dietylpropion, C13H19NO, centralstimulerande medel och
bantningspreparat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det
används inte som läkemedel i Sverige.
Amfetamin är ett syntetiskt centralstimulerande medel som sedan slutet av
1950-talet missbrukats intravenöst i stor omfattning i Sverige,
narkotikaklassat enligt förteckning II.
Historik. Amfetamin framställdes första gången 1887, men först 1927
uppmärksammades det syntetiskt framställda amfetaminet och dess
adrenalinliknande effekter inom medicinen. På 1930-talet började det
användas som läkemedel, först mot vanliga förkylningar för att motverka
nästäppa (på grund av dess kärlsammandragande effekt), sedan som ett medel
att "väcka" patienter vid sömnmedelsförgiftningar. Senare konstaterades
också att amfetaminets effekter liknade kokainets, men att det hade längre
verkningstid. Det stora genombrottet kom under andra världskriget då den
militära användningen av amfetamin blev omfattande. Med hjälp av amfetamin
kunde man nämligen under en tid öka soldaternas prestationsförmåga, så att
de kunde förflytta sig och strida utan mat och sömn. Inom flygmedicinen
användes amfetamintabletter för att motverka trötthet vid t ex långa
nattflygningar. Efter andra världskriget fanns stora överskottslager av
amfetamin. Läkemedelsindustrin lanserade amfetaminpreparaten som
bantningsmedel och som uppiggande medel vid exempelvis skiftarbete. Olika
amfetaminderivat blev populära bland grupper som idrottsmän,
lastbilschaufförer, tentamensläsande studenter och bland dem som snabbt
ville banta. Hundratals olika amfetaminliknande medel salufördes. Den
första stora vågen av intravenöst amfetaminmissbruk uppstod i Japan i
början av 1950-talet och kulminerade 1954. Genom en relativt sträng
lagstiftning och undervisning av missbrukarna fick man dock denna
missbruksepidemi under kontroll. Redan på 1930-talet lanserades i Sverige
och i övriga världen amfetamintabletter, främst Benzedrin och Fenedrin. _r
1943 varnade Medicinalstyrelsen läkarna för en okritisk receptförskrivning
av amfetamin. Bruket spred sig dock snabbt bl a på universiteten och
betraktades som ett relativt harmlöst uppiggande medel då man behövde läsa
och/eller bota bakfylla. Den stora förändringen skedde i 1950-talets
Stockholm då dels grupper av utslagna och prostituerade, dels unga
litterärt intresserade inom den sk Metamorfosgruppen började krossa
preludintabletter och injicera lösningen i blodbanan. Många satt snart
fast i ett besvärligt beroende som snabbt spreds till nya gruppmedlemmar.
En serie receptförfalskningar och apoteksinbrott för att komma åt
amfetaminpreparat följde. Ett bisarrt inslag var också de extremt feta
kvinnor som blev eftertraktade i missbrukarkretsar [ Vilken syn! ]. När
Medicinalstyrelsen gjorde det svårare att förskriva centralstimulantia
kunde de överviktiga gå runt bland läkarna och få recept på stora mängder
amfetamin. Det förekom också en betydande insmuggling av amfetamintableter
från utlandet. Så småningom ersattes de oftast legalt inköpta
amfetamintabletterna med rent amfetaminsulfat, tillverkat vid illegala
laboratorier i Sverige eller Holland. Den stora amfetaminepidemin var länge
det helt dominerande narkotikaproblemet i Sverige. I USA har endast mindre
amfetaminepidemier uppträtt, och missbruket har skett i skuggan av opiater,
cannabis och kokain. Amfetaminet har där haft ett dåligt rykte i
missbrukarkretsar och ansetts som mycket riskabelt och något som man blir
mentalsjuk av. De som tillhört subkulturerna kring t ex cannabis eller
hallucinogener har präglat uttrycket "Speed (=amfetamin) kills". På den
illegala marknaden i USA har amfetamin på senare år mest förekommit som
utblandningsmedel eller sålts som "falskt" kokain. Designade droger, som
ofta är just amfetaminpreparat, har dock fått stor spridning. I Europa har
endast Sverige haft ett omfattande intravenöst amfetaminmissbruk.
