Droger A - Ö

av Kerstin Tunving och Thomas Nordegren
ISBN 91-27-02869-0
Natur och Kultur 1993

Denna ASCII-version gjord av Thallion / Swedish Infomania 1995

HTML-version av Jerkfried 1996



[ A ]


A,
slanguttryck för amfetamin.

AA,
Anonyma Alkoholister (Alcoholic Anonymous) är självhjälpgrupper bestående av före detta alkoholmissbrukare. Den första AA-gruppen bildades 1935 i Ohio, USA, av en alkoholiserad allmänpraktiserande läkare, doktor Robert Smith (dr Bob) och hans likaledes alkoholiserade vän, börsmäklaren Bill Wilson (Bill W.). De upptäckte att om de träffades och utbytte erfarenheter, var det lättare att hålla sig nykter. Doktor Bob öppnade därför sitt hem även för andra med liknande problem. Under dessa diskussionsmöten förblev deltagarna anonyma och kallade varandra vid förnamn och efternamnsinitial. På ett tidigt stadium skrev de första 100 medlemmarna ned sina erfarenheter och skapade AA Big Book, en gemensam livsfilosofi. AA med sina tolv steg eller tolv budord hade fötts. Oxfordrörelsen var den religiösa inspirationskällan. AA:s tolv steg som numera översatts och tryckts på snart sagt alla språk formar sig till bekännelser av de egna bristerna och svagheterna. I de tre första punkterna erkänns existensen av en högre makt: " 1. Vi erkände att vi var maktlösa inför spriten - att vi förlorat kontrollen över våra liv. 2. Vi kom till insikt om att en kraft starkare än vår egen, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd. 3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattade Honom." AA växte till en folkrörelse över hela världen och har nu över en miljon medlemmar i 76 000 lokalgrupper i 118 länder. AA-grupperna samlas på fritiden, och under dessa möten får varje deltagare lära sig ödmjukhet inför sitt öde och att sätta gruppens välfärd framför sin egen. Deltagarna uppmanas också att ta itu med sina egna moraliska problem. Enligt AA är alkoholism en sjukdom som inte går att bota, men som man kan lära sig att leva med. På detta sätt avlastas ändå en del av skulden. Man kan ju inte hjälpa att man råkat bli sjuk. På motsvarande sätt bildades andra grupper i Kalifornien 1953 NA, Narcotic Anonymous. På 1980-talet, då kokainmissbruket blivit utbrett, startade man också CA, Cocaine Anonymous. Numera finns självhjälpgrupper av lekmän för många former av beteenderubbningar, t ex för spelare, ätberoende, överviktiga - för nästan alla former av mänskligt lidande. De med liknande problem har mycket gemensamt att diskutera, eftersom de så att säga sitter i samma båt. Självhjälpgrupperna spelar ofta en vårdpolitisk roll genom att de kan förmå samhället att ge bättre vård eller resurser till forskning. AA- och NA-rörelserna har genom åren behållit sin ursprungliga diskreta, anonyma profil och sin kraft. Genom att de under 1980-talet lanserat Minnesota-modellen också utanför USA, är rörelserna idag starkare än någonsin och spridda över världen. Efter en månads inledande behandling på ett Minnesotahem, rekommenderas patienterna nämligen att under något år framöver regelbundet gå på AA- respektive NA-möten för att kunna stå emot återfallen. På detta sätt rekryteras ständigt nya kärngrupper. Det finns nu flera hundra AA-föreningar i Sverige - även för anhöriga, AL-anon och AL-ateen (för barn och tonåringar som har anhöriga som missbrukar). I praktiskt taget varje lokaltidning kan man läsa korta återkommande notiser med AA:s telefonnummer och upplysningar om nästa möte. Någon reklam för mötena ser man aldrig. AA skall nämligen i enlighet med sin filosofi bäras av egen kraft, men alla som tycker att de har alkoholproblem är välkomna. En efterundersökning (utförd av Marianne Parmander och Peter Allebeck, Samhällsmedicinska enheten, Huddinge sjukhus 1992) visar goda resultat för den del av de Minnesotabehandlade alkoholisterna som tillsammans med sina anhöriga fortsatte efterbehandlingen i AA och AL-anon. Efter ett år var 48 procent av denna grupp fortfarande helnyktra, jämfört med 32 procent helnyktra bland dem som efter den inledande behandlingen inte använt sig av AA. Totalt var 32 procent nyktra, 26 procent förbättrade och 42 procent oförändrade efter ett år.

ABC,
förkortning för andningshjälp, blodstillning och chockförebyggande åtgärder vid första hjälpen, se överdos och avgiftning vid narkotikamissbruk.

Abessinskt te,
te kokt på bladen från khatplantan, catha edulis, khat.

A-bomb,
slanguttryck för en kombinationsdos av marijuana och heroin.

Absint,
spritdryck, svagt gulgrönaktig, tillverkad av konjak med 68 volymprocent alkohol, innehållande extrakt från olika örter främst malört och smaksatt med bland annat lakrits. Drycken blandas vanligen i vatten. Den lanserades kommersiellt 1797 av Henry Louis Pernod. Med tiden upptäcktes att ett långvarigt bruk av malört medförde skador på nervsystemet. Dessa orsakades dock främst av smakämnet tujon, som vid långvarig tillförsel kunde ge blindhet, kramper och demens. Absint förbjöds därför i Schweiz 1908 och i Frankrike 1915. Företaget Pernod Fils etablerade 1918 ett destilleri i Taragona i Spanien och tillverkade där dels absint, dels liknande drycker utan malörtstillsats för export till de länder som förbjudit absint. Dagens pastis (t ex Pernod och Ricard) har liknande smak men saknar de skadligaste ingredienserna.

Absintism,
missbruk, beroende och skador av absint.

Abstinence violation effect,
AVE, en beteckning för de svåra känslor av svaghet, skuld, ångest och oro som kan följa med återfall i drogmissbruk. Missbrukaren känner att han svikit sig själv och andra. (Se återfall, återfallsprevention.)

Abstinens,
avhållsamhet, här från droger. Det innebär att en missbrukare har upphört att använda droger. Om drogmissbruket ligger nära i tiden karakteriseras tillståndet av abstinenssymtom. Att vara abstinent är här att vara avhållsam när det gäller droger.

Abstinensepilepsi,
generella kramper (grand mal-anfall, epilepsia major) som uppträder under abstinens efter missbruk av alkohol eller lugnande medel. Epileptiska anfall under alkoholabstinens brukar populärt kallas fylleslag. Anfallen är ett uttryck för ett retningstillstånd i centrala nervsystemet.

Abstinensorienterad behandling,
från engelskans abstinence orientated treatment. Det är en term för den behandling där drogfriheten särskilt betonas och där man har en mycket restriktiv hållning, oftast ett totalförbud, mot exempelvis psykofarmakabehandling och alkoholanvändning. Termen används för att skilja denna typ av behandling från dess motsats, exempelvis underhållsbehandling med metadon.

Abstinenssymtom,
de kroppsliga och psykiska symtom som uppkommer då missbrukare bryter en långvarig konsumtion av beroendeskapande droger eller alkohol. Mest välkända är abstinenssymtomen efter alkoholmissbruk: ångest, frossa och darrningar i hela kroppen, vilka alla efter några dygn kan kulminera i delirium tremens (dille) med omtöckning och livliga syn- och hörselhallucinationer. Alkoholabstinens kan också ge upphov till epileptiska anfall (fylleslag). Liknande symtom kan följa även efter missbruk av stora mängder lugnande medel. Missbruk av barbiturater (nu avregistrerade i Sverige) ger ibland upphov till barbituratdelirier Missbrukarna får olika abstinenssymtom allt efter de droger de missbrukar. Morfinabstinensen når sitt maximum på tredje eller Färde dygnet och yttrar sig i influensaliknande symtom: rinnande ögon, nysningar, värk i kroppen, diarrŽer och ibland feber. Stark ångest och oro följer med de fysiska symtomen. Efter cannabis- eller läkemedelsmissbruk (oftast bensodiazepiner) når symtomen ofta sin kulmen först under tredje och färde veckan. Oro och sömnlöshet, overklighetskänslor och stor känslomässig labilitet karakteriserar tillståndet. Orsaken till abstinenssymtom är sannolikt störningar i hjärnans belöningssystem. Man vet att vanebildande droger påverkar de nervceller och signalsubstanser som ingår i detta system När tillförseln av missbruksmedlet plötsligt avbryts, ändras den konstlade balansen i systemet. Detta ger retningsfenomen, t ex kramper och störningar i känslolivet. Svåra abstinenstillstånd måste behandlas på sjukhus. Där används i allmänhet under några veckor specifika mediciner, t ex Heminevrin mot delirium tremens och Catapresan (klonidin) vid morfinabstinens. Därtill ordineras låga och sjunkande doser av lugnande medicin. Alternativt behandlas en del ej alltför svåra fall genom att patienter och vårdare reser bort i grupp till en självvald isolering på landsbygden. Vissa behandlingsorganisationer rekommenderar missbrukare att genomlida abstinensen utan läkemedelshjälp men med starkt känslomässigt stöd av före detta missbrukare. (Se i övrigt under de olika missbrukspreparaten och under Avgiftning vid narkotikamissbruk, Beroende av droger, Återfall och Återfallsprevention.)

