, men det måste tydligen sägas. Låt oss nu se om Kinbergs undersökning kan belysa dessa frågor.

Kinbergs material omfattar 100 fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937. Då han endast tagit med sådana incestare som genomgått rättspsykiatrisk undersökning är materialet inte helt representativt, och det är givet att psykiska abnormiteter av olika slag måste bli överrepresenterade. Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare.

Samtliga incestare tillhörde socialt och kulturellt sett ett bottenskikt. De i särklass vanligaste yrkesbeteckningarna var "lantarbetare" och okvalificerade kroppsarbetare som ofta förde en nomadiserande tillvaro. Praktiskt taget alla var hämningsdefekta, de flesta primärt ohämmade p.g.a. en försummad uppfostran, ofta i förening med tidiga hjärnskador. Ett mindre antal fall var avhämmade som en följd av åderförkalkning i hjärnan eller i något enstaka fall på grund av schizofreni och alkoholism. Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottslig. Om man bortser från själva blodskamsbrottet, så fanns det ingen påtagligt ökad kriminalitet hos incestklientelet.

Knappast någon av incestarna hade före incestdebuten företett några sexuella abnormiteter, men det förefaller med hänsyn till uppgifterna om samlagsfrekvens som om incestklientelet genomsnittligt hade en något starkare könsdrift än normalt. Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten. Denna abstinens med ty åtföljande driftsuppladdning i kombination med den låga hämningströskeln anger Kinberg som de viktigaste orsakerna till incestbeteendet. Han kommer fram till att vi här inte har att göra med en perversion utan en "driftsförveckling".

Huruvida incest destruerar familjerelationer lämnar undersökningen inget besked om. Incesten ägde i de flesta fall rum i splittrade och neurotiserade familjer, som redan före incestdebuten befann sig i upplösning. I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrades, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade hustrun. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Det skulle föra för långt att gå in på de psykiatriska detaljerna i denna fängslande undersökning. Kinberg anser sig emellertid kunna dra den slutsatsen att incest såsom profylax och individualprevention är helt irrationell och ur humanitetssynpunkt förkastlig. Med hänsyn till incestklientelets beskaffenhet ur social och psykisk synpunkt tror sig Kinberg kunna fastslå, att ett upphävande av det legala förbudet ej kommer att medföra en ökning av incestfrekvensen. Vidare menar Kinberg, att samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas såsom frihetskränkande otukt.

Det förefaller som om den nya brottsbalkens upphovsmän har en annan uppfattning än Kinberg, i varje fall handlar de stick i stäv mot hans rekommendationer. Egendomligt är att man i kommentarerna till lagförslaget inte med ett enda ord omnämner åsikten hos den rättspsykiatriker, som mest ingående studerat detta problem i Sverige (och kanske i hela världen). Detta kan rimligen inte bero på att man inte känner till Kinberg och hans undersökningar. Känner man sig möjligen inom juristkåren förolämpad av dennes inte alltid så juristvänliga patos?

Hur kommer det sig att de högre socialgrupperna inte alls finns med i Kinbergs material? Beror det på att dessa inte ägnar sig åt incest eller att denna inom dessa grupper är lättare att dölja? Att incest äger rum i socialgrupp I vittnar de psykiatriska anamneserna om där många kvinnor berättar om sexuella episoder i barndomen tillsammans med fadern. Kinberg har säkert rätt när han påstår att det föreligger en stor diskrepens mellan den reala och legala incestfrekvensen. I gengäld drabbas de som kommer under åtal desto hårdare av lagens damoklessvärd.

Exhibitionism

Om man får tro nudisttidningarnas skribenter har alla människor ett behov av att blotta sig inte endast för sol och vind utan även är publik. Detta skulle, förutom rent kroppsliga välbehagskänslor, också inbringa andliga upplevelser av frihet och renhet enligt rörelsens teoretiker. Vilken karaktär de somatiska lustupplevelserna nu än kan ha, så tycks de i varje fall inte härröra från genitalsfären. Vid en genomgång av bildmaterialet i rätt många av rörelsens publikationer har jag nämligen inte funnit en enda erigerad fallos. Huruvida dessa reportage är sanningsenliga eller friserade överlåter jag åt läsarens bedömande.

