Jag vill inte dölja min avsikt att uttömma denna fråga så att vi en gång för alla får vara i fred för allt prat om de så kallade farorna med droger.

Min utgångspunkt är klart antisocial.

Man har bara en orsak att angripa opium. Den utgörs av den fara som bruket av det kan medföra för samhället i dess helhet.

Men denna fara är obefogad.

Vi är födda ruttna till kropp och själ, vi är medfött odugliga; om ni undertrycker opium, så kan ni dock inte undertrycka behovet av brott, kräftan i kropp och sinne, benägenheten att förtvivla, medfödd imbecillitet, ärftlig syfilis, instinkternas bräcklighet, ni kan inte förhindra att det finns själar som är bestämda för gift, av vad slag det vara må, morfinets gift, läsningens gift, isoleringens gift, onanins gift, de upprepade samlagens gift, giftet i själens djupt rotade svaghet, alkoholens gift, tobakens gift, samhällsfientlighetens gift. Det finns själar som är obotliga och förlorade för resten av samhället. Undertryck en möjlighet till galenskap för dem, så kommer de ändå att finna på tiotusen nya. De kommer att skapa de mest subtila, de mest rasande utvägar, utvägar som är helt och håller desperata. Naturen själv är antisocial i själen, och det är bara genom att tillvälla sig makten som den organiserade samhällskroppen reagerar mot mänsklighetens naturliga böjelse.

Låt de förlorade gå förlorade, vi har bättre bruk för vår tid än att pröva på en förnyelse som är omöjlig och därtill meningslös, förhatlig och skadlig.

Så länge vi inte lyckas undertrycka någon som helst av orsakerna till mänsklighetens förtvivlan har vi inte rätt att försöka undertrycka de utvägar människan använder för att försöka rengöra sig från förtvivlans smuts.

Ty det gäller först och främst att lyckas undertrycka den naturliga och dolda drivkraften, den bestickande böjelsen hos människan som får henne att söka en utväg, som inger henne tanken på att söka ett sätt att komma ur sina lidanden.

Dessutom är de förlorade av naturen förlorade, alla idéer om moralisk förnyelse bekommer dem inte det minsta, det finns en inneboende determinism, det finns en ovedersäglig obotlighet i självmordet, i brottet, i imbecilliteten, i galenskapen, det finns ett människans okuvliga hanrejskap, det finns en karaktärens bräcklighet, det finns en sinnets snöpning.

Afasin existerar, ryggmärgsförtvining existerar, syfilitisk hjärnuppmjukning, stöld, maktmissbruk existerar. Helvetet finns redan på denna jord, och det finns människor som är olyckliga flyktingar från detta helvete, flyktingar dömda att i evighet fly på nytt. Och därmed nog om detta.

Människan är eländig, själen är svag, det finns människor som alltid kommer att vara förlorade. Sättet att gå förlorad spelar ingen roll: detta angår inte samhället.

Vi har väl tillräckligt tydligt visat att det inte kan göra något åt det, det slösar bort tiden, må det alltså sluta att framhärda i att bita sig fast i sin enfald.

Det är med ett ord skadligt.

För dem som vågar se sanningen i ögonen, så finns ju de välkända resultaten av spritförbudet i USA.

En superproduktion av galenskap: öl förskuren med eter, sprit uppblandad med kokain som säljs i hemlighet, mångfaldigat fylleri, ett slags allmänt fylleri. Kort sagt: lagen om den förbjudna frukten.

Detsamma gäller opiet.

Det förbud som ju fördubblar nyfikenheten på drogen har ju hittills bara gagnat hallickerna inom medicinen, inom journalistiken, inom litteraturen. Det finns folk som skapat sig ett exkrementalt och nituppfyllt anseende på sin påstådda indignation gentemot den harmlösa och diminutiva drogoffersekten (som är harmlös därför att den är diminutiv och därför att den alltid utgör ett undantag), denna minoritet fördömda till sinnet, till själen, av sjukdomen.