Grannländerna har visserligen i någon mån påverkats, men det är
karakteristiskt att intravenöst amfetaminmissbruk i Danmark går under
beteckningen "svenska sjukan". Frågan om varför just Sverige fck ett
omfattande amfetaminproblem, medan missbrukare i andra länder tycks ha
ignorerat amfetaminet och valt andra missbruksmedel, har länge förbryllat
forskarna. Någon invändningsfri förklaring har ingen kunnat ge. De tänkbara
orsaker som angetts är följande:
1) En grupp intellektuella, kemikunniga och kriminella lanserade i
epidemins början centralstimulantia på ett attraktivt sätt.
2) Medicinalstyrelsens experiment med legal förskrivning förvärrade
problemen.
3) Läkemedelsindustrin motverkade länge effektiva kontrollåtgärder.
4) Intravenöst amfetaminmissbruk anknöt till svensk missbrukstradition på
alkoholområdet med våldsam, aggressiv och sexuellt utagerande berusning.
Antalet tunga intravenösa missbrukare ansågs på 1960-talet vara ca 10 000
personer, de flesta bosatta i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Amfetaminmissbruket är numera spritt över praktiskt taget hela landet.
Antalet missbrukare ökade inte under 1980-talet, men hela missbrukskulturen
kring amfetamin är seglivad och har levt kvar främst i hårt kriminellt
belastade kretsar och på fängelser. Nyrekryteringen är numera begränsad och
missbrukarnas medelålder har blivit högre. Trots att amfetamin är
narkotikaklassat förskrivs fortfarande amfetaminpreparat i stor omfattning
i många länder. I Sverige får medlen sedan slutet av 1960-talet förskrivas
endast på dispens på tre indikationer:
1) Narkolepsi, vilket yttrar sig som en sjuklig tendens att falla i sömn.
2) MBD (Minimal Brain Dysfunction), dvs till barn som fått diagnosen lätt
hjärnskada och lider av hyperaktivitet.
3) Schizofreni, för att motverka koncentrationssvårigheter.
Vid dessa licensförskrivningar är doserna så låga att ingen berusningseffekt
uppstår.
Idag tillverkas amfetamin i stor skala i minst 10 städer i Polen. Arbetet
utförs på laboratorier vid bl a statliga institutioner, ibland med
holländsk experthjälp. Amfetaminet smugglas i stora mängder till Sverige
och Norge via hamnarna i sydöstra Sverige. (Se Balkanrutten.)
Kemi. Amfetamin är 2-amino-1-fenyl-propan, C6H5CH2CH(NH2)CH3, i ren form en
vätska med kokpunkten 203ˇC. Denna bildar lätt salter och förekommer oftast
som amfetaminsulfat i form av vita, långa, spetsiga kristaller. Namnet
amfetamin kommer av den äldre kemiska beteckningen alfa-metyl-fenetyl-amin.
Det finns flera hundra amfetaminliknande preparat (amfetamin-derivat) vars
egenskaper är mycket lika. År 1971 fanns exempelvis 393 olika legalt
tillverkade amfetaminliknande preparat på den amerikanska marknaden.
Amfetaminpreparaten brukar delas in i två grupper, dels de enbart
stimulerande, dels de som också har hallucinogena egenskaper.
Farmakologi. Amfetamin kan ätas, drickas, sniffas (snusas) eller injiceras.
Tabletter är den ursprungliga kommersiella beredningsformen. I de länder
där preparatet fortfarande finns att tillgå (i Sverige endast på licens)
förskrivs det vanligen i tablettform. I slutet av 1950-talet började
missbrukare att lösa upp tabletterna i vatten och injicera lösningen direkt
i blodbanan för att uppnå starkare effekt. Detta är nu det vanligaste
intagningssättet bland missbrukare i Sverige. Rädslan för HIV/AIDSspridning
via sprutor har dock medfört att amfetamin sedan slutet av 1980-talet även
tas via munnen (peroralt) - det brukar då drickas i en lösning. Missbrukare
"spetsar" sin drink eller sitt öl med amfetamin. (När amfetaminet sniffas
eller snusas brukar det kallas fattigmanskokain.) Effekten av amfetamin
kommer snabbt och varar upp till sex timmar. Det utsöndras långsamt ur
organismen och orsakar därför inte några plötsliga abstinenssymtom.