En mera uttalad drift att exponera sig föreligger säkert endast hos en minoritet. Tvärtemot vad som ofta påstås är lusten att blotta sig nog utbredd bland kvinnorna. Den kvinnliga exhibitionismen kan emellertid ofta tillfredsställas på legitim väg genom teater och varieté, och den har dessutom inte samma strängt genitala karaktär som den manliga. Att den inte utgör något kriminalpolitiskt problem sammanhänger säkert också med kvinnans bristande sexuella företagsamhet. Det kan naturligtvis tänkas att det går omkring ett stort antal kvinnor med överhettade genitalexhibitionistiska fantasier, men därom kan vi ingenting veta.

Den kunskap som vi har om exhibitionismens väsen bygger på sådana fall, som kommit till polisens kännedom. 1957 lagfördes i hela landet 464 fall, 1961 var siffran uppe i 804. Ändå anses detta endast vara en bråkdel av den reala brottsfrekvensen. Det material som står till förfogande är alltså inte representativt ens för den kriminella exhibitionismen, ännu mindre då för exhibitionismen över huvud taget. Ett så stympat urval kan endast ge en illusorisk kunskap. Genomsnittligt sett måste det vara de personlighetsmässigt sämst utrustade blottarna som grips.

Exhibitionism kan helt allmänt sägas föreligga, då någon blottar sitt könsorgan för annan i syfte att uppnå sexuell lust. Detta beteende kan iakttas hos apor och förekommer allmänt hos barn. Hos många primitiva folk har det t.o.m. varit en samhällsinstitution och de gamla grekerna gav stort utrymme åt denna särart vid sina fester. Man kan alltså med skäl tala om en normalbiologisk variant, om man nu nödvändigt skall göra en värdering. Men psykiatrikerna har huvudsakligen varit intresserade av att konfirmera juristernas och samhällsmoralens redan etablerade nedvärdering. Man har talat om degeneration (Seiffer), psykopati (Krafft-Ebing), neuropati (Havelock Ellis), psykosexuell infantilism (Freud, Stekel), tvångsneuros (Rickles), svag personlighet (Plaut), patologisk personlighet, pervers personlighet, neurasteni, epilepsi etc. Alla dessa skrala diagnoser, understödda av flitigt filosoferande, tjänar syftet att kamouflera att vi ingenting vet och ingenting har funnit.

Man har använt sig av olika argumentationsmetoder för att propagera sin värdering. 1) Exhibitionism är enligt våra begreppsbestämningar ett patologiskt beteende eller kan a priori endast förekomma hos psykiskt sjuka individer. 2) Exhibitionister företer de facto neurotiska och andra psykiska symptom och defekter. De flesta författarna på det här området blandar ihop de deduktiva och de induktiva synpunkterna på ett mycket ogenomtänkt sätt.

En annan omtyckt sysselsättning hos sexuologer (också hos dem som officiellt tar avstånd från den s.k. existentialpsykiatrin), är att anställa djupsinniga, närmast estetiserande betraktelser angående det exhibitionistiska beteendets innebörd, hur blottandet skall tolkas. Man finner då att blottandet är en symbolisk kärleksförklaring, en "psykisk defloration" (Havelock Ellis) och en projektion av den erotiska egenkärleken på omvärlden (Stekel). Somliga psykoanalytiker tror att blottandet är ett uttryck för kastrationsångest; genom att iaktta hur åskådaren reagerar med vämjelse övertygar sig blottaren om att hans könsorgan är oskadat. Man kan inte läsa något större arbete om exhibitionismen utan att matas med den här sortens snillrikhet.

