Lila Svarta - Handling-Organisering-Motstånd

Innehåll:

Inledning
Organisering
Direkta aktioner
Repression
Just do it!

Inledning

Vi som skrivit den här lilasvarta handboken är några aktivister ur anarkistmiljön i Stockholm. Anledningen till att vi ger ut boken är avsaknaden av kommunikation och kontinuitet inom rörelsen. Nya kommer och gamla går. Väldigt ofta känns det som om vi börjar om på nytt, trots att det egentligen inte är eller inte borde vara så. Därför ville vi förmedla våra erfarenheter av politiskt arbete i Stockholm och på andra håll.
De erfarenheter vi gjort går inte att skilja från våra tankar om politiskt arbete. Därför är denna handbok ingen fullständig beskrivning av "hur det faktiskt går till", utan både mer och mindre. Mindre, därför att vi enbart valt att ta fasta på saker som vi tycker är användbara och intressanta. Mer, därför att vi ibland lägger fram vår uppfattning om hur det borde fungera, istället för att enbart återge hur det faktiskt varit.
Innehållet i handboken ska inte ses som en slutgiltig text, utan mer som ett led i en fortsatt diskussion. Det är mycket som inte är tillräckligt utvecklat och som det kan skrivas mer om. Använd gärna boken som utgångspunkt för diskussion. Dessutom får ni gärna skriva ner era tankar och synpunkter på boken, tillsammans med helt egna bidrag, och skicka till vår kontaktadress: lila svart, c/o Brand, Box 150 15, 104 65 Stockholm. Svartlila är ett försök att överbrygga gapet och glappet i vår kontinuitet och diskussion, vilket kräver ERAN medverkan!

Vi är medvetna om att de tekniker eller tillvägagångssätt som vi beskriver, vare sig det gäller framställningen av smörsyra eller organiseringen av en demonstration, inte är de enda möjliga. Det finns förmodligen ännu bättre sätt, men det här är vad vi kunde komma på. En sak är säker: alla sätt är bra utom dom dåliga när det gäller att bekämpa det här systemet och bygga ett nytt.
Vissa av texterna är översatta, det är då vi hittat bra artiklar utomlands och själva saknat erfarenheter för att skriva något bättre.
Handboken är full av hål. Till exempel saknas ett kapitel om arbetsplatskamp och strejker, det är en stor brist. Där hade vi framför allt velat skriva om utomfacklig kamp, som det finns alldeles för lite tradition av i Sverige. Dessutom saknas texter om juridiska rättigheter, fängelser och fångkamp, närradio och piratradio och överhuvudtaget vår egen media, plus aktionstips och fler sabotagemetoder.
Det första vi tar upp i boken är organisering. Vi anser att detta är det viktigaste kapitlet i boken, eftersom det finns en sådan omfattande trångsynthet i mångas syn på organisering och hur man arbetar politiskt. Organisering och demonstrationer var det som vi började skriva om, vi hade en hel del erfarenheter och mycket åsikter. De övriga kapitlen har vuxit fram under våra försök att skriva en så användbar bok som möjligt.

Några utgångspunkter

Den här boken är avsedd för folk som har valt att praktisera motstånd i dagens Sverige. Utifrån vilka utgångspunkter man bedriver sitt motstånd varierar. Vi som ger ut den här boken anser att de beskrivna teknikerna och taktikerna blir mest meningsfulla när de används utifrån en frihetligt socialistisk ståndpunkt.
På A-90 mötet i Stockholm, mars -90, gjordes ett försök att i några få punkter antyda hur ett anarkistiskt ställningstagande skulle kunna se ut idag. Dessa punkter ligger till grund för följande extremt kortfattade och allmänt hållna positionsangivelse. Naturligtvis handlar det om ett försök till positionsbestämning som är i ett oändligt behov av att vidareutvecklas och ifrågasättas. Ordet "vi" som hela tiden återkommer syftar på de människor som känner sig någotsånär träffade vid en genomläsning.

Vi eftersträvar självbestämmande på livets alla områden och en rättvis fördelning av samhällets resurser. Detta förutsätter en självförvaltad ekonomi (arbetarnas övertagande av produktionen, de boendes övertagande av husen och så vidare).
Vi verkar genom direkta aktioner och försöker organisera upp ett motstånd som är antiauktoritärt uppbyggt. Ett ständigt ifrågasättande av de egna strukturerna och den egna praktiken är en annan del av det politiska arbetet.
Vi vänder oss mot alla former av herravälde. De avgörande konfliktlinjerna i samhället dras upp av kapitalism, patriarkat och rasism, eller de historiskt specifika former som dessa strukturer har antagit i Västeuropa. Den härskande klassen och dess försvarare är samhällets och våra fiender nr 1.
En fjärde viktig konfliktlinje man inte kan undgå, med tanke på den kvalitativt högre graden av utsugning i den s k tredje världen, är imperialismen. Det vi har att sätta emot imperialismen är en konsekvent internationell solidaritet och en intensifierad kamp i metropolerna.
Det här leder till att vi står i en grundläggande opposition mot det här systemet och ser den sociala revolutionen som den enda möjliga lösningen.

Organisering

Varför organiserar vi oss? Vill man förändra samhället, skapa frirum, göra motstånd eller något annat, så kan man inte vara ensam. Ensam är svag. Genom alla tider har folk slutit sig samman och organiserat sig för att bygga och förändra saker och ting. Vad det handlar om är samarbete mellan individer för att kunna agera kollektivt.
Det har gjorts många erfarenheter och misstag i denna ständigt pågående organisering. Vi ska här försöka ge er lite tips och synpunkter på hur man "bäst" organiserar sitt motstånd. Det är en ständigt pågående process som måste diskuteras och ifrågasättas.

Formell organisering

Formell organisering är den traditionella, i alla fall i Sverige. Det är att man bildar ett parti, en förening eller liknande, med styrelse, stadgar, medlemskap osv. Folk har en tendens att bygga formella organisationer när de tillsammans vill handla politiskt. Inte sällan är detta ett stort misstag.

- Det behövs ingen formell organisation för att ockupera ett hus, organisera en demonstration, driva en bokhandel eller ge ut en tidning. Medlemskartotek, styrelseposter och stadgar är värdelösa i sådana sammanhang. Där räcker det med den typ av organisering som varit vanlig i aktivistmiljöer och som i brist på bättre ord kan kallas informell organisering. För det enda som behövs är: människor, enskilda eller i grupper, regelbundna kontakter mellan dessa människor, oftast i form av gemensamma ställen att träffas (kaféer, pubar, infobokhandlar, folkkök, möteslokaler osv) plus engagemang. Det är viktigt att påpeka att dessa "regelbundna kontakter" kan vara av mycket olika slag. Allt ifrån täta vänskapsband och kollektivt boende, över det att man brukar gå till samma pubar eller folkkök, till, i värsta fall, en tidningsprenumeration.

- Det kan uppstå situationer då bildandet av en formell organisation möjligen är ett smart drag. Även om man utgår från grundsatsen, att man organiserar sig utifrån faktiska behov istället för traditionella föreställningar om organisering, är det inte uteslutet att det någon gång kan finnas behov att bilda en formell organisation. En sådan situation kan eventuellt vara den dagen det börjar hända massvis med saker och vansinnigt mycket folk börjar intressera sig för och söker kontakt med anarkisterna, eller den politiska miljö som ligger bakom aktionerna. Men idag, då motståndet är svagt och högervindarna är starka överallt i samhället, känns en sådan situation avlägsen. Och utifall att den skulle uppstå i framtiden är det extremt viktigt att man i förväg diskuterar igenom det eventuella bildandet av en formell organisation. Lika viktigt är det att alla inblandade blir medvetna om den formella organisationens gränser, och att man försöker definiera dessa. Till exempel, vad innebär det att en formell organisation alltid måste vara legal och öppen för i princip alla?

- I dagens Sverige är en stor del av det arbete som utförs i anarkistkretsar lagligt. Kaféverksamhet, tidningsutgivning, diskussionskvällar och folkkök är exempel på aktiviteter som inte - eller rättare sagt ännu inte - är kriminaliserade. Husockupationer, sabotageaktioner, sprejning och demonstrationer utan tillstånd är däremot olagliga aktiviteter. Det betyder att ifråga om allt motstånd som går utöver en rent symbolisk karaktär är en formell organisering inte bara onödig, utan även praktiskt taget omöjlig. En formell organisation kan inte stå bakom en sabotageaktion eller en demonstration utan tillstånd som "urartar", och därmed ta de juridiska konsekvenserna. Det är inte heller möjligt att förverkliga t ex en husockupation inom en formell organisations ramar. Hur skulle det se ut om man informerade om tid och plats för alla möten och aktioner i ett medlemsutskick? Naturligtvis skulle man genast få dit en massa oönskade personer, inklusive poliser.

I ett vidare perspektiv är det just den formella organisationsformens överskådlighet som utgör dess största förtjänst, ur säkerhetspolisens och domarkårens synvinkel. Dom älskar medlemsutskick, mötesprotokoll, skriftlig ansvarsfördelning, medlemsregister och öppna medlemsmöten. Och om dom skulle tröttna på den information dom får den vägen, eller om dom skulle börja uppleva organisationen som ett hot, är det hur enkelt som helst att kriminalisera organisationen (med hänvisning till terrorism, rikets säkerhet eller något annat), göra husrannsakan, lägga beslag på medlemsregistret och åtala samtliga medlemmar. En av de viktigaste anledningarna, å andra sidan, till att det trots allt existerar ett militant motstånd runtom i Västeuropa är det faktum att (de informella) organisationsstrukturerna är så oöverskådliga och svåråtkomliga.

- En formell organisation kan också vara direkt skadlig för motståndet; inverka negativt på de människor som ingår i det och deras aktivitet. Det är ett välkänt faktum att formell organisering mycket lätt leder till byråkrati, centralisering och passivitet hos majoriteten av medlemmarna. De flesta medlemmar väntar passivt på att initiativen "uppifrån" ska dimpa ner i brevlådan, även om "styrelsen" inte formellt besitter några maktbefogenheter. Också vid informell organisering uppkommer maktstrukturer och passivitet, och det är inte alls säkert att de maktstrukturerna och den initiativlösheten är "bättre" än i formella, frihetliga organisationer. Men man slipper i alla fall två saker: byråkratin och organisationsjiddret.
Med byråkratin menar vi allt det arbete och all den energi som går åt till att bygga upp organisationen och att sedan hålla den vid liv. Byråkratin i en frihetlig, formell organisation byggs så att säga upp ovanpå de redan existerande konkreta projekten (tidningar, bokhandlar, smågrupper, kaféer osv). Denna övervåning är inte i och för sig skadlig. Skadlig blir den först när byråkratin hämmar aktiviteten, när en stor del av diskussionerna upptas av rent organisatoriska frågor, eller när energin till byråkratin måste tas från de konkreta projekten (t ex i brist på aktiva människor) för att administrera organisationen. Alla som har varit i kontakt med SAC vet hur mycket tid och kraft som går åt till rent organisatoriska frågor, istället för till aktiv handling, konkreta projekt eller innehållsliga diskussioner.
Därmed inte sagt att det går åt mindre energi till att hålla en informell organisering vid liv. Att laga mat i ett folkkök, att sköta en bokhandels ekonomi, att skriva in artiklar på datorn, att diskutera följderna av en demonstration eller snacka igenom konflikter med människor omkring sig - allt det tar en massa tid och kraft i anspråk. Men därigenom bygger man inga luftslott och slipper en massa skendiskussioner.
Organisationsjiddret är nära förbundet med byråkratin. Det kan i och för sig vara en styrka att en mängd människor kan deklarera en gemensam inställning i en viss fråga. Men denna gemensamma inställning kan bara vara följden av förda diskussioner och gemensamma kamperfarenheter. Den kan aldrig komma som ett påbud "uppifrån". Diskussioner om ställningstaganden i olika frågor är viktiga diskussioner - organisationsjidder blir det antingen när frågorna är oväsentliga eller när Organisationen och dess inställning blir viktigare än människorna som ingår i den och deras inställning. Det är lätt hänt att man känner samhörighet med Organisationen snarare än med de människor som ingår i den - det finns alltför många exempel på det.
I motståndssammanhang är detta ett särskilt stort problem eftersom det handlar om solidaritet och direkta aktioner. Enda lösningen är att överlåta åt den grupp som har utfört en aktion att offentligt tala för den. Eventuella organisationers inställning är i princip ointressant - faran för fördömanden och avsolidarisering är alltför stor (vem har inte hört att "organisationen kan skadas"?). Istället kan konstruktiv kritik framföras i interna diskussioner och tidningar. Förutsatt att aktionen inte var fullständigt rubbad - vilket å andra sidan ligger på aktionsgruppens ansvar. De vägledande principerna måste vara aktionsformernas likaberättigande och den ömsesidiga toleransen.
Risken för att en revolutionär, frihetlig organisation skulle självständiggöra sig - tvärtemot sitt syfte - från sin konkreta bas och den kamp som faktiskt förs är inte helt gripen ur luften. Vi nämnde att staten kan komma att kriminalisera hela organisationen. Men det behöver inte gå så långt som till faktisk kriminalisering eller till åtal mot enskilda "ansvariga". Det kan räcka med att hotet hela tiden finns där för att förmå organisationen att agera på ett sätt som helt motsäger anspråket på revolutionär praxis. Den statliga repressionen börjar fungera som ett osynligt kontrollinstrument för den borgerliga ordningen inuti huvudet på organisationsmedlemmarna. Att försvara den egna organisationens existens blir helt plötsligt viktigare än att solidarisera sig med den kamp som förs och de som kämpar.