Abusus,
latinskt ord för missbruk. Det förekommer i patientjournaler som diagnos, oftast i sammansättningar som abusus narcoticus, narkotikamissbruk. Abusus används om ett inte alltför omfattande missbruk. Om missbruket är mer dominerande används diagnoserna alcoholismus respektive narcomania.

Acapulco gold,
slanguttryck för mexikansk marijuana, uppkallad efter staden Acapulco.

Ace,
slanguttryck för marijuanacigarr.

Acetofenazin,
neuroleptika som tillhör gruppen fentiaziner. Medlet används främst vid sömnbesvär hos äldre och vid behandling av psykoser, främst schizofreni. Varunamn i Sverige är Tindal (tabletter).

Acetorfin,
C27H35NO5, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II. Används inte som läkemedel i Sverige.

Acetyldihydrokodein,
eller thebacon, C20H23NO4, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opiater, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Acetylkolin,
signalsubstans i nervsystemet som används för kommunikation mellan nerver och muskulatur. I hjärnan har acetylkolin betydelse för högre funktioner som minne och inlärning. Vissa droger, exempelvis belladonna, har s k antikolinerga biverkningar, vilket innebär att de blockerar acetylkolinets normala funktion. (Se Signalsubstanser.)

Acetylmetadol,
eller levo-alpha-acetylmetadol, LAAM, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige. Eftersom det är långtidsverkande har det i USA försöksvis använts i stället för metadon.

Acetylsalicylsyra,
världens sannolikt mest använda läkemedel med smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatoriska effekter. Det kan irritera mag-tarmkanalens slemhinnor och nedsätta blodets förmåga att koagulera. Det är inte beroendeframkallande.

Acid
1. syra 2. slanguttryck för LSD, lysergsyrediamid. [Fel! LysergsyrediETYLamid]

Acid House,
benämning på den musikstil inom rockmusiken som introducerades i slutet av 1980-talet av grupper som The Mob och The Royal House. Stilen har starka kopplingar till bruket av hallucinogena droger, i synnerhet LSD (engelskans acid). Acid House utvecklades till discoacid, där stilen övergått till att kallas Techno House. Denna musikform karakteriseras av enkel basgång och mycket synthar. Den förekommer också vid s k Rave parties, stora nattliga danstillställningar, ofta utomhus, där hallucinogena droger föredras framför alkohol.

Acidos,
abnorm surhetsgrad i kroppsvätskorna. Det kan förekomma vid svält, exempelvis vid missbruk av centralstimulantia.

Acnida cannabinum,
cannabis.

Acorus calamus,
kalmusrot.

Adaptation,
adaptationsfas, individens anpassning till omgivningens krav, här i betydelsen den period under vilken den blivande missbrukaren vänjer sig vid att mer eller mindre regelbundet använda droger. (Se Missbrukarkarriären.)

Addiction Research Foundation,
ARF, en av världens mest respekterade forskningsinstitutioner på missbruksområdet. Den ger ut tidningar, tidskrifter, böcker och forskningsrapporter kring alkohol och narkotikamissbruk. ARF finansieras huvudsakligen av den kanadensiska staten och har sitt huvudkontor i Toronto, Kanada.

Addiction,
tvångsartat beroende av alkohol eller droger. Det är en äldre term. Svenskt ord saknas. På 1950-talet användes termen alcohol addiction synonymt med kronisk alkoholism. Kriterierna på addiction var kraftigt beroende, oförmåga att sluta dricka, toleransökning och abstinenssymtom. Begreppet addiction kom också att användas om droger när narkotikamissbruket efter andra världskriget växte i omfattning. Med addiction menas i allmänhet intravenöst, tvångsartat missbruk av heroin och kokain. Termen har idag ersatts av WHO:s definition drug dependence (se lBeroende av droger). Man talar internationellt om dependence of alcohol, dependence of morphine, dependence of bensodiazepines osv. Begreppet lever dock kvar i form av orden addict, amerikansk beteckning för heroin- eller kokainberoende narkoman, och ex-addict, före detta narkoman.

Addiktivt missbruk,
äldre term för tvångsartat drogberoende.

Additiv giftverkan,
kombinationseffekter av olika droger.

Administration,
administrering, här tillförsel till kroppen av läkemedel eller narkotika.

Ad modum,
latin för på samma sätt som, "enligt NN:s metod".

Ad mortem,
latin för till/intill döden. "Gå ad mortem" är ett uttryck för att dö.

Adolescens,
ungdomsåldern, åldern närmast efter puberteten, den period i livet då drogdebuten oftast sker.

Adolescensnarkomani,
ungdomsnarkomani.

Adrenalin,
C9H13NO3;, stresshormon, det viktigaste s k neurohormonet. Det bildas i binjuremärgen men kan även framställas syntetiskt. Adrenalin utsöndras vid exempelvis hårt fysiskt arbete, psykisk stress och ilska. Adrenalinet försätter kroppen i alarmberedskap, bereder kroppen på att fly eller slåss. Hjärtats slagfrekvens ökar, och dess sammandragningar blir kraftigare. Blodflödet till hjärtat och skelettmuskulaturen ökar men minskar till andra organ. Genom ökad nedbrytning av stärkelse i levern ökar socker- och fetthalten i blodet. Adrenalin används som läkemedel vid hjärtstillestånd och svår astma samt vid svåra allergiska reaktioner. Vid användning av centralstimulerande medel som amfetamin och kokain reagerar kroppen på ett liknande sätt. Man brukar tala om att de har adrenerg effekt.

Adrenerg effekt,
sympatomimetisk effekt. Vissa droger, t ex amfetamin och kokain, stimulerar en del av det nervsystem som är undandraget viljans kontroll, nämligen sympaticus. När detta, dvs det sympatiska nervsystemet, aktiveras framkallas en adrenerg effekt (sympatikotrop eller sympaticomimetisk effekt) som vid adrenalintillförsel. (Se Adrenalin.)

Adrenerga receptorer,
komplexa proteiner som finns på utsidan av cellmembranen. De indelas i alfa och beta-receptorer. Dessa receptorer aktiverar cellerna vid tillförsel av adrenalin och noradrenalin. (Se även Signalsubstanser.)

Aerosol,
suspension (lösning) av fasta eller flytande partiklar i gas, vanligen luft, finfördelade smådroppar från en tryckflaska. Sprej är en typisk aerosol. I missbrukssammanhang kan aerosoler sniffas.

Affe,
slanguttryck för hasch, cannabis.

Affektiva syndrom,
psykiska störningar som berör känslorna, affekterna. Affektiva syndrom är t ex depressioner och maniska tillstånd.

Affektmanipulering,
en med kemiska medel framkallad styrning av nervsystemet och av känslolivet. Detta är ett narcissistiskt (självcentrerat) sätt att höja livsglädjen och att markera ett oberoende av andra mänskliga kärleksföremål (objekt). Freud beskrev t ex morfinism som ett sätt att lindra psykisk smärta och motverka desillusionering. Opiater dämpar främst tre affekter: aggressivitet (raseri), skamkänslor och ensamhets- och tomhetskänslor. Hallucinogener erbjuder missbrukaren möjligheter att känna sig upphöjd över omvärldens tristess. Amfetamin och kokain betraktas som kemiska medel mot förtvivlan, sorg och självutplåning. Den skamkänsla som hos en del personer framkallas av att de känner sig svaga, veka och sårbara döljs bakom amfetaminrusets "fasad" av styrka och omnipotens (allmakt). Det mest karakteristiska för narkotikamissbrukare är deras oförmåga att hantera normala känslor som glädje, besvikelse, vrede och skam. Svagheterna kommer fram i terapisituationer men döljs hos den aktive missbrukaren genom kemisk affektmanipulering. Ingen kan t ex verka så lugn, avspänd och oberört höjd över tingen som den heroinpåverkade.