Rättspsykiatrikern, docent Bo Gerle, har följande uppfattning om exhibitionisterna: "Den sannolikt största gruppen av dessa sexualbrottslingar utgöres emellertid av yngre män utan påfallande psykopatologiska drag, även om de flesta förete mer eller mindre psykiska särdrag". (SOU, 1953:14)

Går man till den kasuistik, som de sexualvetenskapliga författarna presenterar, och håller man sig därvid strikt till de sakuppgifter som meddelas (och struntar i värderingar och nedvärderande diagnoser), så får man det intrycket att det i stort sett rör sig om friska människor. Kanske är frekvensen av psykiska störningar och missanpassning något större än man har rätt att vänta av ett normalmaterial, men detta är i så fall inte så märkvärdigt med tanke på den våldsamma diskriminering, som dessa människor utsätts för i vår civilisation. Om man skulle bestraffa alla som övade samlag, så tror jag inte ens att den sexuellt ortodoxe skulle bli särskilt välanpassad.

Blottarna utgör ett mycket brokigt klientel. Enligt Plaut, som undersökt 184 fall, finns alla yrken representerade, och exhibitionisterna skiljer sig inte socialt och intelligensmässigt från en genomsnittspopulation. Ungefär hälften är ogifta och typiskt är att de gifter sig sent. Beteendet är vanligast i den yngre medelåldern och man finner ytterst få åldringar i materialet. Ofta rör det sig om lite skygga, "enstöriga" personer, som har svårt att komma i kontakt med kvinnor på ett naturligt sätt. Enligt svenska rättspsykiatriker (Holmstedt) har de oftare överdrivna än underutvecklade sexualhämningar. Ett bevis för den saken kan ju vara den skräckreaktion, som blottandet regelmässigt är förknippat med. Blottarna anses i allmänhet ha en svag men lättväckt könsdrift, och de är energiska masturbanter. Många är impotenta, men en del exhibitionister upprätthåller samtidigt en konventionell heterosexuell förbindelse. Typiskt i detta fall är att aktiviteterna inte kan ersätta varandra.

Själva blottandet har en stereotyp, rituell prägel. Akten är planlagd och äger rum i parker och trappuppgångar, publiken utgöres av kvinnor och någon gång barn. Blottaren är nykter och ser oftast till att han har reträtten klar. Målet är att fästa åskådarens uppmärksamhet på penis. Är det mörkt belyser han penis med en ficklampa. Då han observerar kvinnans reaktion inför framvisandet av könsorganet, får han erektion och ofta utan tillhjälp av några masturbatoriska åtgärder en blixtsnabb ejakulation. Överraskningsmomentet är viktigast. Ofta eftersträvar han en reaktion av avsky. Samlag vill han däremot inte ha, och skulle kvinnan göra ett närmande skulle njutningen försvinna.

Alla blottare följer givetvis inte detta mönster, som avser typiska fall. Ibland agerar de mycket djärvt och burleskt. De kan springa in spritt nakna på teatrar eller vandra omkring på tåg eller livligt trafikerade gator endast iförda t.ex. bysthållare. Den mest oförvägne av alla exhibitionister som jag känner till är cynikern Peregrinus Proteus som hade för vana att ställa sig spritt naken på ett torg och onanera inför en stor folksamling En del anlägger en mycket fiffig klädsel för att snabbt och effektivt kunna exponera behagen då tillfälle erbjuder sig. Denna kan bestå enbart av hatt, skor, en lång överrock samt ett par benkläder, som klippts av så att de enbart när upp till knäna. En elegant söndagsflanör -- och ändå behövs det bara att kappan öppnas för att alla härligheterna skall uppenbaras.

Blottaren är inte särskilt meddelsam vid förhör, och det är nästan helt omöjligt att kommunicera med honom om hans motiv eller upplevelser i samband med expositionerna. Det tycks i alla fall röra sig om en kombinerad skräck-lustupplevelse, som utövar en oemotståndlig dragningskraft. Ibland förefaller det som om blottandet skulle ge något slags ångestlindring. För många är blottandet den enda utvägen till en adekvat utlösning av den driftsmässiga energin.

Blottarna är ständiga recidivister. Den magiska befrielse från spänningar, som den exhibitionistiska riten ger, utövar en intensiv lockelse och en normal beredskap mot tabubelagda impulser är inte tillräcklig för att hålla tillbaka beteendet. Här kan man med fog tala om en specifik struktur hos driftslivet, där behovet att blotta sig framträder med en säregen styrka. I vissa fall tycker man sig ha anledning att anta att det föreligger något slags exhibitionistisk "förförelse", som skulle ha givit startsignalen till det habituella blottandet. Det kan ha gått till på det sättet att den unge mannen, innan hans sexuella beteende danats, överraskats av en kvinna då han masturberat och därvid fått en intensiv skräck-lustupplevelse, som ökat utbytet av masturbationen. Behovet att på nytt erfara denna fascinerande lust förmår honom till upprepade exhibitionistiska seanser, och så småningom har en sexualvana etablerats som blir svår att bryta.