Informell organisering

Vi har uppehållit oss så länge vid formell organisering för att det tydligare ska framgå vad informell organisering är. Informell organisering betyder egentligen bara frånvaro av styrelse, stadgar, medlemskap osv. Det är grupper och individer som samarbetar och kommunicerar, med en gemensam politisk inställning. Informell organisering bygger på att man arbetar i grupper (aktionsgrupper, kollektiv, arbetsgrupper, vängrupper eller något annat) och att det finns en kommunikation mellan dessa grupper. Denna kommunikation - som vid behov kan utmynna i konkret saamarbete - uppstår genom att man har gemensamma ställen att träffas, för politiska möten och social samvaro (kaféer, pubar, kollektivt boende, infobokhandlar, folkkök, möteslokaler osv). I gränsfallet är denna kommunikation inte personlig utan sker genom korrespondens eller gemensamma tidningar. Även demonstrationer och aktioner med sociala inslag kan i viss mån räknas hit.
Detta utesluter inte att de nödvändiga kontakterna kan knytas och upprätthållas också på arbetsplatser och i bostadsområden. Men det ska sägas att chansen är liten att man på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde i dagens Sverige träffar på folk som man känner någon djupare politisk samhörighet med - vilket dock inte behöver förhindra att man organiserar sig för att försvara de gemensamma intressen som ändå alltid finns. Till det kommer att också vi, som känner politisk samhörighet med varandra, oftast bor och arbetar uppsplittrat, i olika företag, yrken och stadsdelar.
Vår informella organisering bygger på den kommunikationsstruktur som vi själva har skapat - i form av olika media och gemensamma ställen att träffas. Det räcker dock inte med att träffpunkterna och tidningarna bara finns till. Kommunikationen mellan de olika grupperna och individerna måste också fungera: diskussioner måste hela tiden föras och mötena fungera. I annat fall kan den informella organiseringen inte hållas levande och slagkraftig.

Bättre organisering

Att man måste organisera sig är en självklar sanning. Om människor inte kommer samman och samordnar sina aktiviteter, ja då kommer man heller ingenstans. Men: när någon säger att vi måste organisera oss bättre kan det vara på sin plats att vara misstänksam. Ropet efter bättre organisering dyker oftast upp när rörelsen eller den politiska miljön inte funkar som den ska eller står inför problem. Det beror naturligtvis på vad det är för problem men generellt kan man nog påstå: det är bland det vanskligaste som finns att försöka organisera bort problem. För det innebär att man går runt själva problemen istället för att tackla dem direkt. Bättre organisering visar sig betyda annan organisering, dvs traditionell, formell organisering. Men man löser inga problem genom att formalisera dem. (Vi talar bara om frihetliga organisationer; när det gäller marxist-leninister, som är mästare på att organisera bort problem, löses ledningens problem, i alla fall tillfälligt.) Istället för att snabbt ta sin tillflykt till traditionella föreställningar om organisering, bör man först diskutera vilka problem som finns i rörelsen och hur man direkt - och inte genom omvägen över Organisationen - kan lösa dem.
Efter att problemen identifierats inser man också lättare vad en bättre organisering verkligen innebär. Ett vanligt problem i den politiska miljön i Stockholm är att alla är intresserade av mer eller mindre allt medan många inte riktigt tar ansvar för något enda. Man kanske inte riktigt kan koncentrera sig tillräckligt på en sak eller nöjer sig med att konsumera politisk aktivitet och fester. Bättre organisering är kanske inte ens i det här fallet en trollformel, men det skulle betyda: en fastare indelning av ansvarsområden, både inom och mellan grupperna. Också enskilda personer kan ta på sig särskilda uppgifter.
Ett annat problem är samordning och informationsutbyte mellan grupper. Men det problemet skulle i nuläget utan vidare klaras av genom regelbundna månadsmöten, där de olika grupperna, eller representanter från dem, träffas.
Enskilda personer som inte är engagerade i fasta grupper klagar ofta över bristen på information, att de inte vet vad som händer. Information är en känslig fråga därför att den inte får hamna i orätta händer, men också därför att den lätt kan användas som ett maktinstrument av de som sitter inne med den. Ett medium som borde utnyttjas bättre för spridning av information är våra gemensamma träffpunkter. Var och en som knallar till den lokala infobokhandeln eller anarkistpuben (och som inte är snut) borde få reda på vad som är på gång - demonstrationer, möten, evenemang osv - antingen genom anslag, folk man träffar eller genom att fråga.
Frågan är om det inte, i de allra flesta fall, egentligen är bättre kommunikation man menar när man kräver bättre organisering. Och då är det kommunikationskanaler och inte organisationsapparater som ska förbättras. Kanaler och forum för information och diskussion. Därutöver är väl strävan till bättre organisering det ständiga försöket att väva samman politik och vardagsliv, kollektivt motstånd och individuella livsutsikter.

Våra strukturer

Våra strukturer är vår organisering, dvs de existerande grupperna/individerna, träffpunkterna/mötesplatserna, våra aktioner, våra media och möten. För att kunna utveckla och förbättra våra informella strukturer, så måste vi bli medvetna om dem. Vi måste diskutera våra strukturer (organiseringen) och hur vi arbetar. Det handlar om att bygga en motståndsrörelse. Att vi organiserar vår kamp och vårt motstånd i strukturer som står i relation till vår ideologi och vision om det framtida samhället.

Arbetsgrupper och aktionsgrupper: Våra grupper är grunden i rörelsen, det kan t ex vara repressionsgrupper, kvinnogrupper, husgrupper, cafégrupper, tidningskollektiv, bokhandelsgrupper, antifascistgrupper, miljögrupper, antiimperialistgrupper etc. Dessa grupper utgör tillsammans kontinuiteten i motståndet.

Träffpunkter/mötesplatser är förutsättningen för en rörelse. Det är ställen där man umgås socialt, arbetar politiskt, har möten och bör vara ställen dit nya intresserade kan komma och få information och kontakt med rörelsen. Även folk som inte kan gå på alla möten ska kunna komma dit och få information om vad som är på gång. Det kan vara ett café, en infobokhandel, ett ockuperat hus, en infoshop, ett autonomt centra, ett kollektiv, ett folkkök, möteslokaler etc. Desto fler mötesplatser, desto bättre.

Kommunikation är viktigt. Vi måste bli bättre på att informera varandra och folk utanför vår rörelse om vad som händer och är på gång. En viktig bit är regelbundna och öppna möten, där alla i rörelsen kan träffas och tillsammans utveckla motståndet. När det har varit ett möte kan man t ex sammanfatta det som sagts på ett papper och göra det tillgängligt på de träffpunkter som finns.
Om man har en idé, kritik eller något annat på hjärtat, så kan man sätta detta på papper och låta det cirkulera inom rörelsen.
Man kan göra en tidning, ett lokalt infoblad, sända närradio eller göra ett flygblad för att nå folk både inom och utanför våra kretsar. Det är viktigt att man skickar material till våra media i landet, tidningar och radio, och kanske även till tidningar i våra grannländer.
Vi måste även börja dokumentera våra aktioner, demonstrationer och frirum. I andra länder i Europa är det t ex inte helt ovanligt att man reser runt med en videofilm/diabilder och berättar för folk i andra städer om projekt eller aktioner i ens egen stad.

Möten

Det finns främst två olika typer av möten. Dels är det dom 'interna' möten som de olika grupperna har för sitt löpande arbete; antifascistgrupper, ockupationsgrupper etc. Dels är det stormötena (plenum) som är till för kommunikationen och samordningen inom rörelsen. Stormötena är främst till för att samordna och planera större aktioner, utvärdera gemensamma aktioner och även som forum där de olika grupperna kan informera om sitt arbete, så att alla vet ungefär vad dom andra sysslar med. Det är bra ifall man har regelbundna stormöten, t ex första lördagen i varje månad. Sedan kan man naturligtvis vid behov ha dem oftare.
Alla behöver inte alltid gå på alla stormöten, t ex så kan några från antifascistgruppen gå på ett stormöte, de informerar sedan resten i sin grupp om vad som sades på stormötet.
Om stormötet är väl förberett, dvs om det finns ett diskussionspapper inför mötet, så kan även förut nämnda antifascistgrupp diskutera 'frågorna' före stormötet, istället för efter.
Överhuvudtaget måste vi lära oss att förbereda möten bättre. Det värsta som finns är att gå på helt oförberedda och ogenomtänkta möten, där inte ens dom som sammankallat till mötet har något konkret att presentera.

Mötesdemokrati

Mötesdemokrati är viktigt, men oftast inte så enkelt som man tror. Det största problemet är auktoritära personer, dvs dom som pratar mest och högst, och som t o m avbryter och kör över andra mötesdeltagare. Det man måste försöka göra är att skapa en avslappnad atmosfär där alla som vill får chansen att uttrycka sina åsikter och prata lika mycket. I extrema situationer får man utse någon som för en talarlista och fördelar ordet, men vi menar att man ska försöka undvika detta, för vi borde väl kunna diskutera med varandra utan att någon dirigerar mötet. Men tyvärr är det ändå nödvändigt ibland, till exempel då man sitter på möten med folk från en massa andra organisationer.
Om du sitter på ett möte där det endast är några få som pratar, medan de andra inte får en syl i vädret, så kan du avbryta diskussionen och påpeka att du anser att mötet urartat p g a att det endast är fyra personer som diskuterar med varandra.
När en person uppträder auktoritärt, t ex avbryter någon annan som håller på och pratar, då ska man genast protestera och se till att den som pratade innan får fortsätta. På samma sätt kan man 'ta ner' en person som pratat väldigt mycket och högt under ett möte och be den personen vara tyst ett tag.
Nya personer, blyga personer och andra har av olika anledningar svårt för att prata och göra sina röster hörda i stora grupper. Det finns ingen universallösning på dessa problem, utan det är något som man måste diskutera inom gruppen.
Man kan prova att dela in sig i mindre grupper som sedan återsamlas igen, för många har lättare för att prata i mindre grupper. Eller så kan man efter ett tags fri diskussion låta ordet gå runt ett varv, så att alla i tur och ordning får chansen att uttrycka sin mening.
En annan viktig fråga är hur man tar beslut på möten, alla former av omröstningar bör undvikas, utan man bör istället försöka komma fram till ett förslag, som alla med lite kompromissvilja kan ställa upp på. (För det mesta är detta inget problem.)
För vi tror inte på majoritetens diktatur över minoriteten, dvs majoriteten har inte rätt bara för att den är en majoritet.
Det händer ibland att en person stör ett möte, t ex genom att på olika sätt se till att diskussionen om och om igen kommer av sig. Oftast har personen inte för avsikt att störa mötet, utan gör det kanske omedvetet för att han/hon är jävligt ointresserad av det som diskuteras. Erfarenheten visar att folk ofta har svårt för att säga ifrån i sådana situationer, kanske för att det är någon som alla känner och man vill inte verka auktoritär. Men sådana personer måste tystas, så att de inte förstör mötet för alla andra som är där och vill få någonting gjort.
Som mötesdeltagare har man ett ansvar för att mötet blir bra, man kan inte bara skylla ifrån sig och säga att det var en person som förstörde mötet genom att uppträda auktoritärt eller störande. Har man själv uppträtt passivt och inte sagt ifrån, då är man medansvarig till att mötet slutade som det gjorde.

