Love pills,
slanguttryck för MDA.

Love weed,
slanguttryck för marijuana.

LP-stiftelsen,
se Levi Petrus-stiftelsen.

LPT,
lagen om psykiatrisk tvångsvård. (Se Psykiatrisk tvångsvård.)

LRV,
lagen om rättspsykiatrisk vård. (Se Psykiatrisk tvångsvård.)

LSD,
lysergsyredietylamid, C16H16N2O2, syntetiskt hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I, syntetiserad av Hoffman-La Roche 1938. Medlet förekommer av och till på den illegala narkotikamarknaden i Sverige. (Se Hallucinogena droger.

Lucy in the Sky with Diamonds,
1) slanguttryck för LSD, 2) titel på starkt psykedeliskt inspirerad sång av Paul McCartney och John Lennon, i originalinspelning på The Beatles LP Sergeant Pepper (1967).

Luds,
slanguttryck för metakvalon (i USA Quaalude).

Ludiomil,
varunamn för maprotilin.

Luftembolier.
Vid oskicklig intravenös injicering kan luftbubblor följa med injektionsvätskan in i blodbanan. Rör det sig om få och små luftbubblor löses dessa i allmänhet upp utan komplikationer. Luftbubblorna kan också fungera som en blodpropp genom att stänga till viktiga blodkärl.

Lugnande medel,
se Psykofarmaka och Bensodiazepiner.

Lundell, Ulf,
(f 1949), rockmusiker, poet och prosaförfattare. Hans debutroman Jack (1976) blev det svenska 1970-talets stora generationsroman, inspirerad av Jack Keroacs burleska stil i On the road. I boken Jack finns träffsäkra skildringar av haschrökning, bl a en munter skildring av en nattlig räd mot den botaniska trädgården i Visby på jakt efter hampväxter. Huvudpersonen är en modern antihjälte med medelklassbakgrund som överger pliktmoralen för att dra ut i världen och ägna sig åt sex, sprit och droger. lack blir dock alkoholist, och flera av hans bekanta dör av överdoser. Även i romanen Vinter i paradiset (1979) är huvudpersonen avhoppare och vagabond. På väg från Norge blir han på ett brutalt sätt av med sina två kilo kokain men blir omhändertagen av norskan Gro, men det hela slutar i en tragedi. Personerna i Ulf Lundells böcker är ofta desperata, rotlösa, fyllda av spritbegär och sug även efter andra droger. Som rocksångare blev Lundell för många unga under 70-talet symbolen för kampen mot det förstockade "Förbudssverige", till förmån för den glada, galna berusningen. Med tiden engagerade sig Lundell mot narkotika och har i sina senare böcker bl a skildrat kampen mot alkoholism.

Lustcentrum
är beläget i de äldre djupare delarna av storhjärnan (det limbiska systemet) och påverkas av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin. När t ex kokain påverkar hjärnan ökar mängden stimulerande signalsubstanser, och lustcentrum stimuleras kraftigt. Även amfetaminet har liknande effekter. Kokainet är känt för att ge en omedelbar vällust även av sexuell natur. Lustcentrum ingår i hjärnans belöningssystem.

Lustgas,
kväveoxidul, N2O, icke brännbar gas, relativt ofarlig vid kontrollerad användning, milt bedövande, inte narkotikaklassad. Den används främst som smärtlindring vid förlossningar och inom tandvården eller för att inleda full narkos med annat ämne. Farmakologiskt är lustgas en relativt säker drog då den används inom vården och uppblandad med syre inandas i mask. I slutet av 1700-talet upptäcktes att lustgas kunde förändra medvetandet, ge berusning och stilla smärtor. Gasen blev en tid mycket populär, särskilt i intellektuella kretsar. Det arrangerades lustgasfester i societeten, oeh författare hyllade lustgasens himmelska effekter. Resande tivolin erbjöd publiken att mot avgift få inandas lustgas och lovade att t o m den blygaste skulle skratta, sjunga, dansa eller slåss. Lustgas har även under tidigare delen av 1900-talet använts som partydrog, särskilt bland studerande och anställda inom sjukvården som har lustgas lättillgänglig på arbetsplatsen. En vanlig metod har då varit att fylla ballonger med lustgas och sedan inandas den med lagom luftblandning. Skador har dock inträffat, främst då gasen inhalerats direkt från lustgastuber. Gasen är då mycket kall och kan, utan att man märker det på grund av bedövningen, ge frostskador i näsan, på läpparna, på stämbanden och i de övre luftvägarna. På grund av syrebrist har dödsfall inträffat vid inandning av ren lustgas. Berusningen har då gjort att man "glömt" att andas vanlig luft. Detta kan dock inte inträffa vid användning på sjukhus, efiersom lustgasen där uppblandas med syre. På den grå drogmarknaden, särskilt i USA, säljs lustgas i s k head-shops eller på postorder i sprayförpackningar eller i kapslar, ofta under beteckningen drivgas för vispgrädde.

Lustkänslor,
synonym till eufori. De flesta beroendeskapande droger stimulerar centrala nervsystemet (CNS) så att man upplever lustkänslor. Stimuleringen förmedlas i CNS av dopaminerga lsignalsubstanser eller av endorfiner.

Luvatren,
varunamn för moperon.

LVFS,
Läkemedelsverkets författningssamling, de föreskrifter som, förutom lagar och förordningar, reglerar förhållandet inom läkemedelsområdet och de övriga produkter som omfattas av Läkemedelsverkets kontroll och tillsyn. I LVFS återfinns bl a tillämpningen av narkotikaförordningen och förteckningar över narkotika. Läkemedelsverket skall enligt narkotikaförordningen upprätta förteckningar över narkotiska ämnen. Vissa av ämnena är klassade som narkotika enligt internationella överenskommelser, medan övriga ämnen har förklarats som narkotika av regeringen. Förteckningarna är indelade i fem grupper, I-V. Ämnen som finns upptagna i förteckning I får inte finnas i landet annat än efter särskilt tillstånd från Läkemedelsverket, och då endast för användning i medicinsk och vetenskaplig forskning. Förteckningarna finns i Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över narkotika (LVFS 1990:47). Man kan i vissa skrifter se benämningen SOSFS 1987:2, eftersom Socialstyrelsen tidigare hade ansvaret för kontrollen av narkotika. Båda dessa benämningar avser samma narkotikaförteckningar.

LVM,
lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Detta är en tvångslag inom socialtjänsten. Den ersatte år 1981 den gamla nykterhetsvårdslagen. Det är länsstyrelserna som skall utreda möjligheterna att bereda någon vård enligt LVM. Om skäl finns ansöker länsstyrelsen sedan hos länsrätten om vård enligt LVM. Till ansökan bifogas en beskrivning av missbrukarens förhållanden samt en redogörelse för tidigare vidtagna åtgärder och den planerade vården. I utredningen ingår även ett läkarintyg som beskriver missbrukarens aktuella hälsotillstånd och sociala situation. Det är länsrätten som fattar beslutet om vård enligt LVM. Generalindikationen (det främsta skälet) för omhändertagande enligt LVM är ett trängande behov av vård orsakat av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika. Vårdbehovet skall vara sådant att det inte kan tillgodoses med stöd av SoL (socialtjänstlagen), HSL (hälso- och sjukvårdslagen), LVU (lagen om vård av unga) eller LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Vård enligt LVM är således en sista möjlighet. Detta behöver dock inte innebära att vård enligt de övriga nämnda vårdlagarna först måste ha prövats och misslyckats. Specialindikationerna, av vilka någon måste gälla, är:1) Allvarlig fara för den fysiska eller psykiska hälsan. 2) Risk att missbrukaren allvarligt skall kunna skada sig själv eller någon närstående. Innan LVM kom hade man inom socialtjänsten inte haft någon möjlighet att tvångsomhänderta narkomaner. Att alkoholister kunde tas in för anstaltsbehandling var dock ingen nyhet. Utomlands anses de svenska tvångslagarna mot missbrukare vara hårda, och någon motsvarighet till dem finns knappast i andra europeiska länder. Normalt varar tvångsomhändertagandet i två månader, varefter det kan förlängas med ytterligare två månader eller "tills syftet med vården uppnåtts." Efter årsskiftet 1988/1989 trädde en ny lag i kraft som skiljer sig från den gamla, bl a genom att tiden för tvångsomhändertagandet utsträckts till sex månader. Vem som helst kan begära att en missbrukare skall omhändertas enligt LVM. Flest anmälningar kommer dock från de sociala nämnderna, följt av läkare och polis i nämnd ordning. Många anmälningar kommer också från anhöriga eller andra närstående. En del ansökningar avskrivs under den byråkratiska processen - missbrukare kan ha flyttat eller lagt in sig på sjukhus för frivillig vård etc. Det tar i allmänhet en och en halv månad mellan ansökan och en dom som förpliktigar till vård. I det fall då missbrukarens hälsotillstånd allvarligt försämras om han inte får omedelbar vård, kan såväl polis som socialnämnd begära omedelbart omhändertagande. För att ett sådant skall kunna ske, måste det dock finnas en plats för vederbörande på ett LVM-hem (se LVM-vård). Försvarare av tvångslagen brukar framhålla att man i Sverige inte vill se människor gå under i missbruk. Man vill kunna ingripa och hjälpa, om det så behövs med tvång. Kritiker menar att man hittills inte kunnat visa att tvångsvården ger positiva resultat. I bästa fall har socialtjänsten som har huvudansvaret kunnat initiera annat omhändertagande, t ex lmetadonbehandling eller vistelse på drogfria behandlingshem, omedelbart efter LVM-vården. Enligt Statistiska Centralbyrån är det endast 15 procent som går vidare till frivillig vård.

LVM-vård.
De flesta av dem som omhändertas och vårdas enligt LVM (1 370 fall år 1990) är alkoholmissbrukare. En tredjedel är narkotika- eller blandmissbrukare. LVM-vården får 1992 betraktas som utbyggd i den omfattning som tillskyndarna av LVM-lagen har önskat. Det finns 36 LVM-hem i landet, och sex av dem vårdar enbart narkomaner. Trycket på LVM-platser är numera inte så hårt som under slutet av 1980-talet. Lågkonjunkturen 1991-1992 har sannolikt medfört att kommunerna drar sig för LVM-anmälningar. Vården är dyr - kostnaden ligger på mellan 3 000 och 4 000 kr per dygn. Det måste nämligen finnas välutbildad personal tillgänglig dygnet runt. Det första LVM-hem som vände sig enbart till narkotikamissbrukare var Serafen mitt i Stockholm, med Stadshuset som närmaste granne. Hemmet öppnade 1985/86 men avvecklades redan 1988. Den klientgrupp som kom att vårdas på hemmet var de mest nedgångna och desperata narkomanerna från Stockholms innerstad, många av dem HIV-smittade. Vårdsituationen för dem blev, trots goda insatser, tidvis kaotisk. För FoU-byrån (Forsknings- och utvecklingsbyrån) vid Stockholms socialförvaltning följde Anna Fugelstad, psykolog och forskare, de första 152 LVM-vårdade narkomanerna till hösten 1988. Resultaten var nedslående. En grupp om 25 hade gått vidare till metadonbehandling, 22 hade avlidit och resten var under vård eller kvar i sitt missbruk. Senare studier har dock visat något bättre resultat. Enligt statistik från senare år vårdas varje år ca 200 narkomaner från Stockholmsområdet enligt LVM. Motsvarande siffra för Skåne, som har lika stort antal narkomaner, är 40. Lika många kvinnor som män omhändertas, men detta motsvararar inte den verkliga könsfördelningen (en tredjedel är kvinnor). Bland de narkomaner som vårdas enligt LVM i Stockholmsregionen har hälften svåra psykiska störningar. Detta faktum har satts i samband med att de psykiatriska sjukhusen avvecklats och inte längre kunnat hjälpa dem. LVM-vård har då blivit det enda återstående alternativet.

LVU,
lagen om vård av unga. Lagen kom 1980 och reglerar möjligheterna att mot föräldrarnas vilja bereda vård åt barn. Sådan vård får, enligt lagtexten, beredas den som är under 18 år och då en social utredning konstaterat "brister i omsorger eller något annat förhållande i hemmet som medför fara för barnets hälsa och utveckling". Omhändertagande av barn kan också ske "vid missbruk av beroendeframkallande medel, kriminalitet eller annat jämförbart beteende som medför allvarlig fara för barnets hälsa och utveckling". Vård enligt den senare indikationen får även beredas den som fyllt 18 men ännu inte 20 år, om vården inom socialtjänsten är lämpligare än annan vård. Beslut om vård meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Vården brukar medföra att den omhändertagna skiljs från sin hemmiljö, men vården omprövas i länsrätten en gång varje halvår. (Se Paragraf 12-hem.)

Lysergid,
lysergsyra, lysergsyredietylamid, se LSD och Hallucinogena droger.

Lågdosberoende,
en psykologisk fixering vid och möjligen även ett fysiskt beroende av en daglig tillförsel av låga doser bensodiazepiner. Rädsla för abstinensbesvär och eventuella sömnsvårigheter gör att den tablettberoende inte vågar bryta eller minska sitt missbruk. Detta består i den dagliga tillförseln av bensodiazepiner i terapeutiska, av läkare ordinerade doser. Termen lågdosberoende är vetenskapligt kontroversiell och inte accepterad av WHO. Socialstyrelsen använder den emellertid i sina råd och anvisningar, då just denna form av beroende uppebarligen är en realitet för många människor, som först efter långvarigt stöd lyckats komma bort från sitt missbruk. (Se TUB-projektet.)

Läkare mot Aids (Swedish Physicians Against Aids, SPAA)
är en opolitisk, ideell organisation för läkare och medicine studerande. Föreningen har 600 medlemmar och grundades 1984 av infektionsläkarna Linda Morfeldt-Månsson och Lars Moberg. Syftet är att öka medvetenheten och kunskaperna om HIV/aids inom sjukvården, hos social- och sjuk- vårdande myndigheter och hos journalister. Viktiga frågor för Läkare mot Aids är: 1) Prevention. Man vill genom information och omsorgsfull rådgivning kring HIV-testning ge all tänkbar upplysning om HIV/AIDS i takt med vetenskapens framsteg. BI a har man gett ut informationsbroschyren 226 frågor och 225 svar samt en folder om rådgivningen kring HIV-testning. Läkare mot Aids stöder sedan 1984 åtgärder som god metadonbehandling och rena sprutor till narkomaner för att bromsa HIV-spridningen bland dessa. Föreningen har i dessa frågor sedan 1988 stöd av Läkarförbundet och Svenska Läkaresällskapet. Till de preventiva åtgärderna hör också information till tonåringar om riskerna med oskyddad sex samt rekommendation om HIV-testning vid partnerbyte. 2) Optimalt stöd och god omvårdnad till HIV-smittade och aidssjuka. 3) Forskning kring HIV/aids och då särskilt forskning kring prevention och behandling. 1987 etablerade Läkare mot Aids en särskild forskningsfond för detta ändamål. 4) Läkare mot Aids vill också verka för större öppenhet i sexuella frågor och mot all tänkbar diskriminering av HIV-smittade, särskilt dem som hör till minoriteter. 5). Internationellt utbyte med liknande organisationer i andra länder. Exempelvis har organisationen startat ett "Polen-projekt" för kunskapsutbyte med universitetskliniker och sjukvårdsmyndigheter i Polen. Läkare mot Aids har i många frågor stött de svenska åtgärderna för att bekämpa HIV/aids men har motsatt sig långvarig isolering enligt smittskyddslagen, en åtgärd som mest berört narkomaner, och hävdat att brottsbalken bör utvidgas till att omfatta de fall där någon med berått mod utsätter andra för smitta. (Se även HIV/AIDS. )

Läkarintyg inom alkoholist- eller narkomanvården.
När en läkare i intyg förmedlar medicinska och sociala uppgifter till sociala eller rättsvårdande myndigheter måste han följa vissa allmänna föreskrifter. Bl a får en läkare uttala sig endast om sådana förhållanden som han har tillräcklig kännedom om. Därför krävs i regel en personlig, aktuell undersökning av patienten. Vidare måste ändamålet med intyget vara klart definierat. Källmaterialet skall redovisas. Läkaren skall sträva efter att vara opartisk i sina uttalanden och undvika sådana psykiatriska termer som fått en nedsättande klang, t ex hysterika eller psykopat. Därför anses det i många fall vara lämpligt att låta patienten själv få läsa intyget och kommentera det innan det får sin slutliga form.

Läkemedel,
se Farmakon.

Läkemedelsberedning,
galenik (apotekarnas konst att finna lämpliga beredningar), syftar till att ge varje läkemedel den sammansättning och form som bäst tjänar syftet att bota och/eller lindra smärta eller sjukdom. Beredningen görs med hänsyn till det bästa administrationssättet (sättet att tillföra läkemedlet till kroppen) möjligheterna att få exakt dosering och den biologiska tillgängligheten (dvs den mängd läkemedel som kroppen förmår ta till sig). Den verksamma substansen skall inte kunna förändras under förvaringen. Beredningsformerna är fasta (pulver, tabletter, kapslar), halvfasta (kräm eller salva), flytande (iampuller eller i liniment) samt gasformiga (i sprayer) läkemedel.

Läkemedelsbiverkningar
är oönskade reaktioner på läkemedel. De är av olika slag och skall alltid redovisas under preparatnamnet i läkemedelskatalogen FASS. Om en läkare iakttar ovanliga eller mer anmärkningsvärda biverkningar av ett preparat måste han rapportera detta till en särskild statlig biverkningskommittˇ.

Läkemedelsboken,
som hittills kommit ut i 9 upplagor (den senaste 1993/94), ges ut av Apoteksbolaget. Den ger en god allmän information om läkemedlen på den svenska marknaden. Boken delas ut till alla läkare och innehåller också korta avsnitt om behandlingen vid de flesta vanliga sjukdomar (terapidelen).

Läkemedelsexanthem,
hudutslag förorsakat av läkemedel, en vanlig form av allergi. Den som får sådana utslag måste avbryta medicineringen och kontakta den läkare som utfärdat receptet.

Läkemedelsförskrivning.
Endast läkare samt i viss utsträckning tandläkare och barnmorskor får förskriva sådana läkemedel som skall användas av människor. Det är inte nödvändigt att läkaren i alla lägen omedelbart före förskrivningen personligen undersökt en patient. Läkaren kan nämligen redan ha långvarig och ingående kännedom om fallet. Andra medlemmar av personalen som inte är legitimerade läkare får aldrig påbörja eller avsluta behandling med läkemedel utan att först ha kontaktat läkaren.

Läkemedelsförordningen
definierar vad läkemedel är och anger hur läkemedel skall tillverkas och hanteras. Denna förordning kommer 1992/1993 att ersättas av en läkemedelslag (SFS 1992:859), som i detalj reglerar hanteringen av läkemedel samt Läkemedelsverkets befogenheter att utföra kontroll över området.

Läkemedelsindustrin och drogerna.
Under 1800-talet gjorde kemister stora framsteg med att renframställa de aktiva beståndsdelarna (alkaloiderna) i olika medicinalväxter som morfin (1806), stryknin (1817), kinin (1820), atropin (1833) ochkokain (1860). Isoleringen av dessa och andra aktiva beståndsdelar var viktiga farmakologiska milstolpar av flera skäl. Man kunde beräkna dosen av ett läkemedel mer ändamålsenligt - tidigare hade man aldrig exakt vetat innehållet i de olika apoteksberedda läkemedlen. Gifteffekter på grund av orenheter i medicinalväxterna och deras beredningar kunde elimineras. Kartläggning av de kemiska strukturerna hos traditionellt kända läkemedel gjorde också att det i laboratorier gick att syntetiskt framställa läkemedel, och att man fck kunskap som möjliggjorde framtagning av helt nya läkemedel. Tillverkning av läkemedel kunde nu ske mer rationellt och säkert i industriell form. Läkemedelsindustrier utvecklades dels från apotek, dels från den kemiska industrin. Redan vid sekelskiftet hade många av dagens stora transnationella läkemedelsföretag etablerats. Framställning av moderna läkemedel kräver mycket stora investeringar. Det kan ta 10 år att ta fram ett nytt läkemedel från idˇstadiet till ett färdigt registrerat och godkänt läkemedel. För att finansiera denna verksamhet är patenträttigheter av stor betydelse. Genom att ta ut relativt höga priser på substanser som är billiga att tillverka, kan läkemedelsföretagen göra vinster som finansierar arbetet med att utveckla nya läkemedel. Det stod tidigt klart att det måste fnnas regler för tillverkning och försäljning av läkemedel, för att mortverka missbruk och skadeverkningar. Läkemedelsföretagen vill framhäva sina preparats positiva effekter och få så breda användningsområden som möjligt. På motsvarande sätt vill de tona ned negativa effekter, risker, biverkningar och missbruk. Läkemedelsföretagens intresse av att sälja så mycket som möjligt av sina varor måste därför balanseras av en stark kontrollmyndighet, som fastställer vilka läkemedel som får säljas i ett land, hur de får marknadsföras och när de skall dras in från marknaden. Rapporter om biverkningar måste samlas in. Det måste även finnas en övervakning över förskrivningen av läkemedel, så att personer med rätten att förskriva inte missbrukar den. I Sverige är det Läkemedelsverket och Socialstyrelsen som har hand om dessa uppgifter. På lokal nivå finns på många sjukhus läkemedelskommittˇer, som ger rekommendationer om vilka läkemedel som bör användas vid olika sjukomstillstånd. Läkemedelsindustrins förhållande till missbruk har ofta varit komplicerat, eftersom nya medel som lanserats ibland haft en stark missbrukspotential. Heroin lanserades 1896 som ett "ofarligt" ersättningsmedel för morfin. De centralstimulerande medlen lanserades som harmlösa bantningspreparat och uppiggande medel på 1940-talet. När bensodiazepinerna kom i början av 1960-talet, marknadsfördes de på ett okritiskt sätt. Karakteristiskt för läkemedelsföretagens marknadsföring är att den är indirekt och riktar sig till dem som förskriver läkemedel snarare än till dem som använder dem. Läkemedelsföretagens annonsering, konsulentverksamhet, kliniska prövningar, sponsring av vetenskapliga sammankomster etc har skapat något som av kritikerna kallar det "medicinindustriella komplexet". Det är ett svåröverskådligt nätverk av tjänster, gentjänster, ekonomiska och andra beroenden. I ett litet land som Sverige är det också svårare att upprätthålla gränserna mellan de olika rollerna. I USA står kontrollmyndigheten Food and Drug Administration i ett tydligare motsatsförhållande till läkemedelsindustrin. I Sverige har man valt en mer samarbetsinriktad modell. Strävan har varit att i samarbete med de olika aktörerna och intressegrupperna åstadkomma goda förhållanden. Neurosedynkatastrofen på 1960-talet, där barn missbildades eftersom deras mödrar under graviditeten ätit det då nyintroducerade sömnmedlet thalidomid, ledde till väsentliga skärpningar av de svenska reglerna för registrering av nya läkemedel. Under senare år är det främst i debatten om bensodiazepinerna som många kritiserat läkemedelsindustrin för att medverka till en alltför hög förskrivning. Även internationellt har läkemedelsindustrin fått kritik för att den utnyttjar den dåliga kontrollen av läkemedel i utvecklingsländerna. Världshälsoorganisationen, WHO, har försökt motverka detta genom överenskommelser med läkemedelsindustrins internationella samarbetsorganisationer, genom att bistå utvecklingsländer i uppbyggnaden av en läkemedelskontroll och genom att rekommendera vissa bassortiment. I Sverige samarbetar läkemedelsföretagen i Läkemedelsindustriföreningen (LIF) och i representantföreningen för utländska farmaceutiska industrier (RUFI). De utarbetar bl a etiska riktlinjer för läkemedelsförsäljning och annonsering samt utger läkemedelskatalogen FASS.

Läkemedelsindustriföreningen,
se LIF.

Läkemedelsinteraktion,
en sådan samverkan i kroppen mellan två olika läkemedel att dessa får en ändrad och oftast oönskad effekt. Behandlingseffekten av ett insatt läkemedel kan genom den samtidiga existensen av ett annat medel minska eller öka, i en del fall t o m bli helt annorlunda. Interaktion förekommer inte bara mellan olika läkemedel utan också mellan ett läkemedel och födoämnen i kosten. Interaktion kan äga rum vid själva upptagningen (absorptionen) av ett läkemedel. Exempelvis minskar medicinskt kol läkemedelsupptagningen på grund av sina ytbindande (absorberande) egenskaper. Interaktion kan också förekomma då läkemedlet skall fördelas i kroppen eller utöva sin effekt på verkningsstället (interaktion på receptornivå). Exempel på interaktion av det senare slaget är den förstärkning (potentiering) som sker mellan alkohol och sömnmedel. Även läkemedlets nedbrytning och utsöndring kan påverkas om andra läkemedel intas samtidigt. Eftersom de flesta läkemedel utsöndras i urinen, kan en förskjutning i urinens pH (surhetsgrad) - som i och för sig kan orsakas av andra läkemedel - ha stor betydelse för utsöndringen av just det läkemedel eller den narkotiska substans man önskar kontrollera. Ibland utnyttjas kunskaperna om interaktionen i behandlingssyfte. Så kan t ex utsöndringen av amfetamin påskyndas hos en amfetaminförgiftad genom att ett läkemedel som ammoniumklorid (salmiak) eller askorbinsyra (C-vitamin) surgör urinen.

Läkemedelskommittˇer
brukar finnas vid varje större sjukhus. Kommittˇerna har överinseende över valet och användningen av lämpliga och billiga preparat inom vården samt sköter informationen till läkarna. I kommittˇerna sitter ofta farmakologiska experter. Samråd sker med sjukhusapotekarna.

Läkemedelskontroll
utövas av apotek och av Läkemedelsverket. Tillsynsenheten vid Socialstyrelsen har hand om kontrollen av läkarnas förskrivningsvanor i olika regioner i Sverige. Läkare som överförskriver (skriver ut för mycket av något) läkemedel kan bli anmälda till dessa socialstyrelserepresentanter. Så sker i ca 50 fall per år. Den anmälde läkaren blir föremål för utredning, t ex genom att närbelägna apotek ombeds kontrollera de recept läkaren skrivit ut, Socialstyrelsens tjänstemän kan kontrollera läkarens journaler osv. Lokalt är det i praktiken apotekare och sjuksköterskor som har till uppgift att upprätthålla ordningen kring utlämningen av läkemedel från apotek respektive de medicinskåp som finns på varje sjukvårdsavdelning. Det finns särskilda kontroller för situationer där narkotikapreparat används i vården. Exempelvis måste all narkotika som finns i en avdelnings medicinskåp och som inte förbrukats i vården lämnas tillbaka till apoteket. Det görs ständigt dubbelkontroller så att det inte kan "försvinna" morfin ur läkemedelsförråden.

Läkemedelslagen,
se Läkemedelsförordningen.

Läkemedelsmissbruk,
se Psykofarmaka och Bensodiazepiner.

Läkemedelsprövning.
Nya läkemedel måste genomgå en lång testprocedur innan de släpps ut på marknaden. Först gör forskarna inom läkemedelsindustrierna noggranna djurförsök för att undersöka hur giftig substansen är. Efter neurosedynkatastrofen (se Thalidomid) på 1960-talet måste alla nya läkemedel dessutom testas på gravida djur. När dessa grundläggande farmakologiska undersökningar är klara, börjar farmakologerna att tillsammans med läkare pröva preparatet på frivilliga friska försökspersoner (den s k fas I-prövningen). Därefter prövas det på ett mindre antal frivilliga sjuka försökspersoner (fas II-prövningen). Om denna prövning ger positiva resultat går man vidare och ger det nya läkemedelet till ett större antal patienter som är under vård (fas III-prövningen). Det finns bestämda regler för hur den kliniska prövningen skall gå till. Bl a måste det finnas en kontrollgrupp som parallellt behandlas med placebopreparat dvs ett verkningslöst medel. För att en eventuell behandlingseffekt rätt skall kunna värderas bör varken sjukhuspersonalen eller patienterna veta något om läkemedlet, eller vem som får det verksamma medlet respektive placebopreparatet. Koden bryts först när studien är färdig. En sådan studie kallas en dubbel-blind-undersökning. Läkemedelsprövningar är alltid ett grupparbete där farmakologer, apotekare, kliniskt verksamma läkare och statistiker samarbetar.

Läkemedelsverket
var tidigare en avdelning inom Socialstyrelsen. År 1991 blev det ett eget verk, en central förvaltningsmyndighet som bl a övetog ansvaret för godkännande och kontroll av läkemedel och för narkotikakontroll. Verket finns i Uppsala och har ca 190 anställda. Läkemedelsverket har vidare hand om tillsynen av all läkemedelsanvändning i landet, ger bl a tillstånd till industrierna att sälja olika läkemedel och meddelar licenser (se Licenspreparat). Läkemedelsverket upprättar också de svenska förteckningarna över narkotika. (Se LVFS.)

Länkrörelser,
benämning på organisationer för självhjälp mellan människor med missbruksproblem. Syftet är att de genom att hjälpa varandra skall bibehålla drogfriheten. Länkorganisationer etablerades först på alkoholområdet, men numera finns även organsationer specialiserade på olika droger. (Se AA.)

Lätt narkotika,
motsvarar engelskans soft drugs, avser droger som marijuana, hasch och läkemedel. Motsatsen är tung narkotika. (Se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.)

Lösningsmedel,
se Sniffning av thinner, solution...

[ M ]

M,
slanguttryck för morfin.

Mach,
slanguttryck för marijuana.

Macka,
slanguttryck för narkotikainjektion, vanligen av amfetamin. Att ta en macka är att injicera amfetamin.

Macohna,
1) slanguttryck för marijuana, 2) cannabisplanta från Brasilien.

Maggie,
slanguttryck för marijuana.

Magic mushroom,
slanguttryck för psilocybin.

Magnan,
Jacques Ioseph Valentin, (1835-1916) fransk psykiater som genomförde banbrytande studier om alkoholism och absintism. Han publicerade 1889 en artikel om "det allt vanligare" kombinerade missbruket av morfin och kokain och har gett namn åt Magnans syndrom.

Magnans syndrom,
signe de Magnan, beteckning för de vid kokainpsykos typiska hallucinationerna av djur som krälar på eller under huden. Magnan beskrev 1889 tre fall ur sin praktik på följande sätt: "Det första fallet, köpmannen, klöste sin tunga eftersom han tyckte att svarta maskar krälade ut från tungan. Den andre patienten, apotekaren, klöste sig i skinnet eftersom han föreställde sig att han måste ta bort krälande mikrober med naglarna och genom att gräva i huden med spetsen av en säkerhetsnål. Den tredje patienten, medicinaren, försökte klösa fram kokainkristaller som han menade fanns under huden. Dessa störningar, yttringar av överkänslighet i skinnet, var de symtom som först uppträdde hos dessa sjuka människor. Syn-, hörsel- och lukthallucinationerna uppträdde först senare". Magnans iakttagelser har bekräftats av många senare kliniska iakttagare. Därför används fortfarande beteckningen Magnans syndrom.

Magnecyl-Kodein,
se Kodein.

Mahfouz, Nagib,
(f 1911), egyptisk författare, nobelpristagare i litteratur 1988. I romaner och noveller beskriver han livet i Kairo. Han har skildrat narkotikahandeln och haschrökningens ritualer och konsekvenser.

Mainline,
injicering av narkotika i blodbanan.

Maja,
slanguttryck för marijuana.

Makarenko, Anton Semjonovitj,
(1888-1939), rysk pedagog som efter första världskriget fick i uppgift att ta hand om förvildade, föräldralösa barn och tonåringar på en uppfostringsanstalt i Ukraina. Makarenko var en praktisk person som upprättade en egen plan för att lösa sin uppgift. Sitt arbete har han beskrivit i litterärt berättande, självbiografiska och pedagogiska böcker som blivit berömda. I svensk översättning finns Föreläsningarförföräldrar (1945). Makarenko menade att inga av dåtidens psykologiska metoder förslog när det gällde återuppfostran av "värstingar". Praktisk konsekvenspedagogik var enda alternativet. Ett berömt exempel på denna är hans och gruppens ankomst i 30 grader kyla till det utkylda vinterhuset i Sibirien. Själv satte Makarenko sig i en gungstol, och på elevernas fråga hur de skulle få varmt svarade han: "Det är bara att hugga ved!" I den stilen fortsatte verksamheten - eleverna tvingades av de yttre hårda omständigheterna att själva lösa sina problem och själva arbeta för att kunna uthärda och överleva. Makarenko har i Sverige fått sina efterföljare i Hasselakollektivens ideologer. (Se Hassela, Hasselapedagogiken.)

Mallorol,
varunamn för tioridazin, ett fentiazinpreparat. (Se Psykofarmaka.)

Mama Koka,
mytologisk gudinna i Sydamerikas indiankulturer. Enligt en religiös myt från Inkaperioden (1200-1500 e Kr) planterade Mama Koka (även kallad Mama Luna och Mama Quilla) den heliga kokabusken på solguden Intis uppdrag. Växtens blad fick endast nyttjas av inka - den härskande klassen som ansåg sig vara gudarnas avkomlingar. I andra liknande berättelser ger gudarna kokabusken till folket utan klassmässiga begränsningar för nyttjandet. (Se Inkariket.)

Mandragora officinarum,
se Alruna.

Mandrake,
slanguttryck för alruna.

Mandrakes,
slanguttryck för metakvalon (Mandrax), ett sömnmedel som numera inte används i Sverige.

Mandrogin,
se Alruna.

Mani,
besatthet, galenskap. Mani innebär 1) sjukligt fasthållande vid en idˇ eller 2) en psykisk störning som yttrar sig i överdriven munterhet, motorisk oro (oförmåga att hålla sig stilla), sjukligt stegrad idˇ- och tankeflykt, storhetsvansinne, retlighet och affektlabilitet. Mani kan uppträda (manifestera sig) utan någon som helst påvisbar anledning hos en person som är disponerad för det. (Se Manodepressiv störning.) Sjukdomstillståndet kan också utlösas av påtagliga stressfaktorer och genom missbruk av kokain.

Manodepressiv störning.
Den som har en manodepressiv läggning (benägenhet för cykliskt förlöpande sjukdomstillstånd) har omväxlande maniska tillstånd och depressioner. Detta syndrom (sjukdomsbild) kan även utlösas av missbruk av kokain.

MAO-hämmare,
läkemedel mot depression som hämmar monoaminoxidas (MAO), ett enzym i hjärnan som bryter ned vissa signalsubstanser, framför allt serotonin. Medlet används inte i missbrukssammanhang.

Maprotilin,
antidepressivt preparat, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Ludiomil.

Maratongrupper,
samtalsgrupper där träffarna oftast är dygnslånga och leds av professionella terapeuter, i regel psykologer. Det är en behandlingsform som spontant uppstod i det första Synanonsamhället och som sedan fått stå modell för andra terapeutiska samhällen för narkomaner. I de vanliga konfrontationsgrupperna uppehåller sig vårdtagarna mycket vid här- och nusituationen. I de mer sällan förekommande maratongrupperna tillåts de däremot att gå tillbaka till tidigare förhållanden och erfarenheter från missbrukaråren.

Mardrömmar och narkotikamissbruk
är en vanlig konstellation. Narkomaner lever ett hårt liv och får ofta vara med om skräckupplevelser, t ex att vakna ur ett rus och finna att kamraten bredvid avlidit i en förgiftning. De kan ha nödgats bevittna våldsscener och de kan själva ha hotats eller blivit misshandlade. Dessa minnen kan dyka upp i form av mardrömmar. Den vanligaste mardrömmen tycks dock röra sig om själva narkotikaintaget. Samma närmast stereotypa dröm återkommer hos de flesta injektionsnarkomaner i de perioder då de inte knarkar. De drömmer då att de har en narkotikafylld spruta som de stuckit i sig. Just som de "fått svar", dvs lyckats aspirera blod som ett tecken på att de är inne i kärlet, vaknar de otillfredsställda, ångestladdade och svettdrypande.

Marginalkonflikt
kallas den konflikt som uppstår hos en narkoman när han skall överge sin identitet som narkoman, lämna vännerna i missbrukarkulturen och försöka bli som andra "vanliga" medmänniskor med arbete och familj. Den före detta narkomanen får problem som liknar invandrarnas. Hans eget språk, knarkarnas språk, är inte gångbart längre, och hans allmänna kunskaper om hur "vanligt folk" har det är ytterst begränsade. Han känner sig lätt utanför och blir därför osäker och missmodig. Under några år lever han i en form av marginaltillvaro och behöver under denna tid mycket stöd för att inte återfalla till det gamla knarkarlivet, som ju är ett emotionellt mindre komplicerat alternativ. (Se även Missbrukarkarriären.)

Mariamottagningarna, Mariakliniken,
startade 1945, då den dåvarande sjukhusdirektionen för S:t Eriks sjukhus tillsammans med Stockholms nykterhetsnämnd inrättade en specialavdelning för medicinsk behandling vid alkoholism. Först 1955 fickverksamheten namnet Mariapolikliniken, senare Mariamottagningarna. Avdelningen på S:t Eriks sjukhus var den första moderna specialavdelningen för missbrukare i landet, och den gav omgående till resultat att tvångsvården minskade. Ditintills hade alkoholism betraktats som ett rent socialt problem. Nu gav den medicinska behandlingen goda resultat i 50 procent av fallen. Vården bestod av humanitärt omhändertagande, psykoterapi, insulinkurer och ibland kurer med sköldkörtelpreparat. Dessutom kom 1948 möjligheterna att förebygga återfall genom att ge antabus. De första svenska försöken med detta medel utfördes av Mariamottagningarnas läkare, pionjären Rune Dimberg. Verksamheten växte kraftigt, eftersom mottagningarna alltid försökte ta hand om alla hjälpsökande. Nattmottagning infördes under 1950-talet. En särskild alkoholklinik för ungdomar, Maria ungdomsenhet, öppnade 1966. Denna, som numera även tar hand om narkotikamissbrukare som är yngre än 20 år, har dubbelt huvudmannaskap. Enheten består av en sjukvårdande del med sex avgiftningsplatser och en socialvårdande del som samtidigt är vårdbas, dvs har ledningsansvar för åtgärder som syftar till att slussa de unga missbrukarna genom olika vårdkedjor. Mariakliniken betj änar 1992 södra Stockholm med förorter och delvis också de sydvästra förorterna (Hägersten). Den tar i genomsnitt emot 100 akutpatienter per dygn, varav de som är i sämst skick läggs in på två akutenheter (11 vårdplatser), tre vårdavdelningar (64 vårdplatser) eller en kvinnoavdelning (14 vårdplatser). Per år blir omkring 3 000 vårdsökande inlagda. Mariamottagningarna är den psykiatriska enhet i landet som har flest öppenvårdsbesök - under 1991 hela 86 000. Ca 20 procent av alla psykiatriska öppenvårdsbesök inom Stockholms läns landsting sker på dessa mottagningar. Kliniken i sin helhet har organiserat samarbete med socialtjänsten, primärvården, den akuta kroppssjukvården och de allmänpsykiatriska klinikerna. Den har en egen forsknings- och utbildningsenhet och sysslar dessutom med omfattande informationsverksamhet. Den av enheterna som låtit tala mycket om sig - inte minst genom kraftfulla narkotikapolitiska ställningstaganden - är Maria ungdomsenhet. Den har en omfattande öppenvårdsverksamhet och ger stöd till unga narkotikamissbrukare och deras familjer. Dessutom samarbetar den med Hasselakollektiven och placerar varje år mellan 50 och 70 ungdomar i fostrarkollektiv. Ideologiskt står Maria ungdomsenhet nära RNS och FMN och förespråkar en ortodox narkotikapolitik med fast hållning mot narkotika och långvarig tvångsvård av ungdomar med missbruksproblem när det bedöms vara lämpligt.

Mariani, Angelo,
korsikansk kemist och affärsman som på 1800-talet vann stor framgång med försäljning av kokavin. (Se Vin Mariani och Patentmediciner.)

Mariguana,
slanguttryck för marijuana.

Marihuana intensive,
ett speciellt vårdprogram i USA som vänder sig till de äldre missbrukare som har insett att marijuanarökning är "ett sätt att undvika livet, att prestera minimalt och samtidigt filosofera maximalt omkring de få saker man uträttar". Under gruppterapi i åtta veckor slutar de marijuanaberoende att röka. De måste hela tiden ha intensiv kontakt med sin terapeut, till vilken de har en "het linje" per telefon.

Marijuana
är den form av cannabispreparat som säljs illegalt i USA. Marijuana, som framställs av hela haschplantan och således är mycket skrymmande, odlas och framställs i Mexiko och Colombia. Den smugglas till den amerikanska marknaden, oftast på mindre lastbåtar eller lyxjakter. Omlastning sker i regel på någon av de karibiska öarna. Marijuana säljs och röks i form av cigaretter. THC-halten är of tast lägre än en procent. Marijuana är 6-8 gånger svagare än det starka hasch som förekommer på den illegala svenska marknaden. I övrigt är effekterna desamma som för cannabis. Marijuanarökning i USA och Kanada bredde ut sig bland tonåringar under hippietiden, dvs åren kring 1970. Att röka marijuanacigaretter blev ett vanligt inslag i sällskapslivet, "på alla bjudningar under nivån 50-årskalas". Genom stora epidemiologiska studier (studier av brukets utbredning) utförda på nationell basis, med professor Lloyd Johnston som ledare, har man år för år ända sedan 1971 kunnat påvisa den enorma utbredningen av marijuanarökning. Undersökningar av collegestuderande visade t ex att 60 procent någon gång hade rökt marijuana men att endast 9 procent av dem rökte dagligen. Oftast rörde det sig om ett tillfälligt rökande i sällskapssammanhang, men de som börjat röka dagligen tenderade att behålla vanan. Under senare delen av 1980-talet halverades marijuanarökningen i USA. De täta drogtesterna i arbetslivet har medfört att många fått intresse av att begränsa konsumtionen av droger. Fortfarande är dock marijuanarökning mycket vanlig i USA och Kanada.

Marijuana Tax Act,
en federal förbudslag mot marijuana som infördes 1937 i USA. Vid denna tidpunkt hade den organiserade brottsligheten ännu inte börjat intressera sig för cannabis. Marijuanarökning förekom endast sporadiskt bland fattiga och bland etniska minoriteter. Det var då enkelt att införa en förbudslag. Harry Anslinger, chef för USA:s federala narkotikabyrå, drev en hård linje mot marijuana både nationellt och internationellt. Han trodde att det fanns ett direkt samband mellan cannabis och våldsbrott. Anslingerepoken beredde vägen för den skärpning av den internationella kontrollpolitiken som beslöts av FN 1961.

Marockan, Maroc, Moroc,
slanguttryck för hasch från Marocko.

Marshmallow red,
slanguttryck för barbiturater.

Marvel,
slanguttryck för amfetamin.

Mary,
slanguttryck för marijuana.

Mary Ann, Mary Jane, Mary Werner,
slanguttryck för marijuana.

Matchning,
socialpedagogisk term för undersökningar av en klients bakgrund och missbrukssituation med syfte att finna den rätta behandlingen och vårdnivån för just honom. Inom medicinen kallas samma förfarande utredning, diagnostik och behandlingsförslag. Den amerikanska termen screening används också synonymt med matchning.

Mauii,
slanguttryck för marijuana.

Maxad,
slanguttryck för att vara påverkad av droger.

Mazindol,
C16H13ClN2O, centralstimulerande medel, använt som bantningsmedel för dess aptitnedsättande effekt, patenterat 1969 av Sandoz, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

MBD,
minimal brain dysfunction.

McCoy, Alfred,
amerikansk journalist och författare som bl a skrivit The Politics of Heroin in South East Asia (1972), med svensk titel Heroin, pengar och politik (1976).