Naturligtvis kan förevisandet av könsorganet vara en tvångshandling på samma sätt som tvånget att trampa på skarvarna mellan trottoarstenarna eller att utföra ceremonier före insomnandet på kvällen. Det är i själva verket inte otypiskt för tvångsneurosen, att patienten förelägger sig pinsamma uppgifter. Även om dylika tvångsneurotiska manipulationer av psykoanalytikerna ges en djupsinnig, sexualsymbolisk innebörd så bereder de i varje fall inte aktören några genitala lustupplevelser, och han får inte erektion. Den som blir vittne till en dylik kompulsiv blottning uppfattar den nog mera som en olyckshändelse och brukar inte anmäla saken. Penis exponeras också blott för bråkdelen av en sekund, och gärningsmannen ser enbart besvärad ut.

Det händer ibland att man ertappar gamla alkoholister, pedofiler, imbecilla och andra sexuellt ohämmade individer med blottad penis på offentliga platser. Dylika fall av accidentell blottning rubriceras ofta felaktigt som exhibitionism. Ett typfall är den lallige ölgubben, som står och urinerar i en park där barn och kvinnor vistas och kanske glömmer att knäppa gylfen.

Exhibitionism kan i enstaka fall vara symptom på sinnessjukdom. Bl.a. kan sådana handlingar ingå i det bisarra beteendemönstret vid vissa schizofrenier.

Allt som sagts hittills gäller de lagförda blottarna. Vad vet man nu om de exhibitionister, som lyckas bemästra sina impulser? Låt oss kalla dem fantasiblottare. Ja, egentligen vet man ingenting om dem, trots att rättspsykiatrikerna påstår motsatsen. Troligen finns det ett mycket stort antal män med ett exhibitionistiskt fantasiliv. Kanske är frekvensen ute i populationen en promille, kanske en procent, kanske t.o.m. betydligt högre. Hur många impotenta män är i själva verket blottare, som inte vågat forska i sitt driftsliv? Om man får tro psykoanalytikerna så utgörs fobikerna1 i synnerhet de som har torgskräck, av potentiella exhibitionister.

Psykoanalytiskt orienterade rättspsykiatriker (Yngve Holmstedt) tror att exhibitionister (liksom skoptofiler) lider av en periodisk ångest, som de bara kan befria sig från genom att blotta sig (titta). Man förlorar respekten för denna uppfattning när man vet hur lösligt dessa psykoanalytiker (Holmstedt föredrar att kalla sig psykodynamiker, men det gör ingen skillnad) handskas med begreppet "ångest". Alla slags kroppsliga och psykiska symptom, huvudvärk, hjärtklappning, svettningar, ont i magen, depression, tvångshandlingar etc. utnämns till symptom på ångest, när teorin så kräver (enligt vanligt språkbruk är ångest själv ett symptom, en upplevelse av specifik karaktär). Och det gör den i detta sammanhang, ty man vill bevisa att exhibitionister är infantila. Lyckas man göra troligt att exhibitionister lider av sexualångest så är saken klar, sedan har man andra axiom, som sköter resten av bevisföringen.

Holmstedt kan inte föreställa sig att en blottare någonsin kan vara "vän" med sitt driftsliv. Enligt hans uppfattning är driften att visa penis en infantil rest, som dröjt sig kvar i den vuxna personligheten utan att kunna införlivas med denna. Detta är inlärd psykoanalytisk jargong, för att inte säga ren gallimatias. Det är givet att den som riskerar att fängslas för en handling inte är vän med denna, då han konfronteras med rättvisans representanter, till vilka rättspsykiatrikerna måste räknas. Naturligtvis måste det te sig mer opportunt för honom att göra gällande, att han varit offer för en oemotståndlig, jagfrämmande impuls. Men detta är trivialt och medger inte några intressanta slutsatser.