Att arbeta i grupp

Alla kan inte göra allt! Vi har alla lite olika intressen, något vi är mer intresserade av, något vi kan/vill lägga ner mer energi på. Några är extra intresserade av att bekämpa fascismen, undanröja Scanlink eller av att ockupera hus. Därför är det helt naturligt att vi delar upp oss på olika grupper efter vad vi främst är intresserade av. Även fast vi arbetar med lite olika saker, så är vi ändå del av samma motstånd och rörelse. När fascisterna demonstrerar och vi anordnar en motdemo, så deltar naturligtvis alla grupper och individer, och inte bara antifascistgruppen. Skillnaden är att antifascistgruppen arbetar löpande med att bekämpa fascismen, även när de inte demonstrerar.
Det finns även andra former för att arbeta i grupp. Det kanske inte är något speciellt intresseområde som förenar, utan att man bor i samma kvarter och umgås socialt, eller att man är arbetspolare eller att man spelar i samma rockgrupp osv. Dessa informella vängrupper är också viktiga, speciellt om de agerar som grupper vid större aktioner eller demonstrationer.
Det finns även mer slutna grupper, aktionsgrupper som sysslar med sabotageaktioner och andra direkta aktioner. Vissa av dessa grupper behöver vara hemliga, med tanke på gruppens och individernas säkerhet.
Rörelsens styrka visar sig när alla olika grupper samarbetar vid t ex planerandet och genomförandet av demonstrationer och aktioner. Här kommer vi osökt in på hur det borde fungera. Istället för att t ex 10 personer håller i organiserandet av en demo, så borde det vara 10 grupper. Ifall det finns flera fungerande grupper, så blir organiserandet mycket lättare och bättre. Istället för att en person tar på sig en uppgift, borde det vara grupper som tar på sig uppgifter.
Om det finns likartade grupper i flera städer, så kan det uppstå landsomfattande strukturer där t ex antifascist- och Scanlinkgrupper över hela landet samarbetar med varandra.
Vi måste arbeta lite mer långsiktigt, specialisera oss i ett ämne, för att kunna bedriva seriösa kampanjer. Detta förutsätter att man tillsammans med andra kamrater "djupdyker" ner i ett speciellt ämne/tema. Kunskap är makt.

Initiativ

När det är en aktion, demonstration eller ett möte, så är det faktiskt någon eller några som tagit initiativet och dragit igång det. När det inte händer något så saknas det initiativ. Folk i vår rörelse måste lära sig att ta lite mer initiativ och inte bara vänta på att någon annan ska fixa allt.
Om du vet vad du vill så är det bara att sätta igång! Vet du inte vad du vill så är det lite knepigare. Prata med folk om din idé och bestäm sedan en plats och tidpunkt för ett möte. Om du tycker att det är jobbigt och segt i början, så ta det som en utmaning. Bara man har lite framåtanda, så klarar man av allt.

Starta grupper!

Hur man startar en grupp. Till att börja med finns oftast bara en idé om att organisera sig i t ex en antifascistgrupp, en kvinnogrupp eller en miljögrupp. Eller så vill man starta upp en helt ny grupp. Visst är det viktigt att kunna agera självständigt och oavhängigt, men man måste också veta vad man ger sig in på; förhastar man sig slutar det ofta i kaos och frustration. Därför bör var och en som har för avsikt att bilda en grupp noga tänka igenom saken. För att samla erfarenhet kan det vara bra att först jobba tillsammans med en annan grupp. I varje fall bör man redan från början upprätta kontakter med andra grupper.
Nästa steg är att diskutera igenom själva idén med gruppen. Det vill säga: Vad ska gruppen göra? Hur är det tänkt att gruppen ska utvecklas? Vad vill vi uppnå? Vilka vill vi nå? Hur arbetet i stora drag ska se ut liksom konkreta projekt (t ex en tidning, ett kafé eller liknande) bör i varje fall bli klart så fort som möjligt. Ett kontinuerligt arbete är viktigt för varje grupp.
Diskutera också igenom vilken typ av grupp det ska vara. Ska det vara en fast, sluten grupp i vilken bara vissa bestämda personer är med? Eller om man bestämmer sig för en öppen grupp: kanske ska man sprida en tid och plats, dit var och en kan komma som känner för att göra något. Hur ska man gå ut med gruppen och vilka som ska vara med i den beror på vilken typ av grupp det är. Först bör man höra sig för i den egna bekantskapskretsen, men om det är en öppen grupp kanske man också vill annonsera gruppen offentligt.
När man snackat igenom idén med gruppen måste man reda ut konkreta saker som finansiering, träffpunkter och kontakter. Det är också bra om man kan komma fram till en konkret och realistisk målsättning.

Gruppens struktur

Det finns flera olika möjligheter att välja mellan när man ska fastlägga gruppens struktur, Vilken typ av grupp man bestämmer sig för beror huvudsakligen på vilket slags arbete det är tänkt att den ska uträtta. I vilket fall som helst är det viktigt att i förväg noggrannt diskutera igenom och gemensamt komma fram till gruppens struktur.
Principiellt kan man skilja mellan tre möjligheter: öppna, halvöppna och slutna grupper.

Öppna grupper

Grupper som jobbar helt öppet har inga problem att utföra sitt arbete offentligt och har också lättare att nå en offentlighet. De kan t ex starta ett kafé, annonsera sina möten överallt och uppmana folk att komma dit. En öppen grupp kan kanske lättare involvera fler människor. Nackdelen är naturligtvis att en öppen grupp är lättare att observera och kontrollera. När vem som helst kan komma till ett öppet möte blir gruppens uppbyggnad och arbete snabbt tillgänglig för var och en som är intresserad, vilket ibland kan få ödesdigra konsekvenser. Dessutom kan en öppen struktur lätt utnyttjas av partifunktionärer eller av grupper och individer som står nära politiska partier. Dessa kan ta över låt oss säga en antifascistgrupp och utnyttja den för sina egna syften, som t ex kan vara att värva nya anhängare till det egna partiet eller enbart göra reklam för det.
I en öppen grupp är det viktigt att klargöra hur beslut ska fattas och ansvar fördelas. Förmodligen är konsensusprincipen inte den allra bästa om man har att göra med en öppen struktur. Ett annat problem är att det alltid kommer många personer bara för att titta, som inte har för avsikt att delta i det gemensamma arbetet och som ger uttryck för en massa smarta idéer som de inte ens själva är beredda att genomföra. Så uppstår snabbt en situation då ett fåtal gör något medan många bara konsumerar denna aktivitet utan att själva medverka. Å andra sidan är det viktigt med öppna strukturer; därigenom kan också oerfarna personer komma med och få ett hum om vad det handlar om.
En sak är säker; halvlegala och illegala prylar ska man hålla borta från öppna grupper. Okej, affischering är inte heller lagligt, men allt som går därutöver är riskabelt att göra eller diskutera i en lätt kontrollerbar grupp.

Halvöppna grupper

Till skillnad från öppna grupper är det i en halvöppen grupp på förhand klart vilka som är med i gruppen och vilka som inte är med i gruppen. Det är med andra ord inte möjligt för vem som helst, som råkar ha lust, att vara med på ett möte. Gruppen bjuder själv in till ett möte och offentliggör inte sina möten, men fortsätter samtidigt att jobba offentligt. En halvöppen struktur erbjuder ett bättre skydd gentemot eventuella observationer eller övergrepp av fientligt sinnade individer. Till exempel har många antifascistgrupper bestämt sig för en halvöppen struktur.

Slutna grupper

En sluten grupp utmärker sig, utifrån sett, framför allt genom att den offentliggör så lite information som möjligt om sin egen uppbyggnad (t ex vilka som är med). Man lämnar heller inte ut information om träffpunkter, möten eller liknande. Men det rör sig bara om intern eller för gruppen verkligt viktig information; det får inte gå så långt som att de som är med i gruppen blir paranoida eller överdrivet hemlighetsfulla.
För det mesta har de som är med i en sluten grupp samma politiska övertygelse eller mycket liknande politiska åsikter. I varje fall är en klar politisk ståndpunkt, alternativt en diskussion som går ut på att formulera en klar politisk ståndpunkt, en förutsättning. För när man bestämt sig för att ingå i en sluten grupp har man inte samma möjlighet att föra en förutsättningslös diskussion med utomstående.
En sluten struktur har emellertid den fördelen att folk som är med lär känna varandra bättre och därigenom kan få mer förtroende för varandra. Det är främst betydelsefullt vid aktioner, då förtroende och ansvar är extra nödvändigt.

Det finns också gemensamma problem, som kan dyka upp i alla tre typerna av grupper. Till exempel måste man ständigt vara uppmärksam på infiltratörer (snutar eller fascister). Det måste finnas klart formulerade kriterier för när och hur nya människor kan komma med och jobba i gruppen.
Oavsett gruppens struktur är det likaså viktigt att gruppen är oavhängig, arbetar självbestämt och så kollektivt som möjligt. Det bör inte finnas någon hierarki, inte heller några chefer eller liknande. Det är avgörande att alla som är med i gruppen får del av all information och är delaktiga i alla beslut. Om vi ska nå ett samhälle fritt från herravälde kan vi inte organisera vår kamp hierarkiskt.
En sista punkt: Om det handlar om en stor grupp kan man göra arbetet effektivare genom att bilda arbetsgrupper, som ansvarar för bestämda arbetsområden. Man kan till exempel tänka sig en teori-arbetsgrupp, som förser den övriga gruppen med diskussionsunderlag, en tidningsarbetsgrupp, som sätter ihop en tidning, speciella tema-arbetsgrupper, t ex en arbetsgrupp om sexism i en antifascistgrupp. Arbetsgrupper kan koncentrera sig bättre på ett visst tema eller en viss del av arbetet, och var och en vet vad han eller hon ansvarar för.

Fritt översatt ur "Tips und Trix für Antifas ", s 28-32.

Kampanjer

Inte en aktion...

Vad är en kampanj? En kampanj är inte en aktion, utan en rad aktioner. En rad sammanhängande aktioner, som kopplas ihop genom demonstrationer, diskussioner och gemensamma målsättningar. Ett exempel på en kampanj är shellkampanjen. Shellkampanjen var, vid sidan av bojkotten, en rad sabotageaktioner över en längre tid - till slut uppgick de till sammanlagt över 1000 i Västeuropa. De olika aktionerna i de olika länderna (fr a Sverige, Danmark och Holland) hängde ihop därigenom att de följde på varandra (och ibland samordnades internationellt), knöts samman av demonstrationer mot Shell och diskussioner om Shell, och förenades av bestämda krav och målsättningar.
Det är inte fel att samtidigt utföra aktioner mot Exxon, Texaco, BP, Gulf eller någon annan vidrig oljemulti. Tvärtom är det principiellt helt rätt. Men en enskild aktion har inte så stor effekt om den inte följs upp av andra aktioner eller genom artiklar, flygblad, affischer, klotter och demonstrationer ställs i ett sammanhang som gör det möjligt för folk, som inte redan är invigda i världens gåta, att förstå den. Om det inte finns en chans för folk att förstå aktionen kommer den inte att leda till någon dynamik - det kommer inte att vara angeläget att förhålla sig till aktionen eller dess syfte: antingen rycker man på axlarna eller fördömer aktionen utan att tänka närmare på saken. Kvar blir den omedelbara effekten av aktionen - som i vissa fall kan vara stor nog - och en mindre grupp människor som blir peppade men redan innan visste vad det handlar om. Detta är inte skrivet för att avskräcka någon från att göra aktioner, utan för att ge uppslag och betona vikten av att placera aktionen i ett sammanhang. Ett sammanhang som utgörs av andra aktioner och våra visioner.