McInerny, Jay,
amerikansk författare. Genombrottsromanen Neon (1987) skildrar en ungjournalists liv i New Yorks kokainmiljöer i mitten av 1980-talet. Romanen filmatiserades 1988.

MDA,
(2-amino-1-(3,4-metylendioxifenyl)propan), centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Medlet förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige. Även N-hydrox MDA eller N-OH MDA är narkotikaklassat enligt förteckning I.

MDB,
slanguttryck för pemoline.

MDE eller N-etyl MDA,
N-etyl-alfa-metyl-3,4-(metylendioxi)fenetylamin, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I.

MDMA,
(3,4-Metylendioximetamfetamin (1-(3,4-metylendioxifenyl)-2-metyletyl- amin)) hör till gruppen hallucinogena amfetaminpreparat. (Se Designade droger och Ecstacy.) Medlet är narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer knappast på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.

Medazepam,
C16H15ClN2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV, patenterat 1963. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Medellinkartellen,
brottssyndikat som sedan 1970-talet kontrollerat huvuddelen av kokainhandeln i Colombia. Kartellens politiska ambitioner och dess våldsanvändning har under 1990-talet lett till starka konflikter med den colombianska regeringen. Kartellen är uppkallad efter sitt centrum i Colombias näst största stad, Medellin, där våldet enbart under 1992 krävde över 6 000 människoliv. Ledaren Pablo Escobar gick 1991 med på att sättas i husarrest mot löfte att han inte skulle utlämnas till USA. Han rymde dock därifrån i juli 1992.

Medicin,
slanguttryck för metadon.

Mefenorex,
C12H18ClN, centralstimulerande medel som används som bantningmedel, patenterat 1966 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Meklokvanol,
C15H11ClN2O, lugnande och sömngivande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Melankoli,
djup depression. (Se Depression, depressivt syndrom och Depressionslösande medel, antidepressiva, typoleptika.)

Mellow Drug of America,
slanguttryck för MDA.

Mellow yellow.
1) Torkat avskrap från insidan av stekta bananers skal, vilket röks blandat med tobak eller marijuana. Under 1960-talet spreds myten om att man från skalen av vanliga bananer kunde få ett kraftigt psykedeliskt rus ("fattigmans-LSD"), som dessutom hade fördelen att vara helt legalt. Vissa kemister hävdade att det torkade bananskalsavskrapet då det röktes förvandlades till DMT-liknande substanser. Vid vetenskapliga försök har dock inget sådant kunnat styrkas. De påstådda psykiska effekterna kan troligen förklaras med självsuggestion i kombination med hyperventilering och/eller de preparat som bananskalsavskrapet blandats upp med före rökningen. 2) Titel på en populär sång (som anspelar på 1) av och med balladsångaren Donovan, inspelad 1967. 3) Slanguttryck för LSD.

Melperon,
neuroleptikum, ångestdämpande, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Buronil (injektionsvätska, tabletter).

Menish,
slanguttryck för barbiturater (Nembutal).

Menstruationsrubbningar
är vanliga symtom hos kvinnliga narkomaner. Aktivt heroinmissbruk brukar medföra att menstruationerna helt uteblir. (Se Graviditet och narkotikamissbruk.)

Meofolket,
bergsfolk i Gyllene Triangelns gränsområden mellan Thailand, Burma, Laos och Kina. Opiumodling genom svedjebruk är en av deras viktigaste inkomstkällor.

Meprobamat,
C9H18N2O4, lugnande och sömngivande preparat, patenterat 1955, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Restenil (tabletter).

Mesc,
slanguttryck för meskalin.

Mescal buttons,
slanguttryck för meskalin.

Meskalin,
3,4,5-trimetoxifenetylamin, en hallucinogen substans som är en av de verksamma ämnena i mexikansk kaktus (peyote) och kemiskt är nära besläktad med hjärnans transmittorer. Substansen är narkotikaklassad enligt förteckning I. Meskalin ger upphov till långvariga hallucinationer och kräkningar. Det har endast ytterst sällan förekommit på den illegala narkotikamarknaden i Sverige. (Se Hallucinogena droger.)

Metaboliseras,
brytas ned i kroppens ämnesomsättning, omsättas.

Metabolism,
ämnesomsättning.

Metabolit,
omsättningsprodukt. Många läkemedel och droger metaboliseras, bryts ned, i kroppen. Levern är det viktigaste organet för metabolism av droger. Människor har olika förmåga att bryta ned droger, vilket gör att samma dos kan ha skilda effekter på olika personer. Metabolismens hastighet kan också öka efter längre tids missbruk. Oftast bildas inaktiva ämnen, men det finns även medel som aktiveras i kroppen. Metaboliterna innebär ett problem vid analys av droger i blod och urin, eftersom det kan vara svårt att avgöra den exakta halten av den aktiva metaboliten.

4-metylaminorex,
cis-4,5-dihydro-4-metyl-5-fenyl-2-oxazolamin, narkotikaklassat enligt förteckning I.

METADON, METADONBEHANDLING, METADONUNDERHÅLLSBEHANDLING

Metadonhydroklorid (6-dimetylamino-4,4-difenyl-3-heptanon-hydroklorid), med varunamn Metadon, är ett syntetiskt morfinliknande ämne, en sk opioid. Det är narkotikaklassat enligt förteckning II. När man under andra världskriget led brist på opium som smärtstillande medel lyckades tyska kemister syntetisera ett ersättningspreparat - metadon. Detta patenterades sedan av läkemedelsfirman Merck. Det säljs på recept i Sverige av Kabi. Saltet av metadon, metadonhydroklorid, finns i injektionslösning eller i tabletter. Apoteket Liljan i Uppsala bereder enligt tradition i Sverige den stamlösning av metadonhydroklorid som används vid metadonunderhållsbehandling enligt Dole-Nyswander (se nedan). Metadon kan injiceras men är också verksamt när det intas via munnen (peroralt). Det har som andra opioider vanebildande egenskaper, men jämfört med andra morfinpreparat sätter effekten in långsamt och utan kick vid peroral tillförsel. Utsöndringen av preparatet sker långsamt, och halveringstiden är 24-36 timmar. Metadon används inom medicinen när man önskar ge patienten en långvarig smärtlindring, t ex vid svår cancer. Det kan användas vid skonsam avgiftning av narkomaner intagna på sjukhus. Socialstyrelsen har bestämt att inga läkare utöver det fåtal som vid vissa kliniker i landet sysslar med metadonunderhållsbehandling enligt Dole-Nyswander får lov att ordinera metadon i öppen vård på diagnosen narkomani. Metadonunderhållsbehandltng (enligt Dole-Nyswander), behandling av narkotikamissbrukare med metadon. Metadonbehandling beskrevs första gången 1965 av forskarna Vincent Dole och Marie Nyswander vid Rockefellerinstitutet i New York. Här har metoden vidareutvecklats och praktiserats av professor Mary Jeanne Kreek. På 1960-talet, när metoden lanserades, hade USA drabbats av en svår heroinepidemi, och behandlarna kände sig maktlösa. Trots alla försök med drogfri vård kunde man framgångsrikt behandla endast en av tio heroinister. Dole-Nyswander upptäckte att om missbrukare fck en daglig dos metadon, normaliserades de på ett oväntat sätt. De slapp suget efter heroin och började arbeta och leva ett vanligt liv. Den förut så dystra prognosen kunde ändras - åtta av tio blev missbruksfria. På 1960-talet kände man inte till att hjärnan har egna endorfiner och morfinreceptorer. Kunskapen om dessa gör att man numera bättre förstår de positiva effekterna av metadon. Man tror att hjärnan hos personer som varit heroinister i många år kan ha en alltför svag egen endorfinproduktion och därför behöver tillförsel av morfinpreparat utifrån. Man har också förstått att det tillförda metadonet helt enkelt blockerar patienternas egna morfinreceptorer, vilket är orsaken till att ett eventuellt återfall i heroinintag oftast inte ger någon eller endast en svag kick. Man talar här om metadonets blockerande effekt mot andra morfinpreparat. Den som får metadonbehandling upptäcker att det är verlcningslöst att lägga pengar på det dyra heroinet och avstår. Behandlingsmetoden har fått stor användning världen över. Enbart i USA behandlas 115 000 heroinmissbrukare med metadon. Det finns naturligtvis både bra, välskötta metadonprogram och sämre sådana. Metadon är nämligen ingen undermedicin utan endast något som kan understödja en rehabilitering. Det har emellertid visat sig att när det finns goda kriterier för att en narkotikamissbrukare "kvalificerat sig" för att börja delta i ett metadonprogram, och behandlingstrukturen är den lämpliga, har resultatet oftast blivit lyckat. Behandlarna måste dock vara vältränade narkomanvårdare, psykologer eller psykiatrer. Den komplicerade behandlingen är flerårig - ibland livslång. Den leder till att sjukligheten bland patienterna minskar och att dödligheten sjunker dramatiskt. (Se Dödlighet bland narkotikamissbrukare.) Metadon har i fiera aktuella uppmärksammade studier också visat sig indirekt kunna hindra att patienterna drabbas av HIV-infektion. Missbrukarna slutar nämligen med att injicera sig med lånade orena sprutor och dricker i stället sitt narkotiska ämne. En del patienter - kanske 20-30 procent - avbryter programmen genom misskötsamhet i form av våld, brottslighet eller sidomissbruk av t ex alkohol, lugnande tabletter eller kokain (vanligt i USA). Det är därför viktigt att patienterna får undergå täta urinkontroller, så att ett eventuellt sidomissbruk upptäcks i tid och kan stoppas. Ett svårlöst problem är risken för läckage av metadon till den illegala marknaden - patienten kanske tar en mindre dos än den ordinerade och säljer resten. I Sverige medför i allmänhet ett sådant beteende uteslutning ur programmet. Över huvud taget måste metadonpatienterna kunna ta ett personligt ansvar för sin behandling. Metoden är därför lämplig främst för de mångåriga heroinister som insett att metadonet är deras enda möjlighet att undvika en fortsatt prostitution, ständig kriminalitet eller en för tidig död. I Sverige har professor Lars Gunne med medarbetare sedan 1966 bedrivit metadonbehandling vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Detta metadonprogram är därmed Europas äldsta. Det är ett av de bäst strukturerade och väl utvärderade programmen i världen, men det var länge kontroversiellt och blev mycket hårt kritiserat av den icke-medicinska narkomanvården i Sverige. Av politiska skäl tvingades det stänga under åren 1979-84. Av de narkotikamissbrukare som under dessa år förgäves stod på väntelistan dog 50 procent. Sedan 1983 har metadonbehandling av Uppsalamodell bedrivits också vid andra universitetsorter. Sedan 1992 pågår metadonbehandling enligt Socialstyrelsens medgivande vid beroendeklinikerna inom psykiatrin i Uppsala, Stockholm, Lund och Malmö. I Stockholm har man tvingats att hastigt bygga ut programmet på grund av HIV-situationen, och 1992 hade Stockholm ca 250 metadonpatienter. I övriga regioner är antalet sammanlagt ca 100. Socialstyrelsens tak för antalet behandlingar i hela landet är 450. Metadonbehandling är idag, framför allt genom pionjärarbetet vid Ulleråkers sjukhus, en vetenskapligt väl beprövad och dokumenterad metod. Soci alstyrelsen har därför kunnat ge klara riktlinjer (SOSFS 1990:16 med ändring 1991:33) för hur metoden skall användas. Den som kan komma ifråga för metadonbehandling måste vara minst 20 år och ha ett dokumenterat heroinmissbruk sedan minst fyra år. Patienten bör, då han bestämmer sig för att gå in i programmet, ha "en acceptabel valfrihetssituation", dvs inte känna sig pressad till beslutet i en tvångssituation (fängelsevistelse, LVM-vård). Blandmissbruket får inte heller vara för avancerat. En självklar förutsättning är ett gott samarbete mellan sjukvården och socialtjänsten, både när det gäller intagning i programmet och den vidare rehabiliteringen. Behandlingen går i korthet till så att patienterna först avgiftas på sjukhus, och därefter får en individuellt anpassad ökande dos av metadon. Medicinen dricks i juice en eller två gånger dagligen. Blodprov visar när metadonkoncentrationen i blodet är på lagom nivå och stabil. Till att börja med får patienterna hämta ut sin medicin på sjukhuset eller på en mottagning med speciellt öppenvårdsprogram. Senare kan de både hämta sina doser och lämna urinprov på ett överenskommet apotek, som då tar över en del av kontrollfunktionen. Samtidigt får patienterna delta i en intensiv rehabilitering. I individuella samtal kan de ta upp och bearbeta alla dystra erfarenheter från missbrukaråren. Parallellt med detta måste de i grupp träna sig att uppträda socialt. Beteendeterapi tillämpas. Läkare, terapeuter och socialsekreterare är tvungna att i åratal hålla tät kontakt med patienterna. Sedan kan, som vid all annan psykiatrisk rehabilitering, kontakten tillåtas att glesna. Efter många års behandling har en del patienter uppnått en sådan stabilitet att de långsamt under stöd kan ta bort sin medicin. Detta gäller i Sverige ca 25 procent av de patienter som fått metadonunderhållsbehandling.

Metadonintermediat,
(2,2-difenyl-4-dimetylaminopentannitril) metadonderivat, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Metakvalon,
C16H14N2O, lugnande och sömngivande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det salufördes tidigare under namnet Mandrax men används inte längre som läkemedel i Sverige.

Metamfetamin,
C10H15N, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det förekommer på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.

Metamorfos,
litterär grupp bildad 1951 i Stockholm. Genom sin romantiska inställning till droger fck Metamorfos stor betydelse för den intellektuella överbyggnaden kring främst amfetaminmissbruket. Medlemmarna, de flesta i 20-årsåldern, träffades på restaurang Tunneln, men även diktuppläsningar till jazzmusik på Nalen arrangerades. Bland medlemmarna märktes Paul Andersson, Öyvind Fahlström och Birgitta Stenberg. Vissa kritiker ironiserade över gruppens existentialism och drogromantik och kallade dem "metamorfinister". Metamorfos var också namnet på gruppens förlag, som gav ut stencilerade dikter och tidskrifter. 1954 gav FIB:s lyrikklubb ut en Metamorfosantologi med titeln Sex unga lyriker. Gruppen splittrades i olika fraktioner, där inställningen till centralstimulantia blev en av de skiljande frågorna.

Metanol,
träsprit, se Teknisk sprit.

Metazocin,
C15H21NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Meter,
slanguttryck för kubikcentimeter, används i narkotikasammanhang för att ange mängd. "Att skjuta i sig två meter" innebär att injicera två kubikcentimeter vätska. Det säger dock ingenting om mängden narkotika, eftersom koncentrationen kan variera.

Meth,
slanguttryck för metamfetamin.

Methedrinal,
varunamn för metamfetamin, tillverkat av Burroughs. Preparatet blev indraget som läkemedel i Sverige 1968.

Metohexital,
C14H17N2NaO3, snabbverkande bedövningsmedel, patenterat 1959 av läkemedelsföretaget Lilly, narkotikaklassat enligt förteckning V. Varunamn i Sverige är Brietal (injektionssubstans).

Metopon,
C18H21NO3, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Metyldesorfin,
C18H20NO2, morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Metyldihydromorfinon,
C18H21NO3, morfinpreparat, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Metylfenidat,
C14H19NO2, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Metylfenobarbital,
C13H14N2O3, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det är ett antiepileptiskt sömnmedel men används inte som läkemedel i Sverige.

Metylpentynol,
C7H11NO2 lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Metyprylon,
C10H17NO2 (Noludar) lugnande och sömngivande preparat, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte längre som läkemedel Sverige.

Mex, mexican,
slanguttryck för mexikansk marijuana.

Mexican calea,
se Calea.

Mexican mud,
slanguttryck för mexikanskt heroin.

Mexican reds,
slanguttryck för barbiturater (seconal sodium capsules).

Mezz,
slanguttryck för marijuana.

Mezzrow, Milton, "Mezz",
(1899-1972 ) amerikansk jazzklarinettist som i boken Dans till svartpipa (1946, på svenska 1953 och 1982) har gett en klassisk skildring av jazzmiljöerna och drogvanorna i dessa. Mezzrow var själv opieätare och marijuanarökare. Hans skildring har stora litterära kvaliteter och anses vara jazzlitteraturens främsta klassiker.

Miami,
stad i Florida, centralort för exilkubanska och sydamerikanska förgreningar av de maffialigor som lagt under sig den illegala grossisthandeln av marijuana och kokain. Miamis hamn och flygplats får ta emot stora mängder insmugglad narkotika.

Micro dots,
slanguttryck för LSD.

Midazolam,
C18H13ClFN3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1976 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Dormicum (injektionsvätska).

Militär användning av droger.
Droger har alltid fascinerat militärläkarna. Redan myterna om assasinerna berättar om hur haschberusade soldater kunde bringas att utföra bestialiska grymheter. Alkohol och cannabis har traditionellt använts för att gjuta mod i soldater. I slutet av 1800-talet gjordes experiment med att ge stridande förband kokain för att öka aggressiviteten. Under första världskriget användes kokain särskilt inom flygmedicinen för att hålla piloterna alerta vid t ex långa nattflygningar. Under andra världskriget experimenterades på båda sidor med amfetaminpreparat. Under Vietnamkriget och kriget Irak/Iran var det vanligt att soldater i stridslinjen använde heroin.

Miljöterapi
är ett vanligt förekommande inslag inom missbrukarvården och inom den psykiatriska vården över huvud taget. Terapin innebär att man förutom annan behandling systematiskt utnyttjar och diskuterar de sociala relationerna inom vårdenhetens miljö. Dessa resonemang kan då ge en träning i att klara mänskliga relationer även i världen utanför dessa väggar. I ett terapeutiskt samhälle (se Synanon, Daytop och Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare) är redan det förhållande att man befinner sig där en väsentlig del av behandlingen. Målet för denna är att öka individens förståelse för hur han handlar mot sig själv och andra. Det viktigaste inslaget i behandlingen är analysen av vad som sker "här och nu" i grupper sammansatta av både personal och patienter. För patienterna har miljöterapin karaktären av en jagstödjande pedagogisk psykoterapi. För dem som tillhör personalen innebär den att de måste skaffa sig större närhet till sina egna problem. Därför kan miljöterapin vara mer krävande men samtidigt mer stimulerande än deras traditionella vårdarroller.

Mini-bennies,
slanguttryck för metamfetamintabletter.

Minimal brain dysfunction,
eller damage, MBD, lindrig hjärnfunktionsstörning (CP-skada) eher förlossningsskada eller annan tidig skada. MBD yttrar sig bl a i dålig finmotorik, motorisk oro och tendens att snubbla.

Minimizing the harm,
minska skadeverkningarna av narkotika. (Se Harm reduction.)

Minnesförlust,
blackout, vanligt symtom hos missbrukare, särskilt hos alkoholister. Under en blackout kan beteendet vara starkt irrationellt. Hjärnans kritiska funktioner är urkopplade.

Minnesotamodellen,
en behandlingsform som infördes för ett trettiotal år sedan i delstaten Minnesota, USA. Den vänder sig främst till alkoholberoende. Modellen bygger på AA:s tolvstegsprogram för alkoholister. (Se Tolv stegen.) Den grundläggande tanken är att alkoholism är en sjukdom, obotlig men behandlingsbar. Målet är livslång avhållsamhet. Alkoholisterna uppmanas att efter den inledande behandlingen gå på AA-möten för att moraliskt stödja varandra i kampen mot återfall. Syftet med dessa möten är också att den före detta alkoholisten eller narkomanen skall kunna hitta ett nytt livsmönster som tillgodoser både sociala och andliga behov. Den som behandlas enligt Minnesotamodellen får lära sig att både inför sig själv och andra erkänna att han är alkoholist, och att han genom omvändelse kommit in i ett nyktert liv. Det finns ett bärande moment av stark gudstro inom både Minnesotamodellen och AA-rörelsen. Man behöver dock inte alltid använda Guds namn. Ofta talas det diffust om en högre makt. Metoden lanserades i Sverige i början av 1980-talet. Det är framför allt Provita med behandlings hem i Skåne och Mellansverige som använder metoden. Också Nämndemansgården utanför Lund drivs enligt samma modell. (Se Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare.) Provita rekryterar sin personal huvudsakligen ur "de egna leden", dvs bland tidigare aktiva missbrukare eller anhöriga till dessa. De missbrukare som söker hjälp läggs in för heldygnsvård under 28-35 dagar och får genomgå en intensiv behandling med gruppterapi och avslappningsövningar. Samtidigt bedrivs individualterapi. Även ett veckolångt program för de anhöriga ingår. (Se Terapi.) Efter denna inledande vård fortsätter behandlingen i AA-grupper. Kostnaden för att delta var 1992 50 000 kr för det inledande programmet. I två tredjedelar av fallen är det den hjälpsökandes hemkommun som betalar kostnaden. AA är kostnadsfritt. Två svenska studier av vården, dels vid Nämndemansgården, dels vid Provitas behandlingshem Bellevue i Malmö, publicerades under 1992. Båda visar att ca hälften av de behandlade ett år efteråt fortfarande var helt eller i det närmaste nyktra, samt att de fått en bättre psykisk och social anpassning. Inte oväntat gick det betydligt bättre i de fall där anhöriga också medverkat i behandlingen. Sämsta utfallet noterades för yngre personer som saknade arbete och social förankring. Den bästa effekten ses hos de alkoholister i 40-45-årsåldern i goda sociala omständigheter, vilka får ett realistiskt stöd av sina anhöriga. I dessa fall kan behandlingen tydligen helt vända en tidigare dyster utveckling. Många anhöriga till alkoholister vittnar om hur viktigt det varit för dem att själva få en realistisk syn på sina anförvanters alkoholproblem. Det har bl a inneburit att de sluppit ifrån sina känslor av skuld. Minnesotamodellen är värdefull, men den kan lika litet som någon annan behandling bli en universalmetod. Det är t ex svårt att föreställa sig att metoden annat än undantagsvis skulle kunna hjälpa personlighetsstörda och svårt utslagna narkotikamissbrukare. För dessa behövs mer långvarig behandling vid institution.

Mios,
pupillsammandragning eller små pupiller, ses vid heroinpåverkan. Motsatsen är pupilldilatation.

Missbruk av narkotika,
allt ickemedicinskt bruk av narkotika. (Se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.)

MISSBRUKARKARRIÄREN

(drug career). Det finns en allmänt utbredd uppfattning att narkomaner är "hopplösa", att de aldrig blir friska, och att vårdarna inom narkomanvården måste ha en tröstlös uppgift. Stora undersökningar där man under decennier följt olika grupper av narkomaner visar dock att dessa antaganden inte stämmer. I stället är faktiskt narkomani ett tillstånd som i allmänhet går över av sig självt, även om det kan dröja många år - och om narkomanen överlever. Narkomaner genomgår en rad olika stadier, och det är denna utveckling som brukar kallas missbrukarkarriären. I de flesta fall sträcker den sig över ungefär tio år. Narkomanerna genomgår i allmänhet under sin "karriär" följande stadier: l. Vägen in i missbruket, dvs experiment- och adaptationsstadiet. Många narkomaner anser att en av orsakerna till att de började experimentera med droger var nyfikenhet eller kamratpåverkan. I en del av fallen finns det dock djupare orsaker. En del har kanske som barn haft få möjligheter att tala med vuxna om sina personliga problem, och de kan ha saknat vuxna förebilder. I en period av tristess under tonåren har droger hjälpt dem att fly undan verkligheten. De flesta (ca 80 procent) kommer inte längre än till experimentstadiet. De har under en period använt narkotika för avkoppling men inte blivit vanemässigt beroende. Andra lär sig dock mer och mer att eftersträva berusning och stimulans. De använder alkohol och tobak och dessutom narkotika. De blivande missbrukarna har nu kommit in i adaptationsstadiet. Med detta menas att de av kamrater och vänner lär sig narkotikamissbrukets alla tekniska detaljer. (Ett annat ord för denna inlärningsprocess är socialisering.) Under övergången till nästa fas f_ärmar sig de blivande missbrukarna allt mer från sina familjer och det övriga samhället. De söker sig till eller dras in i de kretsar där drogerna finns och där de finner spänning i tillvaron. 2. Tvångsstadiet. Nu har bruket av droger - det må vara heroin, amfetamin eller stora doser cannabis, ofta tillsammans med alkohol - kommit att höra till vardagen. Heroinmissbrukarna säger att de blivit "hooked", alltså fastnat på kroken. I detta stadium är missbrukarna psykiskt och fysiskt bundna till drogen, "radarstyrda" av den. Det uppstår en kraftig psykologisk bindning, inte bara till själva narkotikan utan också till verktygen, dvs sprutan och kanylen. Dessa attribut används ofta på ett tvångsmässigt sätt, som en lustfylld ritual. Därtill kommer det rent fysiska mberoendet av narkotika. I denna tvångsfas är drogen en integrerad del av narkomanens personlighet, den ger identitet. Missbrukaren blir känd hos polisen och på sjukhusens narkomanvårdsavdelningar, blir föremål för en rad vårdinsatser och får fängelsestraff. Allt detta känns ofia bättre än att vara ingen alls eller en nolla i samhället. När narkotikamissbrukarna kommit in i tvångsstadiet lever de ett mer osäkert liv. Ibland får de tag på narkotika till "rimligt pris", men ofta får de vara utan och känna av abstinenser. För att få pengar bestjäl de och lurar, manipulerar och bedrar även människor som de är fästa vid. De kvinnliga narkomanerna brukar oftast prostituera sig. Endast en mindre del av narkomanerna är så skickliga i att sköta sina affärer att de lyckas hålla sig nära distri- butionscentra och själva alltid ha god tillgång till narkotika. I denna fas är narkomanerna som mest kriminella, och därför förekommer täta avbrott i knarkarlivet i form av häktningar och fängelsestraff. Sjukdomar, oftast infektioner och av dessa oftast gulsot, kan föra narkomanerna till sjukhus för vård. Psykiska besvär, depressioner eller psykoser, gör att de kanske kommer till den psykiatriska vården. För de missbrukare som inte lyckas ta sig ur sitt tvångsartade beroende är prognosen dålig. Överdödligheten är hög. (Se Dödlighet bland narkotikamissbrukare.) 3. Vändpunkten. Livet hinner ifatt även narkomanerna, och när de blivit 23-30 år börjar de ofta ifrågasätta sitt sätt att leva. De är nu mitt i missbrukar- karriären men börjar snart känna sig överåriga och sjuka. Otryggheten i tillvaron skrämmer dem. Positiva faktorer som kan förmå narkomanerna att upphöra med missbruket kan vara att de t ex möter människor som engagerar sig för dem, eller att drogfria anhöriga håller fast vid dem och ständigt försöker hjälpa dem. Det kan även vara en känsla av att värderas på en arbetsplats, ett totalt ombyte av yttre miljö, en förälskelse eller en religiös omvändelse. Under vändpunkten är missbrukarna mer benägna att lyssna till narkomanvårdares argument. De får en bättre insikt i sin situation. De känner ruelse och ångest för sin situation. Depressioner och självmordstankar blir vanligare. (Se _Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.) Den ökande insikten leder till att missbrukarna ofta stannar kvar i behandling under längre tider. 4. Drogfri med stöd och utan stöd. Under den fortsatta utvecklingen kan de före detta narkomanerna kanske leva drogfritt men kan fortfarande ha svårt att klara stressfaktorer. De är fortfarande under många år i behov av psykologiska eller sociala stödinsatser. Ett fåtal missbrukare byter tillvaro lika enkelt som när man lägger av sig en kappa. De går problemfritt över till en annan livsföring och upphör helt med narkotikamissbruket. För de flesta före detta missbrukare gäller att de inte längre orkar vara narkomaner. De klarar inte heller av att bli "vanlig Svensson" utan "flyter omkring", missbrukar då och då vin och läkemedel och blir socialt isolerade, "marginal men" (människor som lever i samhällets utkanter). En del av dem som lämnat narkomantillvaron, uppskattningsvis omkring 15 procent, får i stället betydande alkoholproblem. När de aktiva narkomanerna, och de som tidigare varit det, kommit upp i 35-40-årsåldern blir bilden åtminstone vad gäller kriminalitet och samhällsingripande lugnare. Med massiva vårdinsatser kan minst hälften av de etablerade narkotikamissbrukarna hjälpas till en ordnad tillvaro och ett fortsatt normalt liv. En särskild komplikation utgör spridningen av HIV/aids bland narkotikamissbrukare. Utsikten att bli drogfri för att sedan insjukna och dö i aids försvårar rehabiliteringen. Detta understryker vikten av att dagens unga missbrukare inte smittas av HIV. Överdödligheten är dock stor (se Dödlighet bland narkotikamissbrukare). Den högsta dödligheten ses hos unga manliga heroinister. Kvinnliga narkomaner beskriver en liknande karriär som männen. De debuterar dock tidigare i tvångsartat missbruk. Sjukligheten är mycket hög. De medverkar ambitiöst i vården och har flera och längre vårdtillfällen än männen. (Se _Kvinnliga narkomaner och Graviditet och narkotikamissbruk.) Många forskare som studerat missbrukarkarriären framhåller att narkomanerna inte knarkar oavbrutet. Snarare är det vanligast att de missbrukar periodvis, men då under lång tid. Mellan perioderna vill de flesta narkomaner ta fatt i sin egen personliga utveckling, t ex skaffa sig ett yrke eller bilda familj. Många försök att på nytt etablera sig i samhället trasas dock sönder av häftiga återfall i narkotikamissbruk, häktningar, fängelsevistelser, sjukhusvistelser etc. Narkomanernas livslopp blir hackigt och ojämnt.

Miss Emma,
slanguttryck för morfin.

Missfall,
se Graviditet och narkotikamissbruk.

Missionärsprojektet,
projekt inom RFHL där man genom att aktivt söka upp missbrukare på häkten och fängelser vill motivera dem att bryta sitt missbruk och söka behandling.

Mist,
slanguttryck för PCP.

Mjöldryga.
Secale cornutum kallas vitkroppen av säcksvamparna Claviceps purpurea, som fått sitt svenska namn av att de under fuktiga somrar förekommer på säd, särskilt råg, och därmed "drygar ut" mjölet. De innehåller flera starkt giftiga alkaloider, bl a ergotamin. Ända sedan antiken har man känt till att mjöldryga i bröd kunde förorsaka svåra epidemiliknande förgiftningar (mjöldrygeförgiftning, ergotism, dragsjuka, antoniuseld). Genom moderna rensningsmetoder och skärpt utsädeskontroll är mjöldrygeangrepp numera sällsynta i länder med avancerat lantbruk som Sverige. Ergotaminet i mjöldrygan framkallar sammandragning av muskulaturen i blodkapillärernas väggar, vilket medför att blodförsörjningen försvåras. Detta har i folkmedicinen använts för att sätta igång förlossningsarbetet och stoppa livmoderblödningar. Preparat som farmakologiskt liknar mjöldrygans ergotamin används fortfarande inom förlossningsvård och mot migrän. Däremot har bruket av mjöldryga i folkmedicinen praktiskt taget upphört på grund av de livshotande förgiftningarna, vilka ger kramper, mentala störningar och i vissa fall leder till döden. Det var under studier av mjöldrygorna och en av dess organiska syror, lysergsyra, som det syntetiska LSD upptäcktes på 1940-talet.

MMDA,
(5-Metoxi-3,4-metylendioxiamfetamin ( 1-(5-metoxi-3,4-metylen-dioxi- fenyl)-2-metyletylamin)) hör till gruppen hallucinogena amfetaminpreparat. (Se Amfetamin.) MMDA är narkotikaklassat enligt förteckning I. Medlet förekommer knappast på den illegala marknaden i Sverige.

Modde,
slanguttryck för mods, även namnet på tecknad serie i tidningen Bildjournalen.

Modirax,
varunamn för hexapropymat, ett sömnmedel, avregistrerat 1989.

Mods,
från engelskans modern, ett "modernt" svar på raggar- och knuttekulturen. Medan raggarna och knuttarna var närmast apolitiska, dyrkade läder, motorer och alkohol var modsen mer uttalat politiska. Långt hår, slitna armˇjackor, en beatnikinspirerad livsstil och haschrökning var typiska kännetecken. Modsrörelsen fick sitt genombrott i Storbitannien 1963 genom TV-programmet Ready Steady Go, det första renodlade popmusikprogrammet. Musikgrupper som The Who, Yardbirds och Small Faces blev idoler. Modsrörelsen hade en tysk motsvarighet, gammlers. Stilen slog snabbt igenom också i Sverige, där gröna US-army-jackor och långt hår syntes över hela landet. Ungdomstidningen Bildjournalen anknöt till trenden med den tecknade seriefiguren Modde.

Moffe, moffebas, moffenisse
slanguttryck för morfin, morfinbas respektive morfinist.

Mogadon,
varunamn för nitrazepam.

Mohasky,
slanguttryck för marijuana.

MoNa,
stiftelse inom Föräldraföreningen mot narkotika som arbetar med behandling och anhörigverksamhet för vuxna missbrukare.

Monardes, Nicolas B,
(1493-1588), italiensk läkare som efter resor i Sydamerika utförligt beskrev kokabruket, bl a i skriften Glädande nyheter från den nyfunna världen.

Monkey dust/monkey tranquilizer,
slanguttryck för PCP.

Montegazza, Paulo,
italiensk läkare verksam i Argentina. Han beskrev 1859 efter återkomsten till Europa mycket entusiastiskt kokabladens effekter: "Förd av vingarna av två kokablad flög jag i en rymd av 77438 världar, den ena mer fantastisk än den andra. Jag föredrar att få leva tio år med koka hellre än att få leva hundratusen år utan det. Jag kände mig skild från världen och jag skådade de besynnerligaste bilder med så vackra färger att det omöjligt går att föreställa sig". Hans tidstypiska entusiasm hade betydelse för strävandena att renframställa det aktiva ämnet ur kokabladen.

Moon,
slanguttryck för meskalin.

Moperon,
ett neurolepticum inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Luvatren. (Se Psykofarmaka.)

Moramidintermediat,
(2,2-difenyl-3-metyl-4-morfolinosmörsyra) morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning 11. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Mord,
se Våld och droger.

Moreau de Tours, Jacques-Joseph,
(1804-1884), fransk läkare och vetenskapsman. Han var den förste att korrekt beskriva både haschpsykoser och det tillstånd av psykisk avtrubbning som kallas amotivationssyndrom. Under sina långa utlandsresor, bl a i Orienten, ftck han rikliga tillfällen att studera utbredningen av haschisch, särskilt hos araberna. Av vad han senare berättat om resorna framgår att han då själv prövade drogen. Han beskrev nämligen lyriskt de upplevelser "detta fantastiska ämne" framkallade och som det var omöjligt att förstå "speciellt för någon som inte prövat det". Hemkommen påbörjade han en experimentell forskning över de psykofarmakologiska verkningarna av extraktet från indisk hampa. Han tillredde en grön pasta, en slags sylt (elektuarium), en numera övergiven form av farmaceutisk beredning. Det bestod av hasch, kanel, kryddnejlika, muskot, pistage, socker, apelsinjuice, smör och spansk fluga. Moreau prövade medlet både på sig själv och andra, inte minst sina entusiastiska elever som fick äta det i varierande doser. Med vetenskaplig noggrannhet genomförde han två parallella studier och jämförde resultaten. Alla hade detaljrikt och sakligt fått redovisa sina upplevelser, och Moreau hade dessutom gjort exakta observationer av de haschpåverkades beteenden och yttranden. I boken Du Haschisch et de I'Alienation Mentale (1845) beskrev han ingående medlets verkan och de sinnesupplevelser det gett upphov till. Därigenom blev Moreau skaparen av psykofarmakologin. Moreaus studier innefattade dels symtomen hos haschruset jämfört med symtomen vid mentalsjukdomar, dels terapeutiska försök. De senare var i stort sett misslyckanden. Genom sina experiment kom Moreau fram till uppfattningen att mentalsjukdomar hade organiskt ursprung. Cannabisruset använde han som en modellpsykos varigenom han sökte vinna kunskap om de organiskt-kemiska förändringarna i hjärnan vid mentalsjukdomar ett än i dag olöst problem. Moreaus verksamhet inspirerade författaren Thˇophil Gautier att bilda den med tiden berömda Le Club des Haschischins. Därigenom drogs en hel generation franska författare och konstnärer in i haschexperimenten. Både Gautier, Alexandre Dumas och Charles Baudelaire har beskrivit verksamheten på klubben, som höll till på H™tel Pimodan (nuvarande H™tel Lauzun) i Paris, där Moreau varje månad tog emot medlemmarna, stående högst uppe i hotelltrappan serverande dem den gröna sylten ur en kristallskål.

Morf,
slanguttryck för morfin.

Morferidin,
C20H30N2O3, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Morfin,
C17H19NO3, narkotikaklassat enligt förteckning II, det klassiska smärtstillande narkotiska medlet som utvinns ur opievallmon. (Se Opium, morfinderivat (opiater)...) I den grekiska mytologin var Morfeus sömnens gud, "formaren av drömbilder".

Morfinabstinens,
se Opium, morfinderivat (opiater)...

Morfinbas,
se Opium, morfinderivat (opiater)...

Morfinderivat,
se Opium, morfinderivat (opiater)...

Morfinism,
se Opium, morfinderivat (opiater)...

Morfinist,
se Opium, morfinderivat (opiater)...

Morfinklorid,
se Opium, morfinderivat (opiater)...

Morfinmetylbromid,
Morfosan, C18H22BrNO3, morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige, hör till veterinärmedicinen.

Morfin-N-oxid,
C17H19NO4, morfinderivat, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Morfin-skopolamin,
kombinationspreparat av morfin och skopolamin. Skopolamin är en alkaloid i fröna hos växter från familjen Solanaceae. Alkaloiden har atropinliknande egenskaper och torkar ut slemhinnorna. Kombinationspreparatet används som premedicinering vid narkos.

Morning-glory seeds,
fröna till ipomoea purpurea, som innehåller ett LSD-liknande hallucinogent ämne. (Se Blomman för dagen.)

Morphie, morphy,
slanguttryck för morfin.

Mors subita,
plötsligt dödsfall.

Mortalitet,
se Dödlighet bland narkotikamissbrukare.

Motah,
slanguttryck för hasch.

Mother's little helpers,
slanguttryck för bensodiazepiner, särskilt diazepam.

Motivationshem,
behandlingshem som tar emot klienter direkt från sjukhusens avgiftningsavdelningar och söker förmå (motivera) dem att gå vidare till drogfri behandling i behandlingshem eller inom familjevården. Vårdtiden brukar vara 1-3 månader. När motivationshemmen utvecklar en god terapeutisk miljö får de själva karaktären av behandlingshem. Detta mellanled i behandlingen är därför kanske inte nödvändigt för alla patienter, men det borgar för att en slutgiltig behandling verkligen blir av och att patienten inte plötsligt ger sig iväg och avbryter vården.

Moto,
slanguttryck för marijuana.

Motoriska störningar,
se Extrapyramidala symtom.

MPPP,
syntetisk hallucinogen drog, narkotikaklassad enligt förteckning I. Den finns inte i Sverige.

MPTP,
metylfenyltetrahydroperidin, nervgift som skadar de nerver som innehåller signalsubstansen dopamin. Genom att störa dessa system ger giftet upphov till neurologiska symtom som liknar dem som drabbar patienter med Parkinsons sjukdom. Giftet upptäcktes 1979 sedan några narkotikamissbrukare som intagit ett felaktigt tillverkat meperidin drabbades av Parkinsons sjukdom.

MTA,
gerillaarmˇ i Shanprovinsen i Burma som kontrollerar en stor del av opiumhandeln i Gyllene Triangeln.

Mu,
slanguttryck för marijuana.

Mud,
slanguttryck för morfin.

Muggle,
slanguttryck för marijuana.

Mujeritas,
(Las Mujeritas) slanguttryck för psilocybin.

Mushroom,
slanguttryck för psilocybin.

Musik och droger.
Många droger inklusive alkohol har förmågan att påverka människors upplevelse av musik, dels genom att verka hämningslösande, dels genom att skärma av uppmärksamheten. Vissa droger, särskilt hallucinogenerna, kan också omvandla hörselupplevelser till synhallucinationer, så att musiken får en visuell (psykedelisk) dimension. Inom den klassiska musiken inspirerades t ex Hector Berlioz av Thomas De Quinceys bok Confessions of an English Opium-Eater när han komponerade sin Symphonie Phantastique. I början av 1900-talet var jazzmusiken starkt förknippad med cannabis och opiater. I 1960-talets hippierevolt fanns ett starkt samband mellan droger och musik. Cannabis och LSD men även heroin användes i stor omfattning av de populäraste rockbanden, och uttrycket "sex, drugs and rock'n roll" myntades. På rockkonserterna på 1970-talet låg ofta haschdimman tät, och det kollektiva cannabisruset blev en viktig del av konsertupplevelsen. Längst i integrationen av droger, religion och musikalisk uttrycksform nådde reggaemusiken. Discokulturen anknöt till kokainsniffning. Punken var mer heroininriktad, medan rapmusiken ofta har starkt drognegativa budskap. Med acid-house och techno vaknade i början av 1990-talet ett nytt intresse för hallucinogener som LSD och ecstacy.

Muskulära fibrillationer,
småryckningar i muskulaturen, vanligt fenomen vid missbruk av centralstimulantia.

Mutah,
slanguttryck för marijuana.

Mydriasis,
pupillvidgning. Vida pupiller ses bl a vid kokainrus och vid kraftig påverkan av bensodiazepiner.

Myrofin,
C38H51NO4, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Myrtrafik,
narkotikahandel som karakteriseras av att små partier narkotika smugglas eller langas vidare av ett stort antal kurirer. Dessa är ofta själva missbrukare.

[ N ]

N-[1-(alfa-metylfenetyl)-4-piperidyl]acetanilid,
N-[1-(alfa-metyl-fenetyl)- 4-piperidyl] propionanilid, N-[1-(alfa-fenetyl)-4-(3-metylpiperi- dyl)] propionanilid är fentylanaloger som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassade enligt förteckning I. Medlen används inte i Sverige.

NA-grupper,
se AA.

Nabilon,
C24H36O3, hallucinogent preparat, antikräkmedel, patenterat 1975 av Lilly, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

NAD,
Nordiska nämnden för Alkohol- och Drogforskning, sedan decennier ett forskningsorgan under Nordiska Rådet. Sekretariatet finns i Helsingfors. Nämnden, som har tre ordinarie ledamöter från vart och ett av de fem nordiska länderna, sammanträder tre eller fyra gånger årligen. NAD anordnar forskarseminarier kring olika frågor med teman som kvinnor och rusdrycker, tvånget vid behandling av missbrukare eller läkemedelsfrågan i Norden. Nämnden kan också ge kortvariga arbetsstipendier för att initiera forskning som helst bör ha ett nordiskt perspektiv. Vidare spelar NAD en viktig roll för att stimulera den pågående alkoholoch drogforskningen i Norden och har genom åren möjliggjort för forskare att sammanställa och ge ut en rad vetenskapliga publikationer. NAD:s språkrör är tidskriften Alkoholpolitik utgiven i Finland.

Naloxon,
C19H21NO4, motgift (antidot) mot morfin. Medlet används vid behandling av överdoser.

Nankingtraktaten,
se Opiumkrigen.