Affektregression,
återgång till primitiva känslor. Just när effekterna av narkotiska ämnen klingar av, drabbas missbrukaren vanligtvis av en storm av känslor. Konfrontationen med verkligheten och de egna känslorna kan upplevas som plötsliga attacker utifrån. Missbrukaren känner sig hotad och råkar då in i en narcissistisk kris, dvs självbilden och självkänslan vacklar. Denna kris medför i sin tur en affektregression, dvs den drabbade blir mera barnslig och primitiv. Alla känslor blir ångestladdade. Missbrukaren tappar tillfälligt förmågan att beskriva och därmed också att bearbeta sina känslomässiga upplevelser.

Afghan,
hasch (cannabis) från Afghanistan i svartbruna, ofta pressade kakor på 30-70 gram. Masari Sherif är den mest kända tillverkningsorten.

Afghani,
hascholja. (Se Cannabis.)

Afrikan,
svart afrikan, slanguttryck för afrikanskt hasch.

Afrodisiakum,
medel som väcker eller förstärker könsdriften. Många medel med denna beteckning bygger på självsuggestion och saknar helt mätbara effekter, t ex ren- eller noshörningshorn. Vissa droger kan, särskilt i början av en missbruksperiod, ha starkt sexualstimulerande effekter. Vid fortsatt missbruk blir dock själva drogeffekten mer eftertraktad än sexuella aktiviteter. Centralstimulantiamissbrukare kan efter rehabilitering ha svårt att genomföra samlag, eftersom sex blivit starkt förknippat med drogbruket. Detta kan öka risken för återfall. (Se även Sexualitet och droger.)

After-trip,
återtripp, oväntad återupplevelse av det ursprungliga LSD-ruset eller ruset av andra hallucinogena droger. Återtrippar kan uppträda under åratal efter experiment med hallucinogener.

Aggravering,
mer eller mindre medveten förstärkning av sjukdomssymtom för att uppnå vinster, t ex medlidande eller sjukskrivning.

Aggressivitet,
retlighet, benägenhet för våldsyttringar. I praktiken skiljer man mellan verbal aggressivitet, dvs när någon far ut i hot, skällsord eller invektiver och fysisk aggressivitet med verkliga våldshandlingar. Människor i förvirringstillstånd eller svår abstinens är ofta oroliga och kan ha en, som man säger i kliniska sammanhang, "lättväckt aggressivitet". (Se lVåld och droger.)

Ahl, Kennet,
författarpseudonym för Lasse Strömstedt (f 1935) och Christer Dahl (f 1940). De utkom 1974 med den galghumoristiska romanen Grundbulten, som bl a ingående skildrar den typiska jargongen bland amfetaminmissbrukare på svenska fängelser. Boken följdes av Lyftet (1976) och av Lasse Strömstedts Storfräsarna (1979).

Aids,
se HIV/aids.

AIK-are,
slanguttryck för gulsvart kapsel innehållande amfetamin. Sådana kapslar förekom på den illegala narkotikamarknaden under 1960-talet.

Akatisi,
oförmåga att sitta stilla, relativt vanlig biverkan av behandling med neuroleptika och vid Parkinsons sjukdom.

Aktionsgruppen mot Narkotika,
den svenska regeringens aktionsgrupp mot narkotika.

Akupunktur,
instick av nålar i kroppsvävnaden för att ställa diagnos, behandla eller bedöva. Det är en flertusenårig kinesisk metod, som ibland används för att lindra abstinenssymtom vid avgiftning av narkotikamissbrukare och även för att motverka "suget" efter droger. Metoden brukar särskilt tilltala de missbrukare som misstror den s k skolmedicinen och föredrar alternativa behandlingsformer. Inom narkomanvården började akupunktur användas mera systematiskt i början av 1970-talet. Ett program utvecklat av dr Michel Smith i South Bronx, New York, har blivit modell för akupunkturprogram på ett 30-tal narkomanvårdskliniker i USA och ett 20-tal i Europa, bl a Narkomanvårdsenheten vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Programmet innehåller akupunktur, kinesiska övningar (Qi-Gong), örtbehandling, massage och samtalsterapi. Programmet genomförs i grupp under ständig läkarkontroll och med regelbunden urinprovtagning. Programmets längd är 6-e veckor fördelat på tre perioder. Samtidigt etableras kontakt med socialdistrikt och eventuellt länkorganisation.

Akut,
plötsligt inträdande, hastigt förlöpande (sjukdom). Motsatsen är kronisk.

Akutvård,
se Överdos och Avgiftning vid narkotikamissbruk.

Alamut,
assasinernas (haschrökarnas) fästning på tiohundratalet.

AL-anon,
organisation av länkkaraktär som stöder anhöriga till alkohol- och narkotikamissbrukare. (Se AA.)

AL-ateen,
organisation av länkkaraktär som stöder barn till alkoholister. (Se AA.)

Alfacetylmetadol,
C23H31NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Alfameprodin,
C17H25NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Alfametadol,
C21H29NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Alfametyltiofentanyl,
N-[1-[1-metyl-2-(2-tienyl)etyl]-4-piperidyl]propion- anilid), tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning I.

Alfaprodin,
C16H23NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Alfentanil,
C21H32N6O3, bedövningsmedel som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Rapifen (injektionsvätska).

Alkaloider,
en grupp organiska kemiska föreningar som finns naturligt i växtriket och ofta har starka effekter på människokroppen. De har använts som droger, gifter och läkemedel under mänsklighetens hela historia. (Se Ergotamin och Mjöldryga.)