Jag känner personligen en fantasiblottare, som absolut inte kan sägas vara ovän med sin drift, tvärtom måste man säga att driften att blotta sig ingår som en mycket väsentlig beståndsdel i hans personlighet. Med hans tillåtelse skall jag dra detta fall.

Det rör sig om en ung, introspektivt lagd man, som begåvningsmässigt ligger högt över genomsnittet. Hemmiljön puritansk. Hans tabu- och normsystem är överutvecklat och hans självkontroll minutiös. Det är en astenisk, ängslig och perfektionistisk människa, omständlig och ineffektiv i sitt arbete. Han företer en del tvångsneurotiska symptom, eljest är han frisk. Med hänsyn till hans rika intellektuella utrustning är hans relationer till andra människor förvånansvärt torftiga. Bortsett från att han onanerar flitigt, präglas hans tillvaro av asketism. Något utbyte av samlag har han inte.

Han redogör mycket gärna för sin sexuella avvikelse, man skulle alltså också kunna kalla honom en andlig exhibitionist. Hans bikt jävar allt pratet om det låga och tarvliga i de perversa upplevelserna. I samband med onanerandet föreställer han sig agera i olika exhibitionistiska sammanhang. De upplevelse som därvid förmedlas har det mest sublima andligt-intelIektuella innehåll och är förmodligen besläktade med religiösa erfarenheter. Blottandet är i fantasin ofta förbundet med något slags panteistisk lycko- och snällhetskänsla, som ibland är masochistiskt färgad. Förnedringen är ett ständigt återkommande tema, och den får en metafysisk aspekt. Genom blottställandet av den egna löjliga och groteska uppenbarelsen erfar han en ökad möjlighet att uppleva den mänskliga värdigheten såsom oberoende av alla värdighetens tillbehör. Ibland dominerar det masochistiska inslaget, och han upplever ett veritabelt Golgataäventyr med korsfästelse och bespottelse. Visioner av frihet, broderskap, upphöjd ärlighet eller av förlösning i vissheten om att han accepteras som han är med alla sina skavanker, kan föresväva honom. Sina kontaktsvårigheter rationaliserar han genom att förklara, att han uppfattar blottandet som ett oundgängligt preludium till djupare mänskliga relationer.

Alla slags drastiska situationer äger rum i denna mans inbillning. Ibland fantiserar han blott och bart om att visa penis för en obekant kvinna. Andra gånger drömmer han om att uppträda naken på en scen inför en stor och blandad publik. Inför detta auditorium vill an förnedra sig maximalt med hjälp av burleska danser och andra åtgärder, t.ex. genom att säga fula ord, onanera, sitta på pottan, kleta ner sig med avföring eller öva tidelag. Åskådarna skall gärna visa ironi eller avsky, och helst skall sarkasmerna hagla över aktören. Vad han söker är den yttersta förödmjukelsen. Det manliga inslaget i publiken skall han inte uppleva som störande, tvärtom skulle detta öka eggelsen. Ibland kan han inte föreställa sig någon högre lycka än att få visa sin erigerade penis för en man.

De masturbatoriska fantasierna ger honom emellertid ingen verklig avspänning eller förlösning. Ejakulationen blir en antiklimax och efterlämnar en stämning av retlighet och dysfori samt ett tvång att masturbera på nytt. På detta sätt uppstår ett kraftödande excessivt onanerande, som lämnar honom utmattad och otillfredsställd. Den salighet och den förhöjda livskänsla som förmedlas i fantasierna upplever han aldrig påtagligt. Övertygelsen om att dessa upplevelser kan erfaras kvarstår dock, och detta gör honom upprörd och verkar störande på hans arbetsro.

