Revolution i välfärdsstaten De båda kamraterna A och B var ute och promenerade i duggregnet när A slutligen bestämde sig för att presentera den idé som vuxit till i hans medvetande sedan han insett att den rådande samhällssituationen inte skulle kunna förbättras med fredliga medel. De båda hade sedan länge varit överens om att samhället som det sedan en längre tid såg ut var tvunget att förändras radikalt, eller kanske snarare krossas helt för att sedan ersättas med ett nytt, men A hade tills nyligen närt en barnslig förhoppning om att så skulle kunna ske utan bruk av alltför olagliga handlingar. Verkligheten hade dock till slut hunnit ifatt honom och A tog därför ett djupt andetag för att berätta för B om den något våldsammare framtid han nu såg framför sig. "Ja, som jag antydde när vi talades vid senast har jag kommit till insikt om att du har haft rätt hela tiden, åtminstone i så måtto att jag nu håller med dig om att vårt folks existens knappast kan säkras utan att en hel del våldsamheter måste till. De fredliga medlens tid är förbi och… eller vad fan är det jag säger, de fredliga medlens tid har naturligtvis aldrig varit här och de som har våra åsikter men ändå vill fortsätta med sina flygblad och internetsidor är inte mycket mer än patetiska och korkade nej-sägare. Det finns partier som försökt använda fredliga medel ända sedan 50-talet, men utan att ha blivit annat än hånade och bespottade. Våld är ju det som formar historien, även om både fiender och vissa åsiktsfränder av olika anledningar försöker få oss att tro någonting annat. Jag hoppas bara att vi inte är för sent ute. Inledningsvis tyckte även jag att det var synd att vi skulle behöva använda mer våldsamma metoder, men ju mer jag tänkt på det desto mer övertygad har jag blivit om att det är just det organiserade våldet som är av avgörande betydelse. Propagandan måste naturligtvis fortsätta på olika sätt, men utan våld förblir propagandan inget mer än simpel reklaminformation som oftast inte ens läses och den propaganda som produceras idag är ju i vilket fall som helst löjeväckande. Vi vill ju ta makten och eftersom all makt i grund och botten bygger på våld måste varje parti som gör anspråk på makten se till att bli riktigt bra på våldsutövandet inom landets gränser. Nu finns det visserligen inget parti av större kaliber för tillfället som vi eller någon annan kan ansluta sig till, men det hindrar inte att vi påbörjar revolutionen redan idag och låter organisationen växa till efter hand. Till en början får vi knyta ihop ett löst nätverk av likasinnade personer som kan agera självständigt istället för att prioritera ett organisationsbygge som i dagsläget lätt skulle kunna infiltreras. En samling individer som drivs av en idé kan däremot inte infiltreras. Nu har jag inte formulerat mina tankar i ord tidigare så jag hoppas att du har överseende om jag skulle upprepa mig eller så, men vad det handlar om är ändå just en idé om hur vi kan påverka saker och ting i en för oss positiv riktning, även om vi de närmaste åren inte kan se fram emot mycket annat än just en hel del våld. Allra först måste vi dock försvaga fienden ordentligt. Du får gärna fråga om det är någonting du funderar över!" B nickade. "Som du mycket väl vet finns nästan ingen idag som är intresserad av att kämpa för någonting högre än den egna ekonomiska profiten. Samhället vi lever i är idag totalt korrumperat av girighet och de som har den absoluta ekonomiska makten i landet har uppenbarligen beslutat sig för att utplåna vårt folk under största möjliga förnedring. Nu finns det visserligen de som ifrågasätter förekomsten av en finansmaffia som agerar i kulisserna, men vi bör fortsättningsvis inte anstränga oss för att upplysa dem om fakta, dvs att återigen konstatera problemet. Åt helvete med dessa idioter! Det räcker med att vi bestämmer oss för att just vi och inga andra ska ha makten över oss, alldeles oavsett vilket ekonomiskt eller politiskt system någon annan förespråkar. Det nuvarande samhällssystemet, staten, är hursomhelst vår fiende och vi måste angripa och besegra den, innan den besegrar oss. Krossandet av staten är i stort sett det enda vi och alla andra som är intresserade av folkets överlevnad bör vara engagerade i framöver! Det är ju säkrandet av vårt folks existens och framtid vi kämpar för, och det är på tiden att vi äntligen börjar kämpa effektivt och målmedvetet på ett sätt som skadar fienden ordentligt." A gjorde ett kort uppehåll, men fortsatte sedan. "Som sagt, varför konstatera problemet om och om igen? Spelar det någon roll om det nu är statsministern eller någon annan person bakom honom som har den reella makten i dagsläget? Spelar det egentligen någon roll om det är marsianer, troll eller guds utvalda folk som styr vårt land? Vi ska ju ha makten över oss själva och det betyder att alla som står i vägen för oss måste bort, oavsett vilka de nu än är! Vi har ju redan för länge sedan konstaterat att det nuvarande samhällssystemet på sikt kommer att utrota vårt folk och om vi vill hindra det från att inträffa måste vi ta makten ifrån dem som styr idag! Vad vi behöver göra är att hitta systemets svagaste punkt och sedan angripa den så hårt det bara är möjligt. Något som tilltalar mig i allt det här är att den svaga punkten är densamma vem som än i praktiken styr samhället, eftersom den verkliga makten åtminstone i teorin ligger hos folket." A tystnade ytterligare en liten stund. "Den allmänna ordningen, som vi alltså måste försöka störta, bygger i grund och botten på den enskilde medborgaren och den dag de enskilda medborgarna, dvs folket, bestämmer sig för att störta regeringen kommer så också att ske. Det är det jag menar när jag säger att makten teoretiskt ligger hos folket. Själva ska vi agera så att det blir möjligt även i praktiken och en av förutsättningarna är då att folket inte längre önskar styras av de nuvarande makthavarna. Den amerikanske nationalsocialisten Harold Covington framhåller detta faktum i 'The Revolutionary Tripod' som han kallar det på engelska, vilket han hävdar vara förutsättningen för en revolution, där, 1. Är förekomsten av ett beväpnat och revolutionärt parti, 2. Är folkets ovilja att bli styrda av nuvarande etablissemang, 3. Är brytandet av maktelitens monopol på väpnat våld. Den sista punkten innebär att motståndskämpar måste genomföra militära aktioner och dessutom att folket med egna ögon