Narcissism,
narcissistisk konflikt. Termen anknyter till den antika sagan om den sköne ynglingen Narkissos, som ser sin egen bild i en källa och förälskar sig i den, varefter han trånar bort och dör. I modern psykologi betecknar narcissism en mer eller mindre abnorm böjelse för självbespegling, yttre eller inre - en förälskelse i den egna bilden, den egna personligheten. Freud använde termen i sin lära för att beteckna en tidig fas i personlighetens utveckling. Leon Wurmser, den psykoanalytiker som främst sökt skildra psykodynamiken vid narkotikamissbruk, anser att det finns två centrala men motsatta narcissistiska teman hos narkomaner. För det första finns en önskan att smälta samman med objektet (det kan gälla t ex anhöriga eller den man älskar) genom idealisering, försköning av detta. För det andra finns en samtidig rädsla att utplånas, att uppslukas av föremålet för kärleken. Ett annat narcissistiskt tema rör jagets vanmakt. Man tror att man skall bli förödmjukad, genomskådad. I sin självupptagenhet väntar man sig alltid det värsta. Narcissistiska konflikter handlar alltid om självkänslan och om att få känna sig uppskattad. Narcissistiska personer blir extremt beroende av andra människor, eftersom dessa används för att reglera inre brister. Den narcissistiskt störde narkomanen spelar ut andra, projicerar på omgivningen för att dölja sin egen brist på självtillit.

NARCONON,
organisation som driver behandlingshem och öppenvård för narkotikamissbrukare. På grund av sin anknytning till Scientologikyrkan är den starkt kontroversiell. Terapeuterna är före detta missbrukare som ägnar sina liv åt Narconon. Man använder sig av metoder som grundar sig på Scientologikyrkans grundare L Ron Hubbards principer. Organisationen grundades 1966 av William Benitez, en gång fånge i Arizona, USA. Den svenska verksamheten startade 1972 och omfattar bl a ett behandlingshem i Skåne och ett i Stockholmstrakten. Avgiftningen för nyanlända består av mineraler, örter och långvariga bastubad. Kollektivet som driver vården utvecklar en stark gemenskap.

Narcoticum,
se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.

Narkis,
slanguttryck för narkoman.

Narkoanalys,
klargörande eller utredande samtal under inflytande av sömnmedel.

Narkolepsi,
av grekiskans lepsis, gripande, anfall. Det är ett neurologiskt tillstånd med obetvinglig sömn som uppträder i korta anfall. Dessa utlöses av att den sjuke kommer i naturlig affekt, t ex skrattar hjärtligt - då han plötsligt faller i sömn. Narkolepsi behandlas genom medicinering med amfetamintabletter, som vid dessa sällsynta sjukdomstillstånd får skrivas ut på licens från Läkemedelsverket.

Narkomani,
se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.

Narkomanvård,
se bl a Avgiftning vid narkotikamissbruk, Behandlingshem och övrig institutionsvård för vuxna missbrukare, Familjevård, återfallsprevention och Öppenvård för narkotikamissbrukare.

Narkomanvårdare,
(behandlingsassistenter) kan vara socionomer, mentalskötare, sjuksköterskor, psykologer, pedagoger eller läkare. Utöver sin grundutbildning måste de alla lära sig effekten av olika droger, hur dessa bryts ned och utsöndras samt hur själva beroendet uppstår, yttrar sig och behandlas. Det är nödvändigt att de har goda kunskaper om missbrukets bakgrundsfaktorer så att de kan förstå patienternas (gästernas) situation och visa medkänsla. I allmänhet fordras det lång träning för att en behandlare skall lära sig att hålla en stadig och tät kontakt med missbrukare. Det innebär en övning i konsten att sätta gränser för patientens (gästens) utagerande beteende och destruktivitet. Tålamod är nyckelordet. I allmänhet utvecklar narkomanvårdarna färdigheter i att hantera grupper och grupprocesser. De måste därför kunna bearbeta även sina egna konfliktmönster så att de kan hålla sig neutrala i terapin. Meningsmotsättningar inom personalgruppen får inte drabba patienterna (gästerna) utan skall lösas för sig. För vårdtagarnas bästa är personalmedlemmarna tvungna att vara eniga i fråga om mål och medel och dessutom solidariska med varandra. Narkomanvården är ett utpräglat lagarbete där man gemensamt upprätthåller regler och bekämpar utagerande och primitiva reaktioner. I detta lagarbete kan man med fördel ta hjälp av före detta missbrukare, som då blir en förebild genom att de själva lyckats kämpa sig ur missbruk. Förutsättningen är dock att även de genomgått en liknande utbildning som den övriga personalen. Enligt en amerikansk tumregel bör inte mer än 50 procent av personalen vara före detta missbrukare.

Narkomanvårdsbas,
team av socialsekreterare som specialiserat sig på uppsökande arbete och HIV-prevention bland narkotikamissbrukare. Socialdepartementet satsade i slutet av 1980-talet under några år 300 miljoner kronor för att ute i kommunerna bygga upp narkomanvårdsbaser, och för att utöka möjligheterna att vårda narkotikamissbrukare. Samarbetet mellan kommunerna och kriminalvården förbättrades. Ett tjugotal narkomanvårdsbaser upprättades inom de tättbefolkade kommuner, där det fanns stora narkotikaproblem. Det politiska budskapet var att alla narkomaner skulle nås av erbjudande om vård och behandling. Genom sådana insatser skulle både HIV-epidemin och narkomanin effektivt bekämpas. När statsbidragen i början av 1990-talet minskade, lades en del narkomanvårdsbaser ner, andra krympte. Återigen andra har sökt samverkan med sjukvården.

Narkomanvårdskommittˇn,
statlig utredning tillsatt 1968. (Se Narkotikapolitik i Sverige.)

Narkomanvårdsnytt,
nyhetsbrev som utges av Narkomanvårdsenheten vid Toxikomanikliniken, Danderyds sjukhus.

Narkos,
nedsövning av kroppen till känslolöshet. Vid s k allmän narkos sövs patienten ned inför en operation, vilket kan ske genom att patienten andas in ett visst medel, inhalationsnarkos. Det kan även ske genom att narkosmedel sprutas in i ett blodkärl, intravenös narkos. Ibland används båda dessa metoder, och då talar man om kombinerad narkos. En patient kan också t ex sövas ned genom att narkosmedel gjuts in i ändtarmen, rektal narkos eller i ryggmärgskanalen, epiduralanestesi.

Narkotika,
av grekiskans narke, narkotikos, narkosis, som betyder sömn, dövande respektive bedövning, känslolöshet. Ordet betecknade ursprungligen sömngivande och bedövande medel främst av morfintyp, men det används numera för att beteckna alla beroendeframkallande droger. Dessa kan vara av mycket olika karaktär, från uppiggande till sömngivande, från naturliga växtdelar till helt syntetiskt framställda ämnen. I den svenska lagstiftningen är narkotika i första hand en juridisk term och definieras som de ämnen som regeringen beslutat skall anses vara narkotika. Dessa anges i Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar (se LVFS) som successivt kompletteras. Förteckningarna grundar sig i sin tur huvudsakligen på de förteckningar som FN:s narkotikakommission årligen fastställer. Sverige har åtagit sig att följa dessa i och med att landet undertecknat de internationella narkotikakonventionerna: 1961 års allmänna narkotikakonvention och 1971 års konvention om psykotropa ämnen. (Se även lDefinitioner av narkotika och narkotikamissbruk och FN:s narkotikaorgan.)

NARKOTIKAANALYSER I URIN OCH BLOD

Användningen av narkotikaanalyser (drogtester) inom sjukvården, socialtjänsten och kriminalvården har i Sverige ökat under de senaste åren. Syftet med att ta prov på patienter, klienter och anställda - i regel urinprov - är att man önskar att på ett objektivt sätt fastslå om någon använt ett narkotiskt preparat eller inte. Det har blivit vanligt bland svenska företag att använda narkotikaanalyser för att garantera drogfria arbetsplatser. Redan 1985 infördes obligatoriska urinprov för nyanställda vid Saab-Scania i Södertälje. Efter en dom i Arbetsdomstolen 1990 är det öppet för svenska företag att göra narkotikaanalyser på prov från anställda. Analysmetoder. Noggranna och helt pålitliga laboratorieanalyser av prov för att påträffa narkotika är tekniskt komplicerade och dessutom dyra. Man använder en kombination av gaskromatografi och mass-spektrometri. Tillgång till dessa avancerade metoder finns i allmänhet endast på centralt belägna laboratorier i klinisk kemi inom regionsjukvården, t ex i Huddinge och Lund eller på Statens Rättskemiska Laboratorium i Linköping. De gaskromatografiska metoderna används då det t ex gäller att bekräfta (verifiera) ett tidigare prov som gjorts med en annan enklare metod. Detta kan vara aktuellt då stor säkerhet är nödvändig, t ex i rättsliga sammanhang. Sedan mitten av 70-talet har billigare analysmetoder med immunologisk teknik helt kommit att dominera. Dessa bygger på det faktum att alla främmande substanser - t ex bakterier, virus eller kemikalier - som råkat komma in i organismen, ger upphov till antikroppar. På laboratorierna har man tillgång till antikroppar mot olika typer av narkotika. Dessa har framställts för ändamålet med hjälp av försöksdjur. Antikropparna används som en reagens för att påvisa narkotika i en patients urin eller blod. Man tar ett prov av patientens kroppsvätskor (i allmänhet urin) och blandar detta med antikroppar mot ett speciellt narkotiskt ämne. Om ämnet finns i provet uppstår en jämnvikt i lösningen. Detta jämnviktsläge kan bestämmas antingen med hjälp av ett enzym (EMIT-metoden) eller genom att man studerar ändringen av vridningen i polariserat ljus, som får sila genom lösningen (ABBOTT, TDX). Det finns speciell apparatur för ändamålet, som gör att analyser kan gå snabbt. På marknaden finns idag också tester som liknar graviditetstester. Ett urinprov appliceras på en reagensplatta, och efier en viss tid läser man av en eventuell färgförändring. Alla dessa enkla tester med immunologiska metoder ger säkra svar i ca 95 procent av fallen. Det finns en strävan hos producenterna av EMIT, ABBOTT, TDX att göra metoderna ännu säkrare. Man får ett kvalitativt svar, dvs man får veta om narkotika finns eller inte finns i provet. Man kan däremot inte samtidigt få något som helst besked vare sig om, när eller hur narkotikan intagits eller hur stora mängder det rört sig om. Ett positivt svar måste, om det skall räknas som säkert i juridiska sammanhang, bekräftas med en annan, oberoende metod. Antikropparna som används i immunologiska tester kan nämligen ge utslag även för andra ämnen som är kemiskt besläktade med det narkotikum man vill undersöka. Så ger t ex ett test för amfetamin utslag även för fenylpropanolamin, som är en beståndsdel i många mediciner mot allergi. Morfintestet ger utslag även för kodein som kan finnas i värktabletter etc. Om någon ätit en bulle med vallmofrön kan det kanske bli utslag i urinanalysen. För en anställd kan det innebära en katastrof att bli oskyldigt utpekad som narkoman. För en idrottsman kan ett positivt dopingtest medföra slutet på hans karriär. Säkerheten måste därför vara stor. Provtagning och provhantering I allmänhet görs narkotikanalyser på urin. Möjligheten att påvisa förekomsten av ett narkotiskt preparat är nämligen mycket större i urinen än i blodet, eftersom de narkotiska preparaten och deras nedbrytningsprodukter koncentreras i njurarna före utsöndringen. Ofta förekommer narkotika i blodet endast under en kortare tid. Så kan t ex THC (tetrahydrocannabinol, den viktigaste av cannabinoiderna i cannabis) mycket väl påvisas i blodet med hjälp av speciella metoder, men bara under några få timmar efter det att en försöksperson rökt cannabis. I urinen däremot kan nedbrytningsprodukter av cannabis påvisas ända upp till 70 dagar efter intaget. Analyser av narkotika eller läkemedel i blod används inom sjukvården, t ex då man önskar veta om ett läkemedel sugits upp i tarmen och finns i kroppen på terapeutisk nivå (dvs den nivå ett läkemedel måste ha för att kunna påverka en viss sjukdom). Man kan också vid narkotikaförgiftning vilja fastställa vilka olika bensodiazepiner som patienten intagit och i hur stora mängder dessa finns i kroppen. Sådant är också möjligt att fastställa genom analys av blodprov. Sedan slutet av 1980-talet har det inom socialvården och kriminalvården blivit vanligt att göra drogtester av urinprov eller att göra s k screening. Därför har man på många håll skaffat billiga EMIT-apparater och utan alltför stor laboratorievana börjat testa urinprov. Detta är dock inte helt problemfritt, i all synnerhet som många människor utan missbruksproblem kan komma att testas "på fältet" (dvs under primitiva förhållanden, utanför läkare- och sköterskemottagningar). Ett av de etiska grundkraven vid narkotikascreening är att patienten/klienten i förväg informeras om att testning ska utföras och ges möjlighet att vägra lämna prov - med de konsekvenser detta kan innebära. Ett problem kan t ex vara själva provhanteringen. Det är nämligen svårare att under kontroll samla in urinprov än blodprov. För ett pålitligt analyssvar måste både provtagningen och provhanteringen vara helt invändningsfriinget manipulerande med urinprovet skall kunna ha ägt rum. Ett annat problem är att man kan få falskt positivt svar. På grund av riskerna med en ohämmad användning av narkotikaanalyser, måste det finnas kompetent personal som kan övervaka att testens kvalitet är acceptabel och att eventuellt positiva utfall bekräftas på laboratorier eller ge- nom ytterligare provtagning innan patienten/klienten konfronteras med uppgifter om resultatet. Syftet med drogtester. På sjukvårdens akutmottagningar är syftet med urinprov ofta diagnostiskt, dvs de tas för att man måste kunna utesluta eller bevisa att narkotikamissbruk ligger bakom ångestreaktioner eller förvirringstillstånd. Diagnosen haschpsykos kan t ex inte ställas utan att man kan påvisa cannabis i kroppen hos den förvirrade. Annars är ett av huvudsyftena med urinanalyser inom sjukvården och socialvården terapeutiskt, nämligen att hjälpa narkomanen att bryta missbruket. Dessutom vill före detta missbrukare på ett säkert sätt visa att de lämnat missbruket bakom sig, och därför är kapabla att t ex ta körkort. Här är urinanalyser av stort värde, då de med stor säkerhet kan visa på drogfrihet. När urinanalyser används inom socialvården och kriminalvården är kontrollsyftet mer uppenbart. Den som är intagen på en fångvårdsanstalt är enligt lag skyldig att på begäran lämna urinprov för narkotikaanalys. Ett positivt utfall av ett sådant test kan få konsekvenser för den intagne i form av indragna permissioner eller förflyttning till annan anstalt. Inom socialtjänsten kan positiva utfall av narkotikaanalyser t ex leda till att klientens umgängesrätt med sitt barn ifrågasätts. Drogtester i arbetslivet. Ett syfte med urinanalyser eller drogtester kan vara att undvika att personer med nedsatt koncentrationsförmåga på grund av narkotikamissbruk får utöva sådan verksamhet (t ex säkerhetstjänst), där de kan utsätta sig själva eller andra för fara. Detta kan gälla personal vid kärnkraftverk, flyget och SJ men också inom sjukvården. Inom industrin vill man inte att anställda med narkotikaproblem skall ha hand om dyrbar utrustning eller övervaka tekniska processer. Olika drogtester, i första hand alkoholtester, har i viss utsträckning förekommit sedan lång tid på svenska arbetsplatser. Vanligtvis har de använts när en anställd varit påverkad på arbetet. På senare tid har många företag infört urintest för att spåra missbruk av narkotika, främst cannabis. Saab-Scania i Södertälje har ända sedan 1985 utfört urinanalyser bland de arbetssökande, där det har visat sig att mellan tre och sex procent haft cannabis i urinen. På många arbetsplatser har numera sådant förfarande blivit rutin. Frågan om att införa drogtester i form av stickprov på arbetsplatser är däremot mera kontroversiell. Krav på sådana ställs dock på många håll och är redan rutin i USA. De svenska företag som arbetar multinationellt och har samarbete med industrier i USA har därför redan sedan flera år tillbaka infört regelbundet återkommande drogtester av anställda. Problemet är integriteten. Har den anställde rätt till sin egen kropp? Skall arbetsgivaren misstro sina medarbetare? I en uppmärksammad dom har Arbetsdomstolen slagit fast att det är vik- tigt att värna om säkerheten på arbetsplatsen. Domstolen har också framhållit att en grundläggande princip måste vara att den som missbrukar narkotika skall få behålla sin anställning om han eller hon medverkar till behandling och rehabilitering. I snabb takt införs sedan början av 1990-talet drogtester på många stora arbetsplatser, t ex inom Flygvapnet, SJ och multinationella företag. Många menar att hälften de av svenska arbetstagarna med tiden kanske kommer att behöva lämna urinprov på sina arbetsplatser. Den allmänna målsättningen är naturligtvis att minska arbetsskadorna, att eliminera riskerna för brott mot säkerheten och att minska produktionsbortfall - allt negativa effekter av narkotikamissbruk. Av etiska skäl måste dock arbetsgivaren och det lokala facket på förhand vara överens om på vilket sätt drogtest kan genomföras. Vidare får ingen fällas för ett falskt positivt urinprov. Samma höga krav på säkerhet som utvecklats inom idrottsrörelsen bör ställas på drogtester i arbetslivet. Det måste vidare finnas klara riktlinjer för vad som skall hända anställda med säkerställda positiva provsvar, alltså hur deras eventuella narkotikaproblem skall hanteras. Stora arbetsplatser utarbetar särskilda alkohol- och drogprogram för hjälp åt de drabbade och erbjuder också utbildning av arbetsledare i hur dessa skall möta drogproblem. (Se ALNA-rådet.)

Narkotikabrott,
juridisk term för narkotikalagstiftningens normalbrott. Det kan ge fängelse i högst tre år. (Se Lagstiftning om narkotika. )

Narkotikaförordningen,
lag från 1962 som reglerar den lagliga användningen av narkotika inom t ex sjukvård och forskning. (Se Lagstiftning om narkotika.)

Narkotikaförseelse,
fram till 1985 lagens beteckning för lindrigare brott mot narkotikalagstiftningen Numera är beteckningen ersatt av "ringa narkotikabrott". Denna ändring gjordes för att markera att domstolarna skulle se allvarligare på denna typ av brott.

Narkotikaförteckningar,
se LVFS.

Narkotikahandel,
se Handel med narkotika och Gatulangning.

Narkotikahundar,
specialtränade hundar som kan spåra narkotika även där detta är väl gömt och svåråtkomligt. Tullens narkotikahundar utbildas vid Statens hundskola, som också lär upp en del av polisens hundar i den mån dessa inte tas om hand av polisens egna hundförare. Det är hundens starka jaktinstinkter och dess otroligt känsliga luktsinne som gör det möjligt att utbilda en narkotikahund. Egentligen skulle vilken hundras som helst kunna tränas till detta ändamål men man brukar nästan alltid använda raserna labrador och schäfer. Hur länge en hund förmår att lukta efter narkotika är i mycket en träningssak. Det brukar röra sig om en halv till en timma. Därefter måste hunden vila, men efter en kort stund kan den arbeta igen. I Sverige finns tjugofem specialtränade narkotikahundar. Dessutom har polisen s k kombihundar, som behärskar hela registret från narkotikaspaning till spårning av föremål eller människor.

Narkotikakommissionen
tillsattes av regeringen 1982 under ordförandeskap av Hans Holmˇr. Kommissionen lämnade sitt slutbetänkande Samordnad narkotikapolitik 1984 (SOU 1984:13). (Se Narkotikapolitik i Sverige.)

Narkotikakonventioner,
de överenskommelser som reglerar den internationella kontrollen av droger och som styr de nationella lagarna om narkotika. (Se FN:s narkotikakonventioner och Narkotikapolitik i Sverige.)

Narkotikalagstiftningen,
se Lagstiftning om narkotika.

Narkotikapolitik,
beteckning för de åtgärder som stater och internationella organ vidtar för att försöka påverka människors användning av narkotika. I den allmänna debatten används termerna liberal eller permissiv narkotikapolitik för att beskriva en tillåtande politik med få restriktioner. Termerna restriktiv eller repressiv narkotikapolitik används för att beteckna motsatsen. Den internationella narkotikapolitiken styrs till stor del av FN:s narkotikakonventioner. Jämfört med andra europeiska länder har Sverige höga straffsatser för narkotikabrott och lägger ned betydande resurser både på förebyggande verksamhet, polisiär bekämpning av narkotikahandeln och behandling av missbrukare. Inom EG är spännvidden i synen på narkotikapolitiken mycket stor. I England lägger sig myndigheter i allmänhet inte i hur läkarna sköter narkomaner, och om någon läkare skriver ut heroin till missbrukare måste han själv rapportera detta till det brittiska socialdepartementet (Home Office). Läkarnas förhållningssätt dikteras av deras egna etiska regler som är väl utvecklade och ett mönster för läkaresocieteter i övriga Europa, således även för Svenska Läkaresällskapet. Sedan många år har enstaka engelska läkare skrivit ut heroin åt något hundratal patienter. I Liverpool finns t ex en försöksverksamhet med legal förskrivning av heroin och kokain till ett hundratal missbrukare. I övriga Storbritannien kan missbrukare i allmänhet inte få ut heroin på recept. I länder som Holland och Danmark har man starkt betonat vikten av en mjuk linje, genom att i praktiken skilja mellan starka (hard) och milda (soft) droger. Man betonar här också missbrukarens rätt till frivillig behandling och vårdinsatser mot narkotikans skadeverkningar (harm reduction).

NARKOTIKAPOLITIK I SVERIGE

En svensk narkotikapolitik i egentlig mening utformades i Sverige först på 1960-talet. Dessförinnan betraktades narkotikamissbruk främst som ett tämligen begränsat medicinskt problem och en ensak mellan läkare och patient. Inte desto mindre vidtog staten åtgärder mot narkotikamissbruket även i äldre tid. I 1864 års strafflag,1876 års förordning angående vård och försäljning av arsenik samt andra giftiga ämnen samt 1906 års giftstadga infördes bestämmelser om droger. I samband med att Sverige anslöt sig till 1912 års Haagkonvention om narkotikakontroll förband sig Sverige också att utfärda en särskild narkotikalagstiftning. 1923 års narkotikakungörelse straffbelade hantering av opium, morfin, heroin och vissa andra opiater samt kokain. I 1930 års narkotikakungörelse fördes kokablad, cannabis och flera opiumderivat in under speciallagstiftningen, liksom brottet olaga innehav. 1933 års narkotikakungörelse införde fängelsestraff vid försvårande omständigheter kring brotten. Här gavs också utrymme för att straffa läkare, veterinärer och tandläkare som överskred sin förskrivningsrätt. (Se vidare Lagstiftning om narkotika.) När amfetaminpreparaten introducerades under slutet av 1930-talet steg försäljningen av dessa mycket snabbt, samtidigt som fall av vanebildning och psykosliknande tillstånd rapporterades. Medicinalstyrelsen gjorde då en undersökning i syfte att fastställa antalet narkomaner i Sverige. Resultatet var att man fann ett 70-tal narkotikamissbrukare i landet.1939 infördes recepttvång för amfetaminpreparat. Efter att detta 1943 följts upp av ett cirkulär från Medicinalstyrelsen, sjönk försäljningen till hälften. 1944 jämställdes amfetaminpreparaten i narkotikalagstiftningen med narkotika. Fram till andra världskrigets slut var dock de flesta missbrukarna av centralstimulantia enstaka personer som fastnat i ett missbruk sedan de använt de populära uppiggande medel och bantningspreparat som innehöll amfetamin. Åren 1946-47 uppstod en för Sverige ny typ av missbruk, som var gängbaserat med viss ideologisk och kulturell överbyggnad. I det litterära sällskapet Metamorfos samlades en blandning av utslagna och intellektuella. Här fanns också några personer med betydande kunskaper i farmakologi och med ett starkt intresse för narkotika. Det var i denna grupp som man övergick från att ta tabletter genom munnen till att lösa upp och injicera dem i blodet. Tidigare hade visserligen enstaka opiatmissbrukare injicerat morfin, men nu spred sig injiceringen av centralstimulantia mycket snabbt från gruppen kring Metamorfos till en större grupp av utslagna och kriminella. Det intravenösa missbruket av centralstimulantia hade 1954 nått en sådan omfattning att det uppmärksammades i den allmänna debatten. Riksdagsmannen Einar Rimmerfors (fp) ställde en enkel fråga till justitieministern, där han ville ha besked om vilka åtgärder som övervägdes för att komma tillrätta med narkotikaproblemet. Svaret blev att Medicinalstyrelsens undersökningar inte tydde på något anmärkningsvärt. Inte heller Stockholmspolisen ansåg att missbruket fått en sådan omfattning att någon allvarlig fara förelåg. Samma år kallade Medicinalstyrelsen till en konferens där även Skolöverstyrelsen och Socialstyrelsen deltog. Man redovisade bl a en undersökning av eleverna på ungdomsvårdsskolorna, där vissa elever skaffat amfetaminpreparat genom att systematiskt uppsöka flera läkare men även genom receptförfalskningar och apoteksinbrott. Medicinalstyrelsen gjorde också en utredning om hur många med diagnosen narkomani som vårdats på landets mentalsjukhus. Man kom fram till att det rörde sig om 146 personer under 1954, men lugnades av uppgiften att det endast i 23 procent av fallen rörde sig om missbruk av centralstimulantia. I merparten av fallen var det fråga om traditionell morfinism bland sjukvårdspersonal. Vid denna tid hade missbrukarna av centralstimulantia endast i liten omfattning kommit i kontakt med sjukvården. 1955 gjorde Stockholms barnavårdsnämnd en undersökning av ungdomar med läkemedelsmissbruk. Man fann 17 personer som betecknades som narkomaner. 1958 reagerade polis och åklagare, då det blev en mycket markant ökning av apoteksinbrotten. Efter ett inbrott på apoteket Storken i Stockholm sommaren 1958, där det stals stora mängder narkotika, beslöt statsåklagaren i Stockholm att en särskild åklagare skulle handlägga samtliga brott som hade samband med narkotika. 1959 fördes amfetaminpreparaten upp på den svenska narkotikaförteckningen. 1960 beslöt riksdagen om en ny varusmugglingslag, där det bland annat blev möjligt att tillämpa häktning vid olovlig införsel av narkotika i Sverige. 1962 kom en ny narkotikaförordning. 1964 inleddes en intensiv diskussion i tidningar, radio och TV. Flera debattörer angrep polisens syn på narkotikafrågan och ansåg att missbrukarna var sjuka och behövde hjälp och vård snarare än straff. Vissa debattörer stödde i stället Medicinalstyrelsens försöksverksamhet med s k legal förskrivning. Sedan slutet på 1950-talet hade flera läkare skrivit ut relativt stora mängder amfetaminpreparat till missbrukare, eftersom de ansåg att det var bättre att dessa fick sina missbruksmedel på läkarrecept än att de tvingades in i kriminalitet. Tanken var att de genom en regelbunden kontakt med läkaren så småningom skulle motiveras att upphöra med sitt missbruk. Denna praxis ansågs ligga inom ramen för läkarnas förskrivningsrätt och prövades i efterhand av Medicinalstyrelsen. I samband med att narkotikaproblemet uppmärksammades alltmer började åklagare väcka åtal i sådana fall där förskrivningen uppenbarligen stred mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Medicinalstyrelsen inledde därför en försöksverksamhet där man lät vissa läkare förskriva relativt stora mängder narkotika till missbrukare. Verksamheten stoppades dock efter några uppmärksammade dödsfall. 1965 bildades Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL. Organisationen betonade att narkotikamissbrukarna i första hand behövde vård, hjälp och solidariskt stöd. Man organiserade öppenvårdsmottagning och länkverksamhet och stod i stark opposition till åklagare och polis. Samma år gjorde TV en rad uppmärksammade reportage om narkotikamissbrukarnas situation. Man avslöjade hur läkemedelsföretag och apotekare från utlandet deltog i handeln med centralstimulantia, och man argumenterade för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. I samband med den nya brottsbalken 1965 sänktes straffmaximum enligt narkotikaförordningen till ett års fängelse. År 1966 fördes LSD upp på den svenska narkotikaförteckningen. De tilltagande missbruksproblemen ledde till att Medicinalstyrelsen 1965 tillsatte en expertgrupp som 1966 omvandlades till den statliga utredningen Narkomanvårdskommittˇn. Under 1967 avlämnade Narkomanvårdskommittˇn två betänkanden, Kartläggning och vård (SOU 1967:25) och Kontrollsystemet (SOU 1967:41). På grundval av dessa beslöt riksdagen 1968 att införa särskilda statsbidrag för att stimulera utbyggnaden av vården för narkotikamissbrukare. Samtidigt införde riksdagen en ny narkotikastrafflag, vilken bl a innehöll en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott till fyra års fängelse. Samma år lade regeringen fram ett tiopunktsprogram för att bekämpa narkotikamissbruket. Det innehöll bl a förstärkning av polis och tull, ökade vårdresurser och ökade anslag för information. Polisen fick också större möjligheter att använda telefonavlyssning vid misstanke om grova narkotikabrott. 1969 markerade riksdagen återigen narkotikaproblemets allvar genom att höja straffmaximum för grova narkotikabrott från fyra till sex års fängelse. Det infördes även en ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård som innebar ett förtydligande av möjligheterna att bereda narkotikamissbrukare vård mot deras vilja. Ett särskilt samarbetsorgan SBN (Samarbetsorganet för bekämpning av narkotikamissbruk) inrättades av regeringen med uppgift att noga följa utvecklingen, samordna myndigheternas insatser och ta initiativ till nya åtgärder. Narkomanvårdskommittˇn lämnade sitt slutbetänkande 1969 (SOU 1969:52-53). Där föreslogs bl a ytterligare utbyggnad av narkomanvården och ökad information. 1972 beslöt riksdagen på regeringens förslag att höja maximistraffet för grovt narkotikabrott och för grov varusmuggling beträffande narkotika till 10 års fängelse. Samma år utvidgades narkotikabegreppet kraftigt, då flertalet lugnande medel och sömnmedel fördes upp på den svenska narkotikaförteckningen. 1973 tillsatte regeringen den s k brottskommissionen med uppgift att minska brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. I sitt betänkande föreslog kommissionen ökade bidrag till vård av narkotikamissbrukare samt bidrag till försöksverksamhet med social jourverksamhet. Kommissionen föreslog också att ett centralt råd skulle bildas för att samordna samhällets insatser mot brott. Riksdagen beslöt därför att inrätta Brottsförebyggande rådet (BRÅ). En av rådets uppgifter blev att i en speciell narkotikagrupp samordna myndigheternas åtgärder på narkotikaområdet, och det tog därmed över SBN:s tidigare uppgifter. Den borgerliga regeringen tillsatte 1977 en särskild ledningsgrupp med uppgift att föreslå ytterligare insatser mot narkotikamissbruket. Samtidigt utsågs en särskild utredare att göra en kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning.1982 infördes lagen om vård av missbrukare (LVM) och lagen om vård av unga (LVU), vilket ökade möjligheterna att gripa in med tvångsåtgärder mot missbrukare. Samma år infördes den nya socialtjänstlagen. 1982 tillsatte den nytillträdda socialdemokratiska regeringen en särskild kommission med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbruket, Narkotikakommissionen. Kommissionen kom med sitt slutbetänkande 1984 (SOU 1984:13). Det resulterade i att regeringen bl a inrättade ett särskilt samordningsorgan, SAMNARK, för narkotikafrågor inom regeringskansliet. Parallellt arbetade också en grupp inom socialdepartementet med att utveckla narkomanvården. Gruppens rapport fick rubriken Offensiv narkomanvård, ett slagord som sedan kommit att prägla Sveriges officiella narkomanvårdspolitik. År 1985 gjorde uppmärksamheten kring spridningen av aids att regeringen gav extra resurser till narkomanvården. Samma år kungjordes ett nordiskt handlingsprogram mot narkotika. Narkotikastrafflagen ändrades 1985 så att också själva konsumtionen av narkotika blev straffbar. Man införde dock en undantagsregel som innebär att om det under vård och behandling uppdagas att någon brukar narkotika, tilllämpas en särskild regel om ansvarsfrihet. År 1989 tillsatte regeringen ännu en aktionsgrupp mot narkotika. De statliga bidragen till missbrukarvården och ungdomsvården höjdes 1990 till ca en miljard kronor per år, vilket bl a motiverades med missbruksutvecklingen. 1988-91 satsades ca 300 miljoner kronor på narkomanvården för att bekämpa spridningen av HIV-smitta bland missbrukarna. De många miljonerna användes bl a till att bygga upp 22 narkomanvårdsbaser i landet och till särskilda bidrag till storstäderna. En särskild grupp bestående av myndigheter och ideella organisationer, den s k Athenagruppen (aktionsgrupp för förebyggande åtgärder mot narkotika) drev också flera större antidrogkampanjer. År 1991 beslöt riksdagen att ratificera, dvs godkänna och därmed ställa sig bakom, FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. Konventionen innehåller bl a bestämmelser om skyldighet för de undertecknande länderna att kriminalisera "tvätt" av inkomster från narkotikabrottslighet, dvs kriminalisera hjälp att dölja eller omsätta vinster från illegal narkotikahandel. Avsikten är att man ska kunna ingripa och beslagta egendom och banktillgångar som uppenbarligen kommer från illegal narkotikahandel. Jämfört med andra europeiska länder för Sverige en restriktiv narkotikapolitik. Påföljderna vid narkotikabrott tillhör de strängaste i lagstiftningen för grova brott i Sverige. Ofta är straffen strängare än för mord. (Se Lagstiftning om narkotika.) Narkomanvården är också jämfört med andra länder väl utbyggd och har relativt stora resurser. Den svenska narkomanvårdspolitiken har präglats av tanken att alla missbrukare skall nås och upphöra med sitt missbruk. Sverige har därför varit restriktivare än andra länder mot undehållsbehandling med lmetadon och direkt negativt gentemot utdelning och försäljning av injektionssprutor (se lSprutbytesprogram). Den vägledande principen har varit att staten skall ge det kompromisslösa och tydliga budskapet att all ickemedicinsk användning av narkotika är oacceptabelt. Sverige har mer långtgående tvångslagar på missbruksområdet än de flesta andra länder. Flertalet västländer har valt en mjukare linje, som utgår ifrån en ideologisk föreställning om varje människas fria val. Utifrån en humanitär grundsyn har man menat att statens ingripanden mot missbrukare bör ske med öppenhet och respekt. Behandlingen har därför utformats så att den bygger på att missbrukarna erbjuds hälso- och sjukvård, fria sprutor och metadon, utan att detta alltid kopplas till direkta krav på att missbruket måste upphöra. Narkomanvårdsdebatten i Sverige har sedan slutet av 1960-talet präglats av motsättningar mellan dem som betonar missbruket som i huvudsak ett symtom på sociala missförhållanden och dem som betonar att narkotikan i sig är ett gift som på alla sätt måste bekämpas och kontrolleras (t ex FMN och RNS). Den senare gruppen hade stora framgångar under 1980-talet, med straffskärpningar, offensiv narkotikapolitik, betoning av fostran snarare än terapi i vården av unga etc. (Se Orsaker till bruk och missbruk av droger.) Under 1990-talet har landstingens och kommunernas försämrade ekonomi lett till nedskärningar av narkomanvårdsbaser och behandlingshem. Debatten om Sveriges integrering i det nya Europa har hos många väckt farhågor om att Sveriges traditionellt restriktiva politik på alkohol- och narkotikaområdet blir svår att upprätthålla. Samtidigt har frågor om individens rättigheter gentemot staten, som tidigare drivits av den politiska vänstern, övertagits av den politiska högern. Enstaka unga moderater och s k nyliberaler inom främst student- och ungdomsförbund anknyter till internationell debatt, ifrågasätter den restriktiva narkotikapolitiken och förordar llegalisering av narkotika. Deras huvudsakliga motivering är att den nuvarande politiken inskränker individens frihet och att kontrollen är dyrbar och ineffektiv.

Narkotikapolisföreningen,
se Svenska Narkotikapolisföreningen.

Narkotisera,
bedöva, berusa med narkotika.

Nasal administrering,
tillförsel genom näsan, exempelvis sniffning av thinner eller snusning av kokain.

Natema,
se Yage.

National Institute on Drug Abuse,
se NIDA.

Nausea,
illamående.

Navane,
varunamn för tiotixen.

Nebb,
slanguttryck för nembutal.

Nebbies,
slanguttryck för barbiturater.

Nederwiet,
hasch odlad i Holland.

Nedsatt leverfunktion,
se Levervärden, Hepatit, Biologiska markörer.

Nedåttjack,
slanguttryck för narkotika med dämpande, aktivitetssänkande eller sövande effekt, t ex opiater och sömnmedel.

Nembutal,
varunamn för pentobarbital, avregistrerat 1980. Det är ett kortverkande barbitursyrepreparat som förr användes för narkos. Preparatet fanns på 1960-talet som sömnmedel och såldes då som pulver inneslutet i kapslar. I missbrukarkretsar kallades Nembutal för Nebb och injicerades för att ge sömn.

Nemish, nemmies,
slanguttryck för barbiturater.

Neppe,
slanguttryck för hasch från Nepal, i allmänhet svart.

Nervceller.
Av hjärnans ca 100 miljarder celler utgör hjärncellerna 10 procent. De kännetecknas av att de har en elektrisk retbarhet och en förmåga att snabbt sprida denna elektriska impuls längs sina långa utskott. Kommunikationen mellan nervceller sker med hjälp av lsignalsubstanser.

Neulactil,
varunamn för periciazin.

Neurokemi,
läran om hjärnans kemiska uppbyggnad och funktion. Neurokemisk forskning bedrivs ofta i samarbete med farmakologisk forskning, och man arbetar då med att analysera drogers koncentration och funktion.

Neurol,
varunamn för valeriana avregistrerat som läkemedel i Sverige.

Neuroleptika,
medel som används för att behandla psykoser. Det mest kända varunamnet är Hibernal. Preparaten är inte vanebildande. (Se Psykofarmaka.)

Neuros,
psykoneuros, emotionell (känslomässig) störning till följd av olösta konflikter och spänningar. Det vanligaste symtomet vid neuros är ångest. (Se även Karaktärsneuros.)

Neurosedyn,
se Thaldiomid.

Neurotransmittorer,
se Signalsubstanser.

NFN,
Nordiska Farmakopˇnämnden, nämnd där ledamöterna diskuterar innehållet i nordiska farmakopˇer.

Nicorette,
varunamn för nikotintuggummi.

NIDA,
National Institute on Drug Abuse, central myndighet i USA för kartläggning och forskning kring narkotikamissbruk.

NIDA-Notes,
tidning utgiven av NIDA. Tidningen ger en översikt över den aktuella amerikanska narkotikasituationen och narkomanvårdsforskningen.

Niemann, Albert,
kemist, kokainets upptäckare. Han arbetade 1859 som laboratorieassistent åt professor Wöhler vid universitet i Göttingen. (Se Novaraexpeditionen.) Niemann var den förste som ur kokablad utvann den verksamma kristalliska substansen som han gav namnet kokain. Han beskrev efter experiment på sig själv kokainets lokalbedövande effekt. Två år efter sin upptäckt avled han hastigt av okänd anledning.

Nikodikodin, nikokodin, norkodein
är alla kodeinderivat, narkotikaklassade enligt förteckning III. De används inte som läkemedel i Sverige.

Nikomorfin,
C29H25N3O5, morfinderivat, smärtstillande medel härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Nikotin,
den giftiga alkaloiden i tobaksplantan, Nicotiana rustica (bondtobak) eller Nicotiana tabacum (Virginiatobak) (Solanaceae). Den kemiska formeln är C10H14N2. Hela tobaksväxten, särskilt bladen, innehåller nikotin. (Se Tobak.) Nikotinet, på latin nicotinum, har fått sitt namn efter den franske diplomaten Jean Nicot (1536-1600) som från Sydamerika införde tobaken till Frankrike. Vid rökning liksom vid snusning absorberas nikotinet snabbt i lungorna eller genom munslemhinnan. Nikotinet är en psykoaktiv drog som binds till specifika receptorer i hjärnan. Noradrenalin, som verkar stimulerande, frisätts vilket gör att välbefinnandet ökar och man känner sig bättre till mods. Nikotinet påverkar också perifera neuron (nervceller) i hjärta, blodkärl, andningsvägar och skelettmuskulatur. Med andra ord stimuleras det sympatiska nervsystemet, puls och blodtryck stiger. Tillvänjningen fungerar farmakologiskt och beteendemässigt på samma sätt som för heroin och kokain. En stor andel av dem som börjar röka blir beroende av nikotinet i tobaken och måste fortsätta att röka för att undvika abstinenssymtom. (Se även Tobak.)

Nikotinamid,
synonym till nikotinsyraamid, en substans i B-vitaminkomplexet. (Se Nikotinsyra.)

Nikotinförgiftning
kan uppkomma genom ett alltför intensivt tobaksbruk eller genom att barn av misstag äter cigaretter eller aska. Förtäring av upp till två centimeter av en normal cigarett är dock ofarligt. Snus innehåller mer finkornig tobak med hög nikotinhalt och kan därför innebära större risk för förgiftning, liksom pipolja.Förgiftningssymtom är blekhet illamående, kräkningar och hastig puls (tachykardi). Behandlingen är att snabbt framkalla kräkning och ge kol (koltabletter eller kolpulver). Eventuellt måste förgiftningen behandlas på sjukhus.

Nikotinsyra
eller niacin, en typ av B-vitamin som används för att behandla bristsjukdomen pellagra. Vitaminet kallas därför också vitamin pp (pellagra preventive) och finns i naturjäst. Nikotinsyran har en kraftigt vidgande effekt på perifera blodkärl och kan användas för att behandla köldskador. Vid avgiftning från alla former av mer avancerat alkohol- eller narkotikamissbruk bör hela B-vitaminkomplexet tillföras, således även nikotinsyra, då patienterna ofta lider av vitaminbrist.

Nikotintuggummi,
tuggummi som innehåller rent nikotin, hjälper mot nikotinabstinens och kan vara ett hjälpmedel för den som vill sluta röka. Varunamn är Nicorette. Nikotintuggummits effekter kommer ganska snabbt, och varje tuggummi ger effekt under ca 30 minuter. De flesta snusare eller rökare, som försöker sluta använda tobak, klarar sig på 5-12 Nicorette 2 milligram per dag. Det är främst starkt nikotinberoende patienter som har nytta av nikotintuggummi under några månader. (Se även Tobak.)

Nimby, nimbies,
slanguttryck för barbiturater.

Nimetazepam
C16H13N3O3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1963 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Nitrazepam,
C15H11N3O3, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Apodorm (tabletter), Mogadon (tabletter), Nitrazepam (tabletter).

Nitrous,
slanguttryck för lustgas.

Njutningsmedel.
Med denna term brukar man avse legala njutningsmedel som alkohol, tobak och kaffe.

NMDA-receptor,
en mottagarmolekyl, s k receptor, i hjärnan som normalt aktiveras av signalsubstansen glutaminsyra. Den har betydelse för bl a inlärning. PCP är en drog som specifikt hämmar denna receptor. NMDA-receptorn är även mycket känslig för alkohol.

NMN,
Norden Mot Narkotika, samarbetsorganisation mellan de nordiska föräldraföreningarna mot narkotika. (Se Föräldraföreningen mot narkotika.)

Noble princess of the waters,
slanguttryck för psilocybin.

Noja,
slanguttryck för paranoia.

Noludar,
varunamn för metyprylon, avregistrerat som läkemedel i Sverige.

Noracymetadyl,
C22H29NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Noradrenalin,
C8H11NO3, signalsubstans som bl a förmedlar stress och vakenhet. Centralstimulerande droger som amfetamin och kokain ökar utsöndringen av noradrenalin.