Ett annat sätt att betrakta en kampanj i dagsläget, t ex shellkampanjen, är att se den som en samling människor, vilka kommit överens om att samla sina krafter och rikta dem mot ett speciellt mål. Det revolutionära motståndet har idag inga möjligheter att på allvar utmana kapitalmakten i sin helhet, dvs alla storföretag på en gång; den praktiska och realistiska konsekvensen blir att koncentrera sig på ett fåtal företag, som är verksamma inom ett speciellt område (olja, vapenindustri, genteknik, porrindustri etc). Kampanjer handlar dels om att ställa sig uppgifter som är rimliga, dels om att ett flertal människor samverkar under en längre tid för att komma till tals politiskt, dvs för att överhuvud lösa några uppgifter.
Det finns små kampanjer likväl som det finns stora. Det är i princip fullt möjligt för en enskild grupp, t ex en miljögrupp, att själv dra igång en kampanj, t ex mot McDonalds. Vad som krävs är egentligen bara att en bestämd grupp människor är beredd att kontinuerligt syssla med ett och samma tema. Viktigt att tänka på är att det finns någon substans i kampanjen. Stannar det vid affischer och klotter, vilket hände med "antiyuppiekampanjen" på Söder -89, då saknar kampanjen substans och blir hängande i luften. Kampanjen måste ha en egen kraft, vara levande och ha så många sidor som möjligt. En förutsättning för det är att man i kampanjen kombinerar direkta aktioner, diskussionskvällar, flygblad, demonstrationer och egna tidningar - att man kort sagt kombinerar olika aktionstyper med olika former av opinionsarbete.

inte en organisation…

En kampanj är inte en organisation, utan ett flertal, inte sällan radikalt olika grupper som för en tid sysslar med samma sak. Shellkampanjen, till exempel, bestod av ett flertal grupper som alltifrån sossar i ISAK (Isolera Sydafrika Kommittén) som bedrev lobbyverksamhet till anarkister som utförde sabotageaktioner - vilka hade det gemensamt att de sysslade med Shell och drev kravet "Shell ut ur Sydafrika".
Det är en gammal vänstermyt att allt måste ske under en och samma organisations tak. Det tänkandet går ut på att man måste samla alla aktiva människor i en organisation (läs: den egna organisationen); en stor del av ansträngningarna inriktas på att bygga upp och förstärka en organisation, som sedan, efter uppbyggnadstiden, ska vara i stånd att genomdriva förändringar eller t o m själva revolutionen. Men förutom allt slöseri med tid och kraft som detta innebär, och alldeles oavsett det faktum att makthierarkier bevaras intakta, så är detta en modell som är helt verklighetsfrämmande. Den modellen för politiskt arbete har inget att göra med hur sociala rörelser ser ut och förändringar genomdrivs alternativt motverkas i dagens läge. Sociala rörelser idag består av en mängd olika initiativ och människor, med olika klassbakgrund, kön, urspungsland, ålder och politiska föreställningar, som på sina respektive sätt jobbar på olika håll i samhället. Det som förenar är definitivt ingen organisation, som alla tecknar medlemskap i, utan det faktum att alla jobbar med någotsånär samma fråga och med åtminstone någon gemensam målsättning.
Jag tror att det är viktigt att redan från början se och erkänna dessa skillnader, så att man verkligen kan ta fasta på det som är gemensamt och se att de olika arbetssätten kan komplettera varandra. Ta shellkampanjen till exempel. ISAK sysslade visserligen en hel del med att distansera sig från alla hemska sabotageaktioner och ännu hemskare shellsabotörer. Men vad ISAK också gjorde var att på sitt lilla sätt driva kravet "Shell ut ur Sydafrika", skaffa fram information om Shell och Shells verksamhet i Sydafrika och ställa sig bakom en bojkottkampanj mot Shells produkter i Sverige. Detta skapade en bredare offentlighet vad gäller Shell och Sydafrika än vad Brand och shellaktionerna ensamma skulle ha lyckats åstadkomma. ISAK involverade, i alla fall ytligt, en mängd organisationer ur det etablerade reformistspektrat, placerade frågan i det allmänna medvetandet på ett annat sätt än vad vi ensamma kunnat göra, och hjälpte till att skapa det diskussionsutrymme som var en förutsättning för att kravet skulle kunna genomdrivas. Det är lätt att tycka att t ex Roger Hällhag (ISAKs ordförande, som skrev ett brev till Säpo om Brand) är en idiot, men det är lika lätt att se att ISAKs arbete i bojkottkampanjen på ett värdefullt sätt kompletterade sabotagekampanjen.

...utan en del av en rörelse

Att man utgår från de skillnader som faktiskt existerar mellan olika grupperingar inom en social rörelse eller en kampanj betyder inte att man slår sig till ro och accepterar skillnaderna fullt ut. Av minst två skäl är det viktigt att försöka överbrygga skillnader och förebygga att kampanjen sönderslits av motsättningar.
1. En erfarenhet under shellkampanjen var att sabotageaktionerna motarbetades av avlönade och strömlinjeformade funktionärer i institutionaliserade folkrörelser. I ett fall angavs folk t o m till snuten. Man kan naturligtvis aldrig förvänta sig att dessa organisationer och funktionärer ska ställa sig bakom aktionerna; det rör sig om i grunden olika politiska föreställningar. Men man ska försöka få till stånd en så bred acceptans av aktionerna att dessa inte aktivt motarbetas av (ledningen för) andra organisationer i kampanjen. Det handlar om att säkra ett militant existensberättigande i kampanjen. Den princip man bör hänvisa till är aktionsformernas likaberättigande: man behöver inte aktivt stödja varandras sätt att arbeta, men vi ska tolerera deras sätt att arbeta och dom ska tolerera vårt sätt att arbeta.
2. En kampanj kännetecknas bland annat av att det finns åtminstone en gemensam målsättning för de inblandade grupperingarna. Under shellkampanjen var det att Shell skulle lämna Sydafrika. Att stanna vid detta begränsade krav känns lätt torftigt, och många som tog del av sabotagekampanjen gick vidare i sin kritik och ställde mer långtgående krav. Men det är en reell fara att hela kampanjen blir reformistisk och helt integreras i den etablerade politiska processen. "Shell ut ur Sydafrika" är i huvudsak ett humanitärt krav, som är fullt möjligt att förverkliga utan att rucka på de rådande lagarna och ägandeförhållandena, utan att ens vidröra imperialistiska beroendeförhållanden och sexistiska hierarkier.
Det är å andra sidan möjligt att urskilja sidor av shellkampanjen som rymde en utvecklingsdynamik - sidor som hade gjort att hela shellkampanjen politiserats och radikaliserats, istället för att avväpnas och integreras (eller självdö, vilket väl egentligen var det som hände...). Bojkotten av Shell kunde i en större utsträckning än vad som skedde ha lett till ett uppmärksammande av multinationella företags agerande i "tredje världen", Shells inblandning i genteknik, etc; shellkampanjen kunde på den vägen ha övergått i ett mer radikalt ifrågasättande av det här systemet. Allmänt gäller att en kampanj måste gå vidare till ett allt radikalare ifrågasättande av samhällsordningen för att inte efterhand sugas upp i den.
Hur detta ska gå till, hur en radikalisering och politisering ska sättas igång, det är en fråga som ständigt uppkommer i kampanjer och sociala rörelser. Det är verkligen ingen lätt fråga. Vad man emellertid kan säga är: Om det sker en radikalisering, då är det förmodligen inte ett resultat av ett lyckat partibygge eller en sann analys, utan troligen följden av en rad direkta aktioner, upprepade konfrontationer med polis, domstolar, massmedia osv, och alla diskussioner som förts mellan de individer och grupper som deltar i kampen.

Beträffande förhållandet mellan en kampanj och en social rörelse: Förenklat kan man säga att en kampanj är något som vi själva bestämmer oss för att dra igång, medan en social rörelse är något som vi inte råder över - den dyker upp i en viss samhällelig situation relativt oberoende av våra egna initiativ. Men det finns ofta ett starkt samband. Även om en enskild grupp kan påbörja en kampanj på egen hand, är det mest sannolikt att den får någon respons och utvecklas om den ligger rätt i tiden. Kanske är det så att en kampanj från vår sida egentligen bara kan få en genomslagskraft om den på något sätt är - eller blir - en del av en bredare social eller politisk rörelse.

Direkta aktioner

Begreppet direkt aktion blir ofta missuppfattat av både anarkister och deras motståndare.
När uttrycket först användes under 1890-talet betydde det bara motsatsen till 'politiskt' dvs parlamentariskt handlande. Och inom arbetarrörelsen betydde det 'industriell' handling, speciellt strejker, bojkotter och sabotage, vilka uppfattades som förberedelser och repetitioner för revolutionen.
Det viktiga var att ingripandet inte skedde indirekt genom ombud, utan att dom närmast berörda människorna i en situation direkt ingrep i denna situation och avsikten var att vinna ett direkt resultat och inte bara publicitet.
Direkt aktion är inte bara en protest, utan ofta även ett försök att förändra saker och ting.
Direkta aktioner kan ta sig många uttryck t ex strejker, blockader, sabotage, demonstrationer, ockupationer, gatuteater, Robin Hood-aktioner etc.

"Protest är när jag säger att det och det inte passar mig. Motstånd är när jag ser till att det som inte passar mig inte längre inträffar."
(Ulrike Meinhof)

Demonstrationer

Alla länder och städer har sina egna sätt att demonstrera på, beroende på olika traditioner och erfarenheter. Det finns ingen anledning att kopiera vad dom gör på andra håll, samtidigt som det självklart kan vara en stor inspirationskälla.
Allmänt kan man säga att det finns tre typer av demonstrationer. Spontana demonstrationer sker då vi vill reagera omedelbart på något som hänt, t ex stormningen av ett ockuperat hus, utvisningen av flyktingar eller startandet av ett krig. Man vill uttrycka sina känslor, sin vilja och beredskap till handling på annat sätt än att dunka näven i bordet därhemma. Vi hinner inte affischera och har inte mycket tid till andra förberedelser heller. Istället får vi mobilisera genom att låta djungeltrumman gå och ringa runt till alla sina bekanta, som i sin tur ringer vidare. Finns det verkligen en upprördhet är det erfarenhetsmässigt inga problem att inom ett dygn, eller t o m inom några timmar, få ihop ganska mycket folk.
Om man inte är så illa tvungen finns det egentligen ingen anledning för en demonstration att hålla sig inom lagens gränser. En demonstration kan till viss del utformas som en aktion. En demonstration som går till ett kärnkraftverk kan övergå till praktiskt arbete, dvs sabotageverksamhet, när den kommer fram till målet. Ett utmärkt sätt att förena tanke med handling. Eller om man demonstrerar i en stad, vilket vi oftast gör, kan man se till att det händer en massa kul saker under färdvägen. Är det inte för mycket poliser på plats kan hela eller delar av demonstrationen springa in i ett varuhus eller ett lyxhotell och idka proletär shopping, attackera ett bankkontor eller storma upp i en myndighetsbyggnad. Men om ni planerar detta: tänk på att demon lätt övergår i en kravall eller enbart i kaos. Överväg hur de andra i demon kommer att reagera. Vad man nästan alltid kan göra i en relativt stor demo är "små" tilltag, som t ex sprejning, korta rusher, jämfotahopp och kasta enstaka färgägg.
En "vanlig" demonstration är varken helt spontan eller helt aktionsinriktad. Det är framför allt om sådana demonstrationer det handlar i det här avsnittet.

Förberedelsearbetet

En demonstration börjar alltid med att någon kläcker en idé om att genomföra en demonstration. Demonstrationen har alltid ett speciellt syfte och detta är det första man ska snacka om. Vad vill vi uppnå med demon? Vilket politiskt innehåll ska vi ge den?
Detta hänger också samman med nästa fråga: hur ska vi motivera andra att delta i demonstrationen? Och vilka är dessa "andra" - vilka vänder vi oss till? Vad för slags människor kan tänkas gå på demon och vem ska demonstrationens politiska innehåll förmedlas till?
Huvudsaken är såklart varför vi demonstrerar; vad vi vill och att vårt budskap är tydligt och når ut till folk. När det känns genomdiskuterat kan man övergå till de praktiska detaljerna. Färdvägen bör gås igenom i detalj. Var ska vi samlas och vad händer där? Var ska demon sluta och vad händer sen? Ska det hända något på vägen (korta tal, sprejning, gatuteater eller påhälsning hos eftertraktade objekt)? Alla eventualiteter bör också snackas igenom. Var kommer snuten att vara (framför och bakom, på avstånd eller tätt runtomkring demon)? Kan snuten komma att attackera demon? Och i så fall: hur då och var någonstans? Eller kommer de att vilja spärra in oss (hur, var) och genomföra ett massgripande, alternativt upplösa demon genom att låta folk gå ut enskilt genom polisavspärrningarna? Vilka objekt kommer snuten att skydda, var kommer kravallstaketen att stå osv? Andra viktiga frågor vi måste prata om och vara förberedda på vad gäller snutens taktik är på vilket sätt och i vilken utsträckning dom kommer att använda hästar, hundar, vanliga snutar, specialsnutar (piketstyrkor) och enskilda civilsnutar. Allmänt gäller att det är svårt att veta något i förhand. Stockholmspolisen verkar inte ha utarbetat en enhetlig taktik för hur man ska handskas med demonstrationer utan tillstånd. Ibland attackerar
dom med hästar (30 nov t ex), ibland bara med kravallsnutar, ofta låter dom demonstrationerna helt enkelt vara och ibland spärrar dom in hela eller delar av demon med snutkedjor och hundar.