Gör denne fantasiblottare nu aldrig något försök att realisera sina drömmar? Jo, det har hänt ett par gånger, men han misslyckas alltid, ty modet sviker honom i det avgörande ögonblicket, trots att han förbereder sig minutiöst och vidtar alla slags barocka försiktighetsåtgärder. Efter ett sådant misslyckande grämer han sig och lovar sig själv att det skall gå bättre nästa gång. En sommardag for han till en avlägsen skogstrakt och vandrade omkring naken med ett par badbyxor i handen. Plötsligt såg han på avstånd två ensamma kvinnor komma gående på en skogsäng. En önskesituation! Två personer på en gång som han kunde blotta sig för och ingen polis i närheten! Intressant är den manöver varigenom han lyckades klara sig ur knipan. Genom att benämna kvinnorna mor och dotter införde han nämligen ett nytt tabu i sammanhanget, ett tabu, som inte gick att kränka. Det var otänkbart för honom att blotta sig för mor och dotter när de var tillsammans, alltså behövde han inte känna några skuldkänslor för att han svek sin avsikt.

Nu vet jag inte hur pass representativ denne man är, men han kan inte rimligen vara unik. Den adekvata lösningen på hans problem skulle vara att man sammanförde honom med en grupp människor, som inte hade någonting emot manlig striptease. Hur går sådant till i vårt samhälle? Vilka insatser gör vårt människosinnade samhälle för att tillfredsställa dessa individers behov?

Svaret på denna fråga är naturligtvis, att vi inte gör någonting alls för dessa olyckliga människor. Vi låtsas som om deras problem inte existerar. Detta under förutsättning att de finner sig i värt grymma krav, att de helt skall avstå från att tillfredsställa sin könsdrift på det sätt som är naturligt för dem. Om de däremot inte skulle klara en total avhållsamhet, om de någon gång skulle ge efter för sitt begär, då sätter vi dem i fängelse eller dömer dem till bötesstraff. I värsta fall kräver vi att de skall kastrera sig. Så ser alltså människovården ut i välfärdssamhället Sverige år 1964.

Ändå tycker inte våra lagstiftare att exhibitionisterna har det tillräckligt besvärligt. Enligt gällande praxis sårar en man "takt och sedlighet", om han blottar penis för en kvinna, som han inte är gift med. Han kan bara fällas om gärningen har en "viss grad av offentlighet", vilket innebär att den "lätteligen" skall ha kunnat iakttagas av mer än en person. Denna inskränkning har dock bortfallit i den nya brottsbalken.

Såsom motivering för skärpningen har lagstiftarna angivit följande:

Denna argumentering förefaller mig vara en ren fiktion. Jag känner inte till någon statistisk undersökning, som visar att exihibitionister oftare begår våldshandlingar än andra människor, och ingen annan gör det heller. Inte ens polisintendenten i Stockholm, som har hand om brottsstatistiken, vet någonting om detta. Barnpsykiatrikern Elsa-Brita Nordlund, som gått igenom ett hundratal fall av otukt med barn mellan åren 1944 och 1949, har inte funnit en enda exhibitionist i sitt material (även om en viss procent hade begått andra tukt- och sedlighetssårande handlingar). Den allmänna uppfattningen att blottare kan vara farliga beror bl.a. på ett par sällsynta men ytterst uppmärksammade fall, där pedofil aktivitet resulterat i våldshandlingar med tragisk utgång. I ett av dessa fall hade gärningsmannen tidigare fått stå till svars för en exhibitionistisk episod och detta basunerades ut i tidningarna.

Det existerar troligen farliga individer inom alla grupper av människor, men detta kan inte vara något skäl att sinnesundersöka exhibitionisterna. Man kunde lika gärna sinnesundersöka alla poliser eller alla hamnarbetare, ty också inom deras led finns det våldsmän.

Om vi nu inte anser, att exhibitionisterna skall få blotta sig i frihet, dvs. vi offrar deras frihet till förmån för dem, som önskar slippa se manslemmar på allmänna platser, så bör vi väl i anständighetens namn ge dem någon form av kompensation. En rimlig lösning vore, tycker man, att sammanföra exhibitionister med skoptofiler. Många anser förmodligen detta vara en hädisk tanke, och den som försökte genomföra denna förträffliga idé skulle nog snabbt skiljas från människovårdande uppgifter, om han inte rent av blev fängslad för koppleri. Det är nog säkrast att göra som RFSU, råda exhihitionisterna att tänka på sin utbildning och att skaffa sig hobbies.