kan se att de kommer undan med det. När jag säger att folket kan störta regeringen menar jag nu nödvändigtvis inte att vi måste ha en större del av befolkningen bakom oss, de flesta är ändå mentala slavar som vi sedan kontrollerar med maktutövande precis som den nuvarande regeringen gör. Det som är viktigast för oss är att samla dem som är kapabla att göra något utan att först behöva få en uttrycklig order och som heller inte kommer att tveka när det gäller större saker!" Kamraterna tittade som hastigast på varandra innan A fortsatte. "Nå, den svagaste punkten i samhällsbygget då? Det är väl inte direkt någon större hemlighet det inte. Till och med makthavarna själva talar ju öppet om det högteknologiska samhällets sårbarhet. Ekonomi, infrastruktur, kraft- och värmeförsörjning, transporter osv. Så länge samhället och dess ekonomi fungerar någorlunda väl, ja då sitter den finansiella och politiska makteliten i orubbad ställning, men vad händer den dag samhällsekonomin börjar gunga på allvar, för att inte tala om när den verkligen kraschar och folk får klara sig utan de skyddsnät de under årens lopp vant sig vid? Vad händer när el och värme försvinner mitt i vintern? Vad händer när folk inte kommer till jobbet på grund av att en järnvägslinje blivit försatt ur spel? Listan kan göras lång och jag kommer att gå närmare in på allt det senare." Kamrat B såg förväntansfullt på sin långe vän och behövde inte vänta länge på fortsättningen. "Vad vi ska göra är alltså att med direkta och mer eller mindre våldsamma handlingar bidra till och påskynda den totala ekonomiska kollapsen i samhället, och det här måste påbörjas omgående, helst redan ikväll! En kollaps av samhället kommer ge oss oanade möjligheter att förverkliga våra förhoppningar om framtiden och situationen kan ju knappast bli sämre än den är just nu, oberoende av vad både konservativa och reaktionära patrioter påstår…dessa individer har uppenbarligen ingen större insikt i realpolitiken. Den idé som jag tänkt ut och nu ska förmedla till dig innehåller fem faser, men eftersom bara de två första faserna kommer vara aktuella under överskådlig tid koncentrerar jag mig på dem. Idén går bland annat ut på att vi två, eller en relativt liten grupp aktivister i varje kommun, med ganska små medel faktiskt kan åstadkomma betydande resultat under de inledande faserna." Kamrat B höjde en smula på ögonbrynen, men A bara log och förklarade vidare. "Personligen är jag helt övertygad om att min idé verkligen går att genomföra med önskat resultat. Vi kommer naturligtvis att behöva mycket folk med oss, men om vi bara kan visa de resultat vi uppnått i en eller ett par kommuner för dem tror jag inte kriminaliteten ökar allt mer. De stora barnkullarna från 40-talet börjar nu att gå i pension, med allt vad det nu innebär av ökade kostnader och minskad arbetskraft. Krig och oroligheter i omvärlden bidrar till att öka osäkerheten och oljepriset slår hela tiden nya rekord vilket hämmar världsekonomin ordentligt. Vad vi ska göra nu är alltså att avsevärt öka påfrestningarna för statens, kommunernas och landstingens ekonomier genom att inleda en omfattande sabotagekampanj. Allt som är statligt, kommunalt eller landstingsägt ska förstöras eller skadas ordentligt och ju mer pengar det kostar myndigheterna desto bättre är det! Varje enskild krona vi kostar dem, genom socialbidrag, skola eller sjukvård, blir de tvungna att ta från sina inkomster…som i vanliga fall räcker till, men om vi skulle öka dessa kostnader avsevärt, dvs genom omfattande skadegörelse, kommer deras budget att spricka. De kommer helt enkelt tvingas till nedskärningar i sin så kallade service och med en tillräckligt massiv kampanj från vår sida blir deras situation till slut ohållbar. Skatten kan de ju inte höja mer då konsumtionen i så fall skulle minska, vilket i längden leder till sämre samhällsekonomi. Vårt nuvarande samhälle är egentligen idealiskt att genomföra den här typen av revolution i då de styrande har drivit det till gränsen för vad det orkar med och vi blir då så att säga droppen som får bägaren att rinna över. Jag skulle också, för att använda ytterligare en liknelse, kunna säga att vi kommer släcka ljuset för välfärdsstaten. Även om vi själva i framtiden skulle vilja ha en liknande välfärdsstat måste vi först knäcka den nuvarande om en framtid överhuvudtaget ska vara möjlig för vår del." B undrade om inte försäkringsbolagen skulle få ta hela smällen och sabotagen därmed vara förgäves, men hans kamrat avfärdade den teorin."Visst, det har jag också funderat på, men jag tror inte att det ska vara något större problem, i alla fall inte i det långa loppet. Till en början kommer försäkringarna naturligtvis att täcka det nya utgifterna, men inte heller försäkringsbolagen har obegränsat med pengar och jag tror inte att deras övriga kunder accepterar att de höjer premierna för att hålla företaget på fötter. Precis som med skatterna kan inte heller premierna höjas nämnvärt då också det leder till att samhällsekonomin blir lidande. Dessutom finns det redan exempel på kommuner i de södra delarna av landet där försäkringsbolag vägrar att försäkra skolor då eleverna där utsätter lokalerna för såpass mycket förstörelse. Där har kommunerna själva bildat försäkringsbolag, vilket kanske fungerar för tillfället, men å andra sidan blir det ju då full utdelning varje gång något slås sönder för dem." B nickade och A fortsatte att berätta. "Att det nu är möjligt att sänka staten tvivlar jag inte på en sekund, bara vi har tålamod att fortsätta trots att det emellanåt kan kännas som att inget händer. Det finns en hel del för oss att göra nu framöver och jag tänkte räkna upp några saker här, även om listan nu säkert blir allt annan än komplett. Vi kommer säkerligen att komma på ytterligare mängder av sabotagemöjligheter så snart vi kommit igång på allvar, men här är det som jag ser framför mig för tillfället: Det första jag kommer att tänka på är vanlig skadegörelse, men i en omfattning av sällan skådat slag. Det finns mängder av enkla mål. Skolor, vårdcentraler, sjukhus osv… ja även kommun- och polishus. Där vi kan påbörja hela kampanjen genom att krossa rutor, eller överhuvudtaget förstöra all utrustning som de måste ersätta. Dessutom är det relativt enkla och riskfria handlingar vi kan utföra med hjälp av endast mindre verktyg, men som ändå kommer kosta dem enorma belopp. Vid sidan av