Huvuddelen går ut i ren form i urinen. Om urinen görs sur skiljs preparatet
ut snabbare, något som kan utnyttjas vid behandling då man snabbt vill häva
en amfetaminförgiftning. Upp till fyra dygn efter intag av amfetamin kan
preparatet påvisas i urinen. (Se Narkotikanalyser i urin och blod.) Ett
intensivt missbruk av amfetamin medför en viss toleransökning, så att
missbrukaren med tiden måste ta flera gånger den ursprungliga dosen för att
uppleva en kick. Amfetamin upphäver en del av alkoholens förslöande
effekter. Liksom kokain har amfetamin en dubbel effekt - det ger först en
kick, en eufori, men därefter kommer bakruset, ångesten och depressionen.
Ruset och bakruset är dock mera långvarigt än vid användning av det
snabbverkande kokainet. Vad som händer i centrala nervsystemet när någon
tar stora doser amfetamin är inte helt utforskat. Man vet emellertid att en
väsentlig effekt är att amfetaminet blockerar återresorptionen av
stimulerande signalsubstanser till givarcellen. Detta får till följd att
mottagarcellen duschas ymnigt med signalsubstanser, och nervbanorna
stimuleras utan naturliga vilopauser.
Ruset medför att amfetaminmissbrukaren känner sig energisk och vital.
Självförtroendet ökar kraftigt, sexualdriften stimuleras, och den
amfetaminpåverkade kan åtminstone i början av missbruket genomföra
långvariga eller frekventa samlag. De positiva effekterna av ruset är
emellertid alltid mest påtagliga i början av ett missbruk. Så småningom
förändras effekterna, förmodligen genom att centrala nervsystemet adapterar
(anpassar) sig till dessa plötsliga kemiska chocker. Den amfetaminpåverkade
verkar vara energisk och självsäker, pratar för fort och för livligt och
har en lättväckt aggressivitet. Pupillerna är vidgade, vil- ket beror på
att amfetamin precis som kokain har sympatomimetiska effekter, dvs
stimulerar det sympatiska nervsystemet. Vid kraftig amfetaminpåverkan
påverkas också motoriken. Missbrukaren får grova, s k ataktiska rörelser -
armarna kan svänga som kvarnvingar, han har svårt att hålla balansen och
gör skruvande rörelser med hela kroppen. Det kan också uppstå ryckningar i
den mimiska muskulaturen i ansiktet. Dessa motoriska rörelser, som är en
effekt av en retning av det extrapyramidala systemet i centrala
nervsystemet, kallas av missbrukarna själva för "fladder". En annan effekt
är pundning. Den innebär att missbrukaren stereotypt upprepar vissa
rörelser, t ex knyter och knyter upp skorna eller pillar sönder
radioapparater för att därefter sätta ihop dem igen. Liknande stereotypier
kan observeras även hos försöksdjur som getts amfetamin och beror på
påverkan på centrala nervsystemet.
Bakruset karakteriseras av trötthet, apati, önskan att dra sig undan,
överkänslighet och förföljelseidŽer.
Missbrukets dynamik och förlopp. Många av dem som prövar amfetamin upplever
den psykiska stimuleringen, den förhöjda prestationsförmågan och den ökade
tankeflykten som något så eftersträvansvärt att ett starkt psykologiskt
beroende uppstår, vilket i sin tur kan leda till ett omfattande missbruk.