ALKOHOL


Alkohol (etanol, etylalkohol C2H5OH) är det äldsta bedövningsmedel mänskligheten känner - och det mest använda. Man talar om alkoholbruk och alkoholmissbruk (alkoholism, alkoholberoende, alkoholberoendesyndrom, kro- nisk alkoholism). Under lätt alkoholverkan minskar hämningar, vilket medför att den alkoholpåverkade känner sig säkrare på sig själv. I större doser är alkohol framför allt ett hämmande gift, som förr användes som bedövningsmedel inom kirurgin. Historik. Alkohol uppkommer ur jästsvampar, som funnits på jorden miljontals år före människan. Eftersom nästan alla folk upptäckt alkoholens berusningseffekter, exempelvis då fruktsaft fått jäsa, har alkoholkonsumtion integrerats i de flesta kulturer. Gemensamt är att alkoholen omgärdats med olika religiösa regler och lagar om var, när och hur det varit tillåtet att dricka den. Sverige tillhör den nordeuropeiska öl- och brännvinskulturen, medan Sydeuropa har en vinkultur. Vinframställning och ölbryggning har också varit viktiga sätt att ta tillvara jordbrukets produkter. På 1000-talet berusade sig vikingarna på mjöd, som bestod av öl med tillsats av olika hallucinogena medicinalväxter. Under medeltiden konsumerades stora mängder öl till den ofta insaltade maten. På 1500-talet började man i stor skala att tillverka brännvin av säd. Under 1600-talet infördes beskattning av brännvinsbränningen, dels för att brödsäden i stor utsträckning gick till brännvin, dels för att förbättra statsfinanserna. 1756 blev det totalförbud mot brännvinsbränning efter en svår missväxt. Statligt monopol på brännvinstillverkning infördes 1776, men detta misslyckades, och 1787 blev det åter tillåtet med husbehovsbränning. På 1700-talet introducerades även metoden att tillverka brännvin av potatis. I början av 1800-talet var brännvinskonsumtionen som störst i Sverigekonsumtionen av ren alkohol per invånare var närmare 10 gånger så hög som idag. 1830 bildades de första nykterhetsföreningarna, som en reaktion mot det omfattande superiet. 1855 reglerades och beskattades brännvinshanteringen, och 1860 förbjöds husbehovsbränningen. Mot slutet av 1800-talet var alkoholkonsumtionen mycket hög, och nykterhetsrörelsen växte. En läkare som vid denna tid verkade för ökad upplysning om alkoholens skador var Magnus Huss. Han har fått ge sitt namn åt nuvarande Magnus Huss-kliniken på Karolinska sjukhuset i Stockholm. I början av 1900-talet var folkrörelsernas krav på alkoholförbud mycket starka. Efter ett tillfälligt totalförbud i samband med storstrejken 1909, samlade nykterhetsrörelsen 56 procent av den vuxna svenska befolkningen bakom en namninsamling om totalförbud. Läkaren Ivan Bratt lanserade då ett alternativ till totalförbudet, det s k Brattsystemet. Det gick ut på att avskaffa de privata vinstintressena i alkoholhanteringen och ge staten monopol genom ett Systembolag, och att införa individuell inköpskontroll med s k motbok. För att råda bot på överkonsumtionen och därmed följande alkoholskador infördes denna form av alkoholransonering successivt under första världskriget. 1922 anordnades en folkomröstning om totalförbud mot alkohol. Nejsidan vann med 51 procent av rösterna. Motboken avskaffades 1955, och tanken var att upplysning, vård och prispolitik skulle ersätta den gamla regleringen. Alkoholkonsumtionen steg kraftigt, och 1957 genomfördes därför stora prishöjningar. Sedan dess har priset varit det viktigaste instrumentet för att hålla alkoholkonsumtionen nere. 1977 fattade riksdagen ett alkoholpolitiskt beslut som gick ut på att alkoholen skulle sättas in i sitt socialpolitiska sammanhang, och att målet för staten var att begränsa den totala, alltför höga, alkoholkonsumtionen. Under 1980-talet ställde sig Sverige bakom Världshälsoorganisationens (WHO) mål att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 procent under perioden 1980-2000. Alkoholkonsumtionen i Sverige minskade något under 1980-talet. Den svenska statistiken över alkoholförsäljningen är känd ända sedan 1860-talet, men det finns inget säkert mått på hur mycket alkohol som produceras och dricks vare sig i Sverige eller andra länder. Utöver den produktion som speglas i Systembolagets försäljning och i leveranser från bryggerier tillkommer bl a hembränd sprit och hemmatillverkat vin. Dessutom införs stora mängder av turister (tax free) och smugglare. Likväl kan man med viss säkerhet konstatera att alkoholförsäljningen i Sverige är mycket lägre än i de flesta andra länder med försäljningsstatistik. Utvecklingen under senare år har gått mot en "internationalisering" - vindrickande har ersatt en del av spritkonsumtionen. Utvecklingen av alkoholvanorna hos befolkningen studeras i Sverige främst genom enkätundersökningar i grundskolan och bland värnpliktiga. Därtill har man tillgång till data om alkoholskadorna och då främst de medicinska. Dödligheten i levercirros (skrumplever) anses internationellt vara en indikator på missbruksutvecklingen. I Sverige beräknas 2-3 procent av alla vuxna män någon gång få allvarliga alkoholproblem. Tio procent av alla vuxna män råkar någon gång i livet in i en period av mer eller mindre allvarligt alkoholmissbruk. Man beräknar att 25 procent av sjukvårdens totalkostnad används för behandling av alkoholbetingade sjukdomar. Alkoholskadorna följer samma kurva som totalkonsumtionen i ett land ju mer alkohol som används, desto fler är missbruksproblemen och skadeverkningarna. Sverige har behållit en restriktiv alkoholpolitik. Samhällets kontrollpolitik, som syftar till att begränsa användningen av alkohol, laborerar med instrument som statligt monopol (systembolag), lägsta inköpsålder, begränsade öppettider etc. I samband med Sveriges närmare knytning till det europeiska samarbetet har många ifrågasatt om det är möjligt och önskvärt att fortsätta med den jämförelsevis restriktiva svenska alkoholpolitiken. Kemi. Alkohol är en kemiskt enkel substans, C2H5OH. Den är vattenlöslig och förbränns i levern. Den utskiljs med utandningsluft och i urinen. Farmakologi. Alkohol sugs snabbt upp i magsäcken och når hjärnan via blodomloppet. När en person druckit sprithaltiga drycker så att koncentrationen av alkohol i blodet nått upp till 1 promille, ses tydliga tecken på berusning. Vid 2 promille är berusningen kraftig. I genomsnitt förbränns 0.15 promille alkohol per timme. Nedbrytningen sker i levern och tränger där undan annan viktig ämnesomsättning. Metabolismen (omvandlingen) av t ex läkemedel och cannabis blir långsammare än normalt om en person samtidigt har intagit alkohol. Alkohol förändrar beteende och sinnesstämning. Det är i centrala nervsystemet som dessa förändringar utspelas och där på cellulär nivå. Alkohol påverkar nervcellernas membraner, som först luckras upp och släpper ut för mycket signalsubstanser. Vid långvarig och intensiv alkoholkonsumtion bygger emellertid nervcellernas membraner om sig och blir stelare. Då kan alkoholen inte påverka lika mycket och kan inte heller ge samma starka känslor av lust och olust. En ökad tolerans har skapats. Cellerna påverkas dock av att membranerna byggs om. Så kan t ex celler som står för minneslagring och rörelsekoordination förtvina. Slutar alkoholmissbrukaren att dricka har dock hjärnan stora möjligheter att återhämta sig. Ruset. Alkoholmolekylen är liten men åstadkommer stora förändringar när den tränger in i centala nervsystemet. Under ruset släpper hämningarna - den tyste blir pratsam, den sorgsne blir glad och den ångestfyllde får ro. Att använda alkohol ingår i vår kultur, och därför har vi en del föreställningar om dess effekter. Enligt vissa teorier skulle en del av alkoholrusets effekter vara inlärda, alltså inte betingade av kemiska substanser. Så skulle alkoholen i sig t ex inte alls ge upphov till aggressioner. I stället skulle det vara så att människor berusar sig för att kunna ursäkta aggressiva handlingar. Alkoholmissbruk, alkoholberoende, alkoholberoendesyndrom, alkoholism. WHO skiljer mellan alkoholberoendesyndrom och alkoholrelaterad sjuklighet. Dessa definitioner återfinns i DSM III. Alkoholberoende karakteriseras av ett tvång att fortsätta dricka alkohol och att denna "verksamhet" går före andra intressen i livet. Beroendet har både fysiska och psykiska inslag. Alkoholmissbrukaren får en allt större tolerans, så att han eller hon verkar tåla mer sprit än tidigare. Dagen efter krävs återställare. Förmågan att kontrollera konsumtionen nedsätts. Alkoholberoendet har olika svårighetsgrader. I diagnostiskt avseende skiljer man mellan Typ 1-alkoholism och Typ 2-alkoholism. Typ 1-alkoholister definieras som missbrukare vilkas alkoholproblem debuterat efter 25-års-åldern och som påbörjat behandling efter 30-årsåldern. Svårare komplikationer föreligger i allmänhet inte. Typ 2-alkoholister har alkoholproblem redan före 25-årsåldern och har benägenhet för våldsamhet vid berusning. Denna typ anses vara genetiskt betingad. (Se även Arvsmassan.) Kroppsliga skador. Bland storkonsumenterna ses de allvarligaste skadorna, men negativa effekter förekommer även hos måttlighetskonsumenter. Bland jourfallen på en kirurgisk akutmottagning kan 50 procent vara alkoholpåverkade. De kroppsliga skadorna är av många slag. Akut alkoholförgiftning, abstinensepilepsi, leverskador och akut pankreatit (bukspottskörtelinflammation) är några av diagnoserna. Skador vid olycksfall är vanliga. Psykiska skador. Akuta abstinenstillstånd är vanliga. De kan kompliceras av delirium tremens (dille) eller i sällsynta fall av alkoholhallucinos. De alkoholberoende blir starkt uttröttade, spända och irritabla. I sällsynta fall kan den avtrubbning som brukar åtfölja ett långvarigt alkoholmissbruk övergå i alkoholdemens. Sociala skador. Den totala samhällskostnaden för alla alkoholskador har i Sverige uppskattats till 70 miljarder kronor. Skadorna är emellertid svåra att uppskatta men består av t ex förlorad arbetsinkomst, olycksfall under alkoholpåverkan, brottslighet och problem i den egna familjen. Särskilt barnen lider i en familj där någon av föräldrarna är alkoholmissbrukare. Behandling. Det finns idag ett stort och varierat utbud av behandlingsmöjligheter, t ex Minnesotamodellen, Provita och AA (Anonyma Alkoholister), som har ersatt de tidigare alkoholistanstalterna. Men det är inte bara genom privata initiativ som vården har berikats. Inom den offentliga alkoholistvården har man inom t ex EWA-projektet (Early Treatment of Women with Alcohol Addiction) vid Karolinska sjukhuset framgångsrikt behandlat kvinnor med alkoholproblem. Behandlingen brukar bestå av inledande avgiftning och åtgärdande av medicinska komplikationer på sjukhus eller på speciella behandlingshem. Därefter följer rehabilitering i skyddad miljö på behandlingshem eller alkoholistanstalt. Förutom möjlighet till arbetsträning brukar vården innehålla individualterapi, familjeterapi och gruppterapi. Patienterna tränas i att stå emot frestelser och undvika återfall. Målet är att de skall bli "nyktra alkoholister". Patienter med lättare alkoholberoende har relativt bra framtidsutsikter. Efter behandling uppnås ofta långvarig total nykterhet, men återfallsrisken finns ännu efter många år. Av de svårt alkoholberoende som fått behandling och följts i mer än två år, har 25 procent blivit nyktra. Sammanfattningsvis kan man säga att i två tredjedelar av alla fall som gått i behandling nås stora vinster. Även om återfall förekommer kan det gå allt längre tid mellan dem. För ca 20 procent av alkoholisterna, och då i allmänhet de socialt mest utslagna eller de psykiatriskt mest belastade, finns ingen behandling som ger varaktig förbättring. Förebyggande åtgärder. I Sverige finns av tradition en mängd aktiviteter för att förhindra överdriven alkoholkonsumtion. Medlen är främst kontrollåtgärder och upplysningskampanjer. Så försäljs alkohol enbart på systembolag, som dessutom har lördagsstängt. En rad kampanjer har varit framgångsrika, t ex drogfritt Luciafirande, Spola Kröken, kampanj mot langning till minderåriga osv. På en viktig punkt har informationskampanjer varit av stort värde: alla mödravårdscentraler upplyser om riskerna med alkohol och droger och rekommenderar nykterhet under graviditet. Antalet barn med FAS, en allvarlig alkoholskada, har av den anledningen sjunkit under senare år.