fönsterrutor är jag även intresserad av däck; däck till bilar, bussar och olika typer av lastmaskiner. Om vi skulle börja punktera däcken på dessa fordon skulle vi inte bara orsaka den kostnad det innebär att köpa nya däck, vilka inte är billiga, utan vi skulle dessutom orsaka en hel del störningar i bland annat kommunarbetarnas verksamhet och det är ju naturligtvis också något som vi eftersträvar. Listan kan göras lång, men principen är ändå att allt som ägs av stat, kommun eller landsting ska saboteras på ett eller annat sätt så att vi slutligen kraschar ekonomin. Gatubelysning och trafikljus kan slås sönder, asfalt kan brytas upp, vägskyltar och broräcken monteras ned, vattenskador anläggas på skolor och andra ställen. Träd kan fällas över vägar, el-ledningsstolpar av trä kan huggas ned, radiosändare fällas eller slås sönder. Ja, för guds skull…varför inte sabotera de nya hastighetskamerorna som placerats ut på olika vägar? Något sådant skulle ju de flesta rent av uppskatta som det ser ut idag. Hursomhelst är det av avgörande betydelse att vi börjar genomföra det här redan nu och sedan fortsätter ända tills den dag vi uppnått våra mål. Gärna varje dag, men åtminstone flera gånger i veckan måste några av dessa åtgärder vidtas för att vi ska nå framgång. Hela tiden nya aktioner och nya mål, och det bästa av allt är om vi kan få fler med oss i vår kampanj. Varje ny revolutionär kan åstadkomma så mycket skada för myndigheterna att vi snarare än någon kunnat föreställa sig får bevittna samhällets ekonomiska kollaps. Något som redan nu kostar samhället stora pengar varje år och som också vi bör använda oss av är sprayfärg. Det dräller visserligen av klottrare i landet, även om de flesta förmodligen är helt ointresserade av politik, men det räcker ändå inte. Det finns ganska många objekt som aldrig drabbas av klotter och det är dem vi bör rikta in oss på i första hand, även om jag dock anser att även vårt klotter bör vara till synes opolitiskt. Under fas 1 tycker jag inte att vi ska göra några politiska markeringar överhuvudtaget, vid sidan av den realpolitiska aktionen i sig. Eventuell propaganda får vänta tills vidare. Inga slagord och symboler således! När det gäller de ungdomar som nu klottrar och på andra sätt förstör i samhället kan vi ju vara glada för dem i dagsläget, men den dag vi styr det här landet kommer jag anse det vara ett katastrofalt misslyckande från vår sida om så bara en enda av dem ägnar sig åt en så destruktiv verksamhet. Jag säger nu inget om de som eventuellt av politiska skäl försöker slå sönder vårt samhälle, dvs precis som vi nu kommer göra mot våra fiender, utan jag menar de som förstör bara därför att de inte har något bättre att leva för. Ett av de största brotten som det nuvarande etablissemanget enligt min mening har gjort sig skyldigt till är det totala försummandet av landets uppväxande generationer. Själv undrar jag om det inte är ytterst medvetet gjort från deras sida, av flera anledningar, men det är egentligen inte heller något vi bör slösa mer tid på att diskutera. Vi ska ju bara lösa problemen, inte konstatera dem om och om igen! Nåväl, utöver klotter och annan direkt skadegörelse tror jag vi kan orsaka stora kostnader genom att få saker och ting att försvinna…ja, stjäla dem helt enkelt. Det finns säkert mängder av gods på kommunala byggplatser eller vid vägarbeten och liknande som kan fraktas bort och dumpas, såvida vi nu inte själva kan ha nytta av föremålen ifråga. Varje liten sak som försvinner kostar pengar och de som nu till råga på allt arbetar inom kommun eller landsting kan ju åstadkomma hur mycket resultat som helst genom att stjäla prylar eller på olika sätt sabotera på och omkring sin arbetsplats, där är möjligheterna i princip obegränsade. Även de som gör värnplikten får mängder av tillfällen att agera. Varför inte stjäla parkeringsböter från bilar också? Inser du vilken förvirring bara en sådan liten sak skulle ställa till med? Gatukontoren lär ju bli nedringda av vansinniga människor som inte förstår varför de plötsligt får hem en räkning i brevlådan med påminnelseavgift och allt. Avslutningsvis anser jag att vi bör passa på att utnyttja det så kallade välfärdssamhället så mycket som möjligt genom att ta del av alla de ekonomiska förmåner vi är berättigade till. Socialbidrag, bostadsbidrag, A-kassa osv. De som har arbete kan med fördel sjukskriva sig regelbundet. Lönen blir då visserligen något lägre, men man får ju å andra sidan 100 procent fritid vilket borde uppskattas av alla som anser sig ha ett liv! Den betalda fritiden kan ju också i stor utsträckning ägnas åt ännu mer sabotageverksamhet. En av de stora fördelarna är dessutom att samhället får ta den ekonomiska smällen för alla sjukskrivningar, plus att företagen går allt sämre med ideliga störningar. För dem som nu verkligen arbetar inom kommun eller landsting finns det således dubbel anledning att sjukskriva sig ofta." B bad att få tänka igenom det som just berättats för honom och de båda fortsatte promenaden under tystnad i några minuter. Därefter sade B åt A att fortsätta berätta, vilket han gärna gjorde. "Efter att den massiva sabotagekampanjen inletts och eskalerat på ett sådant sätt i omfattning att samhällets ekonomi allvarligt påverkas, då inleder vi fas 2 i vår revolution!" B sneglade lite på den långe kamraten, men denne fortsatte bara. "Om fas 1 till en början betraktas som en otrevlighet vilken makteliten hoppas ska vara över inom kort, så kommer fas 2 förmodligen redan från första början att uppfattas som ett allvarligt hot och de kommer sätta in precis allt de har mot oss, både i form av polismyndighet och massmedial propaganda. Därför är det mycket viktigt att vi agerar så anonymt som möjligt! Egentligen anser jag att alla som har för avsikt att ägna sig åt revolutionär verksamhet redan nu bör tänka på att se ut som vem som helst, dvs som en vanlig medelsvensson om uttrycket tillåts!? Jag avråder också från alla former av tatueringar, politiska såväl som opolitiska, då dessa endast tjänar till att identifiera en människa och det är något vi helst ska undvika resten av våra liv! Nåväl, vid sidan av de säkerhetsåtgärder som borde vara uppenbara för alla har jag även här ett par punkter jag vill räkna upp, punkter som beskriver den egentliga inledningen av den revolution vi måste genomföra. Fas 1 ger förutsättningarna för en revolution, men fas 2 innebär