Även ett fysiskt beroende kan senare uppstå men detta blir aldrig så
kraftigt som vid bruk av t ex opiater. Efter en missbruksperiod på ett par
veckor brukar amfetaministen ha "rusat motorn", bränt slut på sig själv och
blivit starkt uttröttad. Typiskt för beroendet av amfetamin är
pseudoabstinens. Om en drogfri missbrukare hamnar i en situation där han
tidigare haft intensiva drogupplevelser, kan han plötsligt och tillfälligt
få en uttalad längtan efter preparatet. Att bli påmind om missbruket och
längta efter amfetamin kan ge ångest och en rad vegetativa symtom som
svettningar, hjärtklappning och pirrande känslor i magen.
Amfetaminmissbruket är ett typiskt periodiskt missbruk som kan pågå i många
år. En del missbrukare bränner ut sig och tål med tiden allt mindre
kvantiteter, och går därför över i ett sporadiskt bruk eller i
alkoholmissbruk. Ofta får de manliga kroniska amfetaminmissbrukarna
potensproblem och blir beroende av tillförsel av amfetamin för att över
huvud taget kunna fungera s exu ellt.
Fysiska komplikationer. Genom att hungerkänslorna dämpas brukar
amfetaminmissbrukaren magra kraftigt - en viktminskning på 40 kg är inte
ovanligt. Tänderna kan bli skadade genom att amfetaminet gör saliven torr
och klistrig så att den inte förmår skydda mot kariesangrepp. Under
amfetaminpåverkan blir dessutom käkmuskulaturen så spänd att tandkronorna
kan sprängas, s k kronsprängning. Motoriken kan drabbas. De slängande
rörelserna med huvudet eller armarna under den akuta påverkan kan kvarstå
även mellan missbruksperioderna. Amfetaminmissbrukarna kan därför ha svårt
att sitta stilla. Deras motorik karakteriseras av ryckningar och skruvande
rörelser, en form av danssjuka (chorea). Genom injektionsmissbruket
utsätter amfetaministen sig för en rad infektioner, bl a gulsot (hepatit).
(Se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk, Bakteriella
infektioner och Tjackrosor.)
Psykiska komplikationer. Ett vanligt symtom vid långt gånget
amfetaminmissbruk är sjuklig misstänksamhet (paranoia). Denna kan stegras
till toxiska psykoser som ibland går över när amfetamineffekten klingar av,
men kan kvarstå under långa perioder och kräva psykiatrisk behandling. Det
typiska för amfetaminpsykosen är att tankeförmågan är obruten och logisk.
Typiskt är också att missbrukarna har insikt om sitt tillstånd. De brukar
därför kunna hålla en viss kritisk distans till sina paranoida
vanföreställningar. Andra psykiska komplikationer är affektlabilitet med
kraftiga känsloutbrott. Förändringarna i motoriken i kombination med
känsloutbrotten gör att missbrukaren kan te sig som en karikatyr av sig
själv. Depressioner är mycket vanliga efter amfetaminmissbruk.
Sociala skador är av många slag - den sekundära kriminaliteten, ryckigheten
i livsföringen, den bristande anpassningen till familjeliv och arbete. (Se
Kriminalitet och narkotikamissbruk.)
Behandling. Avgiftning vid amfetaminmissbruk är relativt enkel.
Missbrukaren behöver i allmänhet bara få sova ut (ibland flera dygn i
sträck) för att hämta sig. Om han är kraftigt påverkad, t ex vid intagning
på sjukhus, kan utsöndringen påskyndas genom att vanlig askorbinsyra
(C-vitamin) tillförs för att göra urinen sur. Om amfetaminmissbrukaren är
mycket uppskruvad och orolig kan enstaka doser av bensodiazepiner ges under
kort tid. Lider missbrukaren av förföljelsemani eller andra psykotiska
symtom kan man - men först när amfetaminet utsöndrats, dvs efter tre till
fyra dygn - påbörja en kortare neuroleptikabehandling med låga doser av
Haldol eller Hibernal. Den långsiktiga behandlingen sker bäst på
behandlingshem eller inom familjevård. Den enkla principen är att den före
detta amfetaminmissbrukaren får vistas lång tid i drogfrihet. Skadorna på
centrala nervsystemet brukar läka ut, men hos en del missbrukare kan en
viss ryckighet i rörelserna, lättretlighet och ett forcerat sätt att tala
kvarstå under lång tid. Risken för återfall är stor. Individual-, familje-
och gruppterapi bör erbjudas generöst för att stärka jaget och motverka
återfall. (Se Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna
missbrukare, Familjevård för vuxna narkomaner och Öppenvård för
narkotikamissbrukare.)