Nordazepam,
C15H11ClN2O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, huvudmetabolit av diazepam. Nordazepam är narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor,
de nordiska regeringarnas samarbetsorgan för informationsutbyte i narkotikafrågor, bildat 1971. Sedan 1990 är detta en permanent kommittˇ under Nordiska ministerrådet.

Nordiska nämnden för Alkohol- och Drogforskning,
se NAD.

Norˇn, Lars,
(f 1944), författare, dramatiker. I hans tidiga poesi, i debutdiktsamlingen Syrener, snö (1963), Encyklopedi (1966) och Stupor (1968) stegras ett hallucinatoriskt flöde. Skildringen rör sig mellan psykedelisk extas och psykotisk avskärmning, där tidens politiska uppvaknande och engagemang blandas med den psykedeliska kulturens idˇer om själslig befrielse och medvetandeutvidgning. Norˇn tar i efterskriften till Kung mej och andra dikter (1973) starkt avstånd från 1960-talets psykedeliska experiment och säger sig nu vara en helt annan än förr. Hans senare diktning präglas av ett nytt lugn och självintresse. Norˇns dramatik, särskilt de delvis självbiografiska familjeinteriörerna i pjäserna Modet att döda (1980), Natten är dagens mor (1983) och Kaos är granne med Gud (1983), skildrar bl a spelet kring missbruk och psykisk sjukdom. Man kan här spåra en stark påverkan av Eugen O'Neill, om vars liv Norˇn skrivit en pjäs Och ge oss skuggorna.

Noritren,
varunamn för nortriptylin, ett depressionslösande medel.

Norkodein,
C17H19NO3, narkotikaklassat enligt förteckning III. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Norlevorfanol,
C16H21NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Normetadon,
C20H25NO, metadonmetabolit, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

NORML,
National Organisation for Marijuana Law Reform, påtryckarorganisation verksam främst i USA som arbetar för att avkriminalisera och legalisera användning av cannabis.

Normorfin,
C16H17NO3, morfinmetabolit, narkotikaklassat enligt förteckning II.

NORNA,
stiftelse bildad 1987 för att bedriva verksamhet för missbrukare med HIV och aids. Norna drev ett behandlingshem för aidssjuka narkomaner, vilket lades ned 1992.

Norpipanon,
C23H29NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Nortriptylin,
antidepressivt medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Noritren (tabletter) och Sensaval (tabletter).

Nose, nose candy, nose powder,
slanguttryck för kokain.

Novaraexpeditionen,
forskningsresa 1857-1859 till bl a Sydamerika med den österrikiska fregatten Novara under ledning av Carl von Scherzer. Expeditionen förde med sig 15 kg kokablad till professor Wöhler vid universitet i Göttingen. Wöhlers assistent Albert Niemann utvann ur bladen en kristallisk organisk bas som han gav namnet kokain.

Novokain,
lokalbedövningsmedel som har syntetiserats med utgångspunkt från kokainets molekyl.

Nozinan,
varunamn för levomepromazin, ett neuroleptikum. (Se Psykofarmaka.)

Nuggets,
slanguttryck för amfetamin.

Nwapa, Alban,
se Dr Alban.

Nynasare,
slanguttryck för någon som nyligen blivit narkotikamissbrukare.

Nystagmus,
abnorma ögonrörelser.

Nyswander,
Marie amerikansk läkare och fängelsepsykiater, en av dem som utformade underhållsbehandling med metadon för narkotikamissbrukare. Metoden kallas underhållsbehandling ad modum Dole-Nyswander efter henne och hennes make, en annan av metodens upptäckare, biokemisten Vincent Dole. (Se Metadon, metadonbehandling, metadonunderhållsbehandling.)

Nämndemansgården,
behandlingshem i Skåne för alkoholister och drogmissbrukare. (Se Minnesotamodellen.)

Näsbensupplösning.
Vid långvarig sniffning och snusning av kokain kan näsbenets vägg perforeras, då det sker en uppluckring av broskväggen mellan näsborrarna. Talet och sången blir visslande.

[ O ]

O, op,
slanguttryck för opium.

Objektförskjutning
innebär att föremålet, objektet, för en känsla byts ut mot ett annat. I en konflikt kan en "farlig" motståndare bytas ut mot en mindre farlig. (Jämför användningen av s k noaord i stället för "farliga" tabuord, t ex gråben för varg.) Vidare kan rädslan för egna aggressiva eller sexuella impulser överföras till neutrala situationer eller objekt i omgivningen, för att därigenom bindas och kontrolleras. Olika slag av fobier (rädslan för slutna rum, öppna platser, duvor, spindlar etc) kan ofta vara slutstadiet i en sådan process. (Se Försvarsmekanismer.)

Objektrelationer,
psykoanalytisk term för förhållandet (interaktionen) mellan en individ och omvärlden. Enligt den psykoanalytiska utvecklingsläran växer det hos ett barn mellan ett halvt och tre år fram en egen identitet, som barnet förmår skilja från föräldrarnas (separations-individuationsfasen). Barnet utvecklar då ett självständigt förhållande eller förhållningssätt, först till föräldrarna och sedan till andra människor och omvärlden. Det får objektrelationer. Störningar i individuationsfasen skapar jagsvaga personligheter, ofta kallade borderlinepersonligheter, eftersom gränsen till psykos lätt överskrids vid påfrestningar eller vid missbruk av alkohol och narkotika. Den terapeut som behandlar narkotikamissbrukare måste ta stor hänsyn till deras ofta reducerade förmåga till trygga objektrelationer.

Obstipation,
förstoppning, vanligt symtom vid missbruk av opium.

Odling,
här i betydelsen odling av sådana grödor ur vilka man kan utvinna narkotika, t ex opium-, cannabis- och kokaodlingar. Denna odling sker framför allt i vad FN:s narkotikakommission kallar producentländer. (Se under de olika preparatnamnen.) I allmänhet är det miljoner fattiga småbönder som med knapp nöd förmår försörja sig och sin familj på de illegala odlingarna. Vinsten tas om hand av uppköparna, langarna och smugglarna. Eftersom producentländerna ofta också är utvecklingsländer, karakteriseras deras produktion av brist på alternativ. FN:s narkotikafond (UNFDAC, som bildades 1971) har därför sedan många år försökt driva olika projekt med ersättningsodlingar och landsbygdsutveckling, t ex bland opiumodlare i Sydostasien och kokaodlare i Latinamerika. (Se FN:s narkotikaorgan.) Enligt svensk lag är det förbjudet att odla opium och cannabis. Detta förbud efterlevs emellertid inte alltid, och då och då måste polisen bränna ned undangömda haschodlingar i skogen. I Skåne stjäls varje år i augusti opiumkapslar från prydnadsväxten vallmo på kolonilotter. Det går nämligen att göra ett svagt opiumextrakt av dem, som sedan dricks eller injiceras.

Oil,
slanguttryck för hascholja.

Olaglig hantering av droger,
se Gatulangning, Handel med narkotika, Lagstiftning om narkotika, Narkotikapolitik och Narkotikapolitik i Sverige.

Oliguri,
abnormt liten urinproduktion, förekommer vid chock eller överdos av narkotika.

Olja,
slanguttryck för hascholja.

Olust,
vanligt symtom under avgiftning. Störningar i hjärnans lust- olustbalans är vanligt vid missbruk. (Se Belöningscentrum.)

Omnipotent,
allbehärskande, i stånd till allt. Centralstimulerande droger som kokain och amfetamin ger under själva berusningen en förhöjning av självkänslan, som kan stegras till känslor av omnipotens. (Se Psykodynamiska aspekter på drogmissbruk.)

One, (The One),
slanguttryck för hascholja.

One-hit grass,
slanguttryck för DMT.

O'Neill, Eugene,
(1888-1963) amerikansk dramatiker. Hans pjäs Lång dagsfärd mot natt (1957) är en delvis självbiografiskt realistisk skildring av en familjs sönderfall, där moderns morfinberoende är ett viktigt inslag.

Opiater,
preparat som är direkt härledda ur opium, t ex morfin och heroin.

Opiatreceptorer,
hjärnans egna mottagare dels för det kroppsegna endorfinet, dels för morfin tillfört utifrån. (Se Opium, morfinpreparat (opiater)...)

Opio do pobre,
"opium för fattiga", spanskt slanguttryck för hasch eller marijuana.

Opioider,
beteckning för preparat med morfinliknande egenskaper, t ex endorfiner och syntetiska peptidanaloger. (Se Opium, morfinprepatat (opiater)...)

Opipramol,
svagt ångestdämpande och lugnande medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Ensidon (tabletter).

OPIUM, MORFINPREPARAT, OPIATER OCH SYNTETISKA MORFINDERIVAT, OPIOIDER SAMT MISSBRUK AV OPIUM, MORFIN, HEROIN OCH ÖVRIGA MORFINDERIVAT

Råopium är en mjölkaktig vätska (grekiskans opion, mjölksaft, vallmosaft), som odlaren utvinner från opievallmon, papaver somniferum, genom att horisontellt snitta dess frökapsel. Den vita mjölksaft som då sipprar ut stelnar på kapselväggarna till små brungula droppar. Dessa skrapas av och knådas till små bollar, som sveps in i vallmoblad och förs till en lagringsplats. Drogen har använts i tusentals år inom folkmedicinen för att lindra smärta, motverka diarrˇ, dämpa ångest och ge sömn. Opium innehåller ett 20-tal verksamma alkaloider bl a morfin, noskapin, kodein, papaverin och thebaine. Det används huvudsakligen som råvara för framställning av morfin, heroin, kodein och andra opiumalkaloider. Opium är narkotikaklassat enligt förteckning II. Hela den smärtstillande effekten av opium beror på innehållet av morfin (10 procent). Morfin har en central roll inom sjukvården, då det kan ge en effektiv smärtlindring. Nackdelen är att morfin ger toleransökning och beroende vid okontrollerad användning. På grund av risken för toleransökning och missbruk är apotekskontrollen sträng. Heroin, diacetylmorfin, är ett särskilt snabbverkande morfin. Det ger en lustfylld kick, är ännu mer beroendeskapande än morfin och har därför blivit föremål för illegal försäljning och missbruk. Opium, morfin och morfinpreparat (opiater och syntetiska morfinpreparat, s k opioider) är alla narkotikaklassade enligt Allmänna Narkotikakonventionen (Läkemedelsverkets förteckning II, se LVS). Bland de halvsyntetiska och syntetiska morfinpreparaten märks heroin och metadon. Historik. Opiumanvändning finns dokumenterad sedan 5 000 år. Det var känt som läkemedel redan av de gamla egyptierna. Assyriska texter nämner både opiumplantan och medlet opium. Grekiska och romerska författare som Homeros, Virgilius och Ovidius skildrar opiets sömngivande effekter. Kring Kristi födelse beskrevs opium av Discorides i De Materia Medica, som i flera sekel var den ledande läkemedelsläran. I den antika medicinen och in i vår egen tid betraktades opiumpreparat som något av en universalmedicin. Enligt äldre tiders farmakopˇer har det använts som lugnande och smärtstillande medel samt mot diarrˇ, ormbett, astma, hosta, epilepsi, kolik, urinvägsbesvär och huvudvärk. Från Grekland och Mesopotamien spred sig odlingen av opium österut. Det är en vanlig missuppfattning att opiumbruket har asiatiskt ursprung men medlet blev inte känt i Kina förrän på 600-talet e Kr, och i Japan odlades opium först på 1400-talet. Opiumrökning började förekomma i Europa och Asien i början av 1500-talet. Man fann nämligen då att opium, liksom det nyupptäckta njutningsmedlet tobak, kunde rökas i pipa. På 1600-talet kom de första rapporterna om opiumhålor och opiumrökning som socialt problem i främst Kina. Det utbredda opiumproblemet i Kina under de följande århundradena är ett klassiskt exempel på samhällsskador till följd av de europeiska kolonialmakternas hänsynslösa exploatering. Eftersom europˇerna saknade handelsvaror som kunde attrahera kineserna förde deras skepp i stället med sig opium. Det lastades på i Indien och såldes sedan i de kinesiska hamnstäderna i utbyte mot begärliga varor som siden, te och kryddor. När de kinesiska myndigheterna protesterade mot denna omfattande narkotikaförsäljning ledde det till opiumkrigen, som Kina förlorade. Så småningom växte dock opinionen i Europa mot den orättfärdiga opiumhandeln, och den upphörde. Fram till 1800-talet användes huvudsakligen råopium eller opiumtinktur (laudanum). I början av 1800-talet fann kemister att råopium bestod av ett 20-tal olika alkaloider, och de isolerade den viktigaste av dessa, morfin. Efter uppfinningen av injektionssprutan 1856 introducerades en ny och allvarligare form av opiatmissbruk, nämligen injicering av morfin. I början av 1900-talet reglerades opiumhanteringen genom internationella avtal för att begränsa missbruket och samtidigt tillfredsställa sjukvårdens och läkemedelsindustrins behov av opium som råvara till främst morfin och kodein. Läkemedelsföretaget Bayer lanserade 1897 diacetylmorfin (heroin) som ett effektivare och icke-beroendeframkallande morfinersättningsmedel. Heroin har alltsedan dess genom sin kraftigare verkan blivit det dominerande missbruksmedlet. Idag odlas opium för den illegala marknaden främst i Gyllene Triangeln det bergiga gränsområdet mellan Burma, Thailand och Laos och i den Gyllene Halvmånen. De illegala heroinmarknaderna i USA och Västeuropa är beroende av att heroin letar sig dit från odlingarna i Bortre Asien. Dessutom finns en omfattande opiumodling i Mexiko. I det forna Sovjetunionen, OSS, finns också odlingar. Man vet ungefär hur mycket opium som måste odlas för att täcka sjukvårdens behov. Därför har FN satt ett tak för framställningen av opium/morfin. Grovt sett är odlingarna i världen dubbelt så stora som detta behov. Hälften av allt opium som odlas blir alltså till illegalt heroin. Botanik. Opiumvallmon (Papaver somniferum) är en ettårig växt som härstammar från Mindre Asien. Blommorna är ca 12 centimeter i diameter och kan vara antingen vita eller purpurfärgade med blå anstrykning. Plantan kan bli 0,5 -1 meter hög. Efter blomningen utvecklas grågröna fröhus vilka innehåller den vitaktiga mjölksaft som utvinns av odlarna (se ovan). Opiumhalten i olika vallmoarter varierar starkt. Opiuminnehållet i den vallmo som odlas i Europa för att få vallmofrö till franskbröd och olja har mycket lågt opiuminnehåll. Vallmofröna innehåller inga narkotiska ämnen. Kemi. Råopium består till ca 75 viktprocent av kåda, oljor, socker och proteiner, och 25 viktprocent består av ett tjugotal olika alkaloider. Den viktigaste alkaloiden i opium är morfin (C17H19NO3), ett fenantrenderivat. Morfininnehållet i opium är ca 10 procent. Den kemiska formeln för morfin bestämdes år 1902. Heroin eller diacetylmorfin framställs genom acetylering av morfin och har den kemiska formeln C21H23NO5. Farmakologi. Opium och olika morfinpreparat kan tillföras kroppen genom att de äts, dricks, tas via ändtarmen, sniffas, röks eller injiceras. Metoden att röka opium var helt dominerande i missbrukssammanhang från 1500-talet och framåt. Fortfarande förekommer rökning av opium framför allt i Asien. Råopiet röks då i speciella långa vattenkylda pipor. Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var opium löst i alkohol, s k opiumtinktur, en vanlig ingrediens i patentmediciner som apoteken tillhandahöll. Verkningsmekanismerna för opiater är komplicerade och ännu inte helt utforskade. Genom neurobiologisk forskning på molekylär nivå har man under de sista decennierna upptäckt att hjärnan producerar egna morfiner, s k endorfiner och enkefaliner. Dessa ämnen är peptider, alltså kedjor av aminosyror, och ett förstadium till dem, proenkefalinet, finns i riklig mängd i hjärnans belöningssystem. Det finns också särskilda mottagare, opiatreceptorer. Dessa kan påverkas dels av endorfinerna, dels av utifrån tillfört morfin och dess släktingar. Till detta naturens sinnrika transmittorsystem hör också motvikter (inhibitorer) mot endorfin. (Se Signalsubstanser.) Forskarna tror att de egna endorfinerna frigörs främst vid stress, då de sannolikt spelar en roll genom att hjälpa människan att uthärda smärta. När kroppen under lång tid tillförs morfinpreparat, binder sig dessa vid och blockerar endorfinreceptorerna. Belöningssystemet sätts därvid ur spel. Troligen minskar hjärnans egen endorfinproduktion. Man kan också tänka sig att hjärnans transmittorsystem, som strävar efter balans, i detta läge överproducerar motvikter, inhibitorer. Möjligen är det detta som ligger bakom den så påtagliga toleransökningen vid morfinmissbruk. (Se även Beroende av droger.) Morfin är det kraftigast verkande smärtstillande medel som vi har. Morfinet skapar också ett psykiskt välbefinnande, en eufori. Man räknar med att hela den smärtstillande effekten av opium beror på dess morfininnehåll. Alla former av smärta påverkas av morfin, även smärta från mag-/tarmkanalen. Det används akut inom medicinen mot s k stensmärtor - gallkolik, njurstenskolik - och för att hjälpa patienter igenom svårare kirurgiska ingrepp. Endast vid svåra cancersmärtor ges preparaten under längre perioder. Numera används inom sjukvården dels morfin, dels en rad olika syntetiska morfinpreparat (opioider). Medlen kan ordineras i form av tabletter eller injektioner. Standarddosen vid injicering av morfin inom sjukvården brukar vara 10 mg i en engångsdos. Effekten brukar vara störst efter en timme och sitter i under ca fyra timmar. Därefter kommer en abstinens, som når sitt maximum efter 24-28 timmar. Morfinliknande medel (morfinanaloger) som kodein (metylmorfin, C18H21NO3) framställs ur opium och används som hostdämpande medel. Kodeinet har en svag smärtstillande effekt och kan missbrukas. Effekterna av en rad syntetiska morfinderivat (opioider) liknar morfinets, men är svagare. Till dem hör dextropropoxifen, som påminner mycket om kodein och används för avgiftning vid heroinmissbruk. Till opioiderna hör också pentazocin (Fortalgesic), petidin (Petidin), ketobemidon (Ketogan), metadon (Metadon) och buprenorfin (Temgesic). Alla nu nämnda preparat används framför allt inom medicinen och där främst inom anestesiologin (narkos). Alla kan bli föremål för missbruk. Biverkningar av morfin är ganska vanliga och består mest av illamående och kräkningar. Andningen dämpas genom att morfinet direkt påverkar andningscentrum. Morfin kan även framkalla förstoppning (obstipation). Hos en del patienter kan morfinpreparaten frisätta histamin, vilket ofta ger klåda. Det karakteristiska för morfineffekten är att pupillerna blir små (mios). Toleransökning utvecklas snabbt. Morfinantagonister är medel som motverkar morfin. N-allylnormorfin (Nalorfin) och naloxon (N-allylnoroximorfin (C19H21HO4, Narcanti) har uttalade antagonistiska effekter mot morfin. De används för behandling av överdoser av morfin eller heroin. Naloxon, som är standardmedlet, utsöndras snabbt. Dosen måste därför upprepas flera gånger för att motverka den ursprungliga heroindosen. (Se Naloxon.) Heroin (diacetylmorfin) framställs ur opium och är ett särskilt snabbverkande morfin. Bland narkotikamissbrukare i Västeuropa är detta det helt dominerande morfinpreparatet. Dess verkan i kroppen är detsamma som morfinets, men heroinet har en snabbare effekt. Det krävs endast tre mg rent heroin för att åstadkomma samma effekt som 10 mg rent morfin. Heroin är mer fettlösligt än morfin. Det går därför lättare igenom blodhjärnbarriären och når omedelbart receptorerna i det centrala nervsystemet. I kroppen bryts heroinet sedan ned till morfin, som kan påvisas i urinen i upp till tre till fyra dygn efter intaget. Det går inte att genom urinprov avgöra om en person använt morfin eller heroin, eftersom resultatet i urinen blir detsamma. (Se Narkotikaanalyser i urin och blod.) I missbrukarkretsar brukar heroin antingen sniffas, rökas eller injiceras intravenöst (oftast i armvecket) eller intramuskulärt (oftast i stussens eller lårens muskulatur). En viktig egenskap hos alla morfinpreparaten är att de ger toleransökning, dvs den som tar preparaten måste med tiden använda allt större doser för att få samma effekt. Heroin- eller morfinmissbrukare kan komma upp i flera gram dagligen. Detta beror på att det centrala nervsystemet och dess endorfinsystem "vänjer sig" vid tillförseln. (Se Metadon, metadonbehandling, metadonunderhållsbehandling och Beroende av droger.) Ruset. Morfin, heroin och dess många halvsyntetiska och syntetiska släktingar ger ett snabbt insättande rus. Redan sekunderna efter intravenös injicering inträder vanligen ett mycket behagligt rus karakteriserat av dåsighet. Missbrukare beskriver det ofta som om de svävar i ett moln, behagligt omtöcknade. Sjukhuspatienter som t ex efter en operation fått morfinpreparat säger emellertid ofta att de fått koncentrationssvårigheter och blivit illamående. Vid upprepad tillförsel brukar dock lyckokänslorna (euforin) ta över. Det snabbverkande heroinet ger särskilt starka lustkänslor, och många missbrukare beskriver själva injiceringen och den snabba kicken i erotiska termer. På några sekunder ger heroinet flykt undan problem och tristess. Det stillar all smärta och tillåter missbrukarna att vistas i en värld där alla behov är mättade och all ångest försvunnen. Dessa egenskaper hos preparatet medverkar till att människor med lätthet blir beroende av det. Missbruksutveckling. Heroinmissbrukare avbryter antingen sitt missbruk efter en experimentperiod (se lMissbrukarkarriären) eller utvecklar inom loppet av något år ett fysiskt beroende med toleransökning och abstinensbesvär. De blir "hooked" - de har fastnat i ett tvång. Efter en tids missbruk blir euforin mindre uttalad. Missbrukarna fortsätter likväl att injicera heroinet, men nu för att upprätthålla ett stadium av någorlunda välbefinnande och hålla smärtor och ångest borta, helt enkelt för att undvika abstinensen. Under heroinpåverkan är missbrukarna onaturligt lugna och avslappnade. Efter bara några timmar börjar emellertid abstinensbesvären. De blir oroliga och rastlösa, och svetten bryter fram i ansiktet. Heroinmissbrukare kan inte länge tillåta sig att njuta av sin "fix", de måste ut och jaga eher pengar till nästa spruta. Detta innebär att de måste begå brott eller prostituera sig för att få pengar. Missbrukarna svänger hela tiden mellan de båda polerna påverkan - lätt abstinens. Med tiden övergår missbruket till enbart en kamp för att hålla undan abstinensen. Lyckostunderna blir färre och färre. På grund av att heroinet är så kortverkande måste missbrukarna injicera sig tre till fyra gånger per dygn. Toleransökningen gör att doserna per dygn med lätthet kan nå upp till flera gram, och det till en kostnad på den illegala marknaden av minst 1 000 kr per gram. Heroinmissbruket kan i allmänhet endast brytas genom intagning på sjukhus eller i häkte. Heroinmissbrukare som utvecklat beroende får kraftiga abstinensbesvär som varar under 10-20 dygn och liknar influensa. (Se Abstinens och Avgiftning vid narkotikamissbruk.) Kroppsliga skador. Rätt doserat i ren form ger opiater mycket få skadeverkningar. De smärtstillande effekter som eftersträvas inom sjukvården nås i allmänhet vid lägre doser än de som är aktuella i missbrukssammanhang. Det finns exempel på sjukvårdspersonal som varit morfinister i årtionden, men där man vid obduktion inte kunnat fnna några skador som kunnat härledas till morfinet. De stora riskerna för fysiska skador vid opiatmissbruk beror i huvudsak på svårigheten att på den illegala marknaden veta styrkan på de preparat man intar, och att risken för överdos därför alltid är stor. Nästan alla dödsfall på grund av överdos av heroin beror på andningsstillestånd. Heroinet verkar nämligen hämmande på andningscentrum i hjärnan. Andningen blir till en början långsam och ytlig och kan slutligen helt upphöra. En annan viktig riskfaktor är själva injiceringstekniken. Genom täta injektioner med orena sprutor har gulsot, och lHIV/aids spridit sig mycket snabbt bland heroinister. En effekt av en längre tids heroinmissbruk är att många kroppsliga symtom förblir obehandlade. Missbrukare kan undvika att behandla t ex tandvärk, inflammationer och infektioner, eftersom symtomen täcks över av heroinets kraftigt smärtstillande effekter. Ytterligare en fysisk komplikation är förstoppning på grund av att heroinet hämmar tarmens arbete. Illamående och kräkningar är andra vanliga biverkningar. Psykiska skador. Ett långvarigt missbruk av heroin eller andra morfinpreparat medför en splittring av personligheten och en vilsenhet i tillvaron. Både fysiska och psykiska smärtor och besvär förträngs men vid försök till avbrott i missbruket kommer de tillbaka. En vanlig dödsorsak är därför självmord som sammanhänger med de depressioner som är en följd av missbruket. Till detta kommer den personliga dispositionen (ärftlighet). Självmordsmetoden är oftast avsiktlig överdos. (Se även Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk och Självmord.) Sociala skador. Det är i stort sett bara sjukvårdspersonal med tillgång till medicinskåp och mycket förmögna personer (t ex enstaka rockmusiker) som under en längre tid har råd med ett pågående morfin-/heroinmissbruk utan att bli socialt utslagna. För majoriteten av heroinmissbrukarna är den enda möjligheten att få fram de belopp som krävs att prostituera sig eller övergå till kriminell verksamhet som langning, stölder, snatterier, lägenhetsinbrott, bilinbrott etc. (Se Kriminalitet och narkotikamissbruk.) Behandling. Akut löverdos av heroin behandlas med tillförsel av morfinantagonistmedel, där standardmedlet är Naloxon. Detta utsöndras snabbt och måste tillföras upprepade gånger för att motverka den ursprungliga heroindosen. Svårigheterna att bryta ett heroinmissbruk hänger samman med det fysiska beroendet och den plågsamma abstinensen, som kräver behandling. (Se Avgiftning vid narkotikamissbruk.) Det går emellertid att bryta även ett avancerat heroinmissbruk utan någ ra särskilda behandlingsåtgärder. Det klassiska exemplet på detta är att 70 procent av de amerikanska soldater som återvände från Vietnamkriget som heroinister, upphörde med sitt missbruk då de kom hem till USA och detta utan speciella hjälpinsatser. För morfinberoende bland sjukvårdspersonal är prognosen god (70 procent) om de får psykiatrisk hjälp. Däremot är prognosen dyster för gatunarkomaner som injicerar heroin. Överdödligheten är betydande. (Se Dödlighet bland narkotikamissbrukare.) Metadonunderhållsbehandling i tät behandlingsstruktur har dock visat sig kunna förbättra prognosen. Förebyggande åtgärder. Allt sedan början av 1900-talet har stora ansträngningar gjorts för att kontrollera den illegala opiathanteringen. Trots detta finns det enorma mängder opiater att tillgå på den svarta marknaden. I Sverige har man försökt motverka missbruket av opiater genom att ha en strikt kontroll av läkemedelstillverkare, apotek och sjukhus för att undvika läckage och missbruk. Under 1980-talet infördes i Sydsverige en omdiskuterad men hitintills framgångsrik utdelning av rena sprutor och sprutbytesprogram för narkomaner i syfte att förhindra spridningen av HIV/aids bland intravenösa heroinmissbrukare. Metadonbehandling kan hålla kvar de före detta heroinmissbrukarna i en behandlingssituation, så att de inte efterfrågar heroin på den illegala marknaden.

Opiumkrigen,
två handelskrig i mitten av 1800-talet, då England och Frankrike tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och ge handelsprivilegier åt segrarna. Kina hade en mängd varor, bl a silke, te och porslin, som var begärliga för europˇerna, medan Europa inte kunde erbjuda några bytesvaror som intresserade kineserna - förutom silver. För att förbättra handelsläget började engelska köpmän och handelshus att under förra delen av 1800-talet illegalt exportera opium till Kina, som var stängt för västerlänningar. Opiet byttes mot kinesiska varor - vilket ledde till ett utbrett missbruk. Den kinesiska regeringen försökte därför 1839 sätta stopp för opiumhandeln, och mandarinen Lin Tse-hs konfiskerade brittiska lagerbyggnader med 20 000 kistor opium. Kriget bröt ut 1840. Allt motstånd slogs brutalt ned av brittiska styrkor, och kineserna tvingades att signera Nankingtraktaten 1842. Där ålades Kina att betala skadestånd och att avträda ön Hongkong till England, som dessutom fick tillgång till fem kinesiska "fördragshamnar", bl a Kanton och Shanghai. Det andra opiumkriget utbröt 1856, sedan några kinesiska ämbetsmän bordat fartyget Arrow och halat den brittiska flaggan. Fransmännen anslöt sig snabbt, med motiveringen att kineserna dödat en fransk missionär. Kina tvingades på nytt till en förnedrande fredsuppgörelse, som ledde till att opiumimporten legaliserades. Kineserna vägrade dock att underteckna avtalen, och nya strider bröt ut. Västalliansen svarade med att invadera Peking, där det kejserliga sommarpalatset brändes. 1860 tvingades Kina att signera konventionen.

Opiumtinktur,
extrakt av opium. Äldre apoteksnamn är tinctura thebaica. Det användes förr som ingrediens i lugnande mixturer. (Se Valeriana.)

Opiumvallmo,
papaver somniferum, ettårig växt vars grågröna fröhus innehåller opium. (Se Opium, morfinpreparat (opiater)...)

Oral,
som avser eller hör samman med munnen, här i betydelsen genom munnen. Läkemedel tillförs (administreras) oralt eller per os (av latinets os, mun).

Orange mushrooms,
slanguttryck för LSD.

Oranges,
slanguttryck för dexedrintabletter, stimulerande narkotiskt preparat.

Orange sunshine,
slanguttryck för LSD.

Orange vedges,
slanguttryck för LSD.

Orap,
varunamn för pimozid, neuroleptika, inte narkotikaklassat. (Se Psykofarmaka.)

ORSAKER TILL BRUK OCH MISSBRUK AV DROGER

Det finns ingen enhetlig, allmänt accepterad förklaring till att vissa människor börjar använda droger och att en del av dem fortsätter att använda dessa och utvecklar ett beroende. Däremot finns det en mängd olika teorier, ofta kontroversiella, aldrig heltäckande. I den allmänna debatten tenderar deltagarna att renodla ett synsätt eller en teori åt gången. I Sverige har debatten ofta polariserats mellan dem som förespråkat symtomteorin, respektive inlärningsteorin. Enligt symtomteorin är missbruket orsakat av bakomliggande psykologiska och sociala problem. I inlärningsteorin betonas att drogmissbruket i princip har en egen inneboende dynamik, och att åtgärderna i första hand bör inrikta sig på att få bort den illegala narkotikan eller i varje fall minska tillgången. (Se Beroende av droger och Narkotikapolitik i Sverige.) Förklaringar till bruket av droger. För att förstå varför vissa individer hamnar i beroende och missbruk måste man förstå varför människan över huvud taget tillgriper droger. Driften att berusa sig har ibland beskrivits som en mänsklighetens färde drift, lika svår att stoppa som hunger, törst och sexualitet. Denna "berusningsdrift" kan möjligen förknippas med behovet att söka påverka medvetandet, något som tycks vara universellt och medfött. Redan små barn experimenterar i sina lekar med att snurra, gunga, slå kullerbyttor och framför allt att hyperventilera, dvs andas snabbt och djupt intill gränsen för syrebrist och svimning. Det ger dem nya, oväntade sensationer, och de fortsätter med sina lekar trots att dessa ger dem obehagliga biverkningar, svindel och illamående. Även de vuxna ägnar sig åt liknande "lekar". De kan exempelvis gå upp i musik, dansa, delta i religiösa ritualer, meditera, fasta och därigenom uppnå tillstånd som ligger nära en trance. Drogerna har en liknande förmåga att snabbt och ibland kraftigt förändra medvetandet. Nästan alla människor använder droger i någon form för stimulans och avkoppling. Vanligast i den västerländska kulturen är koffein, nikotin och alkohol. Bruket av droger följer ofta ett socialt mönster och sker i vissa bestämda syften. Några av dessa syften skulle kunna vara de som nedan anges - utan rangordning. För att utöva sin religion. Droger är ofia integrerade i utövningen av en religion. Berusningen underlättar eller förstärker den religiösa extasen och gör det lättare att få kontakt med gudarna. Detta fenomen finns inte bara i de religioner där t ex hallucinogener traditionellt använts, som i olika indiankulturer, utan också i andra. (Se Religion och droger.) För att underlätta det sociala umgänget. Såväl alkohol som koffein och nikotin intas ofta på ett rituellt sätt och ingår i sociala mönster. Inramningen av droger stärker gemenskapen, t ex välkomstdrinken och tackskålen, kaffekalaset med sju sorters kakor eller cigarren efter maten. Det anses också tillåtet att någon under lätt berusning bär sig oväntat eller lustigt åt (ett s k parentesbeteende). För att bli accepterad i en gemenskap, att få tillhöra en viss grupp människor som man trivs med. För att revoltera. Särskilt under tonårstiden har många ett starkt behov av att hävda sig själva och opponera. Genom att använda otillåtna droger markerar de att de inte delar det etablerade samhällets, särskilt inte föräldrarnas, värderingar. För att förstärka sinnesintryck, t ex uppleva musik på ett annorlunda och starkare sätt. För attförstärka sexuell njutning och prestation. En lätt berusning kan motverka hämningar och blyghet. Vissa droger stimulerar också initialt den sexuella förmågan och/eller ökar njutningen. För attfå en tydligare identitet. I synnerhet kan en ung människa vara osäker på "vem hon är". Drogbruket kan ge en tydlig identitet, en knarkaridentitet. Andra kan visserligen tycka att detta är något negativt, men missbrukarna själva finner att det är bättre att vara en knarkare än att vara ingenting alls eller "en absolut nolla". För att upptäcka sitt inre. Under hippietiden var upptäcktsresan i det inre en av förevändningarna för att experimentera med meskalin och LSD. Förespråkarna menade att de hallucinogena drogerna kunde vidga medvetandet, att dessa kunde hjälpa dem att utforska sina inre rymder. Man behövde inte längre resa i den yttre geografn för att uppleva nya spännande världar. För att undvika sorg och smärta. Vissa droger, särskilt alkohol och opium och beredningar därav, har i tusentals år använts för att stilla sorg och fysisk smärta. Även om det i vissa fall går att tillgripa t ex hypnos, är dock grunden för all modern smärtlindring - drogerna. Dagens medicin är mera utvecklad och komplicerad än äldre tiders, och behovet av olika smärtstillande medel är därför nästan obegränsat. Avancerad hjärt-kärlkirurgi är t ex otänkbar utan kontinuerlig morfinbehandling av sårsmärtor. (Se även Kokain.) För att ge narkos i samband med en operation. För att ge sömn åt den sömnlöse. Olika förklaringsmodeller när det gäller missbruk. Ett allmänt bruk medför alltid risk för uppkomst av missbruk. Orsakerna till detta är många. Det kan röra sig om individuell sårbarhet och känslighet. Det kan också ha sin grund i de stora sociala och politiska förändringar som ägt rum under de senaste femtio åren. Det finns en uppsjö av förklaringsmodeller, allt från genetiska, biologiska, medicinska-psykiatriska, socialmedicinska, psykologiska, sociologiska, marknadsekonomiska, jordbruksekonomiska och politiska samt religiöst orienterade förklaringsmodeller. Översiktligt redovisas här endast några av de modeller som används för att belysa orsakerna till missbruk. Bakom många av teorierna fnns ett visst faktaunderlag. Detta underlag har dock ofta kombinerats med lösliga hypoteser på ett sådant sätt att det inte är helt lätt att urskilja vad som är det ena eller det andra. Genetiska förklaringsmodeller: Genom omfattande adoptions- och tvillingstudier har forskare funnit att genetiska faktorer kan ha betydelse för uppkomsten av alkoholism. Har man en förälder som är alkoholist löper man en viss förhöjd risk att själv bli alkoholist eller drogberoende, även om man växer upp i en helt annan och "nykter" miljö. Men omvänt - har man biologiska föräldrar med en nykter livsstil, löper man något mindre risk att bli alkoholist även om man växer upp hos alkoholiserade fosterföräldrar. Motsvarande studier som försöker förklara varför vissa individer blir narkomaner finns inte. Det har dock kunnat påvisas att det bland nära släktingar till narkotikamissbrukare finns en statistiskt säkerställd högre frekvens av affektiva störningar (depressioner, manier) än vad som förekommer normalt i befolkningen. Biologiska och medicinska psykiatriska förklaringsmodeller: Underskottsteorin. Enligt denna skulle missbrukaren ha en medfödd eller förvärvad brist på vissa ämnen, exempelvis sådana som reglerar det normala flödet av signalsubstanser i hjärnan, och skulle försöka kompensera detta genom tillförsel av narkotika. Så skulle exempelvis en brist på naturliga endorfiner i hjärnan kunna vara orsaken till att heroinister blir så starkt beroende av just heroin. Kemiska minnesteorin eller präglingsteorin. Redan i samband med förlossningen tillförs individen olika droger (lustgas och liknande) som förknippas med lust och olust. När samma person senare i livet exponeras för liknande eller besläktade droger skulle präglingen göra att han lättare går in i ett missbruk. Driftsteorin. Droger orsakar kortslutning i människans normala lust-olustsystem. Endast den starkare, på kemisk väg framkallade lusten kan då ge tillfredsställelse. Därigenom uppstår en artificiellt framkallad drift, starkare än sexualdriften. Efter en tid får missbruket sin egen inneboende dynamik. Självmedicineringsteorin. Här rör det sig om mer än en teori. Det finns nämligen i många fall rent medicinska förklaringar till ett missbruk. Inom psykiatrin talar man om ett symtomatiskt missbruk, dvs ett missbruk som utgör symtom på en underliggande sjukdom. En tonåring kan t ex söka bota sin depression med hjälp av stimulantia. Schizofrena som upplever en stor tomhet och apati kan tillgripa droger. Den som har kroniska svåra smärtor kan börja att till övermått använda smärtlindrande narkotiska preparat osv. Socialmedicinskt orienterade förklaringsmodeller: Enligt epidemiteorin sprids missbruk genom en form av psykosocial kontaktsmitta. I tonåren, när debuten ofta sker, utövar kamraterna ett starkt tryck på varandra genom mönsterbildning, övertalning och mobbning. Den som inte vill pröva narkotika kanske straffas med misstroende och uteslutning ur kamratgruppen. Om man prövar hasch eller inte beror i de flesta fall på var man råkar bo och vilket gäng man tillhör under sina tonår. Varje ny missbrukare lärs upp av en redan etablerad. Det är, menar anhängare av denna teori, lämpligt att studera narkotikafenomen efter den klassiska modellen för spridning av smittosamma sjukdomar. Det finns en regelbundenhet i epidemins förlopp, fördubblingstider osv. Motåtgärderna bör därför utformas efter de epidemiologiska principerna: isolera smittbärarna, om så behövs med tvång, och undervisa befolkningen. (Se Nils Bejerot.) Psykologiskt orienterade förklaringsmodeller: Inlärningspsykologiska teorier. Inlärningspedagogiska studier visar att det är lätt att skaffa sig skadliga vanor just i tonåren. Drog föder drog. Haschrökarna rekryteras oftast bland dem som i mycket unga år har börjat röka tobak och dricka alkohol. Drogens positiva effekter i inledningsskedet ger en positiv förstärkning, vilket underlättar inlärandet av nya vanor. Abstinensens fasor ger i sin tur en negativ förstärkning av narkotikabehovet genom att missbrukaren drivs att återigen ta till drogen för att "tillfriskna". Pedagogiska och inlärningspsykologiska förklaringsmodeller ligger teoretiskt nära driftsteorin. Tonårsutvecklingsteorier. Missbruksproblemen uppstår oftast under tonåren. Droganvändningen kan vara ett normalt uttryck både för en lust att pröva det förbjudna och för godartade protestyttringar eller en sund strävan eher att separera från familjen. Det kan emellertid också vara ett sätt att meddela föräldrar och andra vuxna att allt inte står rätt till. Forskare som gått till- baka i förhistorien hos en grupp vuxna etablerade narkomaner har funnit att 50 procent av dessa redan före tioårsåldern led av barnneurotiska symtom, ängslan, depressioner och anpassningsproblem. Familjära och individualpsykologiska teorier. Forskningen har i flera studier visat att av samtliga injektionsnarkomaner har 33 procent nära släktingar med missbruk av alkohol eller psykofarmaka.18 procent har psykiska sjukdomar i familjen. Ofta är strukturen i missbrukarnas familjer av en speciell karaktär. Missbrukaren kan t ex vara det svarta fåret - åskledaren för all aggressivitet i familjen - eller också kan de olika familjemedlemmarna runt missbrukaren vara låsta av skuldkänslor och förnekelser. Emellanåt har det utvecklats ett så kvävande mönster i den egna familjen, att missbrukaren inte förmår bryta sig loss vare sig ur familjen eller ur missbruket. Det händer att föräldrar har fastnat i sina överbeskyddande eller fördömande positioner. (Se lPsykodynamiska aspekter på drogmissbruk.) Personlighetsteorier. Dessa teorier spelar en stor roll när det gäller att försöka förklara uppkomsten av missbruk, inte minst för att kunna erbjuda terapi. Bland de främsta personlighetsmässiga orsakerna nämnes tidiga narcissistiska störningar. (Se Personlighetsstörningar vid narkotikamissbruk.) Sociologiskt orienterade förklaringsmodeller: Urbaniseringsteorin. Koncentrationen av befolkningen till storstäder ökar sedan flera decennier. Därigenom ökar även påfrestningarna på familjerna, och banden till de normgivande inom den äldre generationen brister lätt. Barnen träffar visserligen under sin uppväxt många vuxna, men dessa har ofta olika uppfostringsideal, eftersom omhändertagandet av barn blivit allt mer specialiserat. Det har dessutom blivit svårare för barnen att överblicka det komplicerade samhället och att bygga upp en stark identitet med goda normer. När de kommer upp i tonåren möts de av en kommersialiserad tonårskultur som väcker förhoppningar om en gyllene framtid. I verkligheten väntar kanske arbetslöshet och tristess. Det är i denna situation som drogerna kommer in i bilden. Så har alltså utvecklingen ersatt den gamla bygemenskapens trygghet med gängbrottsligheten och narkotikamissbruket i storstädernas förortsområden. Utstötningsteorin. Flera forskare har försökt beskriva missbruket som en form av avvikande beteende. Den mest kände är amerikanen Howard S Becker. Centrala begrepp i hans förklaringsmodell är normbrott, stämpling (stigmatisering), avvikarkarriär och narkomanidentitet eller kriminell identitet. Enligt Becker blir man inte missbrukare för att man har vissa egenskaper, utan för att omgivningen stämplar en som missbrukare. Awikarrollen underhålls och förstärks alltså genom samverkan mellan individen och omgivningen. Ungdomskulturen och drogerna. Sedan 1960-talet har klyftan mellan barndom och vuxenvärld vidgats, och en hårt kommersialiserad särskild ungdomskultur har växt fram. Mediaindustrin har skickligt utnyttjat tonåringarnas behov av att tillhöra en grupp. Olika livsstilar saluförs, där klädmoden, musik och droger är integrerade. Ungdomarnas ursprungligen naturligt rebelliska livsyttringar har snabbt kommersialiserats och fått en vidare spridning, t ex genom musikformer som beat, hippie, reggae, punk, rap och rave. Tidningar, filmbolag, radio- och TV-företag samt musikindustri har därigenom - av ren aningslöshet, hårda kommersiella intressen eller kall cynismblivit de främsta förmedlarna av olika drogideologier. Oskyddade tonåringar, mottagliga för intryck, har vant sig vid att passivt konsumera budskapet i filmer och musik. De har därför lättare fallit offer för erbjudanden att skaffa sig även en kemisk lycka. Medikaliseringsteorin. Under 1900-talet har sjukvården övertagit stora delar av kyrkans roll (enligt Ivan Illich). De flesta människor hamnar någon gång i livet i krisartade situationer, och det finns då en risk att de tror att sjukvården kan hjälpa i alla lägen, att alla problem kan medicineras bort. Detta bidrar till att de kanske fastnar i ett beroende av läkemedel. Förevändningsteorin. Kampen mot narkotika är ett sätt för vissa maktgrupperingar att kontrollera människor med sådana åsikter och livsinställningar som makthavarna ogillar. Att narkotikamissbruket i slutet på 1960-talet definierades som ett stort samhällsproblem skulle enligt detta synsätt främst ha varit en förevändning för att komma åt den politiska radikalismen, pacifsmen, kvinnorörelsen och vissa minoritetsorganisationer. Teorin om "den godefenden". Två av Nordens ledande professorer i sociologi, Nils Christie och Kettil Bruun, gav 1985 ut debattboken Den gode fienden. Deras socialpolitiska teori, som är besläktad med förevändningsteorin, gick ut på att narkotikaproblemet i huvudsak hade uppfunnits eller i varje fall vidmakthölls av konservativa politiska krafter. Detta skulle ha gjorts för att avleda människornas uppmärksamhet från de egentliga problemen i samhället som exempelvis arbetslöshet, utslagning och maktlöshet. Det är en teori som i varje fall påminner om Karl Marx åsikt att sociala och andra reformer bara är det borgerligt-kapitalistiska samhällets försök att slå "blå dunster" i arbetarnas ögon, för att dessa inte skall se sin egen eländiga belägenhet. Enligt Christie och Bruun är narkotikan samhällets ideala fiende. Just därför att de flesta samhällsmedborgare själva inte berörs av problemet, kan de alla lätt enas i avsky för och fördömandet av narkotika. Kampen mot narkotika har blivit något som enar och legitimerar en förstärkning av kontrollapparaten, dvs polis, tull, socialvård och behandlingsinstitutioner. En ny klass av narkotikatjänstemän har därigenom uppstått: poliser, socialvårdare, narkomanvårdare. Dessa är för sin försörjning beroende av narkotikafrågan, och de fortsätter därför i allians med politikerna att ge en starkt vinklad och överdriven bild av problemet. Narkotika är dessutom ett spännande ämne för massmedierna, som gärna låter sig manipuleras och levererar sensationella reportage om narkotikans härjningar, vilka i sin tur leder till nya rop på fler poliser och mera kontroll osv. Marknadsekonomiska förklaringsmodeller: Teorin om tillgång och efterfrågan. Den främsta orsaken till drogmissbrukets snabba tillväxt och utbredning över jordklotet är att drogerna är varor med stark efterfrågan. Medborgarna i den industrialiserade delen av världen är beredda att betala höga priser för dem. Så länge efterfrågan är stor kommer det att finnas starka ekonomiska motiv för människor att odla, tillverka och sälja narkotika. Lagstiftning och polisiära insatser mot narkotikan medverkar till att priserna på den illegala marknaden är höga. I vissa av producentländerna växer det fram en svart eller grå ekonomi som omöjliggör en sund ekonomisk utveckling. En ekonom, Milton Friedman, har därför lanserat idˇn att droghandeln borde regleras, beskattas och integreras i den vanliga ekonomin ungefär som alkohol- och tobakshanteringen. Jordbruksekonomiskaförklaringsmodeller: Jordbruket i många fattiga länder har kollapsat på grund av primitiva metoder och brist på modern teknik. I stället har industrivärldens överskott sålts till utvecklingsländerna för dumpade priser. Därtill kommer att på världsmarknaden har priset sänkts på de fattiga ländernas jordbruksprodukter, som spannmål, kaffe och te. Detta har resulterat i att miljontals bönder och jordbruksarbetare blivit utan arbete och inkomster. Odlingen av växter för narkotikaframställning framstår för många av bönderna i dessa länder som den enda relativt säkra och trygga inkomstkällan. Dessa odlingar blir därigenom en viktig motor i narkotikahandeln. Politiska förklaringsmodeller: Kolonialiseringsteorin. Grundorsaken till narkotikamissbruket är att industriländerna brutit ned de sociala och politiska kontrollsystemen i utvecklingsländerna. I dessa länder har den lokala användningen av droger som förekommmer i naturen förbjudits och ersatts av alkohol, psykofarmaka och narkotika i ännu starkare beredningar än de traditionella. Nord-sydteorin. Narkotikahandeln är en spegelbild av den orättvisa världsordningen, där de rika industriländerna (nord) ekonomiskt förtrycker utvecklingsländerna (syd). I dessa senare är odlingen, försäljningen och smugglingen av narkotika den fattiges väg till en bättre ekonomi. Endast genom en ny ekonomisk världsordning kan grunden för narkotikahanteringen förändras. Militärpolitiska teorier. Gerillarörelser skaffar sig ofta kapital till sin verksamhet genom narkotikahandel. Detta gäller t ex Sendero Luminoso-gerillan i Peru, vilken gjort stora förtjänster på kokainhandeln. I Afghanistan har Mujahedin handlat med cannabis och heroin, och i Burma har gerillarörelser sålt opium. För att uppnå politiska och militära mål har i vissa fall västliga underrättelsetjänstemän och militärer gett stöd åt korrumperade militärer och politiker som handlat med droger. För allmänheten dolda militärpolitiska förhållanden spelar också narkotikahandlaren i händerna.