de första verkliga stridshandlingarna i revolutionen. Dels på så sätt att eventuella straff för dessa handlingar lär bli synnerligen kännbara, men dels också på så sätt att en större del av befolkningen nu med egna ögon kommer att kunna se de direkta resultaten av våra aktioner. Tanken nu är naturligtvis att fortsätta kosta pengar genom att förstöra betydelsefulla anläggningar av olika slag som myndigheterna måste bygga upp på nytt för att samhället ska fortsätta fungera, men framför allt att verkligen störa samhällsfunktionerna allvarligt! Fas 2 kan med fördel beskrivas med utgångspunkt från de olika medel som behövs för dess genomförande: Det första nödvändiga hjälpmedlet vi behöver för att kunna göra fas 2 till någonting större än fas 1 är krut eller dynamit, eller överhuvudtaget något sprängämne vi kan komma över! Vi behöver sprängämnen som är enkla att få att detonera och vi kommer behöva stora volymer av dem. Allt vi kan komma åt som är av någon större betydelse för systemet ska sprängas sönder! Det kan vara broar, järnvägar, viadukter, byggnader eller elanläggningar. Det kan vara vattentorn, fordon, dammar osv. Kan du tänka dig vilka störningar det blir i samhället om vi systematiskt förstör infrastrukturen? Inser du hur många som inte kommer till jobb och skola om vi spränger en vältrafikerad järnväg i luften, eller en viss bro eller viadukt? Vid sidan av att det kommer kosta pengar att reparera skadorna är det faktum att folk inte kommer till jobbet det viktigaste syftet med aktionerna ifråga. Om folk inte kan komma till jobbet kommer samhället snart att stå stilla. Det som kan vara svårt här är emellertid att få tag i alla de sprängmedel vi kommer att behöva och det är något vi kan behöva se över redan nu, även om vi väntar en tid med att använda dem. Vi måste ta reda på var vi kan få tag i dynamit och lära oss att använda dem korrekt långt innan det blir allvar! Det kan mycket väl vara så att vi blir tvungna att göra inbrott någonstans för att komma över det vi behöver, men i så fall får det bli på det viset. Det andra hjälpmedlet vi kommer att behöva är bensin eller andra lättantändliga vätskor. Bensinen är naturligtvis enklare att komma över än dynamit och dessutom effektivare i vissa situationer. En skola eller någon annan byggnad totalförstörs ju ofta av en brand, om så bara med hjälp av några liter, särskilt om det är en träkonstruktion. Dessutom tror jag att olika elinstallationer kan vara känsliga för bränder, det är sådant måste vi kolla upp närmare. Använder vi bensin behöver vi ju heller inte dra några särskilda misstankar på oss eller ge polisen något speciellt att gå på. Vem som helst får ju tag i bensin och till skillnad från dynamiten behöver det inte betyda mycket mer än att en simpel pyroman varit i farten. Jag skulle också vilja konstruera en eldkastare av något slag, helst en bärbar typ som vissa militära styrkor använder, eller har använt i alla fall. Med en eldkastare kan man nog åstadkomma rätt intressanta effekter, särskilt mot folksamlingar, men under fas 2 är det dock ännu för tidigt att genomföra aktioner som tar människors liv, de kommer istället under fas 3. Vid sidan av att använda dynamit och bensin på olika sätt för att åstadkomma största möjliga skada tror jag inte att fas 2 kommer innehålla så mycket mer egentligen, men i och med att målen för våra angrepp är så talrika behöver vi nog inte oroa oss för att bli sysslolösa. Dessutom anser jag att vi bör fortsätta med punkterna i fas 1 så ofta vi kan, trots att vi påbörjat nästa fas i revolutionen. Det kan nog också vara en god idé att förse sig med ett handeldvapen av något slag innan fas 2 inleds! Riskerna kommer nu att öka och då kan det vara bra att ha något att försvara sig med. Fängelsestraffen för aktionerna i fas 2 är så hårda att det är värt att använda våld mot polis och andra för att komma undan. Det finns ju en princip som säger att man ska "fly och därmed överleva, i syfte att kunna kämpa vidare nästa dag" och den principen ska vi leva efter! Dessutom vill jag säga att det inte är någonting konstigt vi kommer att hålla på med framöver. De typer av sabotage jag just har beskrivit, främst i fas 2, är något som används i alla moderna krig och att det är ytterst verkningsfullt har bevisats i praktiken vid åtskilliga tillfällen. Både vid anfall och försvar." De båda stannade upp och satte sig på en bänk. A funderade en stund, men vände sig sedan till sin vän. "De efterföljande två faserna sedan finns det ingen anledning att gå närmare in på just nu, men jag kan ju ändå nämna dem helt kort innan jag går in på hur jag tänker mig att den sista och fristående fas 5 kommer se ut. Alltså, fas 3 beskriver egentligen närmast hur ett större antal samordnade attacker skulle kunna se ut, dvs i praktiken hur fas 2 växer i omfattning då ett större samarbete mellan likasinnade motståndsgrupper har uppnåtts eller möjligtvis då de små grupper som finns trappar upp sina motståndsaktioner betydligt. De aktioner som genomförs är mer samordnade, större när det gäller skadornas omfattning plus att också avrättningar av politiska och militära fiender nu påbörjas i stor utsträckning. Olika kraftverk kommer att slås ut totalt och folk kommer mitt i vintern att bli utan el och vatten under lång tid. Tanken är naturligtvis att folk ska bli utan el och vatten under fas 2 också, men nu talar vi om förstörelse i massiv skala som drabbar i stort sett hela befolkningen och dessutom under längre tidsperioder. Det handlar alltså om aktioner som allvarligt påverkar samhällsfunktionerna samt fiendens möjligheter att operera. Civila förluster kommer nog att komma på tal här också, eller oskyldiga civila som de kommer att kallas i fiendens snyftpropaganda, hur fan man nu kan tala om oskyldiga personer i en demokrati där alla röstberättigade är direkt ansvariga för hur samhället ser ut! De enda oskyldiga jag kan tänka mig är barnen, men de kommer inte att drabbas direkt av våra aktioner. Jag kanske måste förtydliga att barnen naturligtvis kommer att drabbas indirekt, men det gäller ju även oss själva då den så kallade välfärdsstandarden kommer att sjunka radikalt. Vad jag menar är dock att de inte kommer att drabbas av det direkta våld vi kommer utöva och tanken är ju dessutom att vi i det långa loppet ska befria dem från den förnedring de tvingas växa upp i nu under finansmaffians välde. Vår avsikt är att