Alkohol & Narkotika,
tidskrift utgiven sedan 1907 av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) i samarbete med Skolverket och Socialstyrelsen. Tidningen tar på ett populärvetenskapligt sätt upp olika aktuella aspekter på alkohol- och narkotikamissbruk, främst i Sverige.

Allen, Woody,
Allen Stewart Konigsberg, (f.1935), amerikansk filmregissör och skådespelare som i sina komedier om livet i New York ofta skämtat med det utbredda missbruket av särskilt marijuana och kokain. Bl a finns en klassisk scen i filmen Annie Hall (1978), där huvudpersonen, spelad av Woody Allen själv, nyser vid kokainsniffning. En skildring av kokainmissbruket återfinns också i bl a filmen Hannah och hennes systrar (1986).

Allergiska reaktioner,
överkänslighetsreaktioner. Sådana förekommer relativt ofta bland intravenösa missbrukare och utlöses i allmänhet av orena blandningsmedel i narkotikapreparaten.

Allmän blodförgiftning (sepsis),
allmäninfektion med spridning och förökning i blodet av smittämnen utan att nya lokala härdar uppstår. Infektionen yttrar sig i hög feber och allmänpåverkan. Det är en vanlig komplikation till injektionsnarkomani och behandlas på infektionsklinik.

Allmänprevention,
se Prevention, förebyggande verksamhet.

Allobarbital,
C10H12N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Allylprodin,
C18H25NO2 smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

ALNA-rådet,
Alkohol- och Narkotikarådet (ALNA) är en intresseorganisation som inom näringslivet arbetar för att motverka alkohol och narkotika. Den bildades 1961 av LO, TCO och SAF. Det finns möjlighet för företag att teckna abonnemang och samarbetsavtal för behandling av med arbetare med alkohol- och läkemedelsmissbruk. ALNA-rådet arbetar också förebyggande med t ex utbildning och information i alkohol- och narkotikafrågor inom medlemsföretagen. Rådet hjälper till med att skriva handlingsprogram för varje enskild arbetsplats och erbjuder kurser för olika målgrupper inom arbetslivet. ALNA-rådet är också huvudman för en serie rehabiliteringsprogram med behandlings hemmet ALNA-gården Lindormsnäs utanför Stockholm som centrum. Behandlingen går ut på 42 dagars vistelse på Lindormsnäs och 30 veckors eftervård, vilken bedrivs från ALNA-gårdens servicekontor i Stockholm. Även den behandlades familj erbjuds hjälpprogram och stöd. I öppenvårdsprogrammet arbetar deltagarna under dagarna och går i intensiv behandling på kvällarna. Bland ALNA-rådets medlemmar finns allt från små företag till stora arbetsgivare med tusentals anställda. ALNA samarbetar med den organiserade företagshälsovården.

Alo-addin,
den gamle på berget, huvudperson i en berättelse som återges av Marco Polo, nedtecknad 1299 av hans medfånge Rustichello. Enligt sagan lät den gamle Alo-addin stänga av en dal mellan två berg. I dalen anlades vackra byggnader och fruktträdgårdar där bäckar flödade av källvatten, mjölk och honung och här fanns de vackraste unga flickor. Endast de unga män som blivit utsedda till Ashichin (haschichin, dvs haschbrukare) fick tillträde sedan de försatts i djup sömn av en magisk dryck. Alo-addin lät sedan transportera den utvalde till paradiset i dalen. När den gamle sedan ville utföra något mord, lät han hämta en av ynglingarna till sitt palats. Bara genom att lönnmörda någon som Alo-addin bestämt fick ynglingen återvända till paradiset. Berättelsen är en mytisk variant av korsfararnas berättelser om assasinerna.

Alopam,
varunamn för oxazepam, ett bensodiazepinpreparat, narkotikaklassat enligt förteckning IV.

Alprazolam,
C17H13ClN4, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Xanor.

Alruna,
mandragora officinarum, art i familjen potatisväxter som växer vild från Medelhavsområdet till Himalaya. Det är en flerårig ört med grova, köttiga rötter utan stam, stora blad och klocklika, vita till mörkblå blommor och gula bär. Den hade stor betydelse inom den tidiga grekiska medicinen, bl a som smärtstillande medel. Gamla Testamentets "kärleksäpplen" - alrunans bär ansågs stärka könsdriften. Rotens likhet med en naken människokropp har ofta tolkats magiskt. Bl a ansågs alrunan som amulett ha förmågan att väcka kärlek och underlätta förlossning. Man trodde också att den kunde göra sin ägare rik. Roten innehåller bl a de verksamma alkaloiderna mandrogin, atropin, skopolamin och hyoscamin. Rökning av torkade växtdelar eller av extrakt på krossade och kokta rötter ger i höga doser starka hallucinationer med åtföljande förvirringstillstånd, huvudvärk, diarrŽ och plågsam kramp. Medvetslöshet och psykoser liksom dödsfall i överdoser har rapporterats.

Alternativ vård,
sammanfattande benämning för sådan vård som använder sig av andra metoder än de gängse inom sjuk- och socialvården. Inom narkomanvården finns behandlingshem där det förekommer ordination av mineraler och bastubad vid avgiftning, meditation, örtmediciner, okonventionella träningsprogram etc. Denna typ av behandlingshem vilka ibland är starkt knutna till ett religiöst samfund eller annan organisation - får oftast inte, eller önskar inte, statsbidrag. Det är socialnämnden som i varje enskilt fall bestämmer om en sådan behandling skall betalas av kommunen.

Amanita muscaria,
se Flugsvampar.

Amanitin,
giftigt ämne i flugsvampar.

Amazonakoka,
en variant av kokabusken kallad erythroxylum coca ipadť som odlas i Amazonflodens delta. Busken är klenare och har tjockare blad än den vanliga kokabusken och förökas via sticklingar. Indianbefolkningen torkar bladen, pulvriserar dem och använder dem sedan blandade med aska som tuggbussar, vilka långsamt sväljs. (Se Kokabladstuggning.) Kokaininnehållet är relativt lågt, ca 0,1 procent.

Ambulant behandling,
behandling i öppen vård vid ett sjukus.

AmenorrŽ,
uteblivna menstruationer, vanligt symtom hos kvinnor som missbrukar heroin.