O'Shaughnessy, William Brooke,
irländsk läkare. Han tjänstgjorde på 1840-talet som professor i kemi vid Medical College of Calcutta och var dessutom kirurg vid det engelska Ostindiska Kompaniet. I Calcutta blev O'Shaughnessy intresserad av den folkliga användningen av cannabis och började experimentera på hästar, getter, kor och apor. När han fann att biverkningarna var få, övergick han till människor. Han upptäckte då att cannabispreparaten var till hjälp vid reumatism. Han fortsatte sina försök och rapporterade att cannabis även lindrade smärtor och andra symtom vid kolera, stelkramp och epilepsi. Därför tog han med sig ett större parti cannabisprodukter vid ett besök i England 1842. O'Shaughnessy överlämnade varorna till apotekaren Peter Squire som blandade ut dem till en patentmedicin som han kallade Squires extrakt. Detta blev snabbt populärt och såldes i stor skala. Det ansågs främst påskynda värkarbetet vid förlossning, men i likhet med andra patentmediciner påstods det även hjälpa mot bl a aptitlöshet, sömnsvårigheter, migrän, huvudvärk, smärtor, ofrivilliga ryckningar, hosta och menssmärtor. Dessutom skulle det kunna användas vid behandling av morfinister och alkoholister.

Osmond, Humphrey,
amerikansk läkare och en av de mest entusiastiska förespråkarna för LSD:s användning i psykiatrisk behandling på 1950-talet. Han myntade uttrycket psykedelisk för att karakterisera hallucinogena droger som LSD och meskalin, vilka "berikar medvetandet och utvidgar synfälten". Han beskrev dessa drogers effekter på följande sätt: "De ger upplevelser som ökar möjligheterna att undersöka de områden som är mest intressanta för psykiatrin och de ger människor i alla åldrar upplevelser som de anser värdefullare än någonting annat".

Ownsley,
slanguttryck för LSD.

Oxazepam,
C15H17ClN2O2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1963, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Varunamn i Sverige är Alopam (tabletter), Oxazepam Bota (tabletter), Serepax (tabletter), Sobril (tabletter).

Oxazolam,
C18H17ClN2O2, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, patenterat 1969, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Oximorfon,
C17H19NO4, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Oxykodon,
C18H21NO4, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.

[ P ]

P,
slanguttryck för preludintabletter.

Pacinol,
varunamn för flufenazin, inte narkotikaklassat, milt lugnande preparat som kan ha god effekt vid återtrippar och "nojor" (paranoida föreställningar). Pacinol prolongation har förlängd effekt, det kan räcka med en tablett dagligen.

Pack,
slanguttryck för 1) hasch, ursprungligen för hasch odlad i Pakistan, 2) för heroin från Pakistan.

Pakier,
slanguttryck för heroinpreparat från Pakistan.

Pakistanare,
1) Slanguttryck för pipa eller haschcigarett med pakistanskt hasch. Haschkakorna har svart yta med ofta grönaktig kärna. De s k rökbitarna är dock svarta. 2) Morfintabletter tillverkade i Pakistan.

Panama,
slanguttryck för marijuana.

Panama red,
slanguttryck för rödaktig marijuana från Panama.

Panatella,
namn på hasch eller marijuana.

Pandemi,
av grekiskans pan, allt och demos, folk, en allomfattande farsot, världsomfattande epidemi. Drogmissbruk som omfattar praktiskt taget hela världen beskrivs ibland som pandemier.

Pane, Ramon,
spansk missionär, sannolikt den förste europˇ som mer utförligt kommenterat kokabusken och dess användning på 1490-talet.

Panik,
våldsam skräck, av grekiskans panikos, hörande till Pan - herdeguden - som kunde åstadkomma plötslig, hemlighetsfull skräck.

Panikreaktion,
ångestreaktion, "snedtändning". Ordet betecknar här en några timmar lång ångestreaktion under haschrus. Majoriteten av haschrökare erfar någon gång panikreaktioner då den haschpåverkade kan få för sig att hjärtat skall stanna i kroppen, att han skall dö eller att han är hotad eller förföljd. Haschrökare är vana vid tillståndet och brukar kunna hjälpa varandra genom småprat och lugnande försäkringar. Det är snabbt övergående, och i allmänhet brukar de som fått denna ångestreaktion inte söka psykiatrisk hjälp. Forskare har kunnat observera panikreaktioner även hos psykiskt stabila försökspersoner som experimentellt i laboratoriemiljö fått äta THC-tabletter. (Tetrahydrocannabinol är den mest aktiva av cannabinoiderna i hasch). Dessa försök visar att det är själva drogen som utlöser reaktionerna, inte förhållanden hos missbrukaren eller i dennes omgivning. Det är troligt att även andra hallucinogena preparat kan utlösa ångestreaktioner av liknande natur, även om detta inte är lika väl beskrivet i litteraturen. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.) Pannband, slanguttryck för svår huvudvärk, exempelvis efter injicering av förorenad narkotika.

Pantagruelion,
cannabis, använd som beteckning av bl a Rabelais.

Pantare,
slanguttryck för narkoman.

Panångest,
fritt flytande ångest som har en mer intensiv och samtidigt diffus karaktär än den neurotiska. Panångest är ett symtom som förekommmer vid psykiska störningar som schizofreni och borderlinetillstånd. Vid dessa sjukdomstillstånd kan den ångestdrabbade inte på vanligt sätt "filtrera" bland mängderna av inkommande sinnesimpulser så att de banala inte ges för stor vikt. Oförmågan att särskilja sinnesintrycken skapar stress och diffus ångest. (Se även Ångest.)

Papaver somniferum,
av latinets somnifer, sömnbringande. Det är det botaniska namnet på den vallmoart som opium utvinns ur.

Papaverin,
ett kramplösande medel (spasmolyticum) som ger avslappningseffekter på den glatta muskulaturen i t ex blåsa och tarm. Kemiskt är papaverin en alkaloid som utvinns ur opium men som inte har narkotiska egenskaper.

Paper acid,
slanguttryck för LSD.

Paracetamol,
vanligt febernedsättande och värkstillande medel som inte är vanebildande och inte narkotikaklassat. Varunamn är Alvedon och Curadon. Paracetamol bör inte användas i högre dos eller kontinuerligt, eftersom det då kan skada levern.

Paradise,
slanguttryck för kokain.

Paragraf 12-hem,
särskilda ungdomshem som drivs av landsting eller kommun, eller på deras uppdrag, och som efter beslut i socialnämnd "tar emot enskilda för vård, behandling, omvårdnad eller tillsyn i förening med boende". Ungdomshemmen ersätter tidigare ungdomvårdsskolor och motsvarar i flera avseenden dessa. De olika paragraf 12-hemmen (Hasselakollektiven, före detta ungdomsvårdsskolor och nyare typer av fostrarkollektiv) tar hand om ungdomar under 21 år, ofta under åratal. I regel är gästerna tvångsomhändertagna enligt Lagen om vård av unga (LVU). Hemmen har fått sitt namn efter socialtjänstlagen (SoL), som i sin tolfte paragraf stadgar under vilka förhållanden de skall användas. Socialnämnden skall, enligt denna paragraf, "sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt, får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa kräver det, vård och fostran utanför det egna hemmet." Det är regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Socialstyrelsen, som beslutar vilka hem som skall betraktas som paragraf 12-hem. Vård med stöd av LVU kan komma ifråga i två huvudfall. Det ena är när det finns påtagliga risker för att den unges hälsa eller utveckling skadas, de s k miljöfallen. Detta kan t ex gälla narkomanernas egna barn. Det andra fallet är att den unge själv utsätter sig för risker genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende, de s k beteendefallen. För att LVU skall tillämpas krävs inte att föräldrarna lämnat formellt samtycke. Det är endast i beteendefallen som det kan bli aktuellt med tvångsplacering på paragraf 12-hem. Tvångsvård av narkomaner under 21 års ålder kommer oftast till stånd på initiativ av socialtjänsten, andra myndigheter eller föräldrarna. Det åligger socialnämnden att en gång i halvåret överväga om den intagne fortfarande behöver vården på paragraf 12-hemmet. Vidare åligger det nämnderna att överväga och besluta om umgängesrätten mellan den unge och dennes föräldrar eller andra släktingar. (Se även Familjehem och Tvångsvård.)

Paragraf 34-placering.
En narkotikamissbrukare som avtjänar fängelsestraff kan enligt paragraf 34 i kriminalvårdens behandlingslag få byta ut en del av fängelsevistelsen mot placering i behandlingshem eller i familjevård, i syfte att underlätta rehabiliteringen. Det är kriminalvårdens tjänstemän som beslutar om tillstånd till paragraf 34-vistelse utanför kriminalvårdsanstalt. I utredningen inför ett sådant beslut deltar också socialtjänsten i hemorten, som får bära ett betalningsansvar. Skulle klienten missköta sig eller avbryta sin rehabilitering återförs han till fängelset. (Se även Kriminalvård och narkotikamissbruk.)

Parametoxiamfetamin,
(PMA) (1-(4-metoxifenyl)-2-metyletylamin) centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Medlet förekommer inte på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.

Paranoia,
paranoiska och paranoida syndrom, paranoida psykoser, av grekiskans paranoia, förryckthet, vansinne. Den som har paranoia lider av orimliga och okorrigerbara vanföreställningar t ex om att vara utsatt för systematisk förföljelse eller förgiftningsförsök. Människor som har svårt för att acceptera verkligheten som den är och har en benägenhet att känna sig kränkta, motarbetade och sårade, har lättare än andra för att insjukna i paranoia. Paranoiska symtom är vanliga i samband med missbruk, framför allt av amfetamin, kokain och cannabis. Ofta finns det samtidigt både psykogena och toxiska orsaker till förföljelseidˇerna. Missbrukare med paranoiska symtom kan ha i och för sig begripliga och delvis verklighetsrelaterade vanföreställningar. De kan uppleva sig ständigt jagade av polisbilar, efterlysta i TV eller förföljda av andra narkomaner. Detta är idˇer som sprungit fram ur deras kaotiska och utsatta situation i den kriminella subkulturen och alltså inte helt utan verklighetsanknytning. Missbrukarna kan ofta ha en viss sjukdomsinsikt och glimtvis förstå att deras vanföreställningar beror på egen "noja". Deras symtom är mera flyktiga och övergående än vid de schizofrena tillstånden (se nedan). Svartsjukeparanoia kan emellanåt utlösas av drogmissbruk, särskilt av kokain och amfetamin, hos individer som är disponerade för det och i sin personlighet har en spänning mellan självhävdelse och självosäkerhet. Svartsjuka och aggressivitet mot den man älskar tycks också följa med användning av dopingpreparat. Ecstacy har beskrivits utlösa svartsjukeparanoia. Hänsyftningsparanoia består i att den paranoida - det rör sig oftast om en kvinna - tycker att både kända och okända personer i omgivningen uppträder på ett menande sätt, gör miner, talar bakom ryggen och t ex vänder sig om och tittar efter henne på gatan. Det är självosäkra, ängsliga människor som drabbas av denna form av paranoia. Nästan alltid finns en s k nyckelupplevelse bakom psykosen. Missbrukare upplever mycket ofta, särskilt under abstinensen, hänsyftningsidˇer men av mer diffus och tillfällig natur än vid den ovannämnda "klassiska" sjukdomsbilden. Paranoid schizofreni är sjukdomstillstånd med förföljelseidˇer som är bisarra, och som det för utanförstående är mycket svårt att förstå eller leva sig in i. De kan uttryckas i ett språk där banala företeelser laddas med ett symboliskt innehåll. Patienten ser sammanhang som inga andra ser och har ingen sjukdomsinsikt. Avancerat missbruk av amfetamin eller kokain kan resultera i mycket svåra psykoser som till förvillelse liknar paranoid schizofreni. Behandlingen av paranoida syndrom är psykiatrisk. Samtalsbehandling understöds då av en kortare tids medicinering med lämpliga neuroleptika. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)

Paraphernalia,
egentligen personliga tillhörigheter, här drogtillbehör som exempelvis hasch- och opiumpipor, särskilda cigarettpapper för cannabiscigaretter, utblandningsmedel, odlingsanvisningar, kokböcker, specialvågar, testutrustning, förpackningsmaterial etc. Särskilt i USA har det uppstått en omfattande handel med olika drogtillbehör, och i vissa delstater har man försökt förbjuda detta. Drogtillbehör säljs där i s k headshops som i allmänhet är små tobaksaffärer, i tillfälliga stånd vid t ex konserter och musikfestivaler eller via postorderföretag. (Se även High Times.)

Paraquat,
giftigt bekämpningsmedel, som en tid användes av USA för att genom besprutning från flyg skada sydamerikanska cannabis- och kokaodlingar. Besprutningen ledde till en debatt om det etiskt försvarbara i att förgifta marijuana så att missbrukare kan skadas.

Parasympatiska nervsystemet,
den del av det autonoma nervsystemet som verkar parallellt med det sympatiska nervsystemet och liksom detta inte står under viljans kontroll. Det parasympatiska nervsystemets effekter är helt motsatta det sympatiska nervsystemets och begränsas till det enskilda organet. Det sänker t ex hastigheten i hjärtats rytm, ökar mag-tarmkanalens aktivitet, drar samman urinblåsa, tarm, pupiller etc. Det parasympatiska nervsystemet dominerar vid vila, det sympatiska vid stress. (Se även Sympatikas och Sympatikusstorm.)

Parent's Resource Institute för Drug Education,
se PRIDE.

Parestesi,
av grekiskans para, bredvid och aisthesis, känsel. Ordet betecknar känselförnimmelse i huden utan yttre orsak. Parestesier är ett vanligt symtom efter missbruk av kokain. Det känns ungefär som när en tandläkarbedövning släpper. Parestesier som inte går över kan hos kroniska missbrukare vara tecken på t ex järnbrist eller vitaminbrist.

Parica,
se Epena.

Parkinsons sjukdom,
en organisk nervsjukdom med muskulär stelhet och skakningar, som uppträder hos äldre personer. Sjukdomen nämns i detta sammanhang därför att den (sällsynt) debuterat hos unga missbrukare i USA som experimenterat med "felaktigt" designade droger.

Passionsblomma,
passiflora incarnata, har inom folkmedicinen använts mot sömnlöshet. Växten luktar som cannabisplantan, och när växtdelarna torkas och röks med tobak ger den ett svagt rus som påminner om cannabisruset. Den verksamma substansen är harmin och några närbesläktade alkaloider. Eftersom dessa alkaloider är MAO-hämmare (dvs hämmar enzymet monoaminooxidas, MAO, som finns naturligt i kroppen) kan samtidigt bruk av medlet och alkohol eller vissa livsmedel påverka nedbrytningen så att giftiga substanser uppkommer. Svår huvudvärk och kräkningar som kräver sjukhusvård kan bli resultatet.

Pastilles Mariani,
Patˇ Mariani, patentmedicin i tablettform från slutet av 1800-talet. Tabletterna innehöll extrakt av kokablad. (Se Patentmediciner och Vin Mariani.)

Pat,
slanguttryck för marijuana.

Patentmediciner,
patenterade äldre typer av läkemedelsberedningar som bestod av socker- eller sirapslösningar, smaksatta med örter och kryddor. Den verksamma ingrediensen kunde förr vara alkohol, cannabis, morfin eller kokain. Olika kemister eller apotekare hade komponerat medicinerna och tagit patent på blandningarna. De såldes via apotek eller postorder. Vid sidan av läkemedelsindustrin växte det under 1800-talet fram en hel flora av sådana patentmediciner. De hade fantasifulla namn, och flaskorna med de läkande extrakten bar eleganta etiketter. De utlovade bot mot alla upptänkliga sjukdomar och svaghetstillstånd. Patentmedicinerna hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet, men ända fram till 1930 kunde man på svenska apotek köpa t ex Cannabis-Maltos, ett preparat som såldes som hälsodryck till frukost. Squires extrakt, som innehöll cannabis, ansågs bl a påskynda värkarbetet vid förlossningar. En annan sådan medicin var Vin Mariani, en blandning av bordeauxvin och kokabladsextrakt. Den var i slutet av 1800-talet en hälsodryck spridd i hela Europa och USA. Den kunde besegra "sjukdomar och skröpligheter och även sedeslösa vanor". Coca-Cola var ursprungligen en patentmedicin och kopierat efter Vin Mariani. Den lanserades 1886 som en intellektuell dryck och en nykterhetsdryck, garanterat utan alkohol.

Patient-FASS,
se FASS.

Patologiskt rus,
se Rus.

Patti,
slanguttryck för hasch eller marijuana.

PCP,
(fencyklidin, fenylcyldohexylpiperidin) C17H25N, ett hallucinogent preparat som syntetiserades i slutet av 1950-talet för att användas som narkosmedel inom veterinärmedicinen. Det ansågs för giftigt för människor. PCP, som är en kemiskt enkel substans och lätt att framställa illegalt, lanserades under 1970-talet som en hallucinogen drog i USA. Den såldes billigt under en rad smeknamn: angel dust, dust, crystal, cyclones, elephant eller horse tranquilizer, killer weed, superweed, mist, monkey dust, PeaCe Pill, surfer och scuffle. PCP sniffades, injicerades eller röktes. Det såldes antingen i ampuller i vätskeform eller som puder. Detta pudrades på tobak, persilja eller marijuana som formades till cigaretter. I början av 1980-talet var PCP en mycket utbredd drog i de fattiga gettona i USA:s storstäder, men det var svårt för myndigheterna att få grepp om epidemins storlek. Missbrukarna visste ofta inte själva att de råkat röka PCP. PCP-förgiftningarna kunde till förvillelse likna schizofrena psykoser (se Schizofreni) och undgick till att börja med upptäckt även inom akutsjukvården. PCP visade sig ligga bakom en del märkliga drunkningsolyckor, där offren uppenbarligen hade tappat all kontroll över sina rörelser och inte kunnat sätta sig i säkerhet. Mot slutet av 1980-talet minskade epidemin sakta i omfattning och avlöstes av crackepidemin (se Crack och Kokain). I Sverige förekom PCP-missbruk blott sporadiskt i början av 1980-talet. Här kallades preparatet ängladamm. Ett fall av PCP-psykos rapporterades i Läkartidningen. PCP påverkar dopaminsystemen i hjärnan och är även i små doser ett kraftigt nervgift. Det bryts ned snabbt, halveringstiden är två timmar. PCP-ruset karakteriseras av manisk sinnesstämning, försämrad koordinationsförmåga, stelhet i kroppen och krampanfall. Den berusade stirrar stelt framför sig (blank stare appearance) och känner ingen smärta. Eftersom den muskulära kontrollen helt försvinner, kan den berusade sjunka ihop och bli liggande utan att kunna resa sig. Ofta får denne också psykotiska symtom: förändringar i kroppsupplevelsen, tankestörningar och förföljelseidˇer som kan resultera i bisarra beteenden, våldsbrott och självmordsförsök.

PeaCe Pill,
slanguttryck för PCP.

Peaches,
slanguttryck för dexedrintabletter.

Peanuts,
slanguttryck för barbiturater.

Pearls,
slanguttryck för amylnitrat.

Pearly gates,
slanguttryck för LSD och frön av Blomman för dagen.

Pearlywhites,
slanguttryck för morning-glory seeds.

Pemberton, John Styth,
apotekaren som uppfann "nykterhetsdrycken" Coca-Cola i slutet av 1800-talet. (Se Patentmediciner och Coca-Cola.)

Pemolin,
C9H8N2O2, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Pen-ts'ao kang mu,
den stora farmakopˇn, utgiven 1578 fKr i 52 volymer av den kinesiske botanisten Li Shih-chen. Farmakopˇn beskriver användning och framställning av drygt 1 000 droger, bl a opium och cannabis samt destillation av vin.

Pentazocin,
C11H27NO, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1952 av Sterling, narkotikaklassat enligt förteckning III. Varunamn i Sverige är Fortalgesic (injektionsvätska, tabletter, suppositorier).

Pentobarbitalnatrium,
C11H17N2NaO3, och Pentobarbital, C11H18N2O3 är lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassade enligt förteckning IV. Liksom andra barbirurater används de inte som läkemedel i Sverige.

3-Pentyl-6,6,9-trimetyl-6a,7,10,
l0a-tetrahydro-6H-dibenso [b,d] pyranol-(1), (tetrahydrocannabinoler) preparat med psykoaktiva egenskaper som har utvunnits ur cannabis, narkotikaklassade enligt förteckning I.

Pep, pep-pills,
slanguttryck för amfetamin i pulver- och tablettform.

Per,
slanguttryck för perkloretylen. (Se Sniffning.)

Perception,
iakttagelse, förnimmelse, varseblivning.

Perceptionsförändringar,
perceptionsstörningar, psykologiska och psykiatriska termer för att beskriva störningar i varseblivningen av omvärlden - ett vanligt fenomen vid missbruk av hallucinogena droger.

Percodan,
varunamn på narkotiskt smärtstillande preparat som innehåller oxicodon, tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Andra varunamn är Oxikon eller Oxycon. De finns inte i FASS men i utländska farmakopˇer.

Perfenazin,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Trilafon.

Periciazin,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Neulactil.

Perinatal,
(av grekiskans peri, omkring och latinets natus, född) adjektiv som avser eller hör samman med tiden närmast före, under och efter förlossningen.

Perinatal sjuklighet/dödlighet,
sjuklighet och dödlighet i samband med förlossning. Riskerna för komplikationer av denna typ är förhöjda vid narkotikamissbruk hos den gravida. (Se Graviditet och missbruk.)

Perkloretylen,
se Trikloretylen och Sniffning.

Perks,
slanguttryck för percodan.

Pernod, Henri houis,
se Absint.

Peroral,
per os, som sker genom munnen (av latinets per, genom och os, mun), i detta sammanhang om tillförsel av droger genom munnen i form av tabletter (perlingualt) eller pulver löst i vatten.

Peroralt missbruk,
missbruk, där drogen intas genom munnen.

Persedon,
varunamn för pyrityldion, avregistrerat som läkemedel i Sverige.

Persilja,
petroselinum sativum. Persiljans frön innehåller en flyktig olja som består av bl a apiol och myristicin, även kallad persiljekamfer. Apiol användes förr i olika kärleksdrycker. Även i modern tid har det använts som medel för att framkalla abort. Höga doser av persiljefrön eller deras olja kan ge hallucinationer men också epilepsiliknande kramper och allvarliga skador på njurar och lever. Detta gäller intag av koncentrerad olja ur växten. De mängder som används vid normal kryddning i matlagningssammanhang ligger dock mycket långt ifrån de doser som ger hallucinogena effekter eller skador på inre organ.

PERSONLIGHETSSTÖRNINGAR VID NARKOTIKAMISSBRUK

Narkotikamissbrukare har ofta personlighetsstörningar, men det är osäkert hur dessa har uppkommit. De kan ju ha grundlagts redan under barnaåren. För detta talar studier som visar att psykiska problem är vanliga i missbrukarnas familjer och att 50 procent av dem redan som barn varit tvungna att söka hjälp för neurotiska symtom. ti andra sidan vet man att många års missbruk skadar personligheten och medför splittring och regression (dvs återvändande till tidigare stadier i personlighetsutvecklingen). Under 1950- och 60-talen försökte man fånga in missbrukarnas personlighet med beskrivande (deskriptiva) metoder. Man talade t ex om att de hade en "inadekvat eller infantil personlighet" och fäste sig också vid deras stora benägenhet att reagera med ångest och depressioner. Isidor Chein och hans medarbetare konstaterade 1964 i den klassiska boken The Road to Heroin att 25 procent av de manliga heroinisterna i deras studie var gränspsykotiska (se Borderline) och att ytterligare 55 procent hade narcissistiska störningar. Numera ifrågasätts visserligen Cheins siffror, men han tycks ändå ha fångat något väsentligt i heroinmissbrukarens personlighet då han beskriver denne som en vek, ängslig och modersbunden ung man som "under en fasad av skämt, ironi och styrka" lyckas dölja sin dåliga självkänsla och sin svaghet. Då olika personlighetsfaktorer hos missbrukarna skall beskrivas i dag, används en hel flora av psykologiska testmetoder och frågeinventorier. Det mest använda, MMPI, omfattar 550 frågor som rör personligheten. Dessutom bedrivs psykiatrisk diagnostik med hjälp av det internationellt använda klassifikationssystemet DSM-III. Stora grupper av framför allt opiatmissbrukare har undersökts i kliniska studier både i USA (B J Rounsaville, T R Kosten och H D Kleber) och i Sverige (Z Cesarec, M Fridell). I stort sett råder det överensstämmelse mellan de vetenskapliga fynden i olika länder. Man har t ex kunnat visa att narkotikamissbrukare i allmänhet inte är hjärnskadade. Undantaget är om de råkat ut för olycksfall eller överdoser med långvarig medvetslöshet efteråt. Forskarna har inte heller kunnat finna att särskilda personlighetstyper skulle föredra den ena eller andra drogen, t ex heroin framför amfetamin. Personlighetsförändringar finns i ungefär lika stor utsträckning hos kvinnor och män. Missbrukare lider inte av schizofreni i större utsträckning än den övriga befolkningen, dvs i 1,5 procent av fallen. I fråga om intelligensnivå har det visat sig att narkotikamissbrukare praktiskt taget alltid är normalbegåvade eller mer än normalbegåvade. Det som skiljer missbrukare som behandlas inom narkomanvården från andra undersökta grupper av patienter - t ex psykiskt störda eller alkoholister - är att narkomanerna ofta har antisociala personlighetsdrag och ofta samtidigt känslomässiga (affektiva) störningar. Det är dock något osäkert hur vanliga dessa personlighetsstörningar är. Klassifikationssystemet DSM-III har mycket vida kriterier och skiljer t ex inte mellan primära antisociala personlighetsdrag (t ex om man började snatta som barn) och sekundära (om man stjäl för att man är abstinent och måste ha pengar till heroin). Med utgångspunkt från dessa vida kriterier bedömer amerikanska forskare som B J Rounsaville att 54 procent av opiatmissbrukarna har antisociala personlighetsdrag. Siffran blir emellertid en annan om man tillämpar ett annat diagnostiskt instrument, RDC (Research Diagnostic Criteria) och skiljer bort den sekundära kriminaliteten. Då sjunker procenttalet för de antisociala personlighetsdragen till 28. Enligt vissa undersökningar har 4 procent av fallen gränspsykotiska tillstånd (borderlinetillstånd), i andra undersökningar 12 procent. Cirka 30 procent har benägenhet för depressioner och ångesttillstånd, s k affektiva syndrom. Undersökningar med projektiva psykologiska testtekniker (associativa metoder, t ex Rorschach) har kunnat komplettera de större studierna med alla deras procentsiffror och visat att narkomaner ofta har barnsliga drag (t ex orala fixeringar), dålig impulskontroll och diffus eller svag psykosexuell identitet. Vidare blir de ofta överdrivet beroende av andra människor och använder sig av "primitiva" försvarsoperationer (se Försvarsmekanismer) i samspelet med andra - t ex förnekande och splittring (dissociation). De har vidare en konstant hög ångestnivå. Personlighetsstörda narkotikamissbrukare kan vara intensivt utagerande gentemot vårdare och anhöriga och ha en rad skifiande kroppsliga symtom, av vilka många är ett uttryck för deras oro och ängslan. Sammanfattningsvis finns hos uppemot hälften av de narkotikamissbrukare som söker sjukvård eller narkomanvård en rad personlighetsstörningar, som kanske funnits redan i barndomen men förvärrats under ett ofta mångårigt missbruk. Missbrukare av narkotika är framför allt ångestbenägna, labila och barnsliga i sina reaktioner. En stor svårighet vid behandlingen av deras narkomani är att minst en f_ärdedel har antisociala personlighetsdrag och därför svårt för att över huvud taget anpassa sig i en behandlingssituation. (Se i övrigt Psykodynamiska aspekter på drogmissbruk och Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)

Persson, Carl,
(f 1919) statssekreterare 1958-64, rikspolischef 1964-78, ordförande i Svenska Carnegieinstitutet. Han företrädde under sin tid som rikspolischef en hårdare linje i narkotikafrågan, i motsats till bl a Socialstyrelsens dåvarande generaldirektör Bror Rexed och justitieministern under samma tid, Lennart Geijer. Persson var även ordförande i Läkemedelsindustriföreningen LIF. I sin memoarbok Utan omsvep (1989) skildrar han bl a sin kamp mot narkotikan.

Pertofrin,
varunamn för desipramin, ett medel mot depression.

Peter,
slanguttryck för barbiturater (kloralhydrat).

Petidin,
C15H21NO2, smärtstillande medel som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Petidin (injektionsvätska). Preparatet har stor användning på sjukhus och då i synnerhet i samband med bedövning och smärtlindring vid kirurgiska ingrepp.

Petidinintermediat A,
(4-fenyl-1-metylpiperidinkarbonitril-(4)) derivat av petidin, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Petidinintermediat B,
(etyl-(4-fenyl-piperidinkarboxylat-(4))) derivat av petidin, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Petidinintermediat C,
(4-fenyl-1-metylpiperidinkarboxylsyra-(4)) derivat av petidin, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Peyote, peyotl,
Peyote anhalonium lewinsii, växtdelar av en kktus som växer i norra Mexico och som innehåller flera verksamma alkaloider, bl a det starkt hallucinogena meskalin. Om man skalar bort växtens yttersta lager faller innanmätet sönder i små skivor vilka ser ut som knappar och kallas meskalinknappar (mescalin buttons). Peyote har en besk smak. Den ger ofta ett kraftigt illamående med huvudvärk under några timmar före hallucinationsstadiet, vilket kan utvecklas till ett psykosliknande tillstånd. Franciskanermunken Bernardino de Sahag¯n (1529-1590), som följde med de spanska kolonisatörerna, beskrev peyotebruket bland indianerna: "Det finns en växt som heter peyotl. Den växer i de nordligaste delarna av landet. Den som äter eller dricker därav ser löjeväckande eller skrämmande syner. Ruset varar i två till tre dagar och försvinner sedan. Växten är ett njutningsmedel bland chichimekaindianerna. Den stimulerar dem och ger dem stridsmod, den gör att de varken känner fruktan, hunger eller törst. De tror att den skyddar mot all fara. Påsar av peyotl hängs runt ynglingarnas halsar som amuletter. Den som äter peyotl får förmågan att se in i framtiden, han kan förutsäga var fienden ska angripa påföljande dag, han kan förutsäga vädret och utpeka tjuvar!" På 1890-talet fick peyotebruket relativt stor spridning i indianreservaten i USA och Kanada. Peyote har i National American Church, en kristen sekt i Oklahoma, integrerats i nattvardsceremonin där Kristi lekamen symboliseras av meskalinknappar och nattvardsvinet av peyoteextrakt. Under alkoholförbudet i USA fick peyote omfattande spridning som ersättning för alkohol. På 1960-talet "återupptäcktes" peyote under hippievågen.

Phennies, phenos,
slanguttryck för fenobarbital.

Phoenix House,
privat amerikansk vårdorganisation som driver behandlingshem av typen terapeutiska samhällen och öppenvårdsmottagningar, där före detta missbrukare spelar en viktig roll i arbetet. (Se Synanon, Day Top.) Namnet vill ge hopp. Missbrukarna skall likt Fågel Fenix resa sig ur askan (misären).

Pig tranquilizer,
slanguttryck för PCP.

Piminodin,
C23H30N2O2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Pimodan,
det hotell i Paris i vilket le Club des Haschichins höll sina sammankomster.

Pimozid,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Orap (tabletter).

Pinazepam,
C18H13ClN2O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Ping lang,
slanguttryck för betelnötter.

Pink and green amps,
slanguttryck för amfetamin.

Pink Jesus,
slanguttryck för äggformad, färgsprakande och stor LSD-tablett.

Pink ladies, pinks,
slanguttryck för barbiturater.

Pipa,
slanguttryck för pipa med hasch.

Pipradol,
C18H21NO, centralstimulerande medel, patenterat 1953, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Piptadenia peregrina,
se Cohoba.

Piridolan,
varunamn för piritramid.

Piritramid,
C27H34N4O, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1961 av janssen, narkotikaklassat enligt förteckning II. Varunamn i Sverige är Piridolan (injektionsvätska).

Pitigrilli, Serge,
pseudonym för den italienske journalisten och författaren Dino Segre (1893-1975). Han utgav 1921 boken Cocaina, som blev föremål för ett kultartat intresse under den "andra kokainvågen" på 1920-talet. Ett av de projekt som Rainer Werner Fassbinder arbetade med vid sin död 1982 var filmatiseringen av denna roman.

Placebo,
ett uttryck på latin som betyder "jag skall behaga", benämning på preparat av läkemedelstyp, t ex i tablettform, utan verksamma beståndsdelar. Dessa medel, s k blindtabletter, används bl a vid läkemedelsprövningar för att hålla suggestionseffekten under kontroll.

Placeboeffekt,
effekten av att tro sig inta ett medel med verkan, men som egentligen är verkningslöst, ett s k blindpreparat. Det har visat sig att muntorrhet, förstoppning och huvudvärk, ofta förekommande biverkningar av läkemedel, också är vanliga bland dem som tar placebopreparat. Om en grupp patienter som får aktiva läkemedel har tät kontakt med den grupp som får placebo (t ex vårdas på samma avdelning), "smittar" klagomålen över biverkningar från den första gruppen till den andra. En liknande effekt kan åstadkommas av alltför intensiva utfrågningar av patienterna - de kan leda till överrapportering av biverkningar. Det är alltså inte helt enkelt att utprova läkemedel, något som lett till att det numera finns standardiserade rutiner för hur dessa prövningar och tex utfrågningarna av patienterna skall gå till. Dessa rutiner syftar till att göra resultaten från olika studier jämförbara.

Plants,
slanguttryck för meskalin.

Plastfolie,
vanligt förpackningsmaterial i narkotikasammanhang, bl a därför att det skyddar mot fukt.

Plastikkirurgi,
rekonstruktiv kirurgi. Vid intensivt kokainmissbruk där kokainet dras in i näsan kan själva näsväggen luckras upp, så att ett plastikkirurgiskt ingrepp krävs för att återställa den. Detta var relativt vanligt på 1980-talet. Sedan de intensivaste missbrukarna numera ofta övergått till att röka kokain i form av crack, har denna komplikation blivit mer sällsynt.

Plastmänniskor,
begrepp inom 1960- och 1970-talets hippie- och flower power-rörelse, där de dresserade, anpassade plastmänniskorna sattes i motsats till de befriade "blomsterbarnen".

Plattan,
slanguttryck för den stora del av Sergels torg i Stockholms city som ligger under gatunivån. Sedan 1960-talet är Plattan - som också kallas "Snedtorget" - centralpunkt för gatulangning och häleri samt mötesplats för narkotikamissbrukare.

Pockettidningen R,
socialpolitisk debattidskrift som började utges 1970 av de s k R-förbunden RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare), RMH (Riksförbundet för mental hälsa, senare namnändrat till Riksförbundet för social och mental hälsa), RFMT (Riksförbundet för miljöterapi) och KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering). Tidningen har gett ut många starkt kontroversiella nummer om narkotika- och läkemedelsmissbruk.

Pod,
slanguttryck för marijuana.

Poe, Edgar Allan,
(1809-1849) amerikansk poet, kritiker och novellist. Han gifte sig 24 år gammal med en 13-årig kusin. Efter hennes död ökade hans psykiska besvär och han hängav sig åt ett omåttligt missbruk av brännvin och opium. Ett par år senare gjorde gifterna slut på honom. Under ett valmöte i Philadelphia blev han redlöst berusad och påträffades utplundrad, varefter han dog under ett anfall av delirium tremens. I sina prosanoveller förenade Poe skräckromantiska spökeffekter med en vetenskapligt noggrann realism. Poes skarpsinniga historier är upphovet till den moderna dektektivromanen. I vilken utsträckning hans våldsamma drogmissbruk påverkade hans litterära skapande har litteraturhistorikerna förgäves försökt klarlägga. Den som i Europa upptäckte Poe och först översatte honom var den franske poeten Charles Baudelaire.

Poison,
här slanguttryck för heroin.

Polackpiller,
slanguttryck för tabletter av bensodiazepintyp som sedan 1992 sålts illegalt i Skåne. Som namnet anger härstammar de från Polen.

Polisen.
Rikspolisstyrelsen är central myndighet för polisväsendet. Dessutom finns 24 länsstyrelser med regionalt verksamhetsansvar och I I e lokala polismyndigheter. Narkotikabekämpning på central nivå bedrivs av polisbyrå II inom Rikspolisstyrelsen, bl a när det gäller spaning mot och utredning av grov, rikstäckande eller internationellt anknuten narkotikabrottslighet. Inom den regionala verksamheten fnns 23 narkotikaenheter med eget ansvar, vilka bedriver spaning och utredning i narkotikaärenden. Dessa narkotikaenheter förser också de lokala polismyndigheterna i länen med information om narkotikabrottsligheten. Spaning och utredning av narkotikabrott ingår även i den ordinarie polisverksamheten. Kvarters- och områdespoliser har under 1990-talet fått ökat ansvar då det gäller att komma tillrätta med narkotikabrott och narkotikarelaterad brottslighet. Vissa polismyndigheter har dessutom särskilda störnings- eller gatulangningsgrupper som är inriktade på att bekämpa gatuhandeln med narkotika. Under 1990 arbetade ca 500 poliser med narkotikabrott. Dessutom fanns det 219 kvarterspoliser och ca 100 polismän i störnings- eller gatulangningsgrupper. (Se Gatulangning och Gatulangningsgrupper.)

Polyfarmaci,
av grekiskans polys, mången, mycken och pharmacia, läkemedelskonst, giftblandningskonst. Begreppet innebär samtidig användning av onödigt många olika läkemedel. Narkotikamissbrukare försöker ofta "tända av" själva och tar då alla typer av läkemedel de kan komma över. Detta kallas polyfarmaci.