Det rationella sättet att kanalisera den exhibitionistiska driften vore förstås att inrätta klubbar, där blottarna finge exponera sig. Jag har framlagt detta förslag för rättspsykiatrisk expertis, men man ställde sig helt avvisande. Ty, har man sagt, vad som gör blottandet attraktivt är att det är förbjudet, och att det överraskar åskådaren. Det är troligt att det ligger något i detta, men man kan inte vara säker på att det gäller generellt. I varje fall är det egendomligt (men säkerligen karakteristiskt för den uppfattning som råder på det här området) att man med aprioriargument kategoriskt avvisar tanken på att ens göra ett experiment. Kanske kunde ändå sådana klubbar bli till hjälp för somliga exhibitionister. Man kunde med olika anordningar göra situationen så autentisk som möjligt, och åskådarna skulle instrueras att reagera på det sättet, som exhibitionisten önskar, t.ex. med hånfulla tillmälen, avsky, skräck, förakt, överraskning, munterhet, upphetsning etc. Eller man kunde uppföra psykodramer, där gärningsmannen grips av en fingerad polis. Det är som sagt inte säkert att detta skulle lösa problemen. Vi kan å andra sidan inte känna oss helt övertygade om att experimentet skulle bli misslyckat, och detta är enligt min mening tillräckligt för att vi bör våga försöket.

Att rekommendera ett nudistläger vore inte välbetänkt. Om blottaren inte p.g.a. sin erektion blir utkastad av dessa inverterade puritaner, skulle bagatelliseringen av blottandet, för exhibitionisten det högsta livsvärdet, ha en nedslående verkan. Dessutom skulle han anse det meningslöst att exponera sig inför ett avklätt auditorium.

Exhibitionisterna har det illa ställt i vår kultur. Vi har inte som de gamla grekerna och de flesta andra folk fester med rituella tabubrott, där blottare kan uppföra burleska solodanser. Exhibitionisterna har inga kampgrupper, som de homosexuella och det finns inga tidningar där de kan annonsera efter publik. De har inga mötesplatser i form av barer, parker eller urinoirer, som homofilerna. Det sexuella privilegiesamhället har lärt blottaren att så i grunden skämmas för sin böjelse, att han inte ens vågar yppa den för sin läkare. De allra flesta exhibitionister finner sig stillatigande i sin abstinens, som inte kan vara lämplig ur mentalhygienisk synpunkt. Jag vill fästa uppmärksamheten på den anmärkningsvärda ineffektiviteten och astenin hos den fantasiblottare, vars anamnes jag relaterade. Det ständiga kuvandet av de exhibitionistiska impulserna binder en stor mängd energi, som kunde användas på ett nyttigare sätt. Att tillse att dessa människor går oförlösta genom livet är att utöva en sorts grymhet mot dem på grund av deras särpräglade sexualdrift.

Jag vill vädja till mina läsare: då ni nästa gång får se en blottare i aktion, betrakta honom då som en medmänniska och inte som en spetälsk! Försök att uppfatta det rörande och patetiska i hans beteende! Framför allt, anmäl honom inte för polisen, sådant kan bara göra skada! Vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten.

Pedofili

Vår bigotta och ogenomtänkta inställning till det sexuella får väl aldrig ett fulltonigare uttryck än när ämnet barnsexualitet och "fula gubbar" kommer på tal. Viktorianen trodde att uppfostrans huvuduppgift var att fjärma barnen från allt vad sexualitet hette. Han ansåg sig därigenom rädda det uppväxande släktet från hemska faror, från lastbarhet och sjukdom. Nu har väl denna inställning mildrats något, men fortfarande anser sig många unga föräldrar böra reagera med avsky och vämjelse så snart barnet visar prov på sexuell nyfikenhet. Barnpsykiatrikerna predikar förgäves. Man anser sig vara lyhörd för psykiatrins rön, men när obehagliga ämnen ventileras kör man likt strutsen huvudet i sanden.