förbättra deras och kommande generationers liv, även om några nu levande kommer att få betala ett visst pris för det. Nåväl, de så kallade civila som däremot kommer att drabbas är de som är oumbärliga för samhällsfunktionerna, dvs de som i ledande ställning arbetar vid olika kraftverk, ledningscentraler, industrikomplex och liknande. För att få exempelvis ett kärnkraftverk att slå igen behöver man inte nödvändigtvis angripa och förstöra objektet i sig, utan det kan räcka med att man kartlägger de anställda, avrättar två eller tre av dem och sedan meddelar de övriga att samma sak kommer drabba dem om de återvänder till sina arbeten. Med fördel kan en varning skickas ut till alla anställda på alla de objekt vi är intresserade av…alltid är det några som backar ur, särskilt när de själva sett att vi redan avrättat några stycken på olika platser i landet." A funderade lite samtidigt som han drog den ena skon i gruset. "Poliser anser jag dock inte vara civila, inte ens trafikpoliser, utan de är militära fiender och lovligt byte redan från början av fas 3. Dem kan vi med fördel avliva när de bär uniform för att därmed få den psykologiska effekten av vad något dyligt innebär, men för enkelhetens skull kan vi ta dem i deras hem också. Avrättningen av de båda polismännen som den före detta legosoldaten utförde för några år sedan kommer att te sig som rena paradiset i jämförelse med vad som komma skall! Om makteliten under fas 2 fortfarande inte insett att den har med en målmedveten fiende att göra kommer det nu inte att råda någon tvekan om den saken. Fas 4 beskriver därefter hur striderna kan tänkas arta sig när de olika motståndsgrupperna organiserats på ett sådant sätt att man på allvar kan börja tala om en självständig armé, eller möjligtvis flera mindre självständiga arméer eller motståndsrörelser. Då är vi inne på den öppet väpnade kampen som bedrivs av parter som är relativt jämbördiga och där varje part kontrollerar ett betydande geografiskt område, men som jag sa är det ointressant att diskutera dessa företeelser i detalj just nu, de kommer att klarna med tiden, utan det viktiga i dagsläget är att fas 1, och sedan fas 2, verkligen kommer igång på allvar. Därefter kommer faserna 3 och 4 att kunna beskrivas närmare om nödvändigt, men förmodligen kommer båda att ge sig helt naturligt ändå…särskilt fas 3 som i praktiken bara är en eskalering av fas 2 och kan utföras av samma människor. Fas 4 däremot kommer kräva att en större del av befolkningen organiseras på vår sida, utöver de motståndskämpar som sedan tidigare deltagit frivilligt." Regnet började tilltaga så kamraterna reste sig igen och gick vidare. "Den sista fasen slutligen måste inte nödvändigtvis följa på någon av de föregående faserna, utan kan lika gärna inträffa vare sig revolutionen överhuvudtaget påbörjats eller inte. Det kan gälla i det fall vi inte längre har något att förlora, utan bara vill åstadkomma så mycket skada som möjligt, eller då någon under revolutionens gång är beredd till den ultimata uppoffringen i syfte att genomföra en spektakulär attack som annars inte varit möjlig. Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men vad jag talar om är alltså den typen av attacker där revolutionären medvetet offrar sitt eget liv. Vi ska med andra ord ge våra fiender någonting som är mycket värre än krig; något som kommer från ingenstans, men finns överallt och gör dem paralyserade av skräck. Något som nästan ingenting kan stoppa och som med stor framgång praktiserats i flera av världens länder…" B tittade till på A som för att förvissa sig om att han verkligen hört rätt, men fick bara en hastig nick till svar innan A efter en stunds uppehåll fortsatte sin monolog."Mmm…den typ av aktioner jag nu ska tala om är något som både du och jag gärna skulle avstå helt och hållet då vi kämpar för själva livet, men det är ändå något som till slut kanske måste tas till, om så bara för att visa att vi inte gav oss utan strid." De båda gick vidare under tystnad ytterligare en stund innan A fortsatte. "Nåväl, de situationer jag nu på rak arm kan tycka vara rimliga för att genomföra den mest extrema av alla aktioner är följande: Låt oss säga att revolutionen aldrig kommer igång överhuvudtaget. Vad återstår då för oss? Ska vi hoppas att vi har lyckan att stryka med i en olyckshändelse eller sjukdom, eller ska vi begå något meningslöst självmord när vi inte står ut längre, eller ska vi invänta döden på något vårdhem och hoppas på att någon matar oss när vi är hungriga, och förhoppningsvis tvättar oss när vi inte kan hålla tätt längre? Nej du, där ska vi inte hamna! Jag menar, vem fan vill ligga där och bli matad och torkad av någon som knappt talar språket? Istället anser jag att vi, vid sidan av fas 1, ändå bör kosta fienden så mycket pengar som möjligt på olika sätt genom att utnyttja systemets förmåner, för att slutligen, efter lämpliga förberedelser, stoppa på oss en större mängd sprängämnen och låta det detonera i en omgivning där vi kan ta största möjliga antal fiender med oss. Ja, för all del, om du kan fylla en lastbil med sprängämnen och smälla en hel byggnad i luften är ju det utmärkt, eller om du rent av skulle kunna konstruera en kemisk bomb av något slag så är ju det naturligtvis lysande! Exakt när något sådant attentat kommer inträffa kan jag emellertid inte säga, men själv har jag inga planer på att bli äldre än 50-60 år i det här samhället innan jag tar det slutliga avgörande steget. Jag tänker inte bli vare sig någon 'fattigpensionär' eller något vårdpaket, som snarast vanvårdas, i den av fienden styrda framtiden. Hellre ger jag då mitt liv för att åtminstone förstöra så mycket som möjligt för dem som medvetet förstört för oss och om möjligt få andra likasinnade att följa mitt exempel. Förhoppningsvis kommer så mycket att förstöras för fienden att åtskilliga av dem ångrar sitt tidigare agerande. Vem vet, kanske någonting sådant skulle kunna få revolutionen att hoppa igång utan att vi i övrigt gjort någonting…men jag skulle nog helst inte chansa på det." De båda fortsatte en bit med varsitt leende på läpparna innan A återigen tog till orda. "I fall nummer två kan vi tänka oss att revolutionen verkligen kommit igång och kanske till och med kommit riktigt långt, men sedan bromsats upp eller rent av stoppats därför att revolutionärerna varit för få eller fienden på något annat sätt varit för överlägsen. Ska