Å, så väl fästad moralens navelsträng är hos dem! De har ju inte syndat sedan de låg i sin moders liv, eller hur? De är apostlar, de är ättlingar till goda herdar; man kan bara fråga sig varur de öser sin indignation, och framför allt hur mycket de känt sig fram för att kunna göra det, och i varje fall vad det har gett dem.

För övrigt ligger frågan inte där.

I verkligheten är detta raseri mot narkotika och de stupida lagar som följer därav:

1. Verkningslöst mot behovet av narkotiska gifter, som tillfredsställt eller icke tillfredsställt ligger i själen och skulle leda den att utföra avgjort antisociala handlingar, även om gifterna icke existerade.

2. Förvärrande för det sociala behovet av gifter, och därigenom befrämjande för dess förvandling till hemlig last.

3. Skadligt för den verkliga sjukdomen, ty däri ligger den verkliga frågan, knuten, den farliga punkten:

Till olycka för medicinen existerar sjukdomen.

Alla lagar, alla restriktioner, alla kampanjer mot narkotikan kommer aldrig att leda till något annat än att ta från alla den mänskliga smärtans behövande - de som har omistliga berättigade anspråk på det sociala tillståndet - det som befriar dem från deras lidanden, ett näringsmedel som för dem är underbarare än bröd, och som äntligen ger dem möjlighet att tränga in i livet igen.

Hellre pest än morfin, vrålar den officiella läkekonsten, hellre helvetet än livet. Det är ju bara idioter, typ J-P Liausu (som dessutom är ett okunnigt missfoster), som kan hävda att man måste låta de sjuka späkas i sin sjukdom.

Och det är för övrigt här som hela kälkborgerligheten framträder hos denna typ av människa och ges fritt utlopp: för, som hon påstår: det allmännas bästa.

Tag era liv, ni förtvivlade, och ni plågade till kropp och själ, låt allt hopp fara. Det finns ingen lindring kvar för er i denna värld. Världen lever av era benhus.

Och ni klarsynta dårar och hjärnuppmjukade och kräftsjuka och ryggmärgsförtvinade, ni är oförstådda. Det finns en punkt inom er som ingen läkare någonsin kommer att förstå, och det är denna punkt som i mina ögon rädder er och gör er vördnadsbjudande, rena, underbara: ni står utanför livet, ni står ovanför livet, ni upplever lidanden som den vanliga människan inte känner, ni går över det normalas nivå och det är därför människorna är obönhörliga mot er, ni förgiftar deras lugn och ro, ni underminerar deras stabilitet. Ni känner smärtor omöjliga att förjaga, smärtor vars själva väsen är att de inte låter sig anpassas till något känt tillstånd, omöjliga att komma till rätta med i ordform. Ni känner upprepade och undflyende smärtor, oupplösliga smärtor, otänkbara smärtor, smärtor som varken finns i kroppen eller i själen utan som beror på bägge.

Och jag delar era lidanden och jag frågar er: vem skulle våga mäta upp det som stillar vår smärta? I namn av vilken överlägsen klarhet, av själ som tillhör oss, vi som befinner oss vid själva roten av kunskapen och klarheten. Och det på vår begäran, vårt begär att få lida. Oss som smärtan sänder ut på resa i själen på spaning efter en stilla ort där vi kan klamra oss fast, på spaning efter en stabilitet i det onda liksom i det goda. Vi är inte galna, vi är fantastiska läkare, vi känner till doseringen av själ, av känslighet, av märg, av tanke. Vi måste få vara i fred, de sjuka måste få vara i fred, vi begär inget av människorna, vi begär bara en lindring i våra lidanden. Vi har grundligt värderat våra liv, vi vet vad de för med sig av restriktioner för andra, och i synnerhet för oss själva. Vi känner till vilken godtagen fördumning, vilka avståndstaganden från oss själva, vilka förlamningar av de finaste förmögenheterna som vårt lidande varje dag tvingar oss till. Vi begår inte genast självmord. Under tiden vill vi vara i fred.

1 januari 1925

av Antonin Artaud