Prognosen är relativt god. Med envisa vårdinsatser som bedrivs under lång
tid kan sannolikt mer än hälften bryta med sitt missbruk.
Förebyggande åtgärder. Sverige har inom FN-organen arbetat för att de
centralstimulerande medlen skall underkastas strängare kontroll. Detta
resulterade bland annat i 1972 års psykotropkonvention. I Sverige har man
försökt förebygga spridningen av missbruk av amfetaminpreparat genom att
förbjuda dem som läkemedel och tillåta att de förskrivs endast på dispens
(se ovan) efter särskild ansökan. Tidigt förbjöds också den fria
försäljningen av injektionssprutor för att motverka spridningen av det
intravenösa centralstimulantiamissbruket. Detta bidrog dock senare till
spridningen av svåra infektioner (t ex hepatit) och HIV/AIDS, eftersom
sprutorna i missbrukarkretsar ofta delas av många utan att rengöras. (Se i
övrigt under Prevention.)
2-Amino-1-(4-brom-2,5-dimetoxifenyl)propan (brom-STP, DOB) och
2-Amino-1-(2,5-dimetoxi-4-metylfenyl) propan (STP, DOM),
hallucinogena preparat, narkotikaklassade enligt förteckning I. De
förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.
2-Amino-1-(3,4-metylendioxifenyl) propan (MDA),
centralsti- mulerande
medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan
på den illegala marknaden i Sverige.
Amitriptylin,
antidepressivt medel som används i behandling av djupa
depressioner. Det är inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är
Saroten och Tryptizol.
Amning och narkotikamissbruk.
För de flesta läkemedel och narkotiska
substanser finns beräkningar av hur mycket av dem som - vid en
given dos - utsöndras i modersmjölken. Det är i regel fråga om låga
halter som via mjölken går över från modern till barnet. Det är
därför tillåtet att amma för t ex en kvinnlig före detta morfinist,
som tar låga doser metadon. När det gäller kvinnor i aktivt
narkotikamissbruk brukar amning dock inte tillrådas. Självklart
rekommenderas alla mödrar att under den period de ammar avhålla sig
ifrån alkohol och beroendeskapande droger.
Amobarbital,
C11H18N2O3, lugnande och sömngivande preparat som tillhör
gruppen barbiturater, patenterat 1924, narkotikaklassat enligt
förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.
Amotivation,
brist på intresse, brist på motivering.
Amotivationssyndrom,
personlighetsförändring efter drogmissbruk, särskilt
efter långvarigt cannabismissbruk. Syndromet karakteriseras av
håglöshet, oförmåga att ta initiativ eller göra något, samt
sexuellt och socialt ointresse. (Se Cannabis.)
Amosyt,
tabletter 100 mg som innehåller dimenhydrinat, en substans som
tillhör gruppen histaminantagonister. Amosyt används mot olika
former av illamående. Utöver effekten på illamåendet har Amosyt en
svagt lugnande inverkan. Medlet ordineras emellanåt vid avgiftning
vid narkotikamissbruk.
Amps,
slanguttryck för amfetamin.