Det var teorin om barnsexualiteten, som skapade det kraftigaste rabaldret kring Freuds läror. Vi sitter fortfarande fast i den kristna myten om barnets oskuld och renhet. Man känner knappast till någon annan kultur där barnsexualiteten varit lika strängt tabubelagd som hos oss. Hos många folk invigs barnen från första stund i sexuella hemligheter, och man uppmuntrar deras erotiska lekar. Från Samoaöarna berättar Margaret Mead att mammorna brukade onanera sina pojkar för att deras könsorgan skulle få det rätta formatet. De gamla grekerna ansåg t.o.m. att det var en äldre mans sociala plikt att etablera erotiska kontakter med gossar, och att detta var en oundgänglig beståndsdel i dessas fostran till goda medborgare.

I vår kultur har vuxna människor länge ansetts ha rätt att inge barnen skuldkänslor genom att skrämma dem för onani. Ingen kommer på tanken att åtala föräldrar för att de inplanterar sexualskräck i "unga oskyddade sinnen" och invalidiserar dem genom sexualhämningar. Men om kärleksfulla genitala manipulationer skulle utspelas mellan ett barn och en åldring, då anser vi att vi bör ropa på polis, trots att alla som sysslar med barnpsykiatri vet att beteendet i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom. Barn vill ha kroppskontakt, och får de den inte hemma så söker de sig till utomstående.

Nu får detta inte tolkas så, att jag hävdar att vuxna män utan vidare skall tillåtas att fingra på barns könsorgan. Mitt ärende är att plädera för rimligare proportioner i vår inställning till detta problem.

Pedofilé (av pais=barn och philein=älska) innebär att man känner sig sexuellt attraherad av barn. Denna böjelse år säkert mycket vanlig, men få vill erkänna den inför sig själva eller andra. En del människors sexualitet har helt fixerats till barn, så att dessa är de enda tänkbara objekten. För dem är livet en enda lång abstinens-period, om de inte vill bryta mot strafflagen.

De enda pedofiler, som vi har någon säker kunskap om, är de kriminella. Det är ofta svårt att få ut någonting ur den vetenskapliga litteraturen på området, ty författarna år moraliskt upprörda och späckar gärna sakframställningen med invektiv, Reinhardt ("Sex perversions and sex crimes") säger t.ex.; "Pedofilerna är ytterst farliga, ty bland dem finns inte bara sadistiska våldtäktsmän och mördare utan de är också av naturen grymma och fördärvar barnens moral, även då de ej tillfogar dem någon fysisk skada."

De "fula gubbarna" utgör ett mycket heterogent klientel. Man brukar skilja mellan sådana vilkas drift är specifikt inriktad på barn och sådana, som tillgriper barn i brist på andra sexualobjekt. Påfallande många har intelligensdefekter, ofta grava. Både ohämmade och överhämmade individer samt alla schatteringar däremellan är representerade. En speciell och tragisk grupp är de sekundärt avhämmade åldringarna. Många är starkt infantila och leker helst med barn; det är inte så märkvärdigt att de också söker sina sexualobjekt i sin naturliga umgängeskrets. Andra har tidigare sökt kontakt med vuxna kvinnor men frustrerats och inte vågat göra om försöket.

Hur pass vanligt är det att pedofilen använder sig av våld eller hot för att nå sitt mål? Statistikerna lämnar mycket divergerande uppgifter, men de flesta undersökare är överens om, att det har gått fredligt till i över hälften av fallen. Åldringarna är praktiskt taget aldrig brutala. Samlag förekommer i ett mindre antal fall, betydligt vanligare är att man fingrar på varandras könsorgan. Flickor figurerar något oftare som objekt än pojkar. De mest eftertraktade åldrarna är mellan 5 och 9 år.

Barnpsykiatrikern Elsa-Brita Nordlund har undersökt över ett hundratal otuktsbrott mot barn, begångna mellan åren 1944 och 1949 (SOU 1953:14). Hon har bl.a. visat att antalet frekventa kontakter är dubbelt så vanliga som de isolerade. Barnet visar sig ofta påfallande lojalt mot gärningsmannen. Detta bekräftar vad som indirekt kan utläsas ur den kasuistik som finns på området. Många pedofiler är ytterst saktmodiga och fridsamma människor, som är oförmögna att ens göra en fluga för när. Det uppst&arin