Pompidou-gruppen,
samarbetsgrupp inom EG för narkotikafrågor. Gruppen har fått sitt namn efter den franske presidenten Georges Pompidou.

Poppers,
slanguttryck för amylnitrat.

Porter, Cole,
(1893-1964), amerikansk kompositör. I Broadwayuppsättningen av musikalen Anything Goes (1936) fanns en ofta citerad och tidstypisk anspelning på kokain i den kända schlagern I get a kick out of You: "I get no kick from cocaine I'm sure that if I got even a sniff it would bore me terrifically too Because I get a kick out of you." Den första textraden har i många senare inspelningar ersatts av den mindre uppseendeväckande "Some like the perfumes from Spain".

Pot,
slanguttryck i Japan och USA för marijuana.

Potentiera,
förstärka, i detta sammanhang en farmakologisk term för att förstärka effekten av ett preparat genom tillförsel av ett annat.

Pot-Head,
slanguttryck för cannabismissbrukare.

Ppm,
parts per million, förkortning för miljondel, används exempelvis om halten lösningsmedel i luft.

Prazepam,
C19H17ClN2O, ångestdämpande och lugnande preparat som tillhör gruppen bensodiazepiner, narkotikaklassat enligt förteckning IV. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Predelirium,
abstinenssymtom efter alkoholmissbruk. Predelirium karakteriseras av growågiga skakningar, främst i händerna (tremor), hjärtklappning, svettningar och ängslan. I sex procent av fallen uppträder epileptiska anfall. Predelirium kan gå över i abstinenshallucinos eller delirium tremens. (Se även Abstinens och Alkohol.)

Prell,
slanguttryck för preludin.

Preludin,
varunamn för det centralstimulerande medlet fenmetrazin, tillverkat av läkemedelsföretaget Boeringer. Preludin blev indraget som läkemedel i Sverige 1965, men det smugglades under 1960-talet i stora kvantiteter till Sverige från apotek främst i Spanien. Det var ett vanligt preparat i amfetaminepidemins första skede.

PREVENTION, FÖREBYGGANDE VERKSAMHET

Prevention på narkotikaområdet har hög prioritet både nationellt och internationellt. Att förhindra att en människa hamnar i missbruk är bättre än att ingripa först när hon redan väl har fastnat i det. Den första preventiva åtgärden är att hindra tillgången, dvs se till att missbruksmedel över huvud taget inte når fram till tänkbara missbrukare. Detta sker genom olika kontrollåtgärder, t ex att kemiska preparat som behövs för att framställa narkotika förbjuds, att odling av narkotika bekämpas, och genom läkemedelskontroll, receptbeläggning, straff mot narkotikasmuggling och langning, polisens och tullens arbete etc. Även om det är en självklar strävan att minimera tillgången till narkotika, är det inte realistiskt att tro att det helt går att eliminera all narkotika. Det förekommer dessutom ett visst "läckage" från läkemedelsindustri, apotek, sjukvård och på grund av slentrian eller bristande moral hos de läkare som har getts rätten att förskriva beroendeframkallande medel. Teoretiskt sett skulle man kanske kunna utrota kokablad, opievallmo, hampväxter, kaktusar och flugsvampar från jordens yta, men kemikunniga droghandlare skulle då snabbt marknadsföra syntetiskt framställda medel med identisk eller likartad verkan. Preventionen går också ut på att minska efterfrågan på droger. Den indelas traditionellt i primär-, sekundär- och tertiärprevention. Med primärprevention försöker man förhindra att någon börjar missbruka droger, genom att som nämnts försvåra tillgången, men också genom att lägga upp undervisnings- och informationskampanjer etc. Sekundärprevention innebär att man så tidigt som möjligt identifierar dem som befinner sig i riskzonen för allvarligt missbruk och därefter genom gängbearbetning, individualterapi, undervisning och information försöker hindra att de utvecklar - och sprider ett allvarligt missbruk. Begreppet tertiärprevention används synonymt med behandling. Avsikten är att etablerade missbrukare skall bli drogfria och förhindras att sprida missbruket vidare. Ett nytt begrepp som sedan slutet av 1980-talet fått ökad användning i Västeuropa och USA i diskussionen om preventiva åtgärder är harm reduction. Man hävdar att eftersom drogbruket ändå inte helt kan elimineras är det viktigt att åtminstone göra dess konsekvenser så små som möjligt. Frågan har blivit mer aktuell genom aidsepidemins snabba spridning bland intravenösa missbrukare. I de flesta länder har man därför introducerat utdelning av rena sprutor, lsprutbytesprogram och utbyggda lmetadonprogram. Vissa kritiker ser här en konflikt mellan olika preventiva mål. Gör man missbrukartillvaron drägligare ökar man kanske samtidigt risken för att nya människor börjar missbruka. De studier som gjorts på området visar dock att ett humanitärt och väl strukturerat omhändertagande av missbrukarna inte gör att fler börjar med missbruk. (Se även Legalisering.) En helt säker utvärdering av drogförebyggande åtgärder är mycket svår att göra. Det är omöjligt att skilja effekterna av allmänna informationskampanjer från andra samverkande eller motverkande faktorer. Undervisning och träning i rollspel, som utgår från att människan hela tiden befinner sig i valsituationer, ger dock en god och långvarig effekt. Trots att forskningen är begränsad tyder allt på att korrekt sakinformation ger bättre förebyggande effekter än en skrämselpropaganda, som ibland t o m kan få rakt motsatta effekter än de avsedda.

PRIDE,
Parents' Resource Institute for Drug Education, amerikansk moderorganisation för tusentals föräldraföreningar mot narkotika. Den utvecklades under 1980-talet till en världsomspännande samarbetsorganisation för föräldraföreningar mot droger. Huvudkontoret finns i Atlanta, Georgia, USA.

Primärprevention,
se Prevention, förebyggande verksamhet.

Prodromal,
prodromalsymtom, förebud eller första tecken på annalkande sjukdom.

Profylax,
av grekiskans profylaksis, försiktighet, egentligen vaktskepp. Profylax är förebyggande åtgärder. (Se Prevention, förebyggande verksamhet.)

Prognos av förloppet vid drogmissbruk.
Det spontana förloppet vid drogmissbruk beskrivs i amerikanska studier från 1960- och 70-talen. Enligt dessa studier är det mellan 20 och 40 procent av missbrukarna som av sig själva lyckas nå fram till långvarig drogfrihet. En tidig debut i drogmissbruk medför ofta en sämre prognos. Den sämsta prognosen och högsta dödligheten har de manliga heroinister som börjat missbruka i de tidiga tonåren, och som därför stannat i sin mognad och aldrig når fram till en vuxenroll. De flesta studier av långtidsförloppet handlar om missbrukare som fått vård. För att prognosen skall kunna bedömas rätt, måste hänsyn tas både till typen av vårdinsats och till den fas i missbrukarkarriären som missbrukaren befinner sig i. Flera studier visar att 80 procent av alla som någon gång experimenterat med illegala droger ganska snart övergivit vanan, sedan de tillfredsställt sin nyfikenhet eller skrämts av sina reaktioner på drogerna. Många av dem som fortsätter att av och till använda narkotika kan ofta med relativt blygsamma vårdinsatser lämna missbruket. Rent praktiskt torde gränsen ligga vid en missbrukstid på två år, varefter prognosen hastigt försämras. Den s k hårda kärnan av drogmissbrukare (dit heroinister och amfetaminister räknas) kan fortsätta missbruka intensivt under ett tiotal år. Prognosen för denna grupp är relativt dålig. Endast bortemot 20 procent av heroinisterna blir drogfria. Prognosen är bättre för amfetaminister och betydligt bättre för kvinnor än för män. En kraftfull och rikt varierad vård förbättrar prognosen för alla kategorier missbrukare. De bästa programmen hjälper 50-60 procent, förutsatt att de behandlade stannar kvar så länge (minst ett halvår) att vårdpersonalen har någon möjlighet att påverka dem. Endast en mindre grupp (ca 20 procent) har så grova personlighetsavvikelser att det med nuvarande vårdformer är svårt att hålla dem kvar i någon form av behandling. (Se även Missbrukarkarriären.)

Proheptazin,
C17H25NO2, smärtstillande medel som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Projektion, projicering,
av latinets projectio, framkastande. Synonymt används ordet externalisering. Begreppet innebär att de egna impulserna, föreställningarna eller motiven överförs till eller pådyvlas omgivningen eller människor i denna. Den som projicerar kan t ex klandra någon annan för egna misstag eller misslyckanden. (Se Försvarsmekanismer.)

Prokain,
lokalbedövningsmedel. Det är kemiskt härlett ur kokain men ger inte eufori.

Proklorperazin,
neuroleptika, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Stemetil (tabletter, injektionsvätska, mixtur, suppositorier).

Prokrami,
behandlings-, kurs- och utbildningsanläggning strax utanför Östra Spång i Örkelljunga, Kristianstads län. Den erbjuder en alternativ behandlingsform för arbetslösa missbrukande ungdomar. Prokrami startade 1992 och är organiserat som ett icke vinstgivande aktiebolag. Det ägs av Malmö kommun, personalen och Provita. Prokrami stöds av kommunens socialtjänst och fritidsförvaltning, av Kriminalvårdsverket, Arbetsförmedlingen och Arbetsmarknadsinstitutet. Det rör sig alltså om en samverkansmodell. Behandlingen kan ske frivilligt men också under tvång enligt LVM, LVU, kriminalvårds- lagens paragraf 34 eller som kontraktsvård. Antalet vårdplatser är 35. Målgruppen är unga vuxna män, företrädesvis 18-25 år gamla, drogberoende och arbetssökande. Behandlingstiden är sex månader i intensiv behandling och därefter tolv månader av yrkesutbildning och social träning. Den egentliga behandlingen är en kombination av AA:s tolvstegsprogram med inslag av kontraktskrivning och konsekvenspedagogik. Anhöriga introduceras i Provitas AA- och Na-grupper.

Prometazin,
fentiazinpreparat, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Lergigan (tabletter, mixtur, injektionsvätska).

Promille,
i detta sammanhang promillehalten av alkohol i blodet.

Propavan,
varunamn för propiomazin, ett icke vanebildande sömnmedel.

Properidin,
C16H23NO2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Propiomazin,
sömnmedel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Propavan (tabletter).

Propiram,
C16H25N3O, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, patenterat 1963 av Bayer, narkotikaklassat enligt förteckning III.

Propranolol,
betareceptorblockerare, inte narkotikaklassat. Medlet ordineras mot högt blodtryck och nervösa besvär. Varunamn i Sverige är Inderal (tabletter, injektionsvätska), Inderal Retard (depåkapslar), Propranolol, Propranolol NM Pharma, Propranolol Fermenta (tabletter).

Propylhexedrin,
C10H21N, centralstimulerande medel, kärlsammandragande preparat, narkotikaklassat enligt förteckning II. Det används inte som läkemedel i Sverige.

PROSTITUTION OCH DROGER

Prostitution förekommer ofta i samband med missbruk av alkohol, lugnande medel eller tyngre narkotika som heroin och kokain. Enligt flera undersökningar prostituerar sig 70 procent av de kvinnliga injektionsmissbrukarna åtminstone i perioder. Komplicerade sociala mönster finns bakom prostitutionen. I många fall har de prostituerade egna problem och ser på sig själva med blygsel och förakt, förvissade om att de är mindre värda som kvinnor. Många av dem har redan som barn blivit utsatta för sexuella övergrepp i form av incest eller våldtäkt. Den vanligaste formen av den prostitution som har samband med droger är att kvinnliga narkomaner säljer sina tjänster till män. Förtjänsten går till uppehället och till narkotika, ofta även till en manlig beskyddare. Om man är två är det nämligen lättare att överleva i kriminella kretsar - en som kan slåss och göra inbrott och en som kan sälja sina sexuella tjänster. Mer sällan säljer män sina sexuella tjänster till andra män i utbyte mot narkotika eller pengar till denna. I allmänhet föregås prostitutionen av ett accelererande missbruk av heroin. Vanan blir så dyr för missbrukaren att det inte går att få fram de summor som behövs. Då återstår endast att sälja sin kropp. Man skiljer mellan hotellprostitution och lägenhetsprostitution å den ena sidan och gatuprostitution å den andra. Hotellprostitutionen är mera lyxbetonad och diskret. Ofta finns en hallick med i bilden, och denne ordnar alla kontakter - samt tar hand om nästan hela förtjänsten. Så småningom blir det nödvändigt att bjuda de prostituerade på alkohol eller narkotika för att de skall orka fortsätta och stå ut med alla förödmjukelser. De gatuprostituerade - och till den skaran hör vanligen narkomanerna - står längre ned på rangskalan och får ta större risker, t ex i form av fysiskt våld. Mellan dessa båda grupper av prostituerade, de lyxprostituerade och gatunarkomanerna, råder ofta rivalitet med revirstrider som följd. Många kvinnliga narkomaner som under lång tid varit prostituerade förmår märkligt nog att samtidigt leva under familjära former tillsammans med sin partner och eventuella barn. När de prostituerar sig kräver de ofta att kunderna använder kondom, men tillsammans med den reguljära partnern används inte preventivmedel. Psykologiskt är detta dubbelliv möjligt genom att heroin tar bort all ångest. Kvinnliga narkomaner har också ofta ett starkt psykologiskt försvar i form av avskärmnings- och bortträngningsmekanismer. I längden bryts emellertid personligheten ned och splittras. En prostituerad har sagt att det är som att varje dag lägga ut en liten bit av sin kropp på gatan - till sist är det bara huvudet, dvs intellektet kvar. De prostituerades situation uppmärksammades 1980 i en svensk statlig prostitutionsutredning, men i denna berördes endast kortfattat den roll som missbruket spelar inom prostitutionen. I sociologiska studier av senare datum, bl a av prostitutionen i Malmö, Oslo och Helsingfors, har man kunnat dokumentera att många prostituerade med tiden får alkohol- eller narkotikaproblem och att missbruket ytterligare försämrar deras sociala situation. (Se Kvinnliga narkomaner. )

Protraherad abstinens,
utdragen, förlängd abstinens, medicinsk fackterm för den abstinens som kommer efter den första veckan. De psykiska symtomen blir i detta senare skede av abstinensen mer dominerande. (Se Abstinens.)

Protriptylin,
antidepressivt medel, inte narkotikaklassat. Varunamn i Sverige är Concordin (tabletter).

Provita,
det gemensamma namnet på ett antal privata och kommersiellt inriktade behandlingscentra för alkoholister och sådana missbrukare som har utvecklat ett kemiskt beroende. Det ägs av Parkside Medical Service i Minnesota i USA, Företagarförbundet, Wasa försäkringar och Wasatornet. Dess behandlingshem, som bedriver vård enligt Minnesotamodellen, finns i Malmö (Provita Bellevue), Norrköping, Knivsta och Hudiksvall. I allmänhet erbjuds missbrukaren under en månad s k primärbehandling, som även inkluderar behandling för familjen under fem dagar. Personalen utgörs huvudsakligen av nyktra alkoholister som gått igenom AA:s tolvstegsprogram samt av sköterskor och timanställda läkare. För dem som behöver längre tids eftervård finns s k halwägshus, där man efter den egentliga behandlingen bor i hemliknande miljö under 3-12 månader. Enligt Provitas synsätt är alkoholismen en "obotlig.....men behandlingsbar sjukdom". Man anser att en alkoholist aldrig kan gå tillbaka till "socialt" drickande. Alkoholism kallar man för en "ingens fel-sjukdom": "Ingen människa börjar dricka alkohol med inställningen att bli en alkoholist." I Provitas program talas mycket om att alkoholisten måste ha en ödmjuk inställning och förstå att han behöver hjälp. Dessutom måste han lära sig att inte förneka sitt missbruk. Det har visat sig att eftervård i olika former och deltagande i bl a AA:s regelbundna möten är avgörande för ett lyckat behandlingsresultat. Provita har även "heltäckande arbetsplatsprogram". Behandlingshemmen erbjuder sig t ex att upprätta en alkoholpolicy för olika arbetsplatser och att informera chefer, anställda och deras familjer om alkohol- och drogberoende, symtom och beteende etc. Provitas ambitioner är mycket höga, och man säger sig vilja "utvidga samarbetet med samhälle, företag och fackföreningar". Ett av dess mål är att "bredda synen på beroende och starta behandling av s k matmissbruk och spelmissbruk". Ytterligare ett mål är att "bli remissinstans inom beroendefrågor och rehabilitering" samt att "behandlingsmodellen skall etablera sig ytterligare och så småningom bli den vanligaste behandlingsmetoden i Sverige".

Pseudoabstinens,
av grekiskans pseudes, falsk, lögnaktig. Om en före detta missbrukare råkar hamna i situationer där han blir påmind om intensiva drogupplevelser, eller om han råkar i affekt, kan han få regelrätta abstinenssymtom. Detta fenomen kallas pseudoabstinens. Pseudoabstinensattackerna kan kvarstå under många år, troligen för resten av livet. De medför en stor risk för återfall i missbruk. Besvären har observerats vid missbruk av amfetamin, barbiturater, cannabis, kokain och morfin. Vid amfetaminberoende är besvären särskilt framträdande, då "tjacksuget" åtföljs av ängslan, fngertremor, hjärtklappning, svettningar, illamående och svaghetskänslor. Pseudoabstinens är den mänskliga motsvarigheten till ett beteende som också kan framkallas hos försökdsdjur och då kallas betingad abstinensreaktion (conditioned withdrawal response). Forskaren A Wikler publicerade redan 1963 sina iakttagelser av morfinabstinenta råttor. Dessa fick under abstinens en karakteristisk benägenhet att sätta sig på bakbenen och ruska på huvud och framparti ungefär som en våt hund, "wet shakes". Wikler kunde visa att om råttorna tillfördes morfin med regelbundna intervall, lärde de sig tidpunkterna och fick detta symtom strax före injektionerna. Flera månader efter avbrottet i morfintillförseln fick råttorna på nytt "wet shakes" om de placerades i samma rum där de tidigare fått ta emot morfininjektionerna. De hade fått ett inlärt, betingat narkotikabeteende, som kunde framkallas i en viss situation och i en viss miljö.

Psilocin,
(3-(2-dimetylaminoetyl)-indolol-(4)) hallucinogent preparat, narkotikaklassat enligt förteckning I. Det förekommer sällan på den illegala narkotikamarknaden i Sverige.

Psilocybin,
C12H17N2O4P, hallucinogen substans i svampar tillhörande släktet Psilocybe (slätskivlingar), narkotikaklassad enligt förteckning I. Preparatet förekommer sällan i Sverige. Snarlika hallucinogena gifter finns också i släktet Panaeolus (broskskivlingar) samt hos enstaka arter som tillhör släktena Gymnopilus och Pluteus. Det rör sig om starka hallucinogener, som har vissa likheter med LSD. Psilocybin är en traditionell drog som är integrerad i religiösa ceremonier i Syd- och Mellanamerika, särskilt i Mexico. Under 1960-talets hippievåg spreds dock missbruket över hela världen. Psilocybin verkar någon timme efter intaget. Tids- och rumsuppfattningen förändras med synhallucinationer, overklighetskänsla och eufori. Samtidigt kan följa huvudvärk, yrsel, balansrubbning och abnormt långsam hjärtrytm. Symtom vid överdos är oro, ångest, aggressivitet, hyperreflexi (abnormt livliga reflexer) och sänkt medvetandegrad. Symtomen avklingar i allmänhet efter några timmar men kan också återkomma efter relativt lång tid. Behandlingen vid överdos är magpumpning, tillförsel av kol, samt vila i lugn miljö under ständig övervakning för att förhindra självmord och andra destruktiva handlingar. Behandling av symtomen sker vid behov med bensodiazepiner eller neuroleptika för att dämpa den psykomotoriska oron under avgiftningen.

Psyke,
av grekiskans psykhe, själ. Det betyder själsliv, "mentalitet"

Psykedelisk (psykodelisk),
sinnesvidgande, själsöppnande, något som förändrar (berikar) sinnesupplevelserna, hallucinatorisk (på engelska psychedelic). Ordet skapades 1957 av den amerikanske läkaren Humphrey Osmond för att beskriva effekterna av hallucinogena droger som meskalin och LSD. Främst avses färgrika synhallucinationer under LSD-påverkan, som bl a karakteriseras av att ljudupplevelser omvandlas till färgsprakande synintryck där den drogpåverkade pendlar mellan att uppleva den omgivande verkligheten i en slags förvrängd spegel och att hallucinera. Ordet har sedan använts för att beskriva den drog-, bild- och musikkultur som uppstod på den amerikanska västkusten i mitten av 1960-talet och som kulminerade 1967- 68. I bildkonst och mode karakteriserades den psykedeliska vågen av färgrika, myllrande konstverk och i musiken av en polyfoni, ofta med österländska influenser. Begreppet har ett nära samband med hippierörelsen och flower power. Den ledande ideologen var den avhoppade universitetsprofessorn i psykologi Timothy Leary.

Psykedeliska droger,
beteckning myntad på 1960-talet för droger som kan frambringa synhallucinationer. Begreppet används i allmänhet synonymt med hallucinogena droger.

Psykiatri,
av grekiskans psykhe, själ och iatreia, läkning, bot. Psykiatrin är vetenskapen om de psykiska sjukdomarna.

Psykiater,
läkare som specialiserat sig på psykiska sjukdomar (störningar).

Psykiatrisk tvångsvård,
vård utan den vårdbehövandes medgivande. Den kan komma i fråga om en person lider av en allvarlig psykisk störning, t ex förvirringstillstånd eller depression med självmordsrisk, och har ett vårdbehov som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom intagning på sjukhus. Omhändertagandet av de vårdbehövande mot deras vilja är reglerat i två lagar, lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Båda lagarna trädde i kraft den 1 januari 1992. Ett fåtal narkotikamissbrukare kan med tiden bli så allvarligt psykiskt störda att de döms till vård. De blir då omhändertagna enligt LRV. I lagtexterna talas det om att psykiatrisk vård i största möjliga utsträckning skall ges i frivilliga former. Först när vård på frivillig basis inte är möjlig skall tvång tillgripas. En person som har en allvarlig psykisk störning skall genomgå läkarundersökning av legitimerad läkare som styrker vårdbehovet. Först därefter får patienten föras till sjukhus. Beslut om intagning fattas sedan inom ett dygn av chefsöverläkaren vid den psykiatriska kliniken. Frivillig vård kan omvandlas till tvångsvård endast om uppenbar fara föreligger att patienten kan skada sig själv eller andra. Den rättsliga kontrollen över tvångsvården sker genom domstolsprövning i de fall då tvångsvården skall förlängas mer än fyra veckor och vid omvandling av frivillig vård till tvångsvård. Särskilda enheter inom länsrätterna fungerar som domstolar. Till patientens hjälp t ex i samband med domstolsprövning kan landstingets förtroendenämnder utse stödpersoner Rättspsykiatrisk vård under tvång skall meddelas den som ef ter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård. Den som är anhållen eller häktad och behöver rättspsykiatrisk vård, och andra som är häktade eller intagna inom kriminalvårdsanstalter och som behöver psykiatrisk vård, skall kunna få sådan med eller utan tvång. Dessa nya regler vidgar de tidigare snäva möjligheterna för anhållna eller intagna i kriminalvårdsanstalt att få psykiatrisk vård i frivilliga former på sjukhus.

PSYKISKA KOMPLIKATIONER TILL NARKOTIKAMISSBRUK

Beroendeframkallande droger påverkar människans psyke. Av alla droger är det de hallucinogena som har de mest uttalade effekterna. Alla kända former av psykisk ohälsa kan framlockas av ett intensivt narkotikamissbruk, men speciellt vissa komplikationer anses vara utlösta av drogernas toxiska effekter: panikreaktioner, ångestattacker, återtrippar, depressioner, psykoser, personlighetsförändringar och (reversibla) demenstillstånd. Panikreaktioner uppträder särskilt hos ovana cannabismissbrukare, som tror att den förändrade upplevelsen av kroppen under ruset är ett tecken på att de håller på att dö eller förlora sitt förstånd. Av alla komplikationer till cannabisrus uppges 75 procent bestå av panikreaktioner, men dessa är av övergående natur. Ångestreaktioner eller panikattacker är vanliga under avgiftningen eller i samband med snedtändning. En typisk oönskad reaktion är att missbrukaren, som förväntar sig att få en lustfylld kick, i stället blir ängslig, retlig och på dåligt humör - drogen har inte alls haft den effekt han tänkt sig. (Se Ångest.) Återtrippar (ekoreaktioner, "flashbacks") kan förekomma efter marijuana- eller cannabisrökning, men det är betydligt vanligare att återtrippar utlöses hos LSD-missbrukare eller hos dem som använt olika hallucinogena svampar i berusningssyfte. En återtripp kan te sig på följande sätt: Trots att missbrukaren inte på länge tagit LSD eller något annat hallucinogent preparat uppträder plötsligt, som när man trycker på en knapp, störningar i varseblivningen av samma natur som under tidigare trippar. Föremål ändrar färg och form, en TV-bild som den "trippskadade" råkar betrakta, växer eller krymper. Konturer på föremål rinner bort som smältande stearin. En cigarett som askas på ett fat blir till hundra cigaretter i luften. Detta rör sig om illusioner eller vantolkningar av något som redan faktiskt finns i rummet. Ibland känns den egna kroppen förändrad - det kan vara depersonalisationsfenomen av mycket bisarr natur: "Hela skinnet känns som om det bubblar. Min hand känns alldeles förlamad, men jag känner ändå en sådan styrka i den att jag inte vågar röra den. Hjärnan känns delad och hör inte ihop med kroppen." återtripparna brukar vara några minuter men kan också pågå i timmar. De åtföljs av nedstämdhet och ängslan, t o m av långvariga, svåra depressioner. Ibland verkar återtripparna utlösas i sådana situationer som kan framkalla fobier, t ex om man är ensam när det skymmer och skuggorna börjar krypa i hörnen, eller om man sitter instängd i en buss eller åker hiss. Återtripparna kan komma igen under flera år efter ett hallucinogenmissbruk. På sikt är möjligheterna att slippa återtrippar ändå stora. Depressioner är vanliga tillstånd hos narkotikamissbrukare. Under de senaste åren har flera undersökningar visat att t ex 30 procent av opiatmissbrukare eller kokainmissbrukare lider av s k egentliga depressioner (major affective disorders) eller intermittenta depressiva störningar, dvs tillfälliga förstämningstillstånd (minor depressive disorders). Dessa senare kan också vara reaktiva depressioner, vilket innebär att det bakom dem finns ett tydligt orsakssammanhang. De vanligaste depressiva symtomen är följande: nedsatt aptit, sömnstörningar, låg energitillgång, minskat intresse för rekreation och nöjen, skuld- och mindervärdeskänslor, koncentrationssvårigheter och självmordstankar. Intermittenta depressioner (tillfälliga förstämningsperioder) verkar drabba narkotikamissbrukare oberoende av om de befinner sig i aktivt missbruk eller inte. Dessa depressioner gör det svårare för läkaren att skaffa sig en bild av en patients tillstånd och komplicerar själva läkningsförloppet. Amerikanska studier visar att missbrukare som har större benägenhet än andra att få depressioner också har lättare att återfalla i missbruk efter en behandling. Att depressioner är vanliga tillstånd kan man utläsa t ex av den svenska klientundersökningen (BAK-projektet) av 1 656 klienter på olika behandlingsinstitutioner 1989. Här fann man att många, 35 procent, vid minst ett tillfälle hade försökt att begå självmord. Toxiska psykoser utlösta av narkotika förekommer hos ca 10 procent av de narkomaner som söker sig till avgiftningsavdelningar inom psykiatrin. Akuta toxiska delirier eller andraförgiftningsreaktioner förekommer efter missbruk av stora mängder hasch eller andra hallucinogena preparat, t ex PCP, "ängladamm". Missbrukarna blir förvirrade och känner sig förföljda, får hörsel- och synhallucinationer och blir våldsamt oroliga. Tillståndet liknar feberyra men brukar vara kortvarigt. Det finns också en relativt ovanlig speciell akut cannabispsykos (se Cannabis) som följer efter intensiv haschrökning och brukar pågå en till sex veckor. Vid detta tillstånd är den psykotiske oftast upprymd, har syn- och hörselhallucinationer, rör sig oavbrutet, slår omkring sig med armarna, kastar sig från den ena sidan till den andra, ropar eller sjunger. Ibland vill patienten inte äta, en annan gång får han stark hunger. Psykosen brukar gå över av sig själv men kräver sjukhusvistelse. Efter två eller tre cannabispsykoser - varje gång utlöst av nytt cannabismissbruk - löper missbrukaren risk att bli apatisk och avtrubbad. De tidigare återkommande cannabispsykoserna kan då också övergå i ett kroniskt tillstånd som karakteriseras av personlighetsupplösning och schizofreniliknande symtom. Missbrukare av centralstimulantia är alla förtrogna med olika former av paranoida idˇer (förföljelseidˇer) och hypokondriska (idˇer om inbillade kroppsliga sjukdomar) vanföreställningar. De brukar tala om "nojor". Vid "snutnoja" inbillar sig den amfetaminpåverkade att han är jagad och att alla bilar i närheten är polispatruller. Ibland har missbrukaren under ruset fått häftig hjärtklappning eller smärtor i hjärttrakten och kan då tala om hjärtnoja, dvs han får för sig att hjärtat skall stanna när som helst och flyr till sjukhus. Emellanåt kan vanföreställningarna stegras och bli till logiskt sammanhängannde system av förföljelseidˇer, som kan dröja kvar i veckor. Man talar då om en amfetaminpsykos. Även om missbrukare med paranoida vanföreställningar är oroliga och misstänksamma brukar deras tal vara sammanhängande och logiskt. Det brukar därför vara möjligt att nå dem med samtal och att sätta in behandling. (Se Paranoia.) Vid kokainmissbruk förekommer märkliga synfenomen eller illusioner. De kokainpåverkade kan se en strålglans runt olika föremål. Dessutom ser de geometriska figurer, som ibland flimrar och vibrerar i sicksacklinjer. Det anses vara kokainets kraftigt stimulerande effekt på centrala nervsystemet som utlöser synfenomenen. (Om hjärnan t ex i samband med hjärnoperationer retas med elektrisk ström uppstår nämligen oftast synfenomen i form av ljus i olika färger eller geometriska figurer.) Kokainister hör ofta röster som t ex ropar deras namn. Känselhallucinationer, s k taktila hallucinationer, är vanliga. Det kliar i huden och det känns som om insekter kryper under skinnet eller som om snökristaller har fastnat i huden. Efter perioder av intensivt kokainmissbruk kan de psykotiska symtomen stegras till en kokainpsykos eller kokaindelirium med total förvirring och förföljelseidˇer. Missbrukaren saknar nu sjukdomsinsikt, och tillståndet liknar paranoid schizofreni. Vanligt är att den förvirrade tror sig vara bedragen, får svartsjukeparanoia. Dessa vanföreställningar kan leda till mord på anhöriga. Narkotikamissbruk kan också orsaka personlighetsförändringar. Kroniska läkemedelsmissbrukare kan t ex bli avtrubbade ungefär på samma sätt som kroniska alkoholister. De kan alltjämt uttrycka sig korrekt, men de har förlorat förmågan att koncentrera sig, tänka logiskt och analysera. De kan därför verka tomma under en bibehållen fasad av ord. Även kroniska amfetaminmissbrukare kan bli personlighetsförändrade, oroliga, rastlösa och samtidigt fladdriga i sin uppmärksamhet. Känslomässigt blir de likgiltiga. Samtidigt har de ofta dålig kontroll över sina känslor, överreagerar, får med lätthet utbrott "spel"- då de skriker och gråter. En vanemässig haschrökare blir med tiden passiv och trött. Intressesfären krymper. Han har förlorat sin önskan att sträva och arbeta. Han antar inte längre någon utmaning i livet utan slår till reträtt och flyr från kraven i skola och arbetsliv. Tillståndet, som sammanhänger med den kroniska förgiftningen av cannabis, kallas i amerikansk litteratur för amotivationssyndrom. En del vanemässiga haschrökare blir också skygga, ömtåliga och lättirriterade och flyr från verkligheten för att i stället ägna sig åt önskedrömmar. Goda råd uppfattas som angrepp på den personliga friheten. Haschrökarna blir med andra ord alienerade, d v s känner främlingsskap inför omgivningen. Under en långvarig avgiftning återkommer de intellektuella funktionerna. I facklitteraturen stöter man emellertid på uppfattningen att det skulle finnas både en haschdemens och en kokaindemens. Olika kombinationer avpsykisk störning och alkohol- eller narkotikamissbruk håller på att bli allt vanligare bland de patienter som söker psykiatrisk vård. I USA uppskattar man att ända upp till 40 procent av patienterna inom psykiatrisk vård har missbruksproblem. Även om detta på långt när inte är fallet i Sverige, blir det ändå allt vanligare att psykiskt störda har dubbla diagnoser (the doubly troubled). Behandlingsmässigt står psykiatrin inför en mycket svår uppgift då det gäller att ta hand om dessa missbrukare. En litiumbehandling av ett maniskt tillstånd hos en patient kan t ex fullständigt slå slint om patienten parallellt med behandlingen missbrukar hasch. Många av dessa dubbelt drabbade är således mycket svåra att behandla och vårdas i dag på olika slutna vårdavdelningar eller i fasta paviljonger. I övrigt är behandlingen av de olika psykiska komplikationerna till narkotikamissbruk inte speciellt svår att genomföra för den som har goda kunskaper i psykiatri. De toxiska psykoserna brukar t ex inte behöva behandlas med neuroleptika mer än några veckor för att patienterna skall bli helt återställda. Det anses allmänt att det är lätt att behandla allehanda enklare psykiska och fysiska komplikationer till narkotikamissbruk, medan det däremot är så mycket svårare att behandla roten till det onda, själva begäret efter drogerna.

Psykoaktiva ämnen,
synonym till psykotropa ämnen, droger som påverkar psykiska funktioner.

Psykoanalys,
en form av långvarig samtalsterapi som först beskrevs av Sigmund Freud. Det är den mest djupgående av alla former av psykoterapi. (Se Terapi.) Metoden används vid sådana långvariga neurotiska besvär som bottnar i inre konflikter. Målet är att den som genomgår analys skall få insikt i dessa sina mer eller mindre omedvetna konflikter, genom detta vinna större självkännedom och därigenom kunna förbättra sin känslomässiga anpassning till omvärlden. Den som går i psykoanalys uppmanas till fria associationer. Detta innebär att han omedelbart berättar allt som faller honom in, oberoende av om det verkar dumt, ologiskt, sårande eller störande. Analytikern förhåller sig passiv tills det är dags för eventuella tolkningsförslag och försöker dessutom att sätta in de återberättade drömmarna i ett meningsfullt sammanhang. Detta kallas en indirekt samtalsmetod och är den absoluta motpolen till förhör i form av frågor och svar. En person som går i långvarig terapi kommer så småningom att överföra sina känslor för föräldrar, eller andra personer som är viktiga för honom, till terapeuten (överföringsneuros). Terapeuten, som iakttar detta, kan hjälpa honom genom att tolka dessa ibland mycket negativa känslor och konflikter tidigare i livet. (Se Överföringsmönster inom narkomanvården.) Psykoanalys eller psykoanalytiskt orienterad psykoterapi är en behandling som pågår i flera år med samtal två till fem gånger i veckan. Denna s k klassiska psykoanalys används numera relativt sällan, men kan vara ett led i utbildningen av psykoterapeuter och ges i Sverige huvudsakligen i storstäderna. Psykoanalytiskt orienterad korttidsterapi (oftast med samtal 1-2 gånger i veckan under flera månader och med användning av en kombination av indirekta tekniker och insiktsterapi) ingår allmänt i psykiatrins och narkomanvårdens behandlingsmetoder. Psykoterapi bedrivs vanligen av psykiatriker och psykologer som har särskild psykoterapiutbildning.

Psykodrama,
synonym till rollspel, en diagnostisk eller terapeutisk metod där en person får formulera och spela ut sina konflikter tillsammans med andra. Metoden kan tillämpas konsekvent under varje session i en serie av gruppsamtal, eller den kan förekomma som tillfälliga inslag i grupparbete. Det rör sig om en mycket användbar metod som ger liv och dynamik åt gruppen. Deltagarna får sig tilldelade olika roller och skall illustrera t ex en familjekonflikt hos en i gruppen. Känslorna i konflikten gestaltas i dramatisk form och görs därigenom synliga. Rollbyten kan sedan äga rum, allt för att befrämja inlevelsen i de olika parternas situation. Rollspel fanns med redan i det ursprungliga Synanonsamhället för narkomaner. Tekniken är egentligen mycket gammal. Redan under antiken användes någon form av psykodrama. Vid t ex Asklepiostemplet i Pergamon (nuvarande Bergama i Turlet) fanns en teateranläggning knuten till det "medicinska centret".

Psykodynamik,
omedvetna motiv som drivkraft till själsliga reaktioner. Den psykodynamiska teorin är en teoribildning som härrör från försöken att förstå neuroser (emotionella störningar). Den utgår ifrån att alla människor har impulser och känslor som kan komma i konflikt med omvärldens krav (yttre konflikter) eller med normer man tillägnat sig som barn (inre konflikter). Enligt det psykodynamiska synsättet lever alla människor i ångestskapande konflikter. Man måste ständigt välja väg och bestämma sig för olika lösningar, som sedan i sin tur kan ge ny ångest. Ångesten ses som konstruktiv, eftersom den framtvingar en kontinuerlig utveckling av personligheten. Till sin hjälp har människorna ett antal försvarsmekanismer, som utlöses då konflikterna inte kan få realistiska lösningar. Vid alltför stora belastningar överansträngs försvarsmekanismerna, varvid rigida (stela) hållningar uppkommer. Man talar då om neuroser och neurotiskt försvar. (Se Psykoneuros och Ångest.)

PSYKODYNAMISKA ASPEKTER PÅ DROGMISSBRUK

De flesta narkomaner har personlighetsmässiga och emotionella störningar. Påtagligt är deras dåligt utvecklade psykiska försvar och låga tolerans mot påfrestningar. Även utan missbruket skulle många av narkomanerna säkert varit känslomässigt störda och fungerat bristfälligt i sina kontakter med andra människor. Med en psykoanalytisk fackterm kan man säga att narkomanerna har narcissistiska störningar. Med detta menas att utvecklingen av den egna identiteten (jaget) i förhållande till omvärlden inte har skett normalt. Narkotikamissbruket orsakar nästan alltid en regression (återgång). Det innebär att narkomanen emotionellt dröjer kvar eller återvänder antingen till sina tidigaste utvecklingsstadier i barndomen eller till senare men ännu mer problemfyllda perioder. Där "fastnar" han, utvecklas inte längre och stannar därför på t ex en femtonårings nivå, även sedan han blivit betydligt äldre. Denna regression är lika tydlig hos manliga och kvinnliga narkomaner. Missbrukarna själva konstaterar ofta att de är oerhört barnsliga och egocentriska: "Det är inte bara det att man inte mognar som människa, man går också kräftgång i sitt eget tidigare liv. Man blir barnslig och gnällig och beroende av att någon omedelbart hjälper en. Det svåra med missbruket är att man lär sig att efter bara en sekund kan narkotikan befria en från all olust och alla problem och ge en avspänning och tillfredsställelse." Narkomanerna har enligt Leon Wurmser, amerikansk psykoanalytiker, genomlevt en rad kriser i sin personlighetsutveckling. Wurmser föreställer sig att missbrukarna som barn eller tonåringar genomgått kriser i personlighetsutvecklingen (narcissistiska kriser). De har under en period känt sig fruktansvärt besvikna på vuxna människor som inte gett dem tillräckligt med kärlek och trygghet. De barn som på detta sätt övergivits har då upplevt en oerhörd sorg och vrede som de nästan inte kunnat kontrollera. Ingen har emellertid brytt sig om deras känslor. Barnens känslomässiga försvar mot påfrestningar har därigenom brutits ner, och i stället har de upplevt en olidlig spänning och rastlöshet (inte olikt det sug de senare kan känna eher narkotika). Spänningen har lett till en klyvning av personligheten och ett utagerande: "Jag föreställde mig att det skulle vara bättre att vara någon annan, vara som en person i en bok." En del av personligheten stannar kvar och observerar, den andra agerar ut i narkotikamissbruk och kriminalitet. I utagerandet finns agressivitet, en önskan att forcera sociala hinder, en drift att förstöra sig själv och såra andra. Samtidigt förnekas känslorna, den inre verkligheten och de egna känslomässiga behoven: "Jag var tvungen att göra någonting för att ändra min situation, det spelade ingen roll vad det var eller hur det gick för mig själv." Klyvningen (objektklyvningen, eng splitting) är också påtaglig när det gäller sådana begrepp som moral, ärlighet och hänsyn. En desperat människa har inte tid att bry sig om vad som är sant eller osant, rätt eller orätt. Många narkomaner är mycket medvetna om att de företar sig saker och ting som de egentligen borde ha dåligt samvete för, men det finns inte utrymme för ett sådant i deras liv. De skjuter i stället skuldbördan framför sig och överväldigas därför ofta av den när de senare i livet försöker sluta med sitt missbruk. Ett annat karakteristiskt drag hos narkomanerna är deras benägenhet att förlägga ett inre skeende till den yttre världen (externalisation eller projicering). Det är som om de inte längre hade någon egen vilja. De tillskriver drogerna magiska krafter och förmågan att bestämma över liv och död. De kan dessutom tro att andra personer har stor makt och förmåga att råda över dem. Genom att underkasta sig ett narkotikamissbruk överlämnar de sig till okända krafter i omvärlden. De upplever då att jaget (den egna viljan eller egna personligheten) krymper och blir litet och obetydligt, jämfört med de gigantiska proportionerna hos omvärlden: "Min vilja gick ifrån mig." Missbruket innebär en flykt undan ansvar. Narkomanerna slipper erkänna sina destruktiva sidor. De kan säga om sig själva: "Egentligen är jag en god och vänlig och trevlig människa. Jag har gjort mina dumheter, men det får skyllas på missbruket." Det rör sig om ännu en manifestation av personlighetsklyvning: "Det är inte jag, det är apan på min rygg som har gjort det." Vidare karakteriseras narkomaner av att de saknar fantasi och inlevelseförmåga - psykoanalytikerna talar om hyposymbolisering. De har en benägenhet att se förhållanden i svart/vitt (splitting, objektklyvning), de kan sällan urskilja nyanser i andra människors beteenden. Ett enkelt strafftänkande karakteriserar deras interna uppgörelser, där primitiva straff utdelas enligt principen öga för öga och tand för tand. En annan mekanism som framträder tydligt hos narkomanerna är att de narkotiska ämnena används som självmedicinering, en sorts egenterapi. Missbrukarna kan därigenom själva behandla sin olust. Missbruket blir deras försvar, pålitliga vän och tröstare, en del av dem själva. Exempelvis har heroin ångestdämpande effekter, och många av narkomanerna har kanske börjat använda opiater för att utan nervositet kunna ta sociala kontakter - alltså ungefär såsom andra använder alkohol. Heroinet ger ett tillstånd där alla önskningar förefaller vara på en gång uppfyllda, och paradiset tycks återfunnet. Hallucinogena droger motverkar tomhet, uttråkning och meningslöshet. Den som tar sådana droger känner sig mäktig och utan gränser (omnipotent). (Jämför tonåringarnas hjältedrömmar.) Amfetamin och kokain motverkar tomhetskänslor och används av narkomanerna som medicin mot depression och mindervärdeskänslor.