Det är viktigt att vi, när vi snackar om det, inte snöar in på tekniska detaljer eller låter vårt handlande bestämmas av snutens verkliga eller tänkbara agerande. Vad vill vi? - den frågan måste vi ständigt ha i bakhuvudet. Det handlar om självbestämmande i praktiken.
Vi bör inte anpassa demonstrationen efter hur vi tror att den kommer att se ut i massmedia, och utfärda en massa fåniga anvisningar om hur folk ska bete sig (att man t ex bara får gå fyra personer i bredd). Vi demonstrerar inte för massmedias skull utan i första hand för vår egen skull - för det som vi tycker är rätt och riktigt, på det sätt som vi bestämmer oss för.
Det viktigaste inför en demonstration är planeringen och att så många som möjligt deltar i planeringen. Vi kan göra så mycket mer än att bara sätta upp affischer och hoppas att det kommer mycket folk och att det blir en bra demo. Vi kan lägga ner mycket arbete och planering så att demon blir bra och mobilisera så att det kommer mycket folk. Om demon blir bra och rolig så kommer folk också nästa gång. Vi bör planera demon så pass väl att det är helt klart vad som ska ske och att demon har ett klart slut och inte bara fortsätter vidare helt planlöst utan något klart mål. När vi mobiliserar folk till en demo så behöver man inte inskränka sig till sin egen stad, man kan sprida informationen i hela sin region, t ex så är det inget problem för malmöiterna att åka till Lund och Helsingborg och affischera där.
Det finns mycket att tänka på inför en demo; t ex ska vi ha musik i demon? kanske ett rockband på ett lastbilsflak? gatuteater? ett bra tal? hitta på slagord? organisera barnvakt så att även folk med barn kan delta? vilka fixar banderoller?
Tänk på att långa, monotona och uddlösa tal är bland det tråkigaste som finns. Det måste vara kul att demonstrera, det är bra onödigt att 'förstöra' en demo med långa och tråkiga tal. Då tappar folk bara intresset; ibland på vänsterdemonstrationer känns det som om demonstrationsdeltagarna var till för talarnas och arrangörernas skull. Ett eller några få korta, kärnfulla tal bör det vara - det höjer stämningen. Talet kan vara helt sakligt - eller bara fullständigt superpeppande.
En megafon kan vara bra att ha så att talet hörs. Är det en större demonstration, eller om man ska ha musik i demon, får man lov att hyra eller låna en högtalaranläggning. Med megafoner kan man också i en konfliktsituation uppmana folk att hålla ihop och bilda kedjor, respektive säga sin mening till polisen. Men att använda en megafon för att slagorden ska höras bättre under marschen är enbart idiotiskt, det är konstgjord andning, antingen finns det kraft i demon eller så gör det inte det. Något mycket viktigare i sammanhanget är att man hittat på eller kommit överens om bra slagord.
Om det är många personer respektive smågrupper involverade i förberedelsearbetet kan olika grupper redan i förväg ta på sig bestämda uppgifter under demon. Exempel på uppgifter kan vara: att hålla i ledarbanderollen, att gå längst bak i demon, att ansvara för högtalarvagnen (om det finns någon), att dela flygblad, att ha med sig sjukvårdsutrustning (första hjälpen, ögonsköljning etc), att fotografera, att sköta kommunikationen inom demon, att sitta vid telefonen för att registrera alla gripanden (telefonnumret sprids innan avmarsch genom megafon; när du ringer, säg bara vem som greps var och aldrig varför!) och kolla av vilka som efterhand släpps (eller vid behov koppla in advokat) osv. Ingen av dessa uppgifter är självklar. Det beror på demons karaktär om det behövs en högtalarvagn eller flygblad. Och hur många uppgifter man så att säga kan kosta på sig beror på hur många som är med och förbereder demon.
Det går inte allmänt att säga hur uppgifterna exakt ska vara utformade, det måste diskuteras i själva förberedelsearbetet. Men om alla inblandade vet vad hon/han ska göra, vet vem som går framför och bakom henne/honom, på ett ungefär vet vem som gör vad eller i varje fall kan lita på att det blir gjort - då ger det en trygghet som också sprider sig till dem som inte var med och förberedde demonstrationen.

Tillsammans och trygga

Trygghet och tillit skapas inte bara genom att vi organiserar våra demonstrationer bättre. Kanske ännu viktigare är det personliga förtroende vi känner för varandra - en känsla av att vi håller ihop och ställer upp för varandra när det verkligen gäller. Detta underlättas - bland annat - genom att vi går i demonstrationen i smågrupper. Dessa bör vara sammansnackade sinsemellan innan. De består (i idealfallet) av människor som känner varandra sedan en längre tid, som är vana att jobba tillsammans, som känner sina gränser och som därför vågar lita på varandra.
Även om vi inte nödvändigtvis måste dela in oss i fasta grupper är det en grundregel att gå tillsammans med folk man verkligen känner. Därigenom blir det lättare att reagera snabbt om snuten (civilare eller andra) får för sig att gripa enskilda och svårare att nästla sig in för folk som inte har i demon att göra. Överhuvudtaget är det lättare att agera i mindre grupper. I en stor välordnad demo utgör gruppen naturligt en rad eller en kedja (i armkrok). I snabba tumultartade situationen är det omöjligt att hålla koll på mer än några enstaka personer samtidigt, men samtidigt bra att hålla ihop. Och inte minst: den trygghet och den säkerhet grupperna känner i sig själva ger styrka och stadga åt hela demon.
Framför allt: gör aldrig något helt på egen hand! Ett demonstrationståg är ett kollektiv och de som ingår i det måste tänka på demon som ett kollektiv. Det kanske inte är det lättaste att lära sig tänka och handla kollektivt. Men har man en gång varit med om att en demo agerar samlat, glömmer man inte vilken kollektiv styrka en demonstration kan innebära. I motsats till hur det kan vara när alla personer i demon handlar som enskilda individer - isolerade människokroppar som inte backar upp varandra utan fungerar som biljardklot när polisen slår till. En demonstration är inte platsen för enskilda personers "hjältedåd" (eller svek). Det är bara tillsammans vi kan uppnå det vi vill.
Se alltid till att agera i grupp. Som enskild är du mycket sårbar. Är du framåt och vill göra saker, utan att vara säker på om andra sluter upp runt dig, då kan du vara lätt att peka ut och gripa. Detta gäller också för folk som går omkring med megafoner eller ger information (i snutens ögon antar de funktionen av "ledare"). Men du behöver inte ha gjort någonting; snuten har en tendens att gripa enstaka personer som de kommer åt. Om du avlägsnar dig en bit från demon, gör det alltid i sällskap med andra. Och i flyktsituationer: försök alltid haka på andra! Fly framför allt aldrig ensam in på bakgårdar eller avskilda platser där snuten kan göra vad de vill med dig utan vittnen.
Att en demo är ett kollektiv innebär också att du aldrig ansvarar bara för dig själv. Om du gör någonting under en demo får det troligen konsekvenser även för andra. Kängar en person helt plötsligt in en fönsterruta, då kan de personer som står runtomkring råka illa ut eller bli snea (om de inte är förberedda på det). Men tänk på att det omvända också gäller. Håller en person på att bli gripen måste alla personer som står i närheten solidarisera sig - dvs, riskera att frita personen om dett är läge för det - även om man kanske tycker att hann eller hon gjort något osmart. Vi måste ha inställningen att alla som går på demon tillhör oss (borträknat civilare & provokatörer). Ett sätt att markera att vi hör ihop och visa att vi verkligen bryr oss om varandra är att gå till det häkte eller den polisstation där de som eventuellt gripits sitter inlåsta. Folk kan gå dit i omgångar efter demon och ropa och ge sitt stöd åt de som gripits. En annan möjlighet är att demonstrationen tar ett beslut när den ordinarie färdvägen har avverkats, eller direkt efter gripandena, att hela demon ska gå till häktet/polisstationen för att sätta press på snuten att släppa de tillfångatagna.

Maskering och fotografering

Hur man ska handskas med maskering och fotografering beror först och främst på demonstrationens karaktär. Men det är å andra sidan inte omöjligt att föra en allmän diskussion om det.
Att snuten fotograferar kan vi inte göra så mycket åt. Och att pressen alltid kommer att vilja ha "actionbilder" är väl också något vi måste leva med. Det vi måste diskutera är hur vi ska ställa oss till fotografering i demonstrationer. I Stockholm finns det flera exempel på hur människor i efterhand fått se sina (omaskerade) ansikten på bilder, som tagits av enskilda personer som gick i demon och som snuten säkert skulle vilja ha. Två saker är grundläggande i det här sammanhanget. För det första, frilansfotografer, även de som är sympatiskt inställda till oss, är tvingade att sälja sina bilder på den fria marknaden. Det andra är att enskilda individer som plåtar lätt faller offer för statlig repression; det räcker kanske med påstötningar från två polismän på plats för att filmen ska beslagtas.
Å andra sidan är det viktigt att någon plåtar eller filmar polisövergepp, respektive återger den glädje och kraft som finns i våra demonstrationer samt förevigar banderoller och andra politiska och konstnärliga skapelser. En lösning på problemet kan vara att även de som plåtar/filmar handlar i grupp. Det skulle innebära att man avråder från all fotografering som utförs av enskilda personer. Och att den bestämda grupp som ska dokumentera demon är med på förberedelsemötena så att de är insatta i vad som ska hända, eller kan hända.
Och så var det här med maskering. Utgå ifrån att allt du gör fotograferas eller observeras av motståndarsidan! Om du inte vill sitta på Norrmalms polisstation och se bilder på hur just du sparkade en snut när din kompis fritogs, är du tvungen att maskera dig. Likadant om du vill att Säpo eller Krim inte ska ha reda på att just du var på just den demonstrationen. Tänk på att du, ur säkerhetssynpunkt, bör vara maskerad redan från början och att det kanske inte räcker med att vara maskerad. Genom t ex klädsel, avvikande maskering och kroppsbyggnad kan man också bli identifierad.
Därmed inte sagt att man alltid ska vara maskerad under en demo. Det bör diskuteras inför varje demo, utifrån vad man vill med den. Men det är en tumregel att alltid ha med sig något att maskera sig med. Även hur man ska maskera sig (palestinaschal, halsduk, röjarhuva) bör diskuteras innan. Det är ju bra om alla maskerar sig på ett någorlunda enhetligt sätt, anpassat till situationen.

Hur det kan gå till

Som med allt annat är det vana och erfarenhet som gör oss till duktiga demonstranter. Men vi måste också ha förmågan att lära av gjorda misstag. Vi ska ge några konkreta exempel som direkt faller oss in.
17 mars 1990. En piket kör rätt in i demonstrationståget. Folk jagar iväg snutarna, varefter större delen av demon hals över huvud springer ner mot riksdagen. Där stoppas de duktigt andfådda demonstaterna av en poliskedja; de tillåts inte fortsätta som en samlad demonstration. En samling människor drar därifrån och biter sig planlöst fast i centrum. Hur skulle man kunnat undvika detta förlopp? (OBS, beskrivningen tar bara fasta på de negativa sidorna.)