Amylnitrit,
C5H11NO2, klar gul flyktig vätska med en lukt som påminner om
ruttna äpplen. Amylnitrit vidgar blodkärlen och användes tidigare i
behandlingen av kärlkramp (angina pectoris). Inom medicinen har
dock amylnitrit numera ersatts av nitroglycerin och används inte
längre som läkemedel i Sverige. På 1970-talet blev drogen
emellertid mycket populär som afrodisiacum (sexstimulerande drog) i
amerikanska subkulturer kring diskotek och homosexklubbar. Drogen
säljs på den illegala marknaden under namn som butylnitrit, amys,
pearls, poppers, snappers eller varumärken som Aroma, Locker-Room
och Bullet. Den tillhandahålls vanligen i små glasampuller som
innehåller 0,2 ml vätska. Ampullen bryts och vätskan sniffas
omedelbart. Effekten sätter in redan efter ca 30 sekunder men varar
endast 2-3 minuter. Amylnitrit inhaleras i samband med sex, oftast
omedelbart före orgasm för att förlänga och intensifiera
euforikänslan. Ruset har i populärlitteraturen beskrivits som
hämningslösande och avslappnande och ger en kort, intensiv eufori
med hallucinationer. Att amylnitrit blivit populärt förklaras
sannolikt av dess avslappnande effekt på muskulaturen i bl a slida
och ändtarm och av kärlvidgningen i könsorganen. Biverkningarna är
blodtrycksfall, huvudvärk, svimningar, illamående och kräkningar.
Eftersom amylnitritliknande droger oftast tillverkas illegalt är de
uppblandade med andra substanser, och effekterna är därför svåra
att förutse. Drogens sammankoppling med snabb, anonym sexualitet
med flera partner utgör sannolikt en betydligt större risk än det
extremt kortvariga ruset.
Amys,
slanguttryck för amylnitrit.
Amöba,
här slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett berusningsmedel med
hallucinogena egenskaper.
Anabola steroider,
steroider som utvecklats genom förändringar av det
manliga könshormonet testosteron i syfte att öka den
vävnadsuppbyggande (anabola) effekten och minska den förmanligande
(androgena) effekten. Medlen används för att öka tillväxten hos
slaktdjur, vilket dock är förbjudet i Sverige. Inom medicinen har
man försökt använda anabola steroider främst vid kroniska,
vävnadsnedbrytande sjukdomar, men effekten har varit osäker.
Anabola steroider används numera främst illegalt av idrottsmän,
särskilt i kraftsporter, för att öka muskelkraften. De har sålts
diskret på en del s k gym. Den muskeluppbyggande effekten är
visserligen liten men kan vara helt avgörande i
elitidrottssammanhang. Biverkningar är leverskador och sterilitet.
Då de anabola steroiderna har kvar svaga androgena egenskaper får
kvinnor som använder preparaten ofta ökad kroppsbehåring, basröst
och menstruationsstörningar. Anabola steroider påverkar också
psykiska funktioner. Alkohol tolereras sämre. Mord, dråp och
våldtäkter har ofta satts i samband med de okontrollerade
raseriutbrott som kan förekomma vid användningen av anabola
steroider. Idrottsrörelsen har försökt komma till rätta med
problemen genom utökade dopingkontroller. anabola steroider och
andra dopingpreparat smugglas och säljs på sätt som liknar
narkotikahandel. I vissa fall har man sett att langare
tillhandahåller både dopingmedel och narkotika samtidigt, oftast då
amfetamin och kokain. Sedan 1 juli 1992 är anabola steroider
narkotikaklassade. (Se Idrott och droger.)
Anafranil,
varunamn för klomipramin, ett av många antidepressiva preparat.
Preparatet används vid behandling av depressioner och ångest med
panikattacker. Anafranil kan hjälpa mot agorafobi (torgskräck). Det
är inte vanebildande.
Anafylaktisk chock,
snabbt insättande cirkulationskollaps,
överkänslighetsreaktion. (Se i övrigt Överdos.)
Anal administering,
tillförsel via ändtarmen.
Analgetikum,
pluralis analgetika, smärtstillande medel. På apotek
tillhandahålls receptfria analgetika som paracetamol (Alvedon)
eller acetylsalicylsyra ( Magnecyl). Starka analgetika, t ex
dextropropoxifen (Dolerone) säljs endast mot recept. Många
narkotiska ämnen har analgetiska (smärtstillande) egenskaper.
Opiatgruppens preparat används inom medicinen just för att de kan
dämpa eller stilla smärta. Även cannabis har vissa smärtstillande
egenskaper. Dekokter av cannabis används t ex i tredje världen mot
magsmärtor.