PSYKOFARMAKA

Psykofarmaka är läkemedel som påverkar psykiska funktioner. Medlen används inom tre indikationsområden: 1. psykoser, 2. depressioner, 3. sömnproblem, ångest, oro och ängslan. 1. Medel mot psykoser, dvs neuroleptika som t ex Hibernal, Mallorol, m fl ger inte eufori (lyckokänsla, lust). De är inte narkotikaklassade eftersom de inte är beroendeframkallande och således inte begärliga som missbrukspreparat. De nämns ändå här, eftersom de emellanåt i låga doser används vid behandling av komplikationer till narkotikamissbruk. Klorpromazin (Hibernal) kan t ex med fördel användas vid abstinensbehandling efter cannabismissbruk. I allmänhet är det s k lågdosneuroleptika som flufenazin (Pacinol, Siqualone) eller haloperidol (Haldol), som kommer till användning inom narkomanvården. 2. Medel mot depressioner, antidepressiva har förmågan att höja ett sänkt stämningsläge och över huvud taget normalisera den som lider av depression - även en narkoman. Däremot påverkas inte personer i "neutralt" stämningsläge. Detta förklarar varför det inte finns något missbruk av antidepressiva. 3. Medel mot sömnproblem, ångest, oro och ängslan brukar kallas lugnande medel eller sedativa och hypnotika. I denna grupp av läkemedel finns alla de preparat som i vissa doser kan ge eufori. Missbruk och toleransökning kan förekomma. Praktiskt taget alla de läkemedel som nämns i följande historiska översikt är narkotikaklassade enligt Psykotropkonventionen. (Se FN:s narkotikakonventioner.) År 1838 började man använda brom för att dämpa oroliga eller psykiskt sjuka patienter. Trots att brompreparaten var giftiga och inte speciellt ändamålsenliga användes de ända fram till 1980. 1869 introducerades kloralhydrat, som gavs i flytande form. Denna mixtura kloralhydrati var länge ett populärt medel på fångvårdsanstalterna - den som fick några skedar av mixturen somnade snabbt och tungt. Preparatet används fortfarande i tablettform (Ansopal) men har minskat i betydelse. Det första barbitursyrepreparatet lanserades 1903 i England. Olika kemiska föreningar med det gemensamma namnet barbiturater kom att dominera marknaden i femtio år. De var effektiva sömnmedel och såldes under olika preparatnamn t ex Pentymal, Vesperax och Mebumal. I lägre doser användes de som lugnande medel. Ett populärt sådant inom femtio- och sextiotalens psykiatri var en flytande medicin som innehöll Valeriana, Pentymal och Tinctura Thebaica, dvs opium. Barbiturater var dock begärliga varor för missbrukare. Särskilt det kortverkande medlet hexobarbital, tidigare enhexymal (Enheximal och Nembutal, numera avregistrerade) såldes illegalt på sextio- och sjuttiotalen under smeknamnet "Nebb". Det löstes och injicerades för att bryta ett orostillstånd som framkallats av amfetamin. Barbiturater är i större doser giftiga och har ofta använts vid självmord. Dessutom kan de ge upphov till förvirringstillstånd. I FASS förtecknas sedan några år endast ett barbitursyrepreparat fenemal eller fenobarbital (Fenemal). Det är det enda av de många barbitursyrepreparaten som är kvar idag. Fenemal används vid behandling av epileptiska anfall av typen grand mal och vid kramper i nyföddhetsperioden. I Danmark används dessutom Fenemal oha vid behandling av alkoholabstinens. Under 1950-talet framställdes bl a mepromamat (Mebroban, Restenil) som under lång tid har varit ett populärt lugnande medel, dock med viss risk för tillvänjning och missbruk. Dessa medel finns fortfarande kvar i FASS men används sällan. Ett kraftigt lugnande medel som klometiazol (Hemineurin) förekommer så gott som uteslutande inom den slutna psykiatriska vården och då främst för att behandla delirium tremens. Det första lbensodiazepinpreparatet, klordiazepoxid (Librax, Librium) togs i bruk omkring 1960. Detta har därefter till stor del trängts undan av det ångestdämpande diazepam (Valium, Stesolid). När diazepam lanserades i Sverige 1965 ökade försäljningen av lugnande medel kraftigt under fem år. Läkare skrev ut medicinen även för lindriga psykiska besvär, eftersom nackdelarna med preparatet (t ex att det är vanebildande) ännu inte var kända. Bensodiazepinerna har sedan, mycket tack vare sin låga giftighet, helt kommit att dominera både bland de lugnande (92 procent av marknaden) och de sömngivande preparaten (93 procent). Förbrukningen av lugnande medel i Sverige har generellt minskat under 1980-talet. Mellan 5 och 15 procent av befolkningen använder någon gång per år lugnande medel eller sömnmedel, men endast 0,5 procent fortsätter med preparaten under längre tid än ett år. Jämfört med andra länder har läkarna i Sverige i allmänhet, på rekommendation av Socialstyrelsen, en restriktiv hållning till ordinationer av bensodiazepiner. (Se Bensodiazepiner.)

Psykofarmakologi,
läran om hur signalsubstanser, läkemedel och droger påverkar nervsystemet vid hälsa och sjukdom.

Psykogen,
själsligt betingad eller orsakad.

Psykolog,
expert i psykologi. I Sverige är en psykolog högskoleutbildad vid samhällsvetenskaplig fakultet med psykologexamen, PEX. Sedan 1978 ger Socialstyrelsen legitimation till den som avlagt denna examen och genomfört föreskriven praktisk tjänstgöring. Titeln är då leg psykolog. I utbildningen ingår terapeutträning, vilken kan byggas på med fristående fortsättningskurser för dem som inriktar sig på behandlingsarbete. Psykologer med denna inriktning arbetar vanligtvis med psykoterapeutiskt behandlingsarbete inom vården, antingen som anställda vid t ex sjukhus eller som privatpraktiserande psykologer/terapeuter.

Psykologi,
vetenskapen om själslivet, dess lagar och yttringar.

Psykomotorisk,
psykisk påverkan på muskelrörelser, ofta utan viljekontroll. Exempel är psykomotoriska anfall, en typ av små epileptiska anfall. Denna typ av epilepsi förekommer vid hjärnpåverkan eller efter hjärnskador av olika ursprung, alltså även sådana som uppstått i samband med narkotikamissbruk. Den psykomotoriska aktiviteten är förhöjd (hyperaktivitet) t ex vid förvirringstillstånd och manier. Patienterna är då rastlöst och irrationellt verksamma, plockiga, "fariga", darriga. Jagade av sin oro kan de irra omkring till uttröttningens gräns. Motsatsen (hypoaktivitet) ses också vid psykoser eller vid djupa depressioner. Patienterna ligger då helt stilla och reagerar kanske endast med ögonrörelser på tilltal (stupor). Förändringar i den psykomotoriska aktiviteten är vanliga vid toxiska psykoser, särskilt vid cannabispsykoser.

Psykoneuros, neuros,
känslomässig störning som anses uppkomma genom att försvarsmekanismerna överaktiveras för att reducera ångest. Varje neurotiskt syndrom (neurotisk depression, irrationell ångest, fobier, tvångssymtom, hysteri) kännetecknas av specifika konstellationer av försvarsmekanismer. Därför reagerar neurotikern ofta irrationellt för att försvara sig själv och sin integritet. Detta leder till att omgivningen missuppfattar honom och drar sig undan, vilket i sin tur förstärker neurotikerns försvarsattityd. Neurotiska symtom skapar med andra ord onda cirklar, som medför försämrad förmåga att fungera socialt. Det finns då en risk för att neurotikern tillgriper droger mot sin ångest (symtomatiskt missbruk). (Se Psykodynamik och tingest.)

Psykopati,
karaktärsstörning, oftast med känslokyla, bristande hämningar och moralbegrepp. Framför allt innebär den en oförmåga till långvariga relationer med andra människor, en brist på lojalitet. En psykopat (sociopat, antisocial person) beter sig på ett sätt som inte accepteras av omgivningen, handlar oansvarigt och kortsiktigt, duperar ofta andra och känner sällan skuld eller ånger för sina gärningar. Endast en liten del av narkomanerna är enligt DSM III genuina psykopater, dvs har betett sig psykopatiskt och kriminellt redan före missbruksdebuten. Narkotikaberoendet driver emellertid de flesta att agera illojalt och amoraliskt mot omgivningen. Man talar då om sekundär kriminalitet eller pseudopsykopati. Psykoanalytikern Lˇon Wurmser menar att de flesta narkomaner i själva verket har en välutvecklad moral, i psykoanalytiska termer ett starkt överjag. Detta överjag sövs under missbruksperioder, men det vaknar anklagande under abstinensfaserna och ger då skuldkänslor och ångest. (De är med andra ord neurotiker.) Etablerade heroinmissbrukare är i allmänhet trogna sin livsstil. (Se lMissbrukarkarriären.) De lever ofta i långvariga, monogama parförhållanden och bemödar sig i regel om att hålla kontakt med sin ursprungsfamilj. De kan också utveckla trofasthet i en terapisituation om de tycker sig bli förstådda och hjälpta.

Psykos,
psykotisk, psykisk sjnkdom med dålig verklighetsanpassning och bristande sjukdomsinsikt. Det är ett tillstånd av psykisk obalans med känslostyrt handlande. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)

Psykosocial kontaktsmitta,
centralt begrepp i Nils Bejerots teori om narkotikaepidemiernas dynamik. Begreppet avser förhållandet att sprutnarkomanin sprids genom att en narkoman lär ut missbrukstekniken och rekryterar nya missbrukare. Detta sker under vissa perioder i en fördubblingstakt som är möjlig att beräkna och förutsäga. (Se Orsaker till bruk och missbruk av droger och Utbredning av narkotikamissbruket.)

Psykosocial påverkan,
den påverkan på den enskilda människans psyke som utövas av de närmaste - familjen, arbetskamraterna och som har att göra med "gruppanpassning".

Psykosomatisk,
som berör både själ och kropp (grekiskans psykhe och soma). Psykosomatiska sjukdomar (t ex magsår, astma, diffus värk) kan helt eller delvis ha sin grund i psykiska eller emotionella störningar.

Psykoterapi,
behandling av psykiska sjukdomar med psykologiska metoder. (Se Terapi.)

Psykotomimetisk,
psykosliknande.

Psykotont preparat,
av grekiskans tonos, spänning, ett preparat som stimulerar och ger ökad vitalitet. Det är ett äldre namn på amfetaminpreparat.

Psykotropa ämnen.
Termen är en synonym till psykoaktiva ämnen droger som påverkar psyket.

Psykotropkonventionen,
även kallad Wienkonventionen. 1971 års FN-konvention om psykotropa droger gäller principiellt alla de droger som inte finns naturligt i form av exempelvis växtdelar utan uppfunnits kemiskt, t ex utvecklats av läkemedelsindustrin. Exempel är amfetamin, bensodiazepiner och LSD. Konventionen omfattar närmare tusen substanser. (Se FN:s narkotikakonventioner.)

PTN-gruppen,
organ för operativt samarbete mellan tull- och polismyndigheterna i de nordiska länderna, bildat 1984.

Pukeweed,
slanguttryck för lobelia.

Pulls and pushes,
engelskt uttryck för att något samtidigt drar, lockar ("moroten") och pressar eller tvingar. Det är ett standarduttryck för att karakterisera den typ av behandling som får narkotikamissbrukare att överge sitt missbruk. (Se Missbrukarkarriären.)

Pulver,
slanguttryck för amfetaminpreparat.

Pulverhäxa,
slanguttryck för kvinnlig amfetamin- och/eller kokainmissbrukare.

Pump, pumpare,
slanguttryck för narkotikaspruta respektive sprutnarkoman.

Punda, pundare,
slanguttryck för att använda narkotika respektive någon som använder narkotika. Orden avsåg ursprungligen amfetaminmissbruk men gäller numera även andra drogmissbruk.

Pundhak,
slanguttryck för lokal, oftast lägenhet där amfetamin missbrukas (synonym till ordet kvart).

Pundhuvud,
oftast i betydelsen dumhuvud, här slanguttryck för någon som är beroende av narkotika, i allmänhet centralstimulantia.

Pundig,
här slanguttryck för narkotikapåverkad.

Pundning,
slanguttryck för den typ av irrationell och stereotyp upprepning av rörelser eller aktiviteter som uppkommer vid amfetaminmissbruk, t ex att i timmar ställa in radion, knyta eller knyta upp skosnören eller klia sig.

Punk, punkare, punkrock.
Punk är en rebellisk kontroversiell gren av rockmusiken som uppstod i mitten av 1970-talet i England och USA, och som starkt påverkade musikindustrin. I England var dess utövare och supportrar, punkarna, huvudsakligen arbetslösa arbetarklassungdomar, som medvetet ville bryta med vad de upplevde som den alltför slätstrukna och kommersialiserade rockmusiken. De spelade sin musik aggressivt med inslag av våld och medvetna provokationer, ibland berusade eller drogpåverkade. Föregångare var den amerikanska gruppen Velvet Underground bildad 1966. Gruppen försökte provocera med ett dekadent språk och ett förhärligande av sex och droger. Musikstilen bröt igenom på rockklubbar i mitten av 1970-talet. Även punken sögs så småningom upp av skivbolagen. Den första kommersiellt riktigt framgångsrika punkgruppen var Sex Pistols bildad i England 1976, med sångaren Johnny Rotten. Den följdes av grupper som Stranglers, Ramones, Clash och New York Dolls. Punken utvecklades senare till s k New Wave med grupper och artister som Joe Jackson, Police och Elvis Costello. Punk- och New Wave-musiken fick stor spridning genom musikvideor, främst efter rock-TV-kanalen MTV:s tillkomst 1981. Punkvågen innebar en renässans för heroin som missbruksmedel. Drogbruket omgavs dock inte med någon särskild ideologi. Det var mer en funktion av inställningen att samhället som helhet är ruttet och att dess lagar därför inte behöver följas, och att var och en har rätt att söka sin egen lycka med hjälp av droger.

Pupill,
ljusöppningen i ögats regnbågshinna. Pupillstorleken påverkas vid drogpåverkan. Pupillerna blir mindre vid opiatpåverkan och större vid användning av centralstimulerande medel. De blir dessutom okänsliga för förändringar i ljusförhållanden. Därför uteblir den normala reaktionen att pupillerna vidgas i mörker och minskas i ljus. Hos den som är påverkad av centralstimulantia förblir de vidöppna, hos den opiatpåverkade fortsätter de att vara knappnålsstora.

Pupillometer,
enkelt testinstrument för att avgöra pupillstorlek och därmed bedöma eventuell drogpåverkan. "Instrumentet" är format som ett enkelt kort med olika svarta punkter som millimetergraderats.1,0-2,0 på skalan indikerar opiatpåverkan och 6,5-7,0 påverkan av centralstimulerande medel som kokain eller amfetamin.

Purple haze,
slanguttryck för LSD i små purpurfärgade tabletter.

Purple hearts,
slanguttryck för barbiturater (drinamyl).

Purple microdots,
slanguttryck för LSD.

Pusher,
slanguttryck för heroinlangare.

Pusher Street,
slanguttryck för den gata i Christiania i Köpenhamn som varit centralpunkt för handeln med opiater i Norden.

Pyrityldion,
(3,3-dietyl-2,4-dioxotetrahydropyridin), C9H13NO2, lugnande och sömngivande preparat, patenterat 1937 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Pyrovaleron,
C16H23NO, centralstimulerande medel, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Påse,
slanguttryck för förpackning med narkotikapulver, främst amfetamin och kokain.

Påtänd,
påtändning, slanguttryck för att vara narkotikapåverkad.

Pöppig, Eduard Friedrich,
(1798-1868), tysk upptäcktsresande som efter fem år i Peru 1836 publicerade en rapport om kokabladens effekter. Han ansåg att måttligt bruk i kortare perioder var nyttigt men varnade för att kokain kunde skapa beroende. Han beskrev de kroniska kokatuggarnas - coqueros - problem och rapporterade också att många europˇer blivit "vita coqueros". (Se Kokabladstuggning. )

[ Q ]

Qat,
se Khat.

Quacks,
slanguttryck för metakvalon.

Quadalude, quads,
slanguttryck för metakvalon.

Quarter moon,
slanguttryck för hasch.

Quas,
slanguttryck för metakvalon.

Quicksilver Messenger Service,
psykedelisk popmusikgrupp som uppträdde vid utomhuskonserter i San Francisco 1965.

[ R ]

R, pockettidningen,
se Pockettidningen R.

Rabelais, Francois,
(1494-1553), fransk läkare och renässansförfattare. Fadern odlade hampa för reptillverkning, och sonen tycks ha varit väl förtrogen med cannabisplantornas psykiska effekter. Det är främst i Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar (1546) som Rabelais berör hampans effekter. I fyra kapitel, tillägnade plantan Pantagruelion (cannabis), beskriver han växten som har "så många goda och förträffliga egenskaper, så stor kraft, så underbara verkningar, att om alla dess företräden hade varit kända då träden, enligt profetens berättelse, valde en skogens konung för att regera och härska över dem, hade denna växt utan tvivel fått de flesta rösterna". På ett annat ställe skriver Rabelais: "Hör upp hinduer och araber att så prisa/ Er myrra, rökelse och ebenholts/ Kom hit att lära känna rätt vår skatt, den dyra,/ Och tagen med er fröet till vår ört./ Om den sen trives väl hos er, så sänden alla/ I gengäld upp till himlen tack för den/ Och prisen lyckligt franska kungens land som äger/ En planta god som Pantagruelion."

Racemetorfan,
C18H25NO, hostlindrande medel som tillhör gruppen opioider, patenterat 1954 av Hoffman-La Roche, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Racemoramid,
C25H32N2O2, smärtstillande preparat som tillhör gruppen opioider, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Racemorfan,
dl-formen av 17-metylmorfinan-3-ol, C17H23NO, morfinderivat, smärtstillande preparat härlett ur morfin, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Rafi,
slanguttryck i Brasilien för cannabis.

Rainbows,
slanguttryck för barbituratˇr (Amytal eller i kombination med sekobarbital).

Rainy day woman,
slanguttryck för marijuana.

Rakt på knarket,
namnet på en narkotikakampanj av Rikspolisstyrelsen 1989.

Ramström, Jan,
(f 1937), överläkare i Nynäshamn och Socialstyrelsens vetenskapliga råd inom området narkomanvård, under 1970-talet överläkare inom narkomanvården på Långbro sjukhus. Tillsammans med Staffan Lindberg skrev han 1977 en rapport, 226 narkomaner. Han utgav läroboken Narkomani - orsaker och behandling (1979, i reviderad utgåva 1983). Tonåringar och droger kom 1987. På Socialstyrelsens uppdrag publicerade han 1989 rapporten Deglömda narkotikamissbrukarna, om vård och behandling av narkotikamissbrukare med psykisk sjukdom eller djupgående personlighetsstörning.

Rapport,
här titel på en årligen utkommande rapport från CAN med en utförlig sammanställning av den viktigaste statistiken på alkohol- och narkotikaområdet.

Rastafarirörelsen,
grundad på 1920-talet av Marcus Gravey, Jamaica. Denna religiösa och politiska rörelse integrerade cannabisrökning i sin utövning och gav denna en stark ideologisk överbyggnad. (Se Reggae och rastafari.)

Rat root,
slanguttryck för kalmus.

Rationalisering,
ett rättfärdigande i efterhand av tankar, känslor och handlingar. Man uppfinner eller väljer ett annat motiv än det verkliga, som är omedvetet och oacceptabelt. (Se Försvarsmekanismer.)

Rave, ravekultur, ravemusik, raveparties.
Rave är beteckningen för en modevåg, den strömning som kallats 1990-talets nya flower power-era när det gäller musikkultur, mode och droger. Ravemusiken kallas också Techno och bygger på 1980-talets Housemusic. (Se Acid-House.) Musiken är strikt elektronisk, monotont dunkande och extremt dansinriktad. Den är gjord för att till psykedeliskt ljus pumpas ut via jättelika högtalarsystem vid nattliga danstillställningar. Musiken fortsätter oavbrutet natten igenom eller till dess att polisen bryter strömmen. Dansen skall pågå så länge att dansaren kommer i trance, och för att underlätta detta används droger som ecstacy och LSD. Till en början hölls dessa fester på vanliga nattklubbar. När ravevågen vid nittiotalets början växte började man först i England och under 1992 även i Stockholm att utnyttja tomma lagerlokaler, t ex i industriområden, för dessa s k Warehouseparties. I England var nästa logiska steg gigantiska utomhusfester, raves eller raveparties. Ravemusiken har inspirerat populärmusiken, och särskilt i England har dess genomslagskraft varit stor. Energiberikade sportdrycker, superenergiska kläder och poplåtar har blivit högsta mode. Detta har i sin tur medfört att helt nya grupper av oerfarna ungdomar kommit att pröva hallucinogena droger med de risker detta medför. (Se Ecstacy.)

Reaktion,
gensvar, åter- eller motverkan, påverkan, svar på en stimulans (psykisk eller fysisk). Reaktionsbildning, försvarsmekanism genom vilken förbjudna och därför bortträngda känslor, impulser och tankar hindras att bli medvetna. Man utvecklar i stället attityder och beteenden som är deras motsatser. I dagligt tal kallas detta för överkompensation. Den blyge blir överdrivet exhibitionistisk osv. (Se Försvarsmekanismer.)

Reaktiv depression,
depression som orsakas av (är en reaktion på) känslomässigt påfrestande upplevelser, t ex svåra trauman (psykiska eller fysiska skador), besvikelser, katastrofer eller förlust av en nära anhörig. När sorgen blir så djup och långvarig att den kräver psykiatrisk behandling, talar man om en reaktiv depression. Det finns också en neurotisk typ av reaktiva depressioner där orsakerna i stället är att finna i själva den neurotiska ömtåligheten. Denna depression är ett tecken på att en känslig och sårbar person utsatts för en alltför stor belastning. Reaktiva depressioner under abstinens efter missbruk är både vanliga och förståeliga tillstånd, eftersom missbrukarna ofta har sårat anhöriga och själva lidit personligt och socialt totalhaveri. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)

Reaktiv psykos,
psykos av samma orsaker som vid reaktiv depression. Särskilt vid katastrofer eller förlust av anhörig kan en person bli så belastad att den psykiska sammanhållningen tillfälligt bryts ned. Följden blir då en förvirring med starka skuldkänslor, t o m självmordsimpulser. Tillståndet kräver behandling på sjukhus och det kan bli nödvändigt med skyddsåtgärder i form av övervakning. Även toxiska psykoser är en form av reaktiva psykoser, utlösta av droger och deras giftverkan på centrala nervsystemet. (Se Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk.)

Rebound,
rekyleffekt, beteckning särskilt använd för att förklara beroendeutvecklingen vid missbruk av bensodiazepiner. Rebound innebär att man tillfälligt kan få tillbaka sina ursprungliga sjukdomssymtom i förstärkt form när man slutar ta preparatet.

Recept,
av latinets receptum, återtaga, taga. (I äldre tider började recepten ofta med Recipe! dvs tag!) Ett recept är en läkares skrivna eller intelefonerade ordination av medicin för en patient. Det är samtidigt en anvisning till apoteket om vilken typ och styrka av medicin som skall lämnas ut och hur denna skall expedieras, t ex med vissa tidsintervall.

Receptförfalskning
går oftast till så att den som olagligt vill skaffa sig receptbelagda läkemedel stjäl receptblanketter och skriver ut ordinationer med förfalskning av läkares namnteckning. Förfalskningarna gäller nästan alltid begärliga läkemedel som Valium oeh Rohypnol. Om den läkare som utsatts för förfalskningen så önskar görs en polisanmälan. I regel sker dock ingenting annat än att förfalskaren avslöjas och inte får ut något på receptet. Straffpåföljden är nämligen ringa, samtidigt som brottsfrekvensen är stor. Därför finner apoteken det sällan meningsfullt att göra polisanmälan.

Receptorer,
mottagare eller upptagare. Hjärnans signalsubstanser verkar genom att binda sig till specifika proteiner, receptorer, på nervcellens yta. Receptorernas uppgift är att därefter sända signalsubstansens budskap in i cellen. Hjärnans olika signalsubstanser har flera typer av receptorer, som kan sända signaler in i den stimulerade cellen. Vissa droger verkar genom att hämma eller stimulera receptorer. Opiater binder sig till opiatreceptorer, cannabis till cannabisreceptorer.

Receptundersökningar.
Socialstyrelsen kan av apoteken begära att de under en viss period samlar in t ex de recept på beroendeframkallande läkemedel som en enskild läkare ordinerat, en form av stickprovsundersökning. Resultatet kan visa om det fnns fog för misstankar om att läkaren skulle göra sig skyldig till överförskrivning. Receptundersökningar görs också av vetenskapligt intresse. Man önskar då analysera och följa en hel befolknings medicinköp och eventuella medicinförbrukning under en angiven tid. (Se Jämtlandsundersökningen och Tierpsprojektet.)

Recidiv,
se Återfall.

Red,
slanguttryck för marijuana.

Red and blues,
slanguttryck för barbiturater. (Amobarbital/sekobarbital i kapslar. )

Redbirds,
slanguttryck för barbiturater.

Red devils,
red lilies, slanguttryck för barbiturater.

Red oil,
slanguttryck för hascholja.

Reds,
slanguttryck för barbiturater.

Reefer,
slanguttryck för marijuanacigarrett. (Se Harlem.)

Reefer Madness,
amerikansk film (1936) som gjordes för att varna för marijuanarökning. Innehållet är emellertid så moraliserande och överdrivet att den blivit en kalkonfilmens klassiker. Filmen har varit föremål för ett kultartat intresse, inte minst av dem som velat förlöjliga myndigheters informationsåtgärder mot droger.

Reflexer,
återkastning, gensvar. I detta sammanhang rör det sig om nervreflexer, t ex patellarreflexen som utlöses genom slag på knäskålssenan. Kontroll av nervreflexer utförs alltid vid en vanlig läkarundersökning. En person som är påverkad av centralstimulantia har livliga reflexer. Ljusreflexen - pupillens kontraktion (sammandragning) vid ökat ljusinflöde - är en autonom reflex, dvs oberoende av viljan. En morfinpåverkad person har små pupiller som knappast kan kontraheras mera och som därför inte reagerar på infallande ljus. Motsatsen gäller om någon är påverkad av centralstimulantia eller bensodiazepiner. Pupillerna är då vida.

Regeringens Aktionsgrupp mot Narkotika,
aktionsgrupp med ställning som myndighet med uppgift att "intensifiera samhällets samlade insatser mot narkotika". Den inrättades efter regeringsbeslut den 26 oktober 1989. Gruppen var en s k generaldirektörsklubb och avslutade sitt arbete i juni 1991 med slutrapporten Vi ger oss aldrig.

Reggae och rastafari.
Reggaemusiken slog igenom i Europa i mitten av 1970-talet. Musikstilen, en syntes av rockmusik och västindiska rytmer med ett långsamt dunkande grundtempo, uppstod på Jamaica. Reggaemusiken är intimt förknippad med rastafarirörelsen, som har influenser från kristendom, black power, cannabisrökning och Haile Selassie. Rastafarirörelsen grundades på 1920-talet av Marcus Gravey, svart folkledare på Jamaica. Han predikade för Jamaicas folk, många ättlingar till slavar, att de skulle vända sina blickar mot Afrika och den afrikanska kulturen. I Afrika skulle en svart kung födas som skulle befria världens svarta från förtrycket.1930 kröntes Haile Selassie till Etiopiens kejsare. Han var Ras Tafari, Konungarnas konung, Lejonet av Juda, fallen i rakt nedstigande led efter kung Salomo och drottningen av Saba. Denna händelse blev för många jamaicaner det slutgiltiga beviset på att Marcus Gravey hade rätt. Bland Jamaicas plantagearbetare hade det alltsedan slavtiden förekommit ett visst cannabisbruk. Rastafarierna gjorde nu den starka marijuanan - ganja - till ett religiöst sakrament. Ganjarökningen var helig, ett sätt att nå religiös frid. Rastafarirörelsen och reggaemusiken fick internationell uppmärksamhet under socialistledaren Michael Manleys valkampanj på Jamaica 1972, då Manley vann en jordskredsseger med ett radikalt socialt reformprogram. Hans program misslyckades, men rastafarirörelsen med den folkligt mycket populära reggaemusiken blev mer politisk och tog upp förtrycket av tredje världen. Den illegala ganjaexporten till Nordamerika gav stora inkomster. Jamaicas regering ville legalisera odlingen för att minska den organiserade brottsligheten och få högre skatteintäkter. Eftersom detta stred mot internationella konventioner och många grannländer protesterade genomfördes det aldrig, men i praktiken är odling och försäljning av ganja fri på Jamaica. De typiska rasta-attributen är långt hår flätat i smala strängar, afrikainspirerade kläder, gärna i kombinationerna grönt, gult och svart som i Jamaicas flagga. Reggaemusiken påverkade många musikgrupper i västvärlden, men den fick också starkt gensvar i de fria afrikanska staterna. Reggaens främste musiker var Bob Marley, med sin grupp The Wailers. Marley var inbiten ganjarökare och dog i lungcancer 1981. Hans sångtexter handlade om tredje världens befrielse, religion och cannabis. Andra framstående reggaeartister var Peter Tosch och gruppen Black Uhuru. Den sistnämnda gruppen framförde exempelvis Sinsemilla, en lovsång till marijuana, i ett populärt musikprogram i svensk TV. En av de populäraste reggaesångerna var Legalize it av Peter Tosch, en kampsång för legalisering av cannabis. Refrängen lyder: "Legalisera det, kritisera det inte!" Reggaemusiken blev mycket populär i Skandinavien. År 1978 slog exempelvis Bob Marley publikrekord i Stockholm, då 25 000 kom till Gröna Lunds tivoli för att höra honom. Ett annat exempel är den svenska rockgruppen Aston Reimers Rivaler, som på ett av sina skivomslag hade en rastafariman i svensk folkdräkt i en skog av hampaplantor. Reggaevågen mattades av något efter Bob Marleys död 1981. I början av 1990-talet fick musikstilen en renässans, då de klassiska reggaeartisternas skivor kom i nyutgåvor och nya reggaeinspirerade band bildades. På reggaekonserter är haschförsäljning och haschrökning fortfarande ett vanligt inslag.

Regress, regression,
tillbakabildning, återgång av t ex en svulst eller en sjukdom. Här används regression i betydelsen att inta en barnslig attityd för att omgivningen skall minska sina krav på ansvarskänslor och mognad. (Se Försvarsmekanismer och Psykodynamiska aspekter på drogmissbruk.)

Rehabilitering,
av latinets re-, åter och habilitas, ändamålsenlighet, lämplighet. Rehabilitering är en persons återanpassning till bästa möjliga yrkesmässiga och psykosociala situation efter att nyligen ha varit sjuk eller fysiskt, psykiskt eller socialt handikappad.

Rekreationellt bruk,
(social-recreational use) missbruk av droger tillsammans med vänner som även de har en accepterande inställning till det tillfälliga drogbruket. Ibland talas i stället om weekendmissbruk. Det rekreationella missbruket och det sociala mönstret kring detta kan variera. I Sverige förekommer sedan länge ett rekreationellt men dolt cannabismissbruk. Vanligen har missbrukarna kontroll över sin användning av drogerna. Risken varierar mellan olika medel, men de tenderar att bli större när repertoaren utökas med designade droger, t ex poppers och ecstacy. (Se även Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk och Missbrukarkarriären.)

Rektal applicering av läkemedel.
Läkemedlet förs upp i ändtarmen (rectum) som stolpiller.

Religion och droger.
Bruket av droger har i alla tider haft ett starkt samband med religionsutövning. Vissa forskare menar till och med att själva gudsuppfattningen och de religiösa upplevelserna i många religioner är direkt inspirerade av drogupplevelser. Människan har tidigt förknippat hallucinationer under drogpåverkan med föreställningar om Gud, paradis och helvete. Nästan alla religioner har också integrerat olika droger i sin utövning och satt upp regelsystem för deras användning. Präster och schamaner har uttolkat drogupplevelser och satt in dem i ett religiöst sammanhang. Kristendomen har integrerat alkoholen genom att ta in förvandlingen av vin till Kristi blod som ett centralt element i den heliga nattvarden. I både judendom och kristendom ses vinet som en gåva av Gud. Islam har däremot intagit en mer negativ hållning till alkohol, medan man varit tolerant mot cannabisrökning. Århundraden av krig mellan kristna och muslimer ledde också till ett ömsesidigt fördömande av varandras drogbruk. På 1400-talet förekom inom kristendomen t ex bilder av häxsabbater där hampväxten avbildas. Påven Innocencius VII utfärdade 1484 en bannbulla där han fördömde både häxerier och bruket av cannabis. I början av 1500-talet konfronterades de spanska erövrarna i Mexiko med aztekernas religion, där tre olika hallucinogena växter spelade en viktig roll - teonanacatl, ololiuqui och peyotl. Aztekernas präster dyrkade dessa växter som "Guds kött", medan de katolska prästerna fördömde dem som djävulens redskap. De spanska erövrarna förbjöd användning av de traditionella drogerna, men under mitten av 1800-talet fick peyotlbruket ett starkt uppsving under ledning av Quanah Parker som ville återupprätta de gamla indiankulturerna och motarbeta europˇerna. Ett huvudtema i peyotlkulten är att med hjälp av drogen nedkalla de goda andarna. Amazonasindianerna använde hallucinogena snus som cohoba och epena från växterna Piptadenia perigrina och Virola callophylloidea. Ur dessa utvinns också dryckerna ayahassca, caapi och yagˇ. Enligt de religiösa föreställningarna kan man genom att använda dessa droger åkalla gudarnas förbannelse över fiender och få andarnas hjälp att lösa stammens problem. På Söderhavsöarna har bruket av kava eller yagona (på Fidjiöarna) varit mycket utbrett. Kavadrycken bereds av rötterna från Piper methysticum. Den kan framkalla avslappning och i högre doser medvetslöshet. Kavabruket har ett starkt samband med lokala religioner och vördnaden för hövdingar och kungar. Det har fått ett uppsving i modern tid sedan många av Söderhavsstaterna blivit självständiga nationer och velat anknyta till gamla traditioner. På Jamaica har rastafarirörelsen blivit mycket populär men den har också spridit sig över världen, inte minst med hjälp av reggaemusiken. Man hyllar ganja (cannabis) som ett heligt sakrament och tolkar Första Mosebokens vers 1:11-12 som ett välsignande av cannabisrökning. Ganja röks i stora cigaretter och sägs ge gudomlig inspiration, medan alkohol förstör människan. I 1960-talets hippierörelse och psykedeliska kult kring cannabis och LSD fanns också många religiösa inslag.

REM-sömn,
av engelskans REM sleep, förkortning av rapid eye movement sleep. De snabba ögonrörelsernas sömn eller parasömnen, den ytliga sömnen, är det tillstånd i sömnen då man drömmer. De snabba ögonrörelserna som är typiska för detta tillstånd kan mätas på EEG. Motsatsen till REM-sömn är ortosömn, den djupa sömnen. I samband med narkotikamissbruk störs framför allt REM-sömnen, något som kan resultera i olust och labilitet. Psykofarmaka kan också störa REM-sömnen. För att upprätthålla den psykiska balansen behöver man nämligen sin drömsömn.

Resa,
slanguttryck för narkotikarus.

Resorbera,
suga upp genom mag/tarmväggen.

Resorption,
återuppsugning, återupptagning t ex av läkemedel, speciellt uppsugning från tarmen via blod- och lymfvägar till resten av kroppen.

Respiration,
andning.

Restenil,
varunamn för meprobamat.

Retlighet,
dysfori, vanligt symtom under olika abstinenstillstånd. (Se Avgiftning vid narkotikamissbruk.) Motsatsen är eufori.

Rexed, Bror,
(f 1914), professor i anatomi, generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1967, generaldirektör för Socialstyrelsen 1967-1978. Under denna tid tog han en rad viktiga narkotikapolitiska initiativ, t ex till att börja bygga upp den svenska narkomanvården. Han var vidare ledamot av FN:s narkotikakommission 1967-78, direktör för FN:s narkotikafond (UNFDAC) 1978-1982, ledamot av Internationella narkotikakontrollstyrelsen inom FN (INCB) 1978-1982, konsult i WHO sedan 1982.

RFF,
Riksförbundet för familjevård, en organisation för familjevårdsenheter. (Se Familjevård.) I RFF, som har sitt kontor i Stockholm, ingår en rad familjevårdsenheter från hela landet. Var och en av dessa enheter utgörs av ett begränsat antal gårdar, där "vanliga" familjer i samråd med familjevårdskonsulenter och andra experter rehabiliterar vuxna narkotikamissbrukare (över 18 år). Familjevården bygger på att en person, som tidigare i livet mest ställts utanför alla sammanhang, inlemmas i en familjs gemenskap. Värdfamiljen består inte av professionella behandlare, men den besitter en gedigen livserfarenhet och vardagskunskap och är beredd att utifrån denna hjälpa en behövande medmänniska. Värdfamiljen skall fortsätta att vara sig själv och därigenom ge gästen trygghet. Familjevårdens styrka är att gästen får bli en del av familjen och dela dess vardag och helg, fritid och arbete, glädjeämnen och problem. Gästen får del av en läkande värme och gemenskap, samtidigt som han eller hon genom värdfamiljens konkreta exempel lär sig hur man hanterar mänskliga relationer såväl som det normala vardagsarbete som pågår i varje hem. Värdfamiljen lämnas dock inte ensam med gästen utan får stöd och hjälp genom familjevårdsenheten och dess konsulenter. De första familjevårdsenheterna i landet skapades under 1970-talet. Det var de båda föreningarna Smålandsgårdar och Skånegårdar. Under det senaste decenniet har familjevården växt och omfattar i dag, förutom de ursprungliga gårdarna, olika stiftelser som är spridda över hela landet från Halland till Bergslagen och Norrland. I dag kan familjevården erbjuda eftervårdsplatser åt ca 300 missbrukare. Många narkotikamissbrukare som kommer till gårdarna har genom kriminalvårdens försorg fått en s k paragraf 34-placering. (Se l Kriminalvård och narkotikamissbruk.) Familjevården har visat sig överlägsen alla andra vårdformer för just dessa människor. Endast hälften av de paragraf 34-placerade kriminella avbryter behandlingen. Många av dem kan efter avslutad familjevård, som ofta är flerårig, klara sin egen försörjning. Resultaten är fyra gånger bättre än vid paragraf 34-placering i behandlingshem. Utmärkande för RFF-enheternas verksamhet är att de genom konsulenterna ger ett starkt och fortlöpande stöd till de vårdande familjerna, samt att endast en eller två klienter placeras i varje hem. Hemmen i sin tur ger kontinuerlig uppföljning och lämnar regelbundet rapporter till vårdhuvudmannen. Familjerna får ekonomisk ersättning enligt Svenska Kommunförbundets rekommendationer. I RFF ingår förutom själva familjevårdsenheterna t ex Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Svenska Sällskapet för Landsbygdsutveckling (SLL).

RFHL,
Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare, en religiöst och partipolitiskt obunden organisation bildad 1965. RFHL organiserar människor med eller utan missbruksproblem i ett 20-tal lokalavdelningar. Organisationens mål är att bekämpa missbruk av läkemedel, narkotika och alkohol. Den bedriver uppsökande och kamratstödjande verksamhet bl a på kriminalvårdsanstalter och är dessutom huvudman för ett flertal behandlingshem som drivs i stiftelseform. RFHL har sedan 1975 också bedrivit stödverksamhet för läkemedelsmissbrukare. Denna utvecklades 1992 till KILEN, ett kooperativt institut för läkemedelsberoende. KILEN ger stöd och hjälp både till människor som blivit beroende av läkemedel och till dessas anhöriga. Institutet utbildar och handleder också personal inom olika vårdyrken samt bedriver egen forskning. Verksamheten kompletteras med kvalificerade frivilliginsatser från volontärer. KILEN arbetar med telefonjour, samtalsgrupper, anhöriggrupper, enskilda samtal och föreningsverksamhet. Man har dessutom öppenvårdscenter och driver i Stockholm ett gästhem som ger dygnetrunthjälp åt den som vill bryta sitt bensodiazepinberoende. RFHL ger ut tidningen Oberoende.

RFMT,
Riksförbundet mot alkohol- och narkotikamissbruk, bildat 1954 som en fortsättning på Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran. RFMT består av 45 medlemsorganisationer och har ca 500 enskilda medlemmar. Förbundet bedriver flera behandlingshem i stiftelseform och utger tidskriften Alkoholdebatt.

Rhythms,
slanguttryck för amfetamin.

Riamba,
beteckning i Centralafrika för cannabis.

Rifbergen,
ett bergsområde i norra Marocko som är centrum för odling av cannabis och pressning av haschkakor.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare,
se RFHL.

Riksförbundet mot alkohol- och narkotikamissbruk,
se RFMT.

Riksförbundet narkotikafritt samhälle,
se RNS.

Riksförbundet narkotikafritt samhälle, ungdom,
se RNU.

Rimbaud, Arthur,
(1854-1891), fransk poet. Han skrev redan som brådmogen skolpojke poesi inspirerad av Baudelaire. Som femtonåring flydde han till Paris, där han blev nära vän med poeten Paul Verlaine. Under åren 1872-73 levde de tillsammans ett kringflackande liv bl a i Belgien och i London, då de intensivt experimenterade med cannabis, ofta i kombination med alkohol. Rimbaud ansåg att poeten med drogernas hjälp kunde frigöra giftet inne i sig själv och nå själens sanna kärna. Efter ett svartsjukedrama 1873 skadade Verlaine sin vän med ett revolverskott. När han var endast 19 år upphörde Rimbaud att skriva och blev efter ett vagabonderande liv affärsman i Afrika. Hemkommen till Frankrike dog han efter en benamputation, endast 37 år gammal. Själv utgav han endast självuppgörelsen Une saison en enfer (1873, i svensk översättning 1952), som dock inte trycktes under hans livstid eftersom han inte betalt tryckeriet. Verlaine sammanställde och publicerade 1886 prosalyriken och dikterna i Les illuminations. (Den berusade båten, En tid i helvetet, Illuminationer, Berusad gryning.) Gunnar Ekelöf och Erik Blomberg översatte och påverkades starkt av Rimbaud.

Rippers,
slanguttryck för metamfetamintabletter.