Hade demon varit väl samlad hade piketen aldrig kunnat köra in i demon. Det allra bästa hade förstås varit om demon varit ett block. Det vill säga, om den hade bestått av kedjor (folk i armkrok), som sluter upp tätt bakom varandra. Snuten tänker sig för både en och två gånger innan de attackerar ett block eller en väl sammanhållen mängd människor. Man flyttar inte 400 människor i kedjor så där utan vidare och det är svårt att splittra en sådan demo.
När piketen hade fått på nöten och stuckit ifrån demon skulle vi lugnt och sansat ställt upp oss i kedjor. Särskilt som inga andra snutar fanns i en omedelbar närhet. Och tur var väl det, för erfarenheter från andra länder visar att just i sådana situationer - när en demo mer eller mindre panikartat börjat springa - har snutarna (som inte är robotar, utan människor) en tendens att bli väldigt stressade. Detta leder till att de sätter efter och det är oftast dom som hamnar lite på efterkälken som får stryk. Det kan därför, i vissa situationer, vara direkt oansvarigt att börja springa! Det är överhuvud en tumregel, att man i pressade situationer bör gå så lugnt till väga som möjligt. Och detta sägs inte för att bannlysa spontaniteten och vreden utan för att samla och rikta den.
Då folk kom fram till snutkedjan bortom riksdagen och inte på en gång bröt igenom denna, samtidigt som det strömmade till fler och fler snutar, skulle vi också ha agerat mera samlat. Vi skulle helt enkelt ha stått där i kedjor och i megafon meddelat snuten vår avsikt att fortsätta demonstrationen som planerat. Vi hade ingen brådska. Hade snuten trots allt envisats med att hindra oss från att gå vidare, då skulle vi tillsammans tvingats fatta ett beslut hur vi skulle göra. Jättelika stormöten funkar inte i det här sammanhanget. Är vi något sånär indelade i grupper innan, kan representanter från varje grupp träffas och överlägga eller fatta snabba beslut. Dessa representanter bör vara utsedda i förväg och representera gruppens ståndpunkt i så hög utsträckning som möjligt. Det är viktigt att den interna demokratin även funkar på en demo, samtidigt som vi är i stånd att fatta snabba beslut.

6 maj 1989. Ett gäng skinnhuven attackerar täten på en demo i Gamla stan. De drar sig tillbaka, inser att de är chanslösa, bara för att slå till igen när större delen av demon passerat. Bakersta delen av demon splittras delvis och enskilda personer får problem med fascister. Demon fortsätter och de som går längst fram vet absolut ingenting om vad som har hänt längre bak i tåget. Detta skulle kunna ha undvikits om det hade varit bättre kommunikation inom demon. Till exempel genom radiokontakt (walkie-talkie) mellan bakre och främre delen av demon. Enskilda personer eller mindre grupper kan också ha till uppgift att förflytta sig och sprida information.

30 nov 1991 är ett annat exempel på hur viktigt det är att ha fungerande informationskanaler. Då ockuperade tusentals människor Karl XII:s torg i Kungsträdgården. När det började bli oroligt samlade sig merparten runt statyn där ljudanläggningen var placerad. Men eftersom ringen av människor blev kompakt och eftersom det saknades walkie-talkies fick demoledningen ingen information och kunde inte heller informera i högtalarna om vad som hände. Därmed skars en stor del av demon i praktiken av från händelserna och fascistangreppen i torgets utkanter.
30 nov 1991 fungerade på det hela taget mycket bra, men ett annat problem (som inte är unikt) var att ingångna överenskommelser i en del fall inte hölls. Dels därför att överenskommelserna inte var tillräckligt tydliga, dels därför att vissa inte gjorde vad dom tagit på sig att göra. Detta hade kanske kunnat undvikas om man i överenskommelsen om uppgifter varit konkretare, och därigenom försökt förvissa sig om att folk inte bara snackade löst ut i luften på möten utan även tog ansvar för vad dom sa.

Polistillstånd

Ska man söka tillstånd eller ej? Det kan vara bra att veta att man enligt lagen har lika stor rätt att demonstrera med som utan polistillstånd. Och även om det inte vore så, så spelar det ingen roll för oss, eller hur! - Lagar är väl till för att brytas, eller?
I Stockholm var det dåliga erfarenheter med polisens tillståndssektion, som ledde till att folk bestämde sig för att inte söka tillstånd längre, men sedan har det också blivit en ideologisk fråga - ska vi söka tillstånd av poolisen för att demonstrera?
Om man tänker arrangera en demo med andra grupper/organisationer 'måste' man för det mesta söka tillstånd för att få dem att ställa upp, men inte alltid. Den 30:e november har ett flertal organisationer de senaste åren demonstrerat tillsammans mot fascisterna, men det beror nog mest på att polisen vägrat ge oss några tillstånd och på tvåårsdagen av Intifadan dec 89, demonstrerade vi i Stockholm med Palestinagruppen i Stockholm utan tillstånd.
Tillstånd söker du annars hos polisens tillståndssektion, där du fyller i ett papper med ditt namn, organisation (hitta på någon) och demorutt. Detta kostar i dagsläget ca 70 kr. Om du har tur får du en vecka senare tillståndet utan några problem, annars kommer någon polis att höra av sig till dig och vilja ändra på rutten, tidpunkten eller t o m datumet. Efter att hon/han givit dig någon konstig förklaring (t ex för många demonstrationer och polisbrist), kommer han/hon föreslå att du drar tillbaka din ansökan och lämnar in en ny. Detta vägrar du och kräver istället att de ska skicka ett skriftligt avslag. De försöker alltid lura folk att dra tillbaka sina ansökningar, så att de ska slippa förbjuda demonstrationen, det ser bättre ut i statistiken. Du vet Sverige är ett demokratiskt land, här förbjuds inga demonstrationer, utan folk drar tillbaka sina ansökningar istället, för att polisen säger åt dem att göra så. När du har med snutar att göra så gäller det bara att vara så kompromisslös som möjligt.

Civilpoliser

Vad ska vi göra åt civilpoliser som fotograferar och/eller videofilmar demon? Hur förhindrar vi eller försvårar vi deras registrering? Vad ska vi göra med civilare som försöker gå i demon? En demonstration bör vara som ett befriat område, inne i demon bestämmer vi och dit har polisen inget tillträde. Demosar är ett av de tillfällen då vi kollektivt konfronteras med makten och dess våldsapparat. Det är viktigt att vi vid sådana tillfällen känner kollektiv styrka och inte känner oss ensamma och utelämnade.

Polisattacker

Hur vi ska agera ifall polisen försöker stoppa demon eller ifall de försöker massarrestera hela demon, det bör vi diskutera, planera och förbereda oss inför innan demon äger rum, ifall vi tror att det finns minsta lilla risk för att de kan hitta på något sådant. Så att det finns en gemensam handlingslinje som alla är införstådda med. Det första som gäller är sammanhållning, att vi inte låter demon splittras. Det måste även finnas grupper som är beredda att försvara demon, som kan ställa sig i första ledet och ta emot lite stryk.
På alla demonstrationer är det en massa nya och oerfarna människor, man kan knappast förvänta sig att de reagerar på annat sätt än att de vill springa när grisarna anfaller. Folk som går i en demo för första gången måste skyddas mot polisen, så att de vågar delta i framtida demos. Därför måste det finnas folk/grupper som bestämt sig och förberett sig på att försvara demon redan innan den äger rum, så att den inte splittras i panik och kaos. Sedan måste alla andra vara inne på att backa upp dem som står i första linjen. Genom att gå i kedjor (armkrok) håller man demon tät och väl sammanhållen, det blir då svårare för polisen att gripa enskilda personer.
Det finns ingen anledning att provocera polisen i onödan, men vi ska samtidigt naturligtvis genomföra det som vi tycker är rätt. Har vi t ex en demonstration utan tillstånd, så är det inget som hindrar oss från att meddela poliserna på plats, vilken väg vi tänker gå. Polisen har ibland visat en tendens till att bli jävligt stressade av det faktum att de inte vet vart vi tänker gå.
Sedan är det det här med styrkeförhållanden, vi måste få en känsla för vad vi kan göra och vad vi inte kan göra i olika situationer och det hänger ofta intimt samman med hur pass väl förberedda vi är. Är vi konfronterade med en polisapparat som är större och klart starkare än vad vi är så är det nog idiotiskt att ge sig in i en konfrontation.

Blir vi t ex inringade och vi känner att kan göra en utbrytning, så är det inget att snacka om. Är övermakten för stor, t ex att de ställer upp tredubbla polisled, så är det kanske onödigt att ens försöka. Antirasist demon den 31 mars 1990 i Stockholm, när de stängde in ca 100 personer vid Stureplan, visade att ett tätt kravallpolisled är helt chanslöst mot oss när vi målmedvetet gjorde en utbrytning, och då hade vi inte ens förberett oss.
Om vi nu av någon anledning inte gör en utbrytning (inte lyckas?), så finns det ingen anledning att demon upplöses innanför avspärrningarna i väntan på att vi en och en plockas ut för vidare transport till häktet. Vi bör hävda vår rätt att demonstrera och stå som en demo i kedjor (armkrok) i väntan på vidare marsch. Samtidigt kan man förhandla med polisbefälet via megafon. Står man i kedjor har poliserna väldigt svårt att slita ut enskilda individer och de kanske t o m till slut anser att det är enklare att låta oss fortsätta demon (faktiska erfarenheter från Tyskland). I vilket fall som helst ska vi inte underlätta deras arbete vid massarresteringar.
Blockerar polisen vår väg, så kan vi stanna demon och fråga dom vad dom håller på med och försöka förhandla oss förbi, leder detta ingen vart så tar vi bara en annan väg. Vi ska inte låta oss luras in i konfrontationen, där poliserna är väl förberedda och vi inte är det.

Om du har armskydd, så kan du parera batongslag utan att det gör ont.
Om du grips under en demo, så ska du vägra uttala dig i polisförhöret.
Droger och alkohol hör inte hemma på demos eller andra aktioner (det försämrar reaktions- och omdömesförmågan).
Fickalmanackor, telefonböcker, brev mm, som du inte absolut behöver, hör inte heller hemma på demos eller andra aktioner. Polisen gillar kopieringsapparater.

Utvärderingsmöte

Efter en demonstration är det viktigt att vi träffas och vädrar åsikter - vad hände egentligen? Vad var bra och vad var dåligt? Berodde det på dålig planering? Hur kan vi göra det bättre på nästa demo? Tid och plats för utvärderingsmötet bör vara bestämt redan på förberedelsemötet så att så många personer som möjligt kan delta i utvärderingsmötet.

Exempel på diskussionsfrågor:

Var det en bra demorutt? Såg många demon? Vilka såg demon? Hur var reaktionerna?
Hur var stämningen i demon? Var parollerna/slagorden bra? Användes megafonen vettigt? Fungerade det bra med lastbilen?
Hur många smågrupper verkade i demon? Hur påverkade det demon?
Hur fungerade försvaret av demon? Fungerade kedjorna? Uppstod några luckor? Fanns det några svagheter?
Fungerade kommunikationen och samarbetet mellan olika grupper inom demon? Hur fungerade samarbetet med de andra organisationerna?
Sitter någon häktad från demon? Ska vi göra en solidaritetsaktion?
Hur går vi rent praktiskt och politiskt vidare?

Tips inför demonstrationer och blockader

Du ska alltid förbereda dig innan du beger dig av till en politisk manifestation. Även om man inte varit med och organiserat aktionen, så kan man organisera sin grupp och ha sin egen plan, för vi är alla medansvariga i det vi deltar i. Man ökar sin personliga säkerhet genom att förbereda sig. Att inte förbereda sig innan man går på en demonstration, det är ett försök att frånsäga sig all delaktighet i att kunna påverka en aktion. Man går dit, "ser vad som händer" och underordnar sig ödets nycker!

Innan demon

Då vissa demonstrationer är ansträngande och varar längre än vad man förutsett, så bör man vara utvilad och ha ätit bra före demon.
Träffa dina vänner och gå gemensamt till demon. Bestäm gärna en mötesplats, där ni träffas efter demon ifall ni skulle komma ifrån varandra. Bilda gäng som håller ihop under hela demon, det ger er kraft och försvårar polisens arbete. Tänk igenom ifall du vill ta med dina barn på just den här demon, organisera annars en gemensam barnvakt. Lämna fickalmanackor och telefonböcker hemma.
Förbered dig innan du går till demon, efter vad du tror att kan hända; det kan börja regna, polisen kan sätta in hästar och hundar, fascister kan anfalla demon, polisen kan sätta in tårgas etc. Och förbered dig tillsammans med dina vänner på t ex hur polisens hundar ska hanteras. Förbered er även på hur ni som grupp ska reagera ifall polisen attackerar eller försöker stoppa demon. När polisen slår till, så har de ofta en överraskningseffekt, vilket gör att de genast får initiativet och kontrollen över situationen. Men om vi är förberedda kan vi behålla initiativet och ge dom överraskningar istället.