Anamnes,
sjukdomshistoria, en patients egen redogörelse för sin sjukdom och
dess förebud, den beskrivning av en människas sjukdomshistoria som
finns exempelvis i en patientjournal.
Anandamide,
ett kroppseget cannabisämne som upptäcktes 1992. (Se
Cannabinoidreceptorer.)
Anascha,
rysk beteckning för cannabis.
Andersson, Dan,
(1888-1920), författare, en av de första svenska diktare
som beskrivit cannabisrus, i den självbiografiska romanen David
Ramms arv (1919).
Andersson, Paul,
(1930-1976), poet, centralgestalt i Metamorfosgruppen på
1950-talet i Stockholm. Hans främsta verk är diktsamlingen Elegi
över en förlorad sommar. Inom Metamorfosgruppen användes mycket
centralstimulantia. Själv var Andersson sprutnarkoman. Han
förekommer också som en av huvudpersonerna i Birgitta Stenbergs
självbiografiska bok Apelsinmannen.
Andningsdepression,
nedsatt lungfunktion med små ytliga andetag med längre
mellanrum, symtom vid överdos av exempelvis sömnmedel eller heroin.
Andningspares,
andningsförlamning, vanlig dödsorsak vid överdosering av
narkotika.
Anestesi,
bedövning eller narkos som ges vid kirurgiska ingrepp. När kokain
i slutet av 1800-talet introducerades inom medicinen upptäckte
kirurgerna att man kunde spreja kokainlösning över
operationsområdet och ge patienterna lokalbedövning. En amerikansk
kirurg, William Stuart Halstedt, upptäckte också att man kunde
bedöva en hel arm eller ett ben genom att lägga en depå av kokain
runt en grov nervstam, ledningsanestesi. Kokain användes därefter
som ett första rangens bedövningsmedel ända tills man under
1900-talet lyckades syntetisera Novokain, Xylocain etc, preparat
som inte hade kokainets ruseffekter. Kokainet har varit en
förutsättning för den enorma utveckling som ägt rum inom kirurgin.
Alla moderna lokalbedövningsmedel bygger kemiskt på kokainets
molekylära struktur.
Anestesiologi,
läran om narkos och andra bedövningsmetoder. Det är den
medicinska specialitet som sysslar med bedövningsmetoder.
Anestetikum,
bedövningsmedel.
Angel Dust,
slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett berusningsmedel med
hallucinogena egenskaper.
Angel hair,
slanguttryck för PCP (se ovan).
Anhalonium,
meskalin.
Anhedoni,
generell brist på lust och längtan. Anhedoni förekommer som
symtom vid schizofreni. Anhedoni finns också som ett symtom i den
kliniska bilden efter svårt och långvarigt missbruk av
centralstimulerande medel som kokain och amfetamin.
Anhörig,
tidning utgiven av Föräldraföreningen mot Narkotika.
Anileridin,
C22H28N2O2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen
opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte
som läkemedel i Sverige.
Animal,
slanguttryck för LSD.
Animal tranquilizers,
slanguttryck för PCP (fencyklidin), ett
berusningsmedel med hallucinogena egenskaper.
Anisokori,
höger och vänster pupill olika stora, symtom som antyder
hjärnpåverkan av bl a toxiska substanser.
Anorektisk,
kraftigt avmagrad. Detta kan vara ett symtom vid
centralstimulantiamissbruk.
Anorexi,
aptitlöshet, symtom vid svår kroppslig sjukdom eller vid
centralstimulantiamissbruk. Termen används ofta som en förkortning
av sjukdomen anorexia nervosa.
Anorexia nervosa,
nervös självsvält som leder till avmagring. Sjukdomen
förekommer främst hos unga kvinnor som fixerar sig vid födointaget och
kroppsvikten. I svåra fall kan tillståndet bli livshotande. I bakgrunden
finns ofta en störd relation till modern. Psykoanalytiker har velat se
symtomen som en förnekelse av kvinnlighet och runda former. Man kan också
uppfatta anorexi som en driftsstörning - driften att inta föda är störd.
Anorexi ses då som en motpol till narkomani. Den anorektiske förvägrar
sig föda och dä