Amfepramon,
dietylpropion, C13H19NO, centralstimulerande medel och bantningspreparat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

AMFETAMIN


Amfetamin är ett syntetiskt centralstimulerande medel som sedan slutet av 1950-talet missbrukats intravenöst i stor omfattning i Sverige, narkotikaklassat enligt förteckning II. Historik. Amfetamin framställdes första gången 1887, men först 1927 uppmärksammades det syntetiskt framställda amfetaminet och dess adrenalinliknande effekter inom medicinen. På 1930-talet började det användas som läkemedel, först mot vanliga förkylningar för att motverka nästäppa (på grund av dess kärlsammandragande effekt), sedan som ett medel att "väcka" patienter vid sömnmedelsförgiftningar. Senare konstaterades också att amfetaminets effekter liknade kokainets, men att det hade längre verkningstid. Det stora genombrottet kom under andra världskriget då den militära användningen av amfetamin blev omfattande. Med hjälp av amfetamin kunde man nämligen under en tid öka soldaternas prestationsförmåga, så att de kunde förflytta sig och strida utan mat och sömn. Inom flygmedicinen användes amfetamintabletter för att motverka trötthet vid t ex långa nattflygningar. Efter andra världskriget fanns stora överskottslager av amfetamin. Läkemedelsindustrin lanserade amfetaminpreparaten som bantningsmedel och som uppiggande medel vid exempelvis skiftarbete. Olika amfetaminderivat blev populära bland grupper som idrottsmän, lastbilschaufförer, tentamensläsande studenter och bland dem som snabbt ville banta. Hundratals olika amfetaminliknande medel salufördes. Den första stora vågen av intravenöst amfetaminmissbruk uppstod i Japan i början av 1950-talet och kulminerade 1954. Genom en relativt sträng lagstiftning och undervisning av missbrukarna fick man dock denna missbruksepidemi under kontroll. Redan på 1930-talet lanserades i Sverige och i övriga världen amfetamintabletter, främst Benzedrin och Fenedrin. _r 1943 varnade Medicinalstyrelsen läkarna för en okritisk receptförskrivning av amfetamin. Bruket spred sig dock snabbt bl a på universiteten och betraktades som ett relativt harmlöst uppiggande medel då man behövde läsa och/eller bota bakfylla. Den stora förändringen skedde i 1950-talets Stockholm då dels grupper av utslagna och prostituerade, dels unga litterärt intresserade inom den sk Metamorfosgruppen började krossa preludintabletter och injicera lösningen i blodbanan. Många satt snart fast i ett besvärligt beroende som snabbt spreds till nya gruppmedlemmar. En serie receptförfalskningar och apoteksinbrott för att komma åt amfetaminpreparat följde. Ett bisarrt inslag var också de extremt feta kvinnor som blev eftertraktade i missbrukarkretsar [ Vilken syn! ]. När Medicinalstyrelsen gjorde det svårare att förskriva centralstimulantia kunde de överviktiga gå runt bland läkarna och få recept på stora mängder amfetamin. Det förekom också en betydande insmuggling av amfetamintableter från utlandet. Så småningom ersattes de oftast legalt inköpta amfetamintabletterna med rent amfetaminsulfat, tillverkat vid illegala laboratorier i Sverige eller Holland. Den stora amfetaminepidemin var länge det helt dominerande narkotikaproblemet i Sverige. I USA har endast mindre amfetaminepidemier uppträtt, och missbruket har skett i skuggan av opiater, cannabis och kokain. Amfetaminet har där haft ett dåligt rykte i missbrukarkretsar och ansetts som mycket riskabelt och något som man blir mentalsjuk av. De som tillhört subkulturerna kring t ex cannabis eller hallucinogener har präglat uttrycket "Speed (=amfetamin) kills". På den illegala marknaden i USA har amfetamin på senare år mest förekommit som utblandningsmedel eller sålts som "falskt" kokain. Designade droger, som ofta är just amfetaminpreparat, har dock fått stor spridning. I Europa har endast Sverige haft ett omfattande intravenöst amfetaminmissbruk. Grannländerna har visserligen i någon mån påverkats, men det är karakteristiskt att intravenöst amfetaminmissbruk i Danmark går under beteckningen "svenska sjukan". Frågan om varför just Sverige fck ett omfattande amfetaminproblem, medan missbrukare i andra länder tycks ha ignorerat amfetaminet och valt andra missbruksmedel, har länge förbryllat forskarna. Någon invändningsfri förklaring har ingen kunnat ge. De tänkbara orsaker som angetts är följande: 1) En grupp intellektuella, kemikunniga och kriminella lanserade i epidemins början centralstimulantia på ett attraktivt sätt. 2) Medicinalstyrelsens experiment med legal förskrivning förvärrade problemen. 3) Läkemedelsindustrin motverkade länge effektiva kontrollåtgärder. 4) Intravenöst amfetaminmissbruk anknöt till svensk missbrukstradition på alkoholområdet med våldsam, aggressiv och sexuellt utagerande berusning. Antalet tunga intravenösa missbrukare ansågs på 1960-talet vara ca 10 000 personer, de flesta bosatta i Stockholm, Göteborg och Malmö. Amfetaminmissbruket är numera spritt över praktiskt taget hela landet. Antalet missbrukare ökade inte under 1980-talet, men hela missbrukskulturen kring amfetamin är seglivad och har levt kvar främst i hårt kriminellt belastade kretsar och på fängelser. Nyrekryteringen är numera begränsad och missbrukarnas medelålder har blivit högre. Trots att amfetamin är narkotikaklassat förskrivs fortfarande amfetaminpreparat i stor omfattning i många länder. I Sverige får medlen sedan slutet av 1960-talet förskrivas endast på dispens på tre indikationer: 1) Narkolepsi, vilket yttrar sig som en sjuklig tendens att falla i sömn. 2) MBD (Minimal Brain Dysfunction), dvs till barn som fått diagnosen lätt hjärnskada och lider av hyperaktivitet. 3) Schizofreni, för att motverka koncentrationssvårigheter. Vid dessa licensförskrivningar är doserna så låga att ingen berusningseffekt uppstår. Idag tillverkas amfetamin i stor skala i minst 10 städer i Polen. Arbetet utförs på laboratorier vid bl a statliga institutioner, ibland med holländsk experthjälp. Amfetaminet smugglas i stora mängder till Sverige och Norge via hamnarna i sydöstra Sverige. (Se Balkanrutten.) Kemi. Amfetamin är 2-amino-1-fenyl-propan, C6H5CH2CH(NH2)CH3, i ren form en vätska med kokpunkten 203ˇC. Denna bildar lätt salter och förekommer oftast som amfetaminsulfat i form av vita, långa, spetsiga kristaller. Namnet amfetamin kommer av den äldre kemiska beteckningen alfa-metyl-fenetyl-amin. Det finns flera hundra amfetaminliknande preparat (amfetamin-derivat) vars egenskaper är mycket lika. År 1971 fanns exempelvis 393 olika legalt tillverkade amfetaminliknande preparat på den amerikanska marknaden. Amfetaminpreparaten brukar delas in i två grupper, dels de enbart stimulerande, dels de som också har hallucinogena egenskaper. Farmakologi. Amfetamin kan ätas, drickas, sniffas (snusas) eller injiceras. Tabletter är den ursprungliga kommersiella beredningsformen. I de länder där preparatet fortfarande finns att tillgå (i Sverige endast på licens) förskrivs det vanligen i tablettform. I slutet av 1950-talet började missbrukare att lösa upp tabletterna i vatten och injicera lösningen direkt i blodbanan för att uppnå starkare effekt. Detta är nu det vanligaste intagningssättet bland missbrukare i Sverige. Rädslan för HIV/AIDSspridning via sprutor har dock medfört att amfetamin sedan slutet av 1980-talet även tas via munnen (peroralt) - det brukar då drickas i en lösning. Missbrukare "spetsar" sin drink eller sitt öl med amfetamin. (När amfetaminet sniffas eller snusas brukar det kallas fattigmanskokain.) Effekten av amfetamin kommer snabbt och varar upp till sex timmar. Det utsöndras långsamt ur organismen och orsakar därför inte några plötsliga abstinenssymtom. Huvuddelen går ut i ren form i urinen. Om urinen görs sur skiljs preparatet ut snabbare, något som kan utnyttjas vid behandling då man snabbt vill häva en amfetaminförgiftning. Upp till fyra dygn efter intag av amfetamin kan preparatet påvisas i urinen. (Se Narkotikanalyser i urin och blod.) Ett intensivt missbruk av amfetamin medför en viss toleransökning, så att missbrukaren med tiden måste ta flera gånger den ursprungliga dosen för att uppleva en kick. Amfetamin upphäver en del av alkoholens förslöande effekter. Liksom kokain har amfetamin en dubbel effekt - det ger först en kick, en eufori, men därefter kommer bakruset, ångesten och depressionen. Ruset och bakruset är dock mera långvarigt än vid användning av det snabbverkande kokainet. Vad som händer i centrala nervsystemet när någon tar stora doser amfetamin är inte helt utforskat. Man vet emellertid att en väsentlig effekt är att amfetaminet blockerar återresorptionen av stimulerande signalsubstanser till givarcellen. Detta får till följd att mottagarcellen duschas ymnigt med signalsubstanser, och nervbanorna stimuleras utan naturliga vilopauser. Ruset medför att amfetaminmissbrukaren känner sig energisk och vital. Självförtroendet ökar kraftigt, sexualdriften stimuleras, och den amfetaminpåverkade kan åtminstone i början av missbruket genomföra långvariga eller frekventa samlag. De positiva effekterna av ruset är emellertid alltid mest påtagliga i början av ett missbruk. Så småningom förändras effekterna, förmodligen genom att centrala nervsystemet adapterar (anpassar) sig till dessa plötsliga kemiska chocker. Den amfetaminpåverkade verkar vara energisk och självsäker, pratar för fort och för livligt och har en lättväckt aggressivitet. Pupillerna är vidgade, vil- ket beror på att amfetamin precis som kokain har sympatomimetiska effekter, dvs stimulerar det sympatiska nervsystemet. Vid kraftig amfetaminpåverkan påverkas också motoriken. Missbrukaren får grova, s k ataktiska rörelser - armarna kan svänga som kvarnvingar, han har svårt att hålla balansen och gör skruvande rörelser med hela kroppen. Det kan också uppstå ryckningar i den mimiska muskulaturen i ansiktet. Dessa motoriska rörelser, som är en effekt av en retning av det extrapyramidala systemet i centrala nervsystemet, kallas av missbrukarna själva för "fladder". En annan effekt är pundning. Den innebär att missbrukaren stereotypt upprepar vissa rörelser, t ex knyter och knyter upp skorna eller pillar sönder radioapparater för att därefter sätta ihop dem igen. Liknande stereotypier kan observeras även hos försöksdjur som getts amfetamin och beror på påverkan på centrala nervsystemet. Bakruset karakteriseras av trötthet, apati, önskan att dra sig undan, överkänslighet och förföljelseidŽer. Missbrukets dynamik och förlopp. Många av dem som prövar amfetamin upplever den psykiska stimuleringen, den förhöjda prestationsförmågan och den ökade tankeflykten som något så eftersträvansvärt att ett starkt psykologiskt beroende uppstår, vilket i sin tur kan leda till ett omfattande missbruk. Även ett fysiskt beroende kan senare uppstå men detta blir aldrig så kraftigt som vid bruk av t ex opiater. Efter en missbruksperiod på ett par veckor brukar amfetaministen ha "rusat motorn", bränt slut på sig själv och blivit starkt uttröttad. Typiskt för beroendet av amfetamin är pseudoabstinens. Om en drogfri missbrukare hamnar i en situation där han tidigare haft intensiva drogupplevelser, kan han plötsligt och tillfälligt få en uttalad längtan efter preparatet. Att bli påmind om missbruket och längta efter amfetamin kan ge ångest och en rad vegetativa symtom som svettningar, hjärtklappning och pirrande känslor i magen. Amfetaminmissbruket är ett typiskt periodiskt missbruk som kan pågå i många år. En del missbrukare bränner ut sig och tål med tiden allt mindre kvantiteter, och går därför över i ett sporadiskt bruk eller i alkoholmissbruk. Ofta får de manliga kroniska amfetaminmissbrukarna potensproblem och blir beroende av tillförsel av amfetamin för att över huvud taget kunna fungera s exu ellt. Fysiska komplikationer. Genom att hungerkänslorna dämpas brukar amfetaminmissbrukaren magra kraftigt - en viktminskning på 40 kg är inte ovanligt. Tänderna kan bli skadade genom att amfetaminet gör saliven torr och klistrig så att den inte förmår skydda mot kariesangrepp. Under amfetaminpåverkan blir dessutom käkmuskulaturen så spänd att tandkronorna kan sprängas, s k kronsprängning. Motoriken kan drabbas. De slängande rörelserna med huvudet eller armarna under den akuta påverkan kan kvarstå även mellan missbruksperioderna. Amfetaminmissbrukarna kan därför ha svårt att sitta stilla. Deras motorik karakteriseras av ryckningar och skruvande rörelser, en form av danssjuka (chorea). Genom injektionsmissbruket utsätter amfetaministen sig för en rad infektioner, bl a gulsot (hepatit). (Se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk, Bakteriella infektioner och Tjackrosor.) Psykiska komplikationer. Ett vanligt symtom vid långt gånget amfetaminmissbruk är sjuklig misstänksamhet (paranoia). Denna kan stegras till toxiska psykoser som ibland går över när amfetamineffekten klingar av, men kan kvarstå under långa perioder och kräva psykiatrisk behandling. Det typiska för amfetaminpsykosen är att tankeförmågan är obruten och logisk. Typiskt är också att missbrukarna har insikt om sitt tillstånd. De brukar därför kunna hålla en viss kritisk distans till sina paranoida vanföreställningar. Andra psykiska komplikationer är affektlabilitet med kraftiga känsloutbrott. Förändringarna i motoriken i kombination med känsloutbrotten gör att missbrukaren kan te sig som en karikatyr av sig själv. Depressioner är mycket vanliga efter amfetaminmissbruk. Sociala skador är av många slag - den sekundära kriminaliteten, ryckigheten i livsföringen, den bristande anpassningen till familjeliv och arbete. (Se Kriminalitet och narkotikamissbruk.) Behandling. Avgiftning vid amfetaminmissbruk är relativt enkel. Missbrukaren behöver i allmänhet bara få sova ut (ibland flera dygn i sträck) för att hämta sig. Om han är kraftigt påverkad, t ex vid intagning på sjukhus, kan utsöndringen påskyndas genom att vanlig askorbinsyra (C-vitamin) tillförs för att göra urinen sur. Om amfetaminmissbrukaren är mycket uppskruvad och orolig kan enstaka doser av bensodiazepiner ges under kort tid. Lider missbrukaren av förföljelsemani eller andra psykotiska symtom kan man - men först när amfetaminet utsöndrats, dvs efter tre till fyra dygn - påbörja en kortare neuroleptikabehandling med låga doser av Haldol eller Hibernal. Den långsiktiga behandlingen sker bäst på behandlingshem eller inom familjevård. Den enkla principen är att den före detta amfetaminmissbrukaren får vistas lång tid i drogfrihet. Skadorna på centrala nervsystemet brukar läka ut, men hos en del missbrukare kan en viss ryckighet i rörelserna, lättretlighet och ett forcerat sätt att tala kvarstå under lång tid. Risken för återfall är stor. Individual-, familje- och gruppterapi bör erbjudas generöst för att stärka jaget och motverka återfall. (Se Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare, Familjevård för vuxna narkomaner och Öppenvård för narkotikamissbrukare.) Prognosen är relativt god. Med envisa vårdinsatser som bedrivs under lång tid kan sannolikt mer än hälften bryta med sitt missbruk. Förebyggande åtgärder. Sverige har inom FN-organen arbetat för att de centralstimulerande medlen skall underkastas strängare kontroll. Detta resulterade bland annat i 1972 års psykotropkonvention. I Sverige har man försökt förebygga spridningen av missbruk av amfetaminpreparat genom att förbjuda dem som läkemedel och tillåta att de förskrivs endast på dispens (se ovan) efter särskild ansökan. Tidigt förbjöds också den fria försäljningen av injektionssprutor för att motverka spridningen av det intravenösa centralstimulantiamissbruket. Detta bidrog dock senare till spridningen av svåra infektioner (t ex hepatit) och HIV/AIDS, eftersom sprutorna i missbrukarkretsar ofta delas av många utan att rengöras. (Se i övrigt under Prevention.)