Under demon

Bilda kedjor (gå i armkrok) med folk du känner. Låt inga luckor uppstå mellan kedjorna. Förhindra att det vid angrepp på demon uppstår panik, spring inte på varandra, var behärskad och behåll lugnet.
Flyende demonstranter är ett klart utsatt mål för övergrepp och batongorgier. Slutna block (flera led med kedjor) inger respekt och tjänar som säkerhetszon.

Efter demon

Är alla med eller har någon blivit gripen? Samla ihop alla i er grupp (ifall ni splittrats) och åk gemensamt därifrån. Ifall man misstänker eller ser att polisen försöker gripa folk efter demon, då är det nog smart att byta jackor med varandra. Poliser som sett dig spraya på en vägg, kasta sten eller frita en kamrat, har svårare att känna igen dig ifall du bytt klädsel. Diskutera upprörande händelser med goda vänner.

Blockader

Blockader är användbara i många sammanhang och förbereds på ungefär samma sätt som demonstrationer. Exempel på blockader de senaste åren: blockader av shellmackar respektive Shells huvudkontor, blockader av fascistiska möten, blockader på flygplatser för att förhindra utvisningen av flyktingar, blockader av trafikkorsningar, blockader av transportvägar till kärnkraftverk, och i samband med gulfkriget: blockader av järnvägsstationer, regementen, militärtransporter och aktiebörsen.
Det finns två typer av blockader: luriga och öppna. Luriga blockader förbereds och genomförs av en grupp människor, som inte informerar om blockaden i förväg. Ingen utom de inblandade själva vet när och hur blockaden ska genomföras. Fördelen är överraskningseffekten; snuten, vars enda uppgift är att förhindra eller krossa blockaden, hinner inte förbereda sig.
Öppna blockader är när man offentligt går ut med tid och plats för blockaden. Det är emellertid inte nödvändigt att man på affischen eller flygbladet skriver exakt vad som kommer att hända. Det viktiga är att de som kommer för att delta i blockaden vet vad det handlar om: att den verksamhet som blockeras ska förhindras. Fördelen med öppna blockader är att man kan mobilisera alla människor som har lust att delta.
Grundläggande är att en blockad är en olaglig aktion, som det gäller att förbereda mycket väl. I förberedelsearbetet måste man komma till klarhet i hur blockaden konkret ska genomföras: hur ska vi agera för att blockaden ska lyckas? Dessutom måste förberedelsegruppen diskutera hur man ska handskas med olika möjliga förlopp och oförberedda situationer. Väl på plats måste beslut ofta fattas inom loppet av några sekunder.
Speciellt måste man diskutera hur och hur långt blockaden ska försvaras: Det allra viktigaste är att deltagarna i blockaden så långt det någonsin är möjligt håller ihop. En hel blockad kan omintetgöras av att många springer omkring som enskilda individer. Sammanhållning är förutsättningen för en framgångsrik blockad; allra effektivast är det när blockaddeltagarna står eller sitter i armkrok. Ibland kan det räcka med att stå i kedjor och ge intryck av samlat och beslutsamt agerande för att lyckas, även om polisen inget hellre vill än upplösa hela blockaden. Faktum är att polisen ofta blir rådvill och inte riktigt vet hur dom ska agera i sådana situationer. Det finns exempel från Tyskland då människor har omringat en byggnad, en aktiebörs, och lyckats hålla den blockerad i flera timmar trots att det var mycket snutar på plats och blockaden bara bestod av två-tre led av människor i armkrok. Hemligheten består i ett lugnt, sammanhållet och beslutsamt handlande.

För att förstärka blockaden, och för att förmedla syftet med den, kan man använda banderoller. Med hjälp av banderoller markerar man en tydlig gräns gentemot snuten och andra oönskade personer, samtidigt som vi samlar ihop oss själva bakom dem. Det blir svårare för polisen att slita loss och gripa enskilda. Om man syr in ett grovt rep eller stänger i överkanten av banderollen skyddar den mot batongslag. Flera banderoller bredvid varandra gör det svårt för polisen att med sköldar och batonger slå in kilar i blockaden och splittra den.
En god kännedom om platsen där blockaden äger rum är ovärderlig. Det är också bra om någon eller några har till uppgift att hela tiden hålla koll på vad som sker runt själva blockaden; på det sättet kan man undvika att bli tagen på sängen om och när snuten slår till.

Under förberedandet av blockaden bör vi diskutera hur långt vi är beredda att gå för att upprätthålla blockaden och försvara oss själva. Är det en öppen blockad måste de som ingår i förberedelsegruppen inte bara ta hänsyn till sin egen vilja och beredskap utan även försöka tänka sig in i situationen för den tysta majoritet som helt enkelt bara går dit och vill vara med.
Vid blockader kan det hända att man tvingas in i förhandlingar med polisen. För att sådana förhandlingar inte ska urarta i personliga 'dealar' med snuten, kan det vara idé att föra sådana förhandlingar via megafon. Därigenom involveras alla som är där i händelseutvecklingen och chansen är liten att någon eller några gör upp bakom ryggen på alla andra. Det omedelbara ansvaret för förhandlingarna ligger på den grupp som förberett blockaden eller, om det finns någon sådan, den ledningsgrupp som utsetts i förväg (jmf demoledning).
En viktig sak att tänka på är att det är vi som avgör när och hur länge blockaden ska pågå. När det gäller tidpunkten för blockaden är det smartast att lägga dem då de får störst effekt. Ett exempel på dåligt vald tidpunkt är blockaden av börsen i Stockholm under gulfkriget. Arrangörerna hade valt att genomföra blockaden klockan tre på eftermiddagen, dvs då aktiehandeln var avslutad och krigsspekulanterna hade gått hem för dagen. Blockader av myndigheter, affärer, arbetsplatser etc, ska man lägga vid öppningsdags (tänk på att personalen börjar tidigare!), om man vill att blockaden ska få så stor effekt som möjligt. Vad gäller hur länge blockaden ska pågå, bör det vara någorlunda klart i förväg. Under själva blockaden får det aldrig råda någon tvekan om en sak: att det är vi, och inte polisen, som väljer när blockaden ska avbrytas.
Flygblad och tal är lika viktiga vid blockader som vid demonstrationer. Korta och väl förberedda tal kan fungera som ett sätt för oss själva att tala om varför vi är där och göra väntan mindre lång. Flygblad ger även förbipasserande en möjlighet att få ett grepp om vad det hela handlar om.

Gatukamp

I konfrontation med polisen så övergår ibland våra manifestationer i regelrätt gatukamp. De försöker stoppa, bekämpa och bura in oss. Vi måste lära oss att handskas bättre med dessa situationer och även välja när vi ger oss in i konfrontationer och när vi inte gör det.
Stockholmspolisen gillar kravallstaket. När helst något ska spärras av, så släpar de fram kravallstaketen. Det behövs färre poliser för att hålla en gata ifall de har staket, och de är ofta få! Staketen verkar även ha en stark psykologisk effekt, de är nämligen lätta att välta och de välts ofta, men folk hoppar sällan förbi dem.
I konfrontationen är poliserna ofta få, men använder hundar och hästar som uppbackning för att hålla avspärrningar, skapa panik och skingra oss med. Det faktum att poliserna är få, de är nästan alltid färre än oss, gör att vi nog alltid är i stånd att i alla fall för stunden vinna gatukamper, det handlar bara om att våga.
De använder civilare, som står bakom (eller mitt i bland!?) oss och försöker se vilka som gör vad. Civilarna brukar välja ut folk som ska gripas och väntar tills personen går ensam, lite avsides från klungan och då går de till aktion. Civilarna har även vid åtminstone ett tillfälle pekat ut folk för kravallpoliserna, som gör batongchocker och försöker gripa de utpekade personerna.
För att kunna handskas med kravallpoliser i en gatukamp, måste vi skapa ett litet befriat område, där folk kan känna sig någorlunda säkra. Detta förutsätter att vi rensar gatan från alla civilpoliser. Det behövs små grupper som letar upp civilarna och jagar iväg dom. Om de visar sig övermodiga, är det enda som återstår att spöa dom.
Polisen fotograferar och filmar alla våra demonstrationer och självklart även vid sådana här situationer. Var maskerad! Även fast man valt att inte vara maskerad under t ex en demo, så ska man alltid ha med sig något för oväntade situationer.
I gatukamp med polisen måste vi hela tiden behålla initiativet. Vi får aldrig börja vela och vänta på polisens nästa drag, för då är det bara en tidsfråga innan polisen får kontroll över situationen. Om vi tillåter polisen att få initiativet, då har vi förlorat. Det gäller att vi hela tiden håller oss i rörelse och hittar på nya saker. När vi märker att vi förlorat initiativet och polisen börjar få kontroll över situationen, då är det bättre att upplösa gatukampen och försvinna därifrån i små grupper, än att stå kvar och se vad som händer. Vi kan naturligtvis också ta tillbaka initiativet från polisen, det kräver bara en god handlingskraft och vilja från oss inblandade.
Det bästa sättet att splittra polisens resurser och förvirra dem är genom avledande manövrar. Några personer kan lämna gatukampen och t ex angripa ett mål några kvarter bort eller bygga en gatubarrikad i någon stor trafikkorsning. Andra som av någon anledning inte befinner sig i gatukampssituationen, men som hör talas om den medan den fortfarande pågår, kan ge sig ut på gatan och ställa till oreda. Därigenom skulle det kunna uppstå 'kaos' på flera håll i staden samtidigt. Detta skulle naturligtvis ge polisledningen hjärnblödning. De skulle tvingas avdela polisresurser för att lösa dom mindre 'kaosen' runt om på stadens gator och därigenom skulle det bli färre poliser kvar vid den egentliga gatukampen. Denna strategi har använts med framgång i bl a Holland och Danmark för att stoppa/försena pågående stormningar av ockuperade hus.
När väl gatukampen är ett faktum, infinner sig ett ypperligt tillfälle att attackera allt det man hatar och föraktar; banker, försäkringsbolag, myndighetsbyggnader, porrbutiker, gallerier, polisfordon, resebyråer etc. Förstör det som förstör dig.

Hästar och hundar

I olika sammanhang då vi är konfronterade med polisen, sätter de in hundar och hästar mot oss. Vi måste diskutera hur vi ska handskas med detta problem och förbereda oss inför demosar, så att vi kan ta itu med det och stoppa polisens användande av djur mot oss.
Både hästar och hundar har starka luktsinnen och detta kan man utnyttja. Salmiak är ett vitt pulver som går att köpa på apotek under namnet Ammonii Chloridum och är utmärkt mot både hästar och hundar. Du tar en näve salmiakpulver och kastar det i trynet på djuret, effekten blir att djuret ryggar tillbaka. Det ger alltså bara en tillfällig effekt.
Man kan även använda sig av ammoniak, detta bör man dock slänga på marken framför djuren och inte på dem.
Ett annat sätt att bekämpa hästarna på är att strö ut sten eller glaskulor (ärtor?) på marken framför dem. Det finns två teorier här; den ena säger att det gör så otroligt ont i deras hovar att gå på kulorna, den andra säger att hästarna får för sig att de inte har fast mark under hovarna. Vilket det än är så är metoden effektiv.
Vill man uppnå en mer permanent effekt, dvs så att polisen slutar att använda djur mot oss, så får man ta till andra metoder. Man kan t ex göra djuren skotträdda. En hund som är skotträdd är helt oanvändbar som polishund. Då kan det vara intressant att veta att 'utbildningen' av en polishund tar flera år och kostar ca 200.000 kronor.
Alla djur är naturligt skotträdda, men på polisens djur har de tränat bort detta. Men gör vi dom skotträdda (igen), kan de inte träna bort detta igen. De är alltså obrukbara som polisdjur och polisen har faktiskt ett mycket begränsat antal hundar och hästar.
Hur gör man dom då skotträdda? Jo, genom att överösa djuren med kraftiga smällare och fyrverkerier.
Om vi gör tillräckligt många polisdjur skotträdda/obrukbara, så kommer polisen att dra sig (sluta?) för att sätta in dem mot oss.
Om du blir attackerad av en polishund kan det vara bra att veta att den är tränad att hugga mot den arm som du håller ett 'vapen' i. Eftersom en hund inte vet vad ett vapen är, så hugger den dig t ex i den arm som du håller din glass med. Detta ger dig en möjlighet att välja åt hunden och hålla något i den arm du 'vill' att den ska bita dig i, förslagsvis den arm du har ett skydd på.
När hunden väl bitit sig fast i armen, är det bara att ge den ett lätt slag på den avlånga nosen, detta gör så fruktansvärt ont att den genast släpper taget. Ett slag på nosen i ett sådant sammanhang kan även göra hunden strykrädd, vilket gör den obrukbar, eftersom den då inte vågar bita i folk p g a att den sammankopplar det med fruktansvärd smärta.
Hästar kan även bekämpas genom att man ger sig på hästföraren (från hästens sida) och sliter ner honom från hästen, slår honom och leder iväg hästen. Flaggor och banderollpinnar kan effektivt användas mot hästföraren, samtidigt som några är beredda att från andra hållet slita ner honom.