Risker vid narkotikamissbruk.
Att använda narkotika innebär stora risker såväl för användaren själv som för dennes omgivning (familjen, umgängeskretsen och samhället i stort). De skadliga effekterna beror på samspelet mellan det använda medlet, missbruksmönstret, individen och den sociala bakgrunden. Kunskaperna och förväntningarna hos individen själv spelar också en stor roll. En framgångsrik narkotikapolitik och narkomanvård måste ta hänsyn till samtliga dessa faktorer såväl praktiskt som teoretiskt. I en amerikansk rapport, Drug Use in America: Problems in Perspective (utgiven av National Commission on Marihuana and Drug Abuse), gjordes 1973 ett försök att systematiskt sammanställa de olika risker för individ och samhälle vilka är förknippade med användningen av narkotika. Som en utgångspunkt redovisades en rad grundläggande principer: 1) De drogrelaterade riskerna såväl för individen som för samhället växer med ökande dos och användningsfrekvens. 2) De drogrelaterade riskerna varierar med olika intagningssätt. De är i allmänhet störst då medlet injiceras i en ven och minst vid intagning genom munnen. 3) De drogrelaterade riskerna varierar med den miljö där missbruket äger rum, speciellt när det är fråga om missbruk av små mängder. 4) De drogrelaterade riskerna varierar med missbrukarens förmåga att begränsa intaget och "oskadliggöra" (detoxifiera) drogen. Risken är störst när intaget överstiger den mängd som kroppen har förmåga att oskadliggöra, eftersom hjärnan följaktligen aldrig är fri från drogen. 5) De drogrelaterade riskerna har samband med missbrukarens förväntningar ("set"), bl a med det förväntade och önskade resultatet av att använda drogen. De varierar vidare med missbrukarens personlighet och med hans förmåga att hantera drogeffekterna, dvs begränsa intaget. 6) De drogrelaterade riskerna ökar ofta på ett avgörande sätt om mer än ett medel används samtidigt eller i följd. Den amerikanska kommissionen redovisade också en analys av olika risktyper, här återgiven i koncentrerad form: 1) Risker som gäller individens hälsa. (Se Kroppsliga komplikationer till narkotikamissbruk, Psykiska komplikationer till narkotikamissbruk, Dödlighet bland narkotikamissbrukare och HIV/aids.) 2) Risker som gäller olika beteenden under narkotikapåverkan. Hit hör risker för våld (se Våld och droger), för kriminalitet (se Kriminalitet, Kriminalvård och narkotikamissbruk och Handel med narkotika) och för andra sociala skadeverkningar. 3) Risker för att narkotikamissbruket leder till beroende och kroniska effekter (Se Beroende av droger.) 4) Till detta kan läggas en risktyp som inte redovisades av kommissionen, nämligen riskenför spridning av epidemier. Narkomaner kan fungera som "språngbräda" för HIV-smitta och gulsotsmitta ut till den övriga befolkningen. Som en följd av att många narkotikamissbrukare blir HIV-infekterade ökar även risken för sekundära epidemier, t ex en tuberkulosepidemi. Utöver det teoretiskt systematiserande resonemanget ovan måste man naturligtvis även rent praktiskt beakta de konkreta skador som en viss drog kan åstadkomma. (Se respektive drog eller preparat.)

Ritalina,
varunamn för det centralstimulerande medlet metylfenidat, tillverkat av läkemedelsföretaget CIBA. Medlet blev indraget som läkemedel i Sverige 1968.

RNS,
Riksförbundet för Narkotikafritt Samhälle, en religiöst och partipolitiskt obunden riksorganisation. I organisationen anser man att "samhället främst måste bekämpa gatulangningen och missbruket genom att förebygga missbruk och ingripa tidigt och konsekvent". RNS hade 1992 ca 5 000 betalande medlemmar och utger tidningen Narkotikafrågan. Av principiella skäl tar förbundet inte emot statsbidrag. RNS är starkt kritiskt till vad man anser vara samhällets alltför liberala hållning till drogerna.

RNU,
Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle Ungdom, en ungdomsorganisation inom RNS.

Roach,
slanguttryck för marijuana.

Rock,
slanguttryck för kokain.

Rocket fuel,
slanguttryck för PCP.

Rohypnol,
varunamn för flunitrazepam. (Se Bensodiazepiner.)

Rolicyklidin (PCPY, PHP),
narkotikaklassat enligt förteckning IV.

Rolling Stones,
engelsk rockgrupp bildad 1963. Den etablerades samtidigt som The Beatles men hade en mer aggressiv, rebellisk och sexuell utstrålning. Gruppen anknöt i sina texter ibland till drogmissbruk, t ex i Sister Morphine, och utmärkte sig tidigt för skandalartade uppträdanden och upprepade polisingripanden för droginnehav. Gitarristen Brian Jones dog under oklara omständigheter efter en fest 1969. Efter en popularitetssvacka gjorde gruppen come-back flera gånger under 1980-talet och är fortfarande ett stort namn inom rockmusiken. Exempelvis gjorde gruppen 1985 två framträdanden på Ullevi i Göteborg och fick varje gång en publik med 50 000 åhörare. Ledande personligheter i gruppen är sångaren Mick Jagger och gitarristen Keith Richards.

Rollspel,
se Psykodrama.

Rongony,
beteckning för cannabis på Madagaskar.

Rope,
slanguttryck för cannabis.

Roppar,
slanguttryck för Rohypnol (flunitrazepam), tabletter som inte sällan används av heroinister för att förstärka effekten av heroinet. Blandningen är riskabel, ef tersom risken för andningsförlamning är stor.

Roses,
slanguttryck för amfetamintabletter.

Round Midnight,
fransk-amerikansk film från 1986 regisserad av Bertrand Tavernier. Den skildrar en amerikansk jazzmusikers kamp mot sitt narkotikamissbruk i 1950-talets Paris. Huvudrollen är modellerad efter Bud Powell. Lester Young spelades av saxofonisten Dexter Gordon (1923-1990).

Royal blue,
slanguttryck för LSD.

Rubin, Allan,
arkitekt och författare till böcker som starkt kritiserat drogbudskapen i ungdomskulturen, bl a Inget är som drogen Hasch, anarki, kaos hotar oss alla (1982).

RUFI,
Representantföreningen för Utländska Farmaceutiska Industrier i Sverige. Föreningen utger bl a tillsammans med LIF läkemedelskatalogen FASS.

Rus,
ett omtöckningstillstånd framkallat av droger eller gifter som påverkar nervsystemet, t ex alkohol eller narkotika. Ett rus karakteriseras i allmänhet av eufori (lustkänslor) och bortfall av hämningar. Med patologiskt rus menar man ett sjukligt rus, ett onormalt sätt att reagera på även mycket små mängder alkohol. Det patologiska ruset kan yttra sig som en plötslig förvirring eller våldshandlingar utan förvarning.

Rydberg, Ulf,
(f 1940) sedan 1987 professor i alkohol- och narkotikaforskning vid Magnus Husskliniken, Karolinska Institutet. Dessförinnan var han från 1978 överläkare vid narkomanvårdsenheten vid psykiatriska kliniken, Huddinge sjukhus. Ulf Rydbergs specialområden är alkohol- och narkotikaforskning, analytisk kemi, toxikologi och socialmedicin. Tillsammans med medarbetare har han t ex beskrivit riskerna över tid med cannabisrökning, särskilt den stegrade risken för schizofreni. Tillsammans med Gunilla Larsson och andra medarbetare vid Huddinge sjukhus har han utarbetat Socialstyrelsens riktlinjer för det medicinska omhändertagandet av gravida missbrukare. Han är Socialstyrelsens vetenskapliga råd i alkohol- och narkotikafrågor och medlem i dess nationella metadonkommittˇ, ledamot i NAD (Nordiska Nämnden för Alkohol- och Drogforskning) och ledamot av expertpaneler i WPA (World Psychiatric Association) och WHO (World Health Organisation).

Rådgivningsbyråer
i alkohol- eller narkotikafrågor är öppenvårdsmottagningar som utöver vård även ger råd och upplysningar till missbrukare och deras anhöriga, vilka - oftast diskret, ibland anonymt - vänder sig till dem. Rådgivningsbyråernas huvudmän är kommuner, landsting eller ideella organisationer. Exempelvis driver DKSN rådgivningsbyråer i alkoholfrågor, den s k RIA-verksamheten. De har därför antingen en social eller en sjukvårdsmässig inriktning. I några fall (t ex i Lund) har man dubbelt huvudmannaskap. (Se Öppenvård för narkotikamissbrukare och återfallsprevention.)

Råkokain,
orent kokain, en mellanprodukt vid den illegala framställningen av rent kokain ur kokablad. I primitiva laboratorier i Sydamerika blandas kokabladen med vatten, fotogen och kalk, varvid en bottensats av råkokain fälls ut. Råkokainet filtreras och torkas. Det förädlas därefter genom tillsats av utspädd saltsyra, kaliumpermanganat och natriumbikarbonat. Slutprodukten blir kokainhydroklorid, ett vitt grovkornigt pulver. (Se Kokain.)

Råopium,
den torkade mjölksaften från opiumvallmon. Råopium är en seg, svartbrun massa som innehåller 10 procent morfin och dessutom ett stort antal andra substanser. Hela den smärtstillande effekten av opium beror på morfinet. (Se även Opium, morfinpreparat (opiater)...)

Rättsmedicin,
den medicinska vetenskapens tillämpning inom rättsväsendet. Rättsmedicinen har till uppgift att gagna rättslig och juridisk verksamhet i samhället. Vid oklara dödsfall är det rättsmedicinaren som gör obduktion för att få en säker diagnos. Injektionsnarkomaner dör ofta under oklara eller dramatiska omständigheter. De påträffas ibland på offentliga toaletter eller dör i samband med trafikolyckor, självmord eller mord - dvs omständigheter som gör att deras kroppar förs till de rättsmedicinska institutionerna för obduktion. (Se även Dödlighet bland narkotikamissbrukare. )

Rättspsykiatri,
psykiatrins tillämpning inom rättsväsendet. Denna gren av psykiatrin har till uppgift att verkställa psykiatriska undersökningar (sinnesundersökningar) av personer som är åtalade för brott, i syfte att avgöra om de är rättskapabla eller inte. På det vetenskapliga planet sysslar rättspsykiatrin med orsakerna till brott och sambandet mellan psykiska störningar och kriminalitet. Missbrukare som begår brott kan vara påverkade av narkotika eller alkohol. I allmänhet betraktas de ändå som rättskapabla och döms till fängelse eller annan påföljd. Rättspsykiatrins väsentliga uppgift är att skilja ut de brottslingar som lider av allvarliga psykiska störningar, t ex schizofreni, eller som är förståndshandikappade så att de i stället för fängelse kan få adekvat psykiatrisk vård.

Rödlibb,
slanguttryck för rödaktigt libanesiskt hasch från Bekadalen.

Röka,
här slanguttryck för hasch.

Rökavvänjning,
behandlingsform för att hjälpa nikotinberoende att sluta röka. (Se Tobak.)

Rökning,
här en administreringsform för psykoaktiva droger, t ex nikotin, cannabis, heroin och kokain. Vanliga cigaretter kan impregneras med dessa droger. I USA är t ex marijuanacigaretter vanliga. I Sverige röks hasch oftast i korta pipor, s k holkar. Heroin röks genom en särskild teknik (se Chasing the dragon), kokain genom freebaserökning (se Kokainbas), rökning av kokapasta eller av crack. (Se Kokain.) Den rök som inandas diffunderar (sprids) snabbt genom slemhinnorna i övre luftvägarna, som är tunna och blodrika. Via blodomloppet når den aktiva substansen det centrala nervsystemet nästan lika snabbt som vid en intravenös injektion. Den eftersträvade kicken kommer alltså omgående. Särskilt gäller detta de starkaste preparaten, heroin och kokain. Den nya generationen av svenska heroinister, som debuterat i sitt missbruk i början av 1990-talet, föredrar att röka starkt vitt heroin i stället för att injicera drogen och på så sätt undgå smittosamma sjukdomar som HIV/aids.

[ S ]

de Sacy, Silvestre,
(1758-1838), fransk orientalist, medlem av deputeradekammaren och pär av Frankrike. Det var genom en skrift av de Sacy som hasch blev allmänt känt i Europa. Han berättade 1809 om användningen av indisk hampa i Persien och Ostindien och beskrev effekterna av drogen. Han föreslog att man i knapphetens Frankrike, under Napoleons kontinentalblockad, med inhemsk hampa skulle bereda "en alkoholdryck för användning inom medicinen", bl a för att förhindra förfalskningar av exotiska droger.

SAD,
Svenska föreningen för Alkohol- och Drogforskning, bildades 1981 och har 240 medlemmar. Föreningen verkar för att upprätthålla god kvalitet inom det svenska alkohol- och drogforskningsområdet, bl a genom att försöka utverka forskningsanslag och arrangera vetenskapliga möten.

SAMNARK,
regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor. (Se Narkotikapolitik i Sverige.)

Sara,
bok med undertiteln En dokumentär om en flickas vägfrån en trygg tillvaro till narkomani, prostitution och aids (1987). Boken om Sara är baserad på dagböcker och skriven av fadern till en narkotikamissbrukande flicka.

Saroten,
varunamn för amitriptylin, ett tricykliskt antidepressivum med ångestdämpande och lugnande egenskaper.

Satan's apple,
slanguttryck för alruna.

Sativa,
slanguttryck för cannabis.

Scag, Skag,
slanguttryck för heroin.

Scar,
slanguttryck för heroin.

Scarface,
film (1983) regisserad av Brian de Palma. Al Pacino spelade huvudrollen som den kubanske flyktingen som gör karriär som kokainlangare i Miami. Filmen beskriver kokainhandeln från Bolivia till USA och skildrar kokainberoende och våldsamma uppgörelser mellan olika kokainsyndikat.

Schaman,
en professionell magiker, profet och medicinman som utövar schamanism. Ordet förklaras bäst av tungusiskans sam‰n, som betyder trollkunnig präst.

Schamanism,
inhemska religionsformer hos finsk-ugriska och arktiska-altaiska folk på norra halvklotet, från Lappland i väster till Behrings sund i öster. Schamanism finns också hos sydamerikanska indianer och vissa Söderhavsfolk. Det är en primitiv själatro grundad på trolldomsteknik. Principen är tron på att själen tillfälligt kan lämna kroppen och bege sig till avlägsna orter. Genom sin själ som under extas är frigjord från kroppen, bedriver schamanen trolldom tillsammans med andra själar. Schamanen utövar sin verksamhet i ett tillstånd av självhypnos. Trolltrummor används för att nå det extatiska tillståndet. Sydamerikanska schamaner har ingående kännedom om djungelns hallucinogena kaktusarter och svampar och använder extrakt av dessa för att utöva sin trolldoms- och läkekonst. I hippierörelsens spår på 1960-talet uppstod i USA ett nytt intresse för schamanismen.

Schivelbusch, Wolfgang,
tysk journalist och författare som bl a skrivit den droghistoriska boken Paradiset, smaken ochförnuftet (1980), i svensk översättning och med noter av Per Erik Wahlund (1982).

Schizofren,
adjektiv till schizofreni.

Schizofreni,
psykisk sjukdom. Termen skapades omkring 1910 av den schweiziske psykiatern Eugen Bleuler, av grekiskans skhizein, klyva, splittra och phren, sinne, själ. Termen står för sinnes-, själs- eller personlighetsklyvning. Schizofreni av den regressiva typen karakteriseras av förvirring och personlighetsupplösning och förekommer hos ungefär en procent av befolkningen. Risken att insjukna i schizofreni är lika stor för män och kvinnor. Den är högst i ungdomsåren, avtar successivt och ökar sedan åter efter 70 års ålder. Vanliga symtom på schizofreni är hörselhallucinationer, störningar i tankeverksamheten och självförsjunkenhet (autism). En fundamental schizofren störning är splittringen mellan tanke och känsla. Denna splittring, som givit sjukdomen dess namn, kan medföra att den sjuke upplever sig vara manipulerad eller styrd av andra. Patienter med schizofrena symtom utgör endast åtta procent av de intagna i sluten psykiatrisk vård, men de svarar för nästan hälften av det totala antalet vårddagar. Vården är nämligen mycket resurskrävande. Elva procent av de schizofrena har en sammanhängande vårdtid på mer än ett år. I svåra fall av missbruk av t ex amfetamin, kokain eller LSD kan missbrukarna med tiden insjukna i psykoser som till förvillelse liknar schizofreni. Det brukar vara svårt att avgöra om det är missbruket som direkt orsakat det psykotiska genombrottet eller om latenta schizofrena sjukdomsanlag aktiverats genom missbruket. I en uppmärksammad studie från Stockholm har forskarna Sven Andreasson, Peter Allebeck och Ulf Rydberg undersökt 18-åriga män som vid värnpliktsmönstringen 1970 uppgav att de rökt cannabis mer än 50 gånger. När forskarna undersökte det svenska mentalsjukhusregistret på Socialstyrelsen för 1985, återfann de just dessa storrökare av cannabis under diagnosen schizofreni sex gånger oftare än de män i samma grupp vilka inte använt drogen. Materialet är mycket grundligt undersökt, och forskarna anser sig därför vara säkra på att det finns ett samband mellan cannabisrökning i tonåren och ett senare insjuknande i schizofreni.

Schmeck,
slanguttryck för heroin.

Schoolboy,
slanguttryck för kodein.

Scot,
slanguttryck för heroin.

Screening.
1) Engelsk term för systematisk undersökning av en grupp människor för att spåra en sjukdom eller missbruk. Med hjälp av t ex blod- eller urintester kan förekomst av alkohol eller narkotika i kroppen spåras. 2) Den engelska termen screening (matchning) används också i betydelsen att ställa diagnos, göra en utredning och komma fram till en bedömning av lämpliga vårdinsatser. Inom den psykiatriska sjukvården har man i bästa fall goda möjligheter att, t ex i samband med avgiftning av en missbrukare, göra en noggrann bedömning av patientens situation och lägga upp riktlinjer för den fortsatta behandlingen. Även inom socialtjänsten görs en rad utredningar innan t ex beslut fattas att sända en missbrukare till en kostsam vistelse på lbehandlingshem. För att arten och graden av ett missbruk rätt skall kunna bedömas kan det krävas en observationstid på några veckor. Under en screening fastställs bl a om vederbörande utöver narkotikamissbruket också har alkoholproblem. För detta kan ett färdigt frågeinventorium, ASI (Addiction Severity Index), användas. Även andra medicinska problem diagnosticeras, liksom eventuella psykiska störningar av missbruket, och man försöker fastställa var i lmissbrukarkarriären personen befinner sig. Vidare utreds tidigare och även aktuella kontakter med kriminalvård, socialvård och övrig sjukvård. Slutligen försöker man skaffa sig en bild av det individuella, familjära och sociala nätverket. Allt som allt blir detta sju väsentliga dimensioner av ett missbruk, en s k 7-screening, som är en variant av metoden.

Scruffle, Scuffle,
slanguttryck för PCP.

Secbutabarbital,
lugnande och sömngivande preparat som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning V. Det används inte som läkemedel i Sverige.

Seccy,
slanguttryck för barbiturater.

Sedation,
sedering, dämpande, lugnande.

Sedativ,
med lugnande effekt.

Sedativa,
lugnande medel. (Se Psykofarmaka och l Bensodiazepiner.)

Seeds,
slanguttryck för frön av Blomman för dagen.

Seggies,
slanguttryck för barbiturater.

Seggy,
slanguttryck för sekobarbital.

Sekobarbital,
C12H18N2O3, sömnmedel som tillhör gruppen barbiturater, narkotikaklassat enligt förteckning II.

Sekretesslagen
gäller från 1980 och innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och om förbud mot att lämna ut allmänna handlingar. Grundregeln är att uppgifter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är sekretessbelagda. Sekretessen är ett undantag i den s k meddelarfriheten, som ingår i offentlighetsprincipen. Denna princip innebär att vem som helst har rätt att ta del av och offentliggöra uppgifter om personalpolitik, budget etc inom sjukvården. Följande undantag gäller från sekretessen: 1) Uppgifter får lämnas med patientens samtycke under förutsättning att denne förstår vad han samtycker till. 2) Uppgifter får i rent vårdsyfte lämnas över mellan sjukvårdsinrättningar och socialtjänstmyndighet. Särskild försiktighet måste här iakttas med psykiatriska journaler, vilka i allmänhet får lämnas ut endast till andra psykiatriker och med patientens samtycke om detta går att inhämta. 3) Uppgifter får lämnas ut i samband med forskning eller undervisning, i regel till personer som själva är ålagda sekretess. De medicinsk-etiska kommittˇerna som finns på varje större undervisningssjukhus skall ha tillfrågats innan forskningen påbörjas. 4) Sjukvårds- och socialtjänstpersonal har rätt - men inte skyldighet - att till polis lämna uppgifter om brott för vilket minimistraffet är två år. Hit hör mord, dråp, grovt rån, barnmisshandel och grovt narkotikabrott. 5) Uppgift om att någon vistas på en vårdinrättning skall lämnas ut om polis, domstol eller kronofogde begär det. 6) Uppgifter som behövs för rättsmedicinsk undersökning skall lämnas ut på begäran av rättsläkarstation.

Sele,
slanguttryck för spruta som innehåller någon form av narkotika.

Seni,
slanguttryck för meskalin.

Sensaval,
varunamn för nortriptylin, ett depressionslösande medel.

Sepsis,
se Allmän blodförgiftning.

Serenity,
slanguttryck för STP.

Serodiagnostik,
användning av blodserum i diagnostiskt syfte, t ex för att se om patienten haft olika former av gulsot.

Serologi,
äldre term för läran om blodserums egenskaper och användning, nu ersatt av termen immunologi. I dagligt tal på sjukhus talar man om en patients serologi, dvs resultatet av laboratorieundersökningar av immunförsvaret.

Serotonin,
en signalsubstans i hjärna och tarmar, vilken har betydelse för grundläggande funktioner som sömn, hunger och sexualitet. Sannolikt är serotonin också betydelsefullt för högre hjärnfunktioner som sinnesstämning, aggressivitet och impulskontroll. Centralstimulantia och alkohol stimulerar serotoninsystemet, vilket kan vara en av flera orsaker till dessa drogers behagliga effekter. Längre tids missbruk hämmar dock serotoninets funktion. Om serotoninsystemet påverkas med olika läkemedel, t ex antidepressiva läkemedel, kan en persons benägenhet att berusa sig minska. LSD påverkar troligen också serotoninets funktion.

Serum,
förkortning av blodserum. Serum är blodvätska utan blodkroppar och utan fibrinogen (det äggviteämne i blodet som omvandlas till fibrin vid blodets koagulering).

Serumhepatit,
annat namn för hepatit B eller kanylgulsot. (Se Hepatit. )

Set, setting,
sociologiska termer som används för att beteckna dels en persons psykologiska beredskap att njuta av droger, dels den miljö i vilken drogen intas. Charles Baudelaire var den förste som betonade vikten av att ha en psykologiskt riktig inställning då man skulle använda hasch. Man borde, menade han, vara avspänd och utan bekymmer. Vidare ansåg han att man skulle uppsöka en behaglig miljö där man kunde lyssna på musik för att rätt kunna njuta av drogen. Denna rekommendation återkom senare, på 1950- och 60-talen, hos teoretikerna bakom hippierörelsen, Timothy Leary och Aldous Huxley. Drogupplevelsens art och intensitet anses bero på flera faktorer, nämligen: 1) Drogen och dess farmakologiska effekter. 2) Personligheten hos den som använder droger - känslighet, suggestibilitet och fantasirikedom. 3) Den psykologiska beredskapen (set), som kan växla mellan positiv förväntan, ängslan och osäkerhet. 4) Miljön där drogen intas (setting). I en grå och trist laboratoriemiljö kan en försöksperson som t ex röker marijuana kanske inte uppleva någonting. Om han däremot befinner sig i trygghet bland goda vänner i en behaglig miljö med dämpad belysning och rätt slags musik, kan fantasin frigöras och den angenäma upplevelsen intensifieras.

Sex, drugs and rock and roll,
1) Samlande populärt begrepp för sex- och drogkulturen inom rockmusiken. 2) Sång av Ian Dury från 1977 som förbjöds i bl a det engelska radio- och TV-bolaget BBC:s sändningar.

Sex Pistols,
engelsk popgrupp bildad 1975 av managern Malcolm McLaren. Gruppen bestod av sångaren Johnny Rotten (Johnny Joseph Lydon), elgitarristen Steve Jones, trumslagaren Paul Cook och elbasisten Glen Matlock. Matlock ersattes 1977 av Sid Vicious (John Beverly). Sex Pistols fick stort genomslag i media på grund av sina aggressiva och respektlösa scenframträdanden. Gruppen upplöstes efter en turnˇ i USA 1978. Kort därefter dog Vicious av en heroinöverdos. Han var då misstänkt för mordet på sin 20-åriga flickvän Nancy Spungen, som avled på Chelsea Hotel i New York. Hennes mor, Deborah Spungen, skrev boken Inte som andra döttrar (1983), vilken blev en stor försäljningsframgång även i Sverige. Boken filmatiserades 1986 av Alan Cox och fck titeln Sid & Nancy.

SEXUALITET OCH DROGER

Alla droger och alkohol i tillräckligt stora doser gör att hämningar försvinner, något som i sällskapslivet kan underlätta kontakten mellan könen. Några droger - särskilt amfetamin och kokain - omges med rykten om sin förmåga att stimulera sexuallivet. Amfetamin i större doser ger bortfall av hämningar och en kraftig stimulans till aktivitet över huvud taget: självförtroendet ökar. Det är möjligt att lustcentrum i centrala nervsystemet också stimuleras. Dessa farmakologiska effekter förklarar varför amfetaminpreparaten kan fungera som afrodisiakum, dvs stimulera sexualdriften. Amfetaminmissbrukarna talar om "knullsilar" (amfetamininjektioner), som tas för att de bättre skall kunna genomföra samlag. Amfetamin har emellertid alltid dubbla effekter. Efter stimulansen och utlevelsen följer trötthet och sexuellt ointresse. För en del narkotikamissbrukare kan denna koppling mellan amfetaminmissbruk och sexualitet medföra att de senare i livet får en sekundär impotens, som alltså inte beror på ursprunglig oförmåga och som endast tillfälligt kan avhjälpas med amfetamintillförsel. Kokain kan i relativt små doser stimulera sexuallivet. Självsäkerheten ökar, och det blir lättare att ta kontakt med det motsatta könet. Kokain stimulerar hela centrala nervsystemet och därför också lustcentrum. Medlet är så kraftigt stimulerande att det kan ge orgasm utan att könsorganen vidrörs. Påverkan av kokain driver dessutom upp aggressiviteten i samlagen. Under kokainepidemin i USA fick gynekologer ta hand om kvinnliga kokainister med svåra blödningar i slemhinnorna i underlivet. Kokainets förmåga att stimulera sexuallivet ger naturligtvis, i synnerhet i början av en kokainepidemi, upphov till en mängd rykten och myter. Dessa bidrar i sin tur till att användningen av preparatet ökar ännu mer. På längre sikt kan emellertid kokainets sexuella stimulans förbytas i sin motsats. Kokainet är nämligen den narcissistiska drogen framför alla andrabåde manliga och kvinnliga kokainmissbrukare ägnar sig med tiden bara åt sig själva och sin egen njutning, och de brukar bli helt ointresserade av sex. Kokainkicken i sig blir mer åtråvärd än samlaget. Dessa skenbart motsägelsefulla effekter beror på att kokainet först stimulerar hjärnans lustcentrum. Sedan mattar det ut. Slutligen uppstår obalans i hjärnans lust-/olustsystem. Även de psykiska komplikationerna till kokainmissbruk (depressioner, manodepressivt tillstånd) medför ofta sexuella störningar. Opiater, cannabis och lugnande medel dämpar centrala nervsystemet och därför även sexuallusten och sexuallivet över huvud taget. Under abstinens återvänder emellertid den sexuella aktiviteten. Kvinnor som lever tillsammans med manliga kroniska cannabismissbrukare brukar klaga över att dessa med tiden blir helt ointresserade av sex. Detta faktum driver ofta de inbitna missbrukarna att söka hjälp. För missbrukare av heroin är förhållandet till drogen mer komplicerat. Heroinet ger nämligen i sig själv en så stark vällust att det psykologiskt kan ersätta en sexualpartner. Bland heroinisterna återfinns därför många män som flytt undan den komplicerade relationen till en kvinna, för att i stället skaffa sig en enkel och skenbart oproblematisk kemisk lustutlevelse. Psykologiskt kan man tala om en regression, ett återvändande till barnets utvecklingsstadier. Många heroinister är fortfarande i vuxen ålder mycket beroende av sin egen mor och förmår inte att på normalt sätt frigöra sig från henne. Mest anmärkningsvärt är kanske att prostituerade kvinnliga heroinister ofta har ett vanligt stabilt förhållande med en partner som känner till hennes dubbelliv och tolererar det. (Se lProstitution och droger.) Med hjälp av heroinet förmår de kvinnliga missbrukarna att skärma av sitt andra liv så att de orkar härda ut i denna svåra situation. Typiskt för dem är att de brukar använda kondom tillsammans med kunderna men inte med sin partner. Att inte använda kondom är därför i missbrukarkretsar ett tecken på trohet. (Se även l Kvinnliga narkomaner. ) Spridningen av lHIV/aids bland narkotikamissbrukare har kommit WHO att ta initiativ till studier över narkomanernas sex- och sprutvanor. Resultaten antyder att narkomanernas sexuella förhållanden - frånsett prostitutionen inte torde avvika från genomsnittet. Hälften av narkotikamissbrukarna uppger att de lever i monogama förhållanden, ofta med varandra. Över 90 procent av de kvinnliga narkomanernas partners har t ex också narkotikaproblem. Däremot är de manliga narkomanernas kvinnliga partners endast i 50 procent av fallen själva missbrukare. Erfarenheterna från HIV-epidemin i New York talar för att manliga narkomaner med drogfria partners kan fungera som en språngbräda för smittan till den övriga befolkningen. De drogfria kvinnorna kan bli HIV-smittade och sedan föra smittan vidare till eventuella barn (vertikal smittoöverföring) eller till nya sexuella kontakter.

Shaman,
se Schaman.

Shanghaikonferensen,
internatonell konferens om opiumhandeln 1909, där 13 stater antog ett flertal resolutioner om att begränsa opiumodlingen till medicinska ändamål och motverka opiumrökning.

Sheets,
slanguttryck för PCP.

Shit,
slanguttryck som betecknar droger av dålig kvalitet.

Shooting galleries,
särskilda lokaler i staden New York, USA, där man för en blygsam summa på några dollar kunde få låna sprutor för att injicera narkotika. Denna ohygieniska användning av begagnade sprutor spelade en stor roll för spridningen av HIV-epidemin bland narkomaner omkring 1980. Eftersom det i New York var straffbart att inneha injektionsverktyg, lät narkomanerna någon annan ta risken av "innehav" och betalade för detta.

Sic!,
latin för "Så!" I recept har det betydelsen avsiktligt överskridande av maximaldosen, dvs "Jag menar faktiskt så!". Utan denna anteckning får apoteket inte expediera ett recept där en maximaldos angiven av Socialstyrelsen är överskriden.

Sidomissbruk,
se Blandmissbruk.

SIGNALSUBSTANSER

Hjärnans celler kommunicerar med varandra med hjälp av ett stort antal olika signalsubstanser (transmittorer). Det är främst genom att påverka signalsubstanserna som narkotiska droger utövar sina effekter på hjärnan. Signalsubstanserna kan utifrån sina kemiska strukturer grupperas i undergrupper: 1. De "klassiska" signalsubstanserna var de första som man kunde kartlägga: acetylkolin, noradrenalin, adrenalin, dopamin och serotonin. Dessa ämnen är alla kemiskt besläktade, och de har bildats av aminosyrorna tyrosin och tryptofan, ämnen som finns naturligt tillgängliga i blodbanan. 2. Aminosyror glutaminsyra, asparaginsyra och gammaaminosmörsyra (GABA). 3. Neuropeptider, som helt enkelt är korta kedjor av aminosyror, utgör de flesta av hjärnans signalsubstanser. Forskningen känner nu till ett stort antal neuropeptider med olika sammansättning. Ett antal olika enzymer (dvs katalytiskt verkande ämnen som bildas av levande celler) styr produktionen av nervcellernas signalsubstanser. De aktiva signalsubstanserna lagras därefter i speciella membranomslutna organeller (lagringsblåsor) inne i cellen. Signalsubstanserna är där färdiga att tas i bruk när cellen i fråga skall kommunicera med sin omgivning. När en nerv stimuleras frisätts signalsubstanserna från nervens ändstycke och sprider sig i den närmaste omgivningen. De kan nu drabbas av olika öden. Antingen tas de upp igen av nerven för att återanvändas, eventuellt brytas ned till inaktiva ämnen, eller kan de aktivera angränsande nervceller. Denna aktivering kräver att signalsubstanserna binder sig till speciella äggviteämnen, s k receptorer, som finns på nervcellernas mottagande ytor. Varje signalsubstans har sin motsvarighet i en mottagarmolekyl som i sin tur förmedlar det mottagna budskapet in till cellens inre. En nervimpuls överförs antingen genom att mottagarcellen öppnar kanaler i cellväggen så att natrium-, kalcium-, klorid- eller kaliumjoner kan strömma igenom den, eller genom att mottagarcellen bildar nya molekyler som fungerar som cellens inre signalsubstanser. Först när dessa biokemiska steg passerats kommer cellen att reagera på signalen som träffat dess yta. Signalsubstanserna utgör alltså hjärnans grundläggande kemiska språk. Det är främst genom att påverka detta kemiska språk som narkotiska droger utövar sin effekt på hjärnan. Forskningen kring hur detta går till är ännu ofullständig, men några fakta är kända. Centralstimulerande medel som kokain och amfetamin förstärker kommunikationen mellan nervcellerna (synapserna). De hindrar återresorptionen av frisläppta stimulerande signalsubstanser från givarcellen. Därigenom blir flödet av signalsubstanser mycket rikt, vilket i sin tur leder till en överstimulering av mottagande nervceller. En allmän aktivering av nervcellerna äger rum. Andra narkotiska preparat som opiater, t ex heroin och morfin, härmar de kroppsegna endorfinernas bindning till nervcellernas mottagarmolekyler. Opiaterna ger därför upphov till samma effekter som kroppens egna smärtstillande signalsubstanser. Bensodiazepinerna stimulerar på ett likartat sätt de mottagarmolekyler som har en lugnande effekt på nervsystemet. Hur hallucinogena droger som LSD och cannabis påverkar de biokemiska förhållandena i hjärnan är ännu till stora delar okänt. Man vet emellertid att LSD binder sig till mottagaren för serotonin, en av de klassiska signalsubstanserna. LSD verkar alltså bl a genom att konkurrera ut en naturlig signalsubstans. Nyligen har man också visat att cannabinoider, de psykotropa ämnena i cannabis, binder sig till speciella mottagarmolekyler, s k cannabinoidreceptorer, på celler i hjärnan. Därmed hämmar cannabinoiderna cellens inre budbärarmolekyler, de som normalt skall se till att cellernas inre maskineri fungerar. Till skillnad från många av de illegala drogerna har alkohol ingen specifik effekt på signalsubstansens funktion. Alkohol är nämligen ett lösningsmedel som påverkar fetterna i nervernas cellväggar och därigenom stör deras funktion. Som en följd av detta kan naturligtvis signalsubstansernas samspel komma att påverkas. (Se Alkohol.)

Sil, sila, silare,
slanguttryck för narkotikaspruta, att injicera narkotika respektive injektionsnarkoman.

SIMON,
Riksförbundet Sveriges invandrare mot narkotika, organisation bildad 1990 av en grupp svenskar med invandrarbakgrund. Förbundet vill uppmärksamma att det kan finnas narkotikamissbruk bland invandrare och flyktingar, vilka har behov av hjälp. Organisationen försöker se till att kontakterna mellan dem och den svenska narkomanvården förbättras. (Se även Invandrare och droger.)

Single Convention,
benämning på 1961 års allmänna narkotikakonvention, som efter ett möte med 73 deltagarländer ersatte en mängd äldre internationella narkotikakonventioner. (Se FN:s narkotikakonventioner.)

Sinsemilla,
spanskt ord som betyder utan frö. Sinsemilla är en cannabisart med högt innehåll av den verksamma substansen THC. Den odlas och försäljs illegalt bl a i Kalifornien.

Siqualone,
varunamn för flufenazin.

Sister, Sister Morphine
slanguttryck för morfin.

Situationellt missbruk
(circumstantial-situational use) innebär att droganvändningen äger rum i vissa speciella situationer. Det kan t ex vara långtradarchaufförer som använder amfetamin för att stå ut med långa arbetspass och motverka trötthet. Idrottsmän som tar stimulerande preparat (dopar sig) för att förbättra sina prestationer ägnar sig också åt situationellt missbruk. Denna form av missbruk innebär alltid en viss risk för individen själv och kan dessutom utgöra en trafikfara. (Se Definitioner av narkotika och narkotikamissbruk.)

Självhjälpsgrupper,
se AA.

Självmedicinering,
att ordinera sig själv medel utan att rådfråga läkare. Detta kan t ex innebära att man börjar använda någon annans sömnmedicin eller börjar dricka alkohol för att komma ur en depression. Självmedicinering kan vara synnerligen riskabelt och leda till missbruk.

Självmord.
Trots att det inom den socialmedicinska och psykiatriska forskningen finns ett stort intresse för suicidologi (läran om självmord och självmordsförsök), är kunskapen om narkomani och självmord än så länge begränsad. Ändå kunde läkare redan i slutet av 1800-talet konstatera att svåra sjukdomstillstånd och plötsliga dödsfall, bl a på grund av självmord, följde i spåren av morfin- och kokainmissbruk. En intressant iakttagelse gjordes 1938 av Karl Menninger, läkare och förkämpe för att narkotikamissbrukare skulle ha vård och inte straffas. I boken Man against himself beskrev han narkotikamissbruket som "en form av självförstörelse, härledd ur aggressiva känslor". Menninger menade att det typiska för en narkoman är att denne aggressivt förstör sig själv med just det som lindrar hans plåga. Numera vet man att självmord är en vanlig dödsorsak bland narkotikamissbrukare. Oftast begår narkomaner självmord genom att ta en avsiktlig _överdos. Avskedsbrev brukar vittna om resignation inför det missbruk som dominerar allt och om skuldkänslor gentemot alla dem som förgäves försökt hjälpa. Emellanåt förekommer dock mer våldsamma tillvägagångssätt, t ex hängning eller avsiktlig singelolycka med bil. Bland överdosfallen i den officiella statistiken kan det vara svårt att skilja självmorden från de vanliga s k accidentella förgiftningarna, dvs de som åstadkommits oavsiktligt, genom en olycka. Flera forskare som gjort långtidsstudier bland narkotikamissbrukare har emellertid funnit att ca 25 procent av dessa har begått självmord. I en studie (1986) i Lund följde Kerstin Tunving 524 narkomaner över en period av 10 år. Under denna tid avled 62 av dem, varav 19 i självmord. Den enda statistiskt säkra skillnaden mellan de båda grupperna var att av dem som begått självmord hade flertalet ärftlig belastning med svåra psykiska sjukdomar bland nära anhöriga, oftast depressioner eller psykoser. G E Murphy, amerikansk forskare i suicidologi, anser att narkotikamissbruk bidragit till att fallen av självmord bland unga vuxna blivit allt vanligare under senare år. I San Diego-studien, där självmordsfrekvensen kontinuerligt följs i en hel befolkning, har Murphy kunnat konstatera att narkotikamissbruk fanns med i bilden hos 67 procent av dem som 1988 begick självmord och som då var under 30 år gamla. Forskarna vet i dag betydligt mer om alkoholmissbrukarnas självmord än om narkomanernas. Så har t ex flera vetenskapliga studier visat att bakgrunden till alkoholmissbrukarnas självmord ofta är annorlunda än den för alla andra patienter inom den psykiatriska verksamheten. Ungefär hälften av just alkoholmissbrukarna hade nämligen drabbats av allvarliga relationsstörningar (dvs förlorat eller skilts från nära anhöriga) under en period av sex veckor omedelbart före dödsfallet. Det är därför nödvändigt att alkoholister som nyligen drabbats av separationer särskilt uppmärksammas och bereds vård. Andra studier har pekat på att även alkoholmissbrukare som tidigt (dvs ofta före alkoholmissbruket) haft magsår visat sig ha större självmordsfrekvens än andra. Sambandet är vetenskapligt fastställt men svårt att förklara. Utåtriktat aggressivt beteende hos alkoholister är förenat med stor risk för självmord senare i livet. Detta framgår av en svensk långtidsstudie över 20 år (av M Berglund och K Tunving), som visat att självmord är 25 gånger vanligare bland manliga alkoholister som gjort sig kända för "farlighet" mot andra, än vad som är "normalt" för män i samma ålder i befolkningen i övrigt. Eftersom nedbrytningen av alkohol upphör vid tidpunkten för dödsfallet, är det möjligt att konstatera i vilket stadium av berusningen de flesta alkoholisters självmord sker. Forskare har därför kunnat konstatera att de neurotiskt inåtvända och känsliga (sensitiva) alkoholisterna ofta begår självmord när de är kraftigt berusade, medan de utåtagerande och retliga (dysforiska) som regel gör det senare, dvs under bakruset.

Självmordsförsök
förekommer ofta hos dem som missbrukar narkotika. Att döma av flera undersökningar är könsskillnaderna stora. De kvinnliga narkomanerna, som alltid i alla undersökta vetenskapliga material är i minoritet, förefaller vara mest benägna för depressioner, självmordstankar och självmordsförsök. I en undersökning visade det sig t ex att 66 procent av kvinnorna rapporterade självmordstankar, mot 36 av männen. Ibland kan ett självmordsförsök i tonåren vara en föregångare till narkotikamissbruk. A andra sidan kan redan själva narkotikamissbruket te sig som ett enda utdraget och långvarigt självmordsförsök (se Menningers teori under Självmord). Hos kroniska narkomaner finns nämligen ofta ett självhat, en brist på självrespekt och en desillusion, som medför att självmordsförsöket ständigt kan kännas frestande. Det kan förefalla vara den enda utvägen ur en allt svårare och alltmer kaotisk situation. (Se även Psykodynamiska aspekter på drogmissbruk.) Självmordsförsök hos alkoholmissbrukare är generellt ett tecken på att missbruket är svårt. När alkoholmissbrukaren tas om hand, t ex på sjukhus, försvinner dock oftast hans tankar på att beröva sig livet. Om självmordstankarna och symtom på depression fortfarande finns kvar efter avgiftningen, måste aktiva psykiatriska åtgärder sättas in.

Självsuggestion
är en betydande komponent av rusupplevelsen. (Se Set, setting.) Omvittnat är hur en narkoman som ännu inte fått i sig narkotikan, kan känna sig påverkad så fort han lagt in sprutspetsen i ett av sina blodkärl. (Se Booting och Injektionsnarkomani.)

Skag,
slanguttryck för heroin.

Skakningar,
vanligt symtom under abstinensfrossa. (Se Abstinenssymtom.) De förekommer särskilt vid delirium tremens, där den abstinente får grova skakningar i hela kroppen. Skakningar uppstår också ofta vid heroinmissbruk. Symtomet förekommer även hos nyfödda med abstinens, men då talar man i stället om sprittningar.

Skinny,
slanguttryck för marijuana.

Skit,
slanguttryck för narkotika av dålig kvalitet. (Se även Shit.)

Skjuta, skjuta i sig,
slanguttryck för att injicera narkotika.

SKL,
se Statens Kriminaltekniska Laboratorium.

Skopolamin,
C17H21NO4, alkaloid, verksamt ämne i bl a bolmört med muskelavslappande och lugnande verkan, inte narkotikaklassat. Inom modern medicin används skopolamin t ex i preparatet Morfin-skopolamin som kan ges i injektion före operationer. (Se även Bolmört och Spikklubba.)

Skov,
ett plötsligt uppflammande av en sjukdom som är i ett lugnt skede, eller ett akut utbrott (exacerbation) av symtom som annars har ett kroniskt förlopp.

Skvattram,
getpors, ledum palustre, nordeuropeisk, 30-100 cm hög, ständigt grön buske med smala, läderartade och undertill brunulliga blad. Skvattram förekommer allmänt i östsvenska skogsmossar från Skåne till Lappland. Busken blommar i juni-juli med många vita blomflockar. Den utvecklar under varma sommardagar en starkt aromatisk doft. Skvattram innehåller en flyktig olja, vars viktigaste beståndsdel är det giftiga ämnet ledol, samt glykosiderna erikolin, arbutin, garvämnen och ledumkamfer. Skvattram är inte narkotikaklassad. Den var tidigare en vanlig medicinalväxt. Dessutom tillsattes den ölet för att ge en starkare berusning, en sedvänja som förbjöds i Tyskland redan på 1300-talet och mer allmänt i Europa på 1700-talet. Växten ansågs ha starka sexuella effekter.

Skyrockets,
slanguttryck för amfetamin.