vi då ge upp och gå en långsam död till mötes? Nej min vän, det är då det är dags för oss att bevisa för världen att det är vi som är starkast, åtminstone rent andligt sett, och att vi har med en ytterst ryggradslös fiende att göra! Om revolutionen nu av någon anledning skulle bromsas upp är det viktigt att vi ändå fortsätter som vanligt! De olika motståndscellerna måste agera självständigt och fortsätta med det oavsett vad som händer med resten av kamraterna och oavsett om olika ledare blir gripna, eller rent av påstås inleda några förhandlingar med fienden. Som en vis man i Mellanöstern en gång uttryckte det: 'Det enda som gäller är jihad och geväret: inga förhandlingar, inga konferenser och inga dialoger'. Vi måste precis som andra förtryckta folk världen över fortsätta vår kamp hur hopplös situationen än verkar och även inleda en kampanj av martyraktioner om så skulle krävas. Vi kommer under revolutionens gång naturligtvis drabbas av en del motgångar, men eftersom vi till skillnad från fiendens betalda legoknektar är beredda att inte bara riskera livet utan också offra det när så krävs har vi möjlighet att genomföra aktioner av en så spektakulär art att fienden demoraliseras totalt. Jag menar, hur ska de kunna hota oss när vi själva står i kö för att få offra livet, bara i syfte att skada dem så mycket som möjligt?" En stunds tystnad infann sig, under vilken B försökte föreställa sig hur han själv vandrade in i en fientligt sinnad folkmassa med om bomb på ryggen. Han kunde inte undvika att rysa till. "För att då slutligen gå över till det tredje fallet jag kan komma på just nu och som sker när revolutionen är framgångsrik snarare än uppbromsad! Det kan hända, antingen under revolutionens gång eller alldeles i slutet av den, att situationen kräver ett attentat från vår sida av ett sådant slag att det omöjligt kan genomföras med mindre än att en eller flera motståndskämpar samtidigt offrar livet. Tänk dig att vi i en slutstrid får möjligheten att slå ut fiendens hela ledning och därmed kan förkorta kriget avsevärt! I det läget kan en martyraktion mycket väl bli verklighet och efter en längre tids stridigheter har vi säkerligen en del folk som förlorat allt, familj, hem osv, och därmed gärna ställer upp som frivilliga när situationen kräver det. Det är viktigt att komma ihåg att alla martyraktioner måste vara frivilliga! Bara den som själv väljer att offra livet kommer kunna genomföra sitt uppdrag framgångsrikt. Citatet 'Amerikanerna älskar Pepsi-Cola. Vi älskar döden!' myntades av en ung talibansoldat och beskriver på ett bra sätt det jag nämnde tidigare om att fiendens legoknektar inte är särskilt villiga att strida för sina herrar om det medför allvarliga risker för deras egna liv. Eftersom vi inte är intresserade av att skada vare sig enskilda individer eller större befolkningsgrupper kommer finansmaffians rekrytering av soldater efterhand att gå allt trögare då ytterst få är benägna att riskera sina liv i kampen mot någon som inte utgör något hot mot dem, och att makteliten skulle komma på tanken att skicka ut sina egna söner att bekämpa oss finner jag tämligen skrattretande, det kommer aldrig att hända, aldrig någonsin!" Kamrat A tog ett djupt andetag. "Ja, det är alltså det här som är min idé. Många andra har beskrivit hur deras så kallade väpnade maktövertaganden är tänkta att se ut, säkert också på ett elegantare sätt än jag, men de har i princip alltid hoppat över de två inledande faserna. I ett samhälle som vårt är det dock omöjligt att bortse från dem. Hur kan någon överhuvudtaget inbilla sig att folk helt plötsligt ska börja göra uppror när de har det så bra som de har det idag? Inte ens de som tycker som vi gör ju knappt någonting för att förbättra situationen…och jag menar då inte att förbättra situationen i det nuvande samhällssystemet, utan att förbättra situationen på så sätt att vi hela tiden kommer närmare det nuvarande samhällssystemets totala sammanbrott. Dessutom undrar jag hur de har tänkt sig att militärt otränade män ska kunna göra uppror när de inte ens vågar eller är kapabla till att planera och genomföra en mindre sabotageaktion därute i verkligheten? Nåväl, vad som än händer måste vi ha en hel del tålamod då det vi eftersträvar kan dröja ett antal år, även om vi skulle få ett stort antal aktivister med oss redan nu. Jag förstår också om du känner dig främmande inför fas 5, men den nämnde jag mest för att få dig att tänka tanken samtidigt som jag ville berätta hur åtminstone jag kommer att sluta mina dagar, om jag då inte redan är död förstås." A skrattade till, men insåg innerst inne att hans liv förmodligen skulle få ett våldsamt slut. Förhoppningsvis också ett ärofullt sådant. "Jämför nu det jag just har berättat för dig med hur den politiska kampen hittills har sett ut för vår del! Tidigare har vi lagt ned tid och energi, för att inte tala om pengar, på flygblad och tidningar och annan propaganda som sedan delats ut med hjälp av ännu mer tid, energi och pengar till folk som inte gjort annat än slängt det i närmaste soptunna. Tiotusentals flygblad har delats ut utan att någon har brytt sig, polisen har kunnat behandla oss hur de vill utan att någon brytt sig, samtidigt som makteliten hela tiden suttit kvar i orubbat bo. Kostnaderna för kampen har drabbat oss på alla sätt och folk bara skrattat åt oss. De vill inte ha logiska och förnuftiga argument, i så fall skulle makten redan sedan länge ha varit vår, utan de vill ha någon som skyddar dem från en skrämmande omvärld, även om denne någon sparkar på dem emellanåt och tar hälften av allt de äger. Istället för att försöka övertyga folk ska vi nu lägga ned vår tid och energi, samt en del pengar, på att förstöra samhällssystemet, dvs istället kosta fienden enorma belopp och till slut få folk att ty sig till oss för skydd. Folk ska inse och acceptera att vi har makten att utöva våld och kan göra illa dem om vi så skulle önska, men att vi också kan skydda dem mot angrepp utifrån. Folket kommer att välja oss, inte därför att vi har rätt eller fel argument utan för att vi visar oss vara starkare än våra fiender! Frågan behöver väl knappast ställas, men vad tycker du, ska vi ge oss ut på den världspolitiska arénan och försöka ta makten i landet eller ska vi fortsätta med att dela ut reklaminformation?" De båda kamraterna träffades igen ett par månader senare. I vanliga fall gick det aldrig mer