2-Amino-1-(4-brom-2,5-dimetoxifenyl)propan (brom-STP, DOB) och 2-Amino-1-(2,5-dimetoxi-4-metylfenyl) propan (STP, DOM),
hallucinogena preparat, narkotikaklassade enligt förteckning I. De förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.

2-Amino-1-(3,4-metylendioxifenyl) propan (MDA),
centralsti- mulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan på den illegala marknaden i Sverige.

Amitriptylin,
antidepressivt medel som används i behandling av djupa depressioner. Det är inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Saroten och Tryptizol.

Amning och narkotikamissbruk.
För de flesta läkemedel och narkotiska substanser finns beräkningar av hur mycket av dem som - vid en given dos - utsöndras i modersmjölken. Det är i regel fråga om låga halter som via mjölken går över från modern till barnet. Det är därför tillåtet att amma för t ex en kvinnlig före detta morfinist, som tar låga doser metadon. När det gäller kvinnor i aktivt narkotikamissbruk brukar amning dock inte tillrådas. Självklart rekommenderas alla mödrar att under den period de ammar avhålla sig ifrån alkohol och beroendeskapande droger.

Amobarbital,
C11H18N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, patenterat 1924, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Amotivation,
brist på intresse, brist på motivering.

Amotivationssyndrom,
personlighetsförändring efter drogmissbruk, särskilt efter långvarigt cannabismissbruk. Syndromet karakteriseras av håglöshet, oförmåga att ta initiativ eller göra något, samt sexuellt och socialt ointresse. (Se Cannabis.)