Självförsvar

Maskering - För att man inte ska kunna bli identifierad för det man gör så bör man vara maskerad med t ex en svart mc-huva, palestinasjal eller något annat.
Armskydd - är bra att ha så att man kan parera batongslag och skydda sig mot hundarna. Ett vanligt underarmsskydd som finns i sportaffärer, duger mot batongslag.
Hjälm - det kan vara bra att ha en hjälm i vissa situationer för att skydda huvudet mot batongslag.
Gasskyddsglasögon - Polisen har ännu inte använt tårgas mot oss vid konfrontationer på gator, men ifall de börjar göra det kan det vara bra att veta att gasens främsta effekt utomhus är att man inte kan se, skyddar man bara ögonen så klarar man av mycket tårgas. Simglasögon och skidglasögon fungerar utmärkt.

De vapen som man kan behöva under gatukampen, sten och flaskor, hittar man på platsen. Det finns ett roligt vapen man kan köpa i båtaffärer, det är signalpennor (pistoler). Andra traditionella vapen är slangbellor, smällare och molotovs. Det är bra ifall man är organiserade i små grupper, som spontant kan ta på sig olika uppgifter när situationen påkallar detta. Som att t ex gräva upp cementblock ur trottoarerna och krossa dessa till kastvänlig storlek, 'ta hand om' civilare som befinner sig inne i folkmassan eller för nära denna, några grupper som går i första ledet, några grupper som bekämpar hästarna och hundarna etc.
Ofta behövs det mycket sten, denna får man genom att gräva upp cementblocken ur trottoarerna och krossa dem i mindre bitar. Det första cementblocket kan det vara knepigt att få upp, men när man väl fått upp det första går resten som på räls. Ett bra verktyg här är en kraftig skruvmejsel, som du först använder till att skrapa bort gruset runt stenen och sedan bänder upp den med.
För att kunna besegra (vinna små segrar) polisen i gatukampssituationer, måste vi arbeta mer i små grupper, ha en stark sammanhållning och se till att vi har initiativet.

Gatubarrikader

Gatubarrikader byggs av allt löst som man kan hitta på gatan eller i närheten, från små plankor till bilar, containrar och byggbaracker. Gatubarrikader är endast positivt och alltid till vår fördel. När väl den första barrikaden är byggd, bör man genast bygga fler. Desto fler, desto bättre.
Gatubarrikader är främst en fysisk avgränsning av vårt 'befriade område'. Det känns tryggare att stå bakom en barrikad, samtidigt som det är mycket svårt för polisen att inta en gata med barrikader. Det är naturligtvis besvärligt för grisarna att klättra över en barrikad, samtidigt som de ska hålla upp skölden för att skydda sig mot våra stenar.
Gatubarrikader beskär polisens rörelsemöjligheter, de kan inte köra in bilar eller piketer i vårt befriade område och de kan inte rida in med hästar heller för den delen.
Gatubarrikader beskär även polisens rörelsemöjligheter genom att ställa till trafikkaos, därför är det alltid bra att bygga gatubarrikader, även om man inte står kvar och försvarar dem. Ibland kan det även vara taktiskt bättre att hålla sig i rörelse, än att stå kvar vid en barrikad och försvara den. Det beror naturligtvis på situationen och var man befinner sig, ifall man är på hemmaplan eller i "fiendeland". I fiendeland är det oftast bäst att hålla sig i rörelse och hela tiden ligga ett steg före polisen.
I pressade situationer, när man t ex tvingas retirera inför en 'övermäktig' polisstyrka, kan man vinna tid genom att antända några gatubarrikader. Du antänder dom lämpligast med några molotovcocktails. När väl branden kommer igång så blir rökutvecklingen enorm och detta ger oss både tid och tillfälle, att försvinna, byta kvarter eller något annat.

Ockupationer

Ockupation som metod för att expropriera egendom har en lång tradition. På 1600-talet fanns det en religiös sekt som kallades the Diggers, därför att de utan tillstånd brukade odla upp den rikemansjord som låg i träda. En av sektens ledare, Winstanley, sa att lagarna är den härskande klassens instrument för att undertrycka folket.
I Brasilien har hemlösa under hela 80-talet ockuperat mark, utanför Diadema fanns t ex byn Vila Socialista med över 2000 invånare. Tyvärr är denna by idag stormad, men enligt uppgift ska det finnas massvis med mindre byar runt om i hela Brasilien. Detta är inte ett kåkstadsfenomen, utan det handlar ofta om jordlösa bönder, som ockuperar jord och odlar upp den.
En annan vanlig aktionsform under hela 1900-talet är fabriksockupationer, då arbetare i samband med strejker ockuperat sina arbetsplatser för att sedan i många fall, starta produktionen i egen regi.
Det här kapitlet ska dock handla om när folk ockuperar tomma hus, för att först och främst lösa sin bostadssituation. Bostadsockupation kan även ses som en protest mot dagens vansinniga hyror och mot att man överhuvudtaget ska betala pengar för att få någonstans att bo.

Praktiska tips

När man hittat ett lämpligt hus, är det bra om några ur gruppen tar sig in i huset och kollar i vilket skick huset befinner sig. Det är bra ifall man har lite kontakter, känner någon som kan el och rörmokeri. När man tittar på huset, bör man från början tänka ut hur det ska barrikaderas.
Hur pass lyckad husockupationen blir beror mycket på hur bra man förberett aktionen. Det viktigaste är att man är en grupp som planerat aktionen tillsammans och att man i gruppen diskuterat igenom allt; varför man ockuperar, hur ockupationen ska gå till och vad man gör ifall/när polisen inte stormar huset. Man bör ha en klar plan för huset och hur ockupationen ska genomföras:

Hur går vi in? Smyger in i nattens mörker eller brakar in mitt på ljusa dagen? Båda har sina fördelar och nackdelar. Det är bara att välja vad som passar er bäst vid just den här ockupationen. Det är en fördel ifall man har lite tid på sig inne i huset innan ockupationen upptäcks och blir offentlig.
När man kommer in är det bäst att få barrikaderingen överstökad så snabbt som möjligt, dock kanske inte mitt i natten. (Byggjobbare börjar föra oväsen ca klockan 6 på mornarna.)
Börja städa och inred ert nya hem. Ställ i ordning ett kök och ett vardagsrum. Gör er hemmastadda och laga den första gemensamma måltiden.
På ockupationens andra dag (huset är inte stormat hurra!), slår ni upp portarna till ert infocafé och bjuder in grannarna på ett möte.
Nu är det bara fantasin som sätter gränser för vad ni kan göra med ert hus. Huset behöver säkert renoveras lite - målas och så. Nu kan ni starta allt ni drömt om; ett bageri, ett bok- och skivcafé, en pub, en cykelverkstad, ett disco, en konsertlokal, ett snickeri, en motorcykelverkstad, en smedja, ett tryckeri, en tidning, en restaurang, en radiostation etc etc. Exakt vad ni gör med erat hus spelar inte någon roll, huvudsaken är att huset utvecklas till ett centrum för motståndet och att folk känner sig välkomna.
Det kommer säkert att komma en massa folk för att se vad ni gör och diskutera, bland dessa kommer det även finnas folk som vill delta och kanske också flytta in. För att slippa få in folk i huset där ni bor och för att ha en trevlig mötesplats, har ni såklart öppnat ett infocafé. När det inte finns någon plats kvar i huset, bör man hjälpa alla dom som vill flytta in, att ta ett eget hus. Och detta bör arrangeras så fort som möjligt, annars blir det förmodligen aldrig av.
Om och när man känner att någonting kanske är på gång, t ex hets mot husockupanter i massmedia eller något liknande, bör man genast sätta igång en motoffensiv. Det enda som skrämmer makthavare i samband med stormningar av ockuperade hus är 'opinionen'. Man måste från första början se till att ha goda relationer med 'alla' grannar. Det största misstag man kan göra är att få grannarna emot sig. Det finns exempel på när ockuperade hus, blivit som ett folkets hus i kvarteren. Man kan ha öppet hus, ordna en loppmarknad, anordna folkfester (familjefester!) etc etc.

Till sist kommer dock alltid demonstrationer att vara den mäktigaste styrkeuppvisningen man kan åstadkomma. Demonstrationer kan avslutas med en folkfest i och utanför huset. Läs demokapitlet. Namninsamlingar och affischer som uppmanar folk till att ingripa vid stormningar är andra bra sätt.
Det bästa är om man kan få huset till att bli en social mötesplats, inte bara för folk som "oss", utan grannarna ska också tycka om att hänga på vårt hak. Detta förutsätter att det finns någon regelbunden utåtriktad verksamhet i huset, typ ett café, biokvällar, en infoshop etc.

Barrikader

Syftet med barrikader är att förhindra polisen från att kunna "komma och gå" som de vill, förhindra dem från att utföra "spontana" razzior. Syftet med barrikader är också att fördröja polisen vid en stormning, att vinna lite tid helt enkelt.
Man måste inse att inga barrikader i världen kan stoppa polisen vid en stormning, det är vårt försvar - vårt kollektiva handlande som möjligtvis stoppar dom och inte barrikaderna. Ordet för att beskriva hur mycket man ska barrikadera är lagom. Man måste kunna bo i huset, stoppa därför alla som vill barrikadera huset sönder och samman. På Borgen i Malmö spikade ockupanterna igen nästan alla fönster för att förhindra polisen från att skjuta in tårgas i huset. Denna vansinnesbarrikadering hade naturligtvis inte kunnat hindra tårgasen från att komma in. De skulle ha fixat gasmasker istället. Det är viktigare att kunna bo och ha det trevligt i sitt hus, än att göra det till en 'ointaglig' fästning. Det är kanske smartare att öppna ett café, än att fylla hela bottenvåningen med cement. För om det är riktigt allvarligt, då kommer polisen med en container och går därigenom förbi alla barrikader. Därför ska man barrikadera huset så 'lite' som möjligt. Små, enkla och bra barrikader är att föredra, framför sporadisk, klumpig och dålig barrikadering. Använd därför huvudet när ni barrikaderar och tänk ut finurliga lösningar. Järn är att föredra framför trä och ett svetsaggregat är att föredra framför hammare och spik.
Den enklaste barrikaderingen är att man bara förstärker ytterdörren och byter lås. Sedan kan man ha mobila barrikader redo, som vid behov snabbt kan smällas upp och förstärka ytterdörren. I cafélokalen måste det även finnas barrikader som, sätts upp när cafét är stängt. Caféet måste arrangeras, så att de inte kan ta den vägen upp i resten av huset.

Försvaret

Efter att man bott i ett hus en period, uppstår lätt en kärlek till huset, vilket gör att man inte vill överge sitt hus frivilligt, den dagen då polisen 'knackar' på dörren.
Ett hus är ur strategisk synvinkel mycket svårt att försvara i längden. Första gången som polisen kommer kan man köra iväg dom, speciellt ifall det kommer som en överraskning att man försvarar huset. Har man däremot gått ut i massmedia i flera månader och sagt att man tänker försvara huset, då har man nog inte så stor chans när polisen väl kommer.
Varför är det så svårt att försvara ett hus? Jo, därför att våran rörelsefrihet är totalt begränsad. Nere på gatan har vi faktiskt mycket större chanser.
Vi bör försöka föra ut kampen på gatan och bygga gatubarrikader. Genom att gå ut på gatan blir vi mycket rörligare och kan gå till offensiv, vilket är lite svårt inne från huset. På gatan