än max ett par veckor mellan träffarna, men A hade nu företagit en del utlandsresor i syfte att inhandla diverse skyddsutrustning samt en del annat användbart och även B hade under tiden varit en synnerligen upptagen man. A kunde inte undgå att lägga märke till B:s finurliga leende och kände sig manad att fråga vad som stod på. B log då ännu bredare. "Jo, jag har faktiskt varit ute en del och genomfört några mindre aktioner, med revolutionen i åtanke!" B log nu sitt allra bredaste leende, men fortsatte berätta innan A hann ställa fler frågor. "Jag tyckte inte att det fanns någon anledning att vänta längre så jag bestämde mig för att prova några av de saker du tog upp senast. Dessutom har jag kommit på och provat åtminstone en sak till som jag tror kan ge mycket bra resultat framöver." A log nu riktigt brett även han och krävde att få veta exakt vilka hyss B haft för sig. "Mmm…jo, utan att gå in på alltför många detaljer kan jag väl ändå säga att jag både har krossat en del glas och punkterat ett antal däck. Glasrutorna tog jag på ett kommunalt daghem som ligger precis vid en skog. Kvällstid är det hur mörkt som helst där så jag hade inga bekymmer alls att försvinna därifrån utan att något såg mig. Jag tog i alla fall hälften av rutorna på baksidan av huset, men med hjälp av dig hade jag säkert kunna ta allihop. Det hade känts mycket bättre att ha någon med sig att prata med plus att någon då också hade kunnat hålla utkik efter folk i rörelse, nu blev jag lite för nervös för att ta alla rutor. Däcken har jag tagit på en del kommun- och landstingsbilar i stan, på flera olika platser. Det är hur enkelt som helst att göra med en vanlig fällkniv märkte jag. Enda problemet är att det låter en del, men är man ute vid rätt tidpunkt så spelar inte det någon roll. Nu har jag visserligen bara punkterat personbilar, så hur det är med större däck vet jag inte än." A undrade om B efteråt hade tänkt på något särskilt som skulle ha kunnat göras bättre. "Ja, det jag främst tänkt på sedan dess är att det förmodligen underlättar en hel del om man är åtminstone två personer vid den här typen av aktioner. Som jag sade känns det nog mycket bättre att ha någon att prata med på vägen dit och hem för att bli av med den värsta nervositeten, och dessutom kan det sannolikt vara bra att ha en kamrat på plats som håller utkik så att man slipper hamna i en utsatt situation med vittnen och annat. Något som också är ett måste är att planera aktionerna bättre än jag gjorde då. Om jag hade tänkt igenom saker och ting ordentligt innan hade jag sett till att ta med ett verktyg att krossa rutor och strålkastare med när jag ändå punkterade däcken. Visst går det att plocka upp vilken större sten som helst och skicka den genom en ruta, men dels är det inte överallt man hittar en sådan lämplig sten och dels kan man bara använda den en gång eftersom den sedan ligger på andra sidan av den krossade rutan. I övrigt borde jag nog också ha sett ut en eller två alternativa flyktvägar om något gått snett, särskilt i och med att jag var ensam och inte hade full koll på läget i omgivningarna." A nickade och bad sedan B att fortsätta berätta om de övriga hyssen. "Jo, för att variera aktionerna en del, dvs inte bara krossa glas och punktera däck, tog jag en dag och gick runt i stan för att titta på alternativ. Något som då slog mig var hur många elkablar som är placerade öppet på alla möjliga platser, främst till olika typer av belysning, men även vajrar av olika slag, vajrar som stadgar elstolpar och radiomaster. Dessa skulle gå att få av på något sätt tänkte jag och köpte därför en bultsax för ett par hundra. Jag har hittills bara använt den två gånger, men det finns mängder att göra därute med en bultsax kan jag säga. Exempelvis går det att komma åt kablar på de varningsljus som finns vid järnvägsövergångarna, vilket är intressant för oss nu när vi ska börja störa tågtrafiken. Om vi skulle knipsa kablar på de här varningsljusen kommer vi ju att orsaka signalfel, vilket i sin tur leder till att tågen inte kommer kunna åka med full fart just där. Reducerad hastighet betyder förseningar vilket är nästan lika bra som inställda tåg, plus att vi kan åstadkomma det med enklare medel än dynamit. Även utefter själva spåren finns det varningsljus och ju fler platser vi angriper desto större störningar lär det bli, särskilt om dessa platser ligger mitt emellan två stationer där tåget annars skulle ha gått med full fart. Tänk dig om vi tillsammans med ett par andra aktivister skulle genomföra en samordnad aktion mot alla järnvägslinjer som leder upp till huvudstaden, en måndagmorgon till exempel! Vilket kaos det lär bli. Vi måste bara göra det!" Både A och B skrattade gott. "De objekt jag hittills provat bultsaxen på är den gatubelysning på ett par platser här i närheten som har själva elkabeln gående upp till lamporna längs med ställningen och därför är mycket enkla att komma åt. Belysningen där är ganska ny och själv förstår jag inte varför de börjat använda sig av den konstuktionen, men de har i alla fall gjort det enklare för oss att sabotera dem. Jag har provat saxen på en stålvajer också och det var inga problem att få av den så jag tror att vi får stor nytta av verktyget framöver." B funderade för sig själv en stund, men vände sig sedan hastigt mot A. "Du! Jag kom just på en sak. Kommer du ihåg att vi diskuterade försäkringsbolag senast och huruvida de eventuellt skulle stå för de ökade kostnaderna? Det stod något intressant i tidningen ett par dagar efter att jag krossade rutorna på daghemmet. Tidningen hade skrivit en artikel om hur daghemmet vandaliserats, som de uttryckte det, plus att en gubbe från kommunen uttalade sig om saken. Han sade att de nya rutorna skulle få bekostas med medel som egentligen var tänkta att användas för framtida reparationer och liknande. Glasrutorna på kommunens olika daghem försäkras inte då premierna tydligen är så höga att de är villiga att ta risken med oförsäkrade rutor. Det är ju helt otroligt, vilken effekt vi kommer kunna åstadkomma här inom kort!" A nickade instämmande och de bestämde sig för att genomföra nya aktioner redan samma kväll, både med hjälp av hammare och bultsax. Veckorna efter A:s hemkomst från utlandet gav sig de båda kamraterna ut i mörkret vid åtskilliga tillfällen, med skiftande resultat. Varje aktion gav dock värdefull erfarenhet, plus att den nervositet de till en