Amosyt,
tabletter 100 mg som innehåller dimenhydrinat, en substans som tillhör gruppen histaminantagonister. Amosyt används mot olika former av illamående. Utöver effekten på illamåendet har Amosyt en svagt lugnande inverkan. Medlet ordineras emellanåt vid avgiftning vid narkotikamissbruk.

Amps,
slanguttryck för amfetamin.

Amylnitrit,
C5H11NO2, klar gul flyktig vätska med en lukt som påminner om ruttna äpplen. Amylnitrit vidgar blodkärlen och användes tidigare i behandlingen av kärlkramp (angina pectoris). Inom medicinen har dock amylnitrit numera ersatts av nitroglycerin och används inte längre som läkemedel i Sverige. På 1970-talet blev drogen emellertid mycket populär som afrodisiacum (sexstimulerande drog) i amerikanska subkulturer kring diskotek och homosexklubbar. Drogen säljs på den illegala marknaden under namn som butylnitrit, amys, pearls, poppers, snappers eller varumärken som Aroma, Locker-Room och Bullet. Den tillhandahålls vanligen i små glasampuller som innehåller 0,2 ml vätska. Ampullen bryts och vätskan sniffas omedelbart. Effekten sätter in redan efter ca 30 sekunder men varar endast 2-3 minuter. Amylnitrit inhaleras i samband med sex, oftast omedelbart före orgasm för att förlänga och intensifiera euforikänslan. Ruset har i populärlitteraturen beskrivits som hämningslösande och avslappnande och ger en kort, intensiv eufori med hallucinationer. Att amylnitrit blivit populärt förklaras sannolikt av dess avslappnande effekt på muskulaturen i bl a slida och ändtarm och av kärlvidgningen i könsorganen. Biverkningarna är blodtrycksfall, huvudvärk, svimningar, illamående och kräkningar. Eftersom amylnitritliknande droger oftast tillverkas illegalt är de uppblandade med andra substanser, och effekterna är därför svåra att förutse. Drogens sammankoppling med snabb, anonym sexualitet med flera partner utgör sannolikt en betydligt större risk än det extremt kortvariga ruset.

Amys,
slanguttryck för amylnitrit.

Amöba,
här slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett berusningsmedel med hallucinogena egenskaper.

Anabola steroider,
steroider som utvecklats genom förändringar av det manliga könshormonet testosteron i syfte att öka den vävnadsuppbyggande (anabola) effekten och minska den förmanligande (androgena) effekten. Medlen används för att öka tillväxten hos slaktdjur, vilket dock är förbjudet i Sverige. Inom medicinen har man försökt använda anabola steroider främst vid kroniska, vävnadsnedbrytande sjukdomar, men effekten har varit osäker. Anabola steroider används numera främst illegalt av idrottsmän, särskilt i kraftsporter, för att öka muskelkraften. De har sålts diskret på en del s k gym. Den muskeluppbyggande effekten är visserligen liten men kan vara helt avgörande i elitidrottssammanhang. Biverkningar är leverskador och sterilitet. Då de anabola steroiderna har kvar svaga androgena egenskaper får kvinnor som använder preparaten ofta ökad kroppsbehåring, basröst och menstruationsstörningar. Anabola steroider påverkar också psykiska funktioner. Alkohol tolereras sämre. Mord, dråp och våldtäkter har ofta satts i samband med de okontrollerade raseriutbrott som kan förekomma vid användningen av anabola steroider. Idrottsrörelsen har försökt komma till rätta med problemen genom utökade dopingkontroller. anabola steroider och andra dopingpreparat smugglas och säljs på sätt som liknar narkotikahandel. I vissa fall har man sett att langare tillhandahåller både dopingmedel och narkotika samtidigt, oftast då amfetamin och kokain. Sedan 1 juli 1992 är anabola steroider narkotikaklassade. (Se Idrott och droger.)

Anafranil,
varunamn för klomipramin, ett av många antidepressiva preparat. Preparatet används vid behandling av depressioner och ångest med panikattacker. Anafranil kan hjälpa mot agorafobi (torgskräck). Det är inte vanebildande.

Anafylaktisk chock,
snabbt insättande cirkulationskollaps, överkänslighetsreaktion. (Se i övrigt Överdos.)

Anal administering,
tillförsel via ändtarmen.

Analgetikum,
pluralis analgetika, smärtstillande medel. På apotek tillhandahålls receptfria analgetika som paracetamol (Alvedon) eller acetylsalicylsyra ( Magnecyl). Starka analgetika, t ex dextropropoxifen (Dolerone) säljs endast mot recept. Många narkotiska ämnen har analgetiska (smärtstillande) egenskaper. Opiatgruppens preparat används inom medicinen just för att de kan dämpa eller stilla smärta. Även cannabis har vissa smärtstillande egenskaper. Dekokter av cannabis används t ex i tredje världen mot magsmärtor.

Anamnes,
sjukdomshistoria, en patients egen redogörelse för sin sjukdom och dess förebud, den beskrivning av en människas sjukdomshistoria som finns exempelvis i en patientjournal.

Anandamide,
ett kroppseget cannabisämne som upptäcktes 1992. (Se Cannabinoidreceptorer.)

Anascha,
rysk beteckning för cannabis.

Andersson, Dan,
(1888-1920), författare, en av de första svenska diktare som beskrivit cannabisrus, i den självbiografiska romanen David Ramms arv (1919).

Andersson, Paul,
(1930-1976), poet, centralgestalt i Metamorfosgruppen på 1950-talet i Stockholm. Hans främsta verk är diktsamlingen Elegi över en förlorad sommar. Inom Metamorfosgruppen användes mycket centralstimulantia. Själv var Andersson sprutnarkoman. Han förekommer också som en av huvudpersonerna i Birgitta Stenbergs självbiografiska bok Apelsinmannen.

Andningsdepression,
nedsatt lungfunktion med små ytliga andetag med längre mellanrum, symtom vid överdos av exempelvis sömnmedel eller heroin.

Andningspares,
andningsförlamning, vanlig dödsorsak vid överdosering av narkotika.

Anestesi,
bedövning eller narkos som ges vid kirurgiska ingrepp. När kokain i slutet av 1800-talet introducerades inom medicinen upptäckte kirurgerna att man kunde spreja kokainlösning över operationsområdet och ge patienterna lokalbedövning. En amerikansk kirurg, William Stuart Halstedt, upptäckte också att man kunde bedöva en hel arm eller ett ben genom att lägga en depå av kokain runt en grov nervstam, ledningsanestesi. Kokain användes därefter som ett första rangens bedövningsmedel ända tills man under 1900-talet lyckades syntetisera Novokain, Xylocain etc, preparat som inte hade kokainets ruseffekter. Kokainet har varit en förutsättning för den enorma utveckling som ägt rum inom kirurgin. Alla moderna lokalbedövningsmedel bygger kemiskt på kokainets molekylära struktur.

Anestesiologi,
läran om narkos och andra bedövningsmetoder. Det är den medicinska specialitet som sysslar med bedövningsmetoder.

Anestetikum,
bedövningsmedel.

Angel Dust,
slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett berusningsmedel med hallucinogena egenskaper.

Angel hair,
slanguttryck för PCP (se ovan).

Anhalonium,
meskalin.

Anhedoni,
generell brist på lust och längtan. Anhedoni förekommer som symtom vid schizofreni. Anhedoni finns också som ett symtom i den kliniska bilden efter svårt och långvarigt missbruk av centralstimulerande medel som kokain och amfetamin.

Anhörig,
tidning utgiven av Föräldraföreningen mot Narkotika.

Anileridin,
C22H28N2O2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Animal,
slanguttryck för LSD.

Animal tranquilizers,
slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett berusningsmedel med hallucinogena egenskaper.

Anisokori,
höger och vänster pupill olika stora, symtom som antyder hjärnpåverkan av bl a toxiska substanser.

Anorektisk,
kraftigt avmagrad. Detta kan vara ett symtom vid centralstimulantiamissbruk.

Anorexi,
aptitlöshet, symtom vid svår kroppslig sjukdom eller vid centralstimulantiamissbruk. Termen används ofta som en förkortning av sjukdomen anorexia nervosa.

Anorexia nervosa,
nervös självsvält som leder till avmagring. Sjukdomen förekommer främst hos unga kvinnor som fixerar sig vid födointaget och kroppsvikten. I svåra fall kan tillståndet bli livshotande. I bakgrunden finns ofta en störd relation till modern. Psykoanalytiker har velat se symtomen som en förnekelse av kvinnlighet och runda former. Man kan också uppfatta anorexi som en driftsstörning - driften att inta föda är störd. Anorexi ses då som en motpol till narkomani. Den anorektiske förvägrar sig föda och dä