början kände avtog ordentligt. Inledningsvis inriktade de sig på att variera aktionerna så mycket som möjlighet i syfte att lära sig de bästa sätten att angripa olika typer objekt. Efterhand insåg de dessutom att kvällstid inte alltid är den bästa tidpunkten att genomföra aktioner. Åtskilliga objekt kan angripas i fullt dagsljus utan att någon lägger märke till det, främst då ljusanläggningar som ingen saknar förrän det blir mörkt. I mörkret såg de dock alltid till att klä sig i mörka kläder, plus att de använde ordentlig maskering vid varje tillfälle. Innan de satte igång med de gemensamma aktionerna försåg de sig med varsin så kallad rånarluva för att på så sätt undvika att bli identifierade. Även om de skulle bli filmade av en övervakningskamera någonstans skulle maskeringen skydda dem effektivt. De såg också till att använda handskar vi aktionerna, dels naturligtvis för att bättre smälta in i mörkret, men kanske främst för att skydda händerna från glassplitter, stickor, rivsår och annat. Vid ett tillfälle översköljdes B av glassplitter från en ruta han just krossat med en hammare, vilket fick båda att inse att även någon form av ögonskydd måste inhandlas och användas framöver för att inte någon förr eller senare skulle skada synen. Säkerhetstänkande var något som prioriterades högt av de båda kamraterna ur flera aspekter. Vid sidan av att skydda sig mot identifiering och småsår lade de även vikt vid att uppträda så diskret som möjligt, såväl vid aktion som privat. Onödigt prat förkastades också. Få saker är så farliga som just att prata för mycket. Åtskilliga som ägnar sig åt vanlig kriminalitet åker dit inte så mycket för att de blir tagna på bar gärning eller gör något misstag vid brottet ifråga, utan för att de efteråt skryter om vad de gjort. Naturligtvis ska kamrater kunna utbyta erfarenheter för att slippa göra identiska misstag, men samtalen måste alltid ske ansikte mot ansikte, aldrig över telefon, och aldrig i närvaro av någon utomstående.Parallellt med aktionerna inledde A och B dessutom en väl genomtänkt träning. Exempelvis var konditionen något som båda hade försummat under flera år, men även B:s midjemått var något som måste åtgärdas en aning. Målet var bland annat att kunna springa en mil utan uppehåll och även kunna gå längre sträckor med tung packning på ryggen. Vid sidan av den fysiska träningen lade de även ned mycket tid på att samla på sig teoretiska kunskaper, kunskaper som de sedan kunde prova på i praktiken; allt från överlevnad i skog och mark till skapande av brandbomber och liknande. En god fysisk trim innebär också en bättre hälsa, vilket kan vara en stor fördel i en framtid där sjukvården brakat samman. Vid ett tillfälle tog B upp frågan om de inte borde kalla sig för någonting, dvs ge sig själva ett namn av något slag. Både A och B skrattade dock åt det eftersom de var fullt medvetna om vilka löjeväckande namn så kallade motstånds- eller försvarsrörelser tidigare antagit, plus att det nästan alltid slutat med att dess ledning skrytit om organisationens förträfflighet och framgång samtidigt som verksamheten endast byggt på en internetsida och en postbox. Ingen genomför en revolution med internet och posten som enda hjälpmedel. Nu skulle istället allt bygga på idén om handling, dvs idén om direkta aktioner mot fienden och inom överskådlig framtid skulle det här utföras av enskilda individer eller möjligtvis ett nätverk av individer. Idén måste komma först och en eventuell organisation långt senare. Det enda man egentligen behöver veta är vad man kämpar för, vem som är ens fiende och hur man bekämpar fienden och fienden gör man inte nämnvärt illa med en hemsida på internet. Både A och B var överens om att idén var det viktiga och att vare sig en postbox eller internetsida någonsin skulle bli aktuella. B hade dock i fantasin ändå myntat ett uttryck som han såg framför sig skulle målas på väggar i framtiden som ett slagord för deras idé och vars förkortning samtidigt skulle driva med den lede fi, men det berättade han inte för A. Han tyckte bara att det var lite synd att uttrycket inte hade samma sköna klang på svenska som det nu i hans fantasi hade på engelska, men då tidsandan var sådan att så mycket annat uttrycktes på just engelska tyckte han att han kunde ha lite överseende med det…det var ju ändå innehållet som betydde något och inte etiketten. Efterord Texten Revolution i välfärdsstaten är enligt uppgift inte bara baserad på verkligheten utan de båda kamraterna A och B sägs i detta nu vara i full gång med att genomföra det de föresatt sig att göra. Ytterligare minst en kamrat ska ha anslutit sig till deras grupp och ryktet säger att åtskilliga revolutionärer landet runt aktiverat sig för påskynda och bidraga till den nödvändiga revolutionen. Eftersom revolutionärerna medvetet valt att tills vidare hålla politisk propaganda borta från sina aktiviteter har revolutionen ännu inte fått någon uppmärksamhet i massmedia, men de lokala tidningarna bör ändå läsas med vaksamma ögon. Mycket av det våra kamrater åstadkommer hamnar i tidningarna i notis- eller artikelform och bland dem alla, gällande skadegörelse, sabotage och "vandalism", finns det ett inte ringa antal som kan tillskrivas revolutionärer.Varje armé behöver dock hela tiden fler soldater, så även armén som ska genomföra revolutionen i välfärdsstaten. För varje ny kamrat som ansluter sig till revolutionen och aktivt strider för den kommer segern allt närmare, så se till att träna, studera och framför allt agera för revolutionen! Tänk på det som den amerikanske kamraten, vars namn nämns i texten, tidigare har sagt: "Krig är en revolutionärs stora chans!" Krig är just vad som pågår på flera platser i världen, främst i Mellanöstern, och när som helst kan nya krig bryta ut som förändrar världsläget till vår fördel. När supermakten är upptagen på andra håll har han inte möjlighet att skicka trupper till vår nation och de enda fiender vi därmed har emot oss är de som befinner sig inom rikets gränser. Antalet poliser i Sverige är dock trots allt begränsat. Situationen kan hursomhelst inte bli sämre än den är nu, den kan bara bli mer akut (vilket ändå skulle innebära en förbättring), så själv ser jag mycket optimistiskt på framtiden. Antingen segrar vi eller så dör vi, förnedringens tid är i vilket fall som helst snart slut! Kamrat M -Kamrat M, Aryan Defense League-Sweden (ADL-Sverige), 2004