Ny sida 1

Det är många år sedan jag för första gången kom i kontakt med Per-Olof Nilsson, snickaren i Billinge, som efter all förföljelse från olika myndighetspersoner även kallar sig Boven. Ryktet hade hunnit före honom, som det alltid gör med personer som vågar sticka ut hakan och försvara sina rättigheter. Många hade sagt till mig att han var en mycket mycket besvärlig person, en riktig rättshaverist. Nu brydde jag mig inte särskilt mycket om denna betygssättning, för jag hade fått lära mig av mina föräldrar att inte bry sig om vad andra sade. De hade lärt mig, att jag själv skulle bilda mig en uppfattning om de människor jag mötte.

När det gäller ordet rättshaverist anser jag det vara både kränkande och oförskämt att företrädare för svenska myndigheter, som själva på så många sätt havererat och havererar, beskyller svenska medborgare för att vara rättshaverister, när dessa endast bevakar sina självklara rättigheter. Myndighetsföreträdares fula och orättfärdiga vana att anklaga rättssökande medborgare för rättshaverister är så kränkande att det borde klassas som grovt förtal och grov ryktesspridning.

Ett effektivt och säkert sätt att försöka få tyst på oppositionella är att säga att personerna är sjuka. Personen i fråga har inte fysiska problem utan psykiska. Hon är mentalt sjuk och behöver hjälp. Oj vad sjuka Per-Olof och vi andra är, vi som vågar opponera oss mot maktens företrädare. Per-Olof och jag ska dock vara tacksamma för att vi inte tvångsomhändertagits på felaktiga grunder. Det har hänt mer än en gång i detta land. Trots uppdagande av dessa grova felaktigheter, övergrepp och kränkningar ska ni inte tro, att det gjorts något radikalt för att stärka en enskildes utsatta situation. Mörkläggning har skett och journaler har gått upp i rök. Var tog rättssäkerheten vägen? Kan ni hitta den ber jag er på säkert sätt skicka den till ansvariga politiker och tjänstemän. Skicka gärna en kopia till någon kontrollmyndighet utanför vårt land. Våra kontrollmyndigheter är det bara till namnet och därför tar de bara tag i sk. lättare fall som inte stör och rubbar den ojämlika jämlikhet de arbetat upp.

Svenska media sjunger duett med byråkratins företrädare med noter som endast de som komponerat dem förstår innehållet i. Att kontrollera fakta, känna ansvar för vad som skrivs och sägs, anstränga sig för att hålla sig till sanningen är saker som tyvärr alltför ofta glöms bort av både tjänstemän och journalister. John Swainton, som länge var redaktionschef på den inflytelserika dagstidningen New York Times, sade redan år 1953 i ett tal han höll på publicistklubben i New York: "Det finns ingenting som heter pressfrihet. Både ni och jag vet det. Inte en enda av er skulle våga skriva vad han ärligen anser. Det är journalistens yrke att förstöra sanningen, att ljuga rakt upp och ner, att förvränga, svärta ner, att falla på knä för Mammon och att sälja sig själv, sitt land och sitt folk för sitt dagliga bröd. Vi är redskap och handgångna åt rika män, som håller sig bakom kulisserna. Vi är sprattelgubbar; de drar i snöret och vi dansar. Vår förmåga, våra möjligheter och vårt liv är dessa mäns egendom. Vi är intellektuella horor". Jag vill tillägga att jag tycker att många inte ens är intellektuella.

Per-Olof Nilsson visade sig vara en ärlig person med ett stort rättspatos, för stort för det lilla landet Sverige. Snickaren i Billinge visade sig också vara en osedvanligt envis person. Denna envishet parar han med ett stort stycke humor, ja inte sällan galghumor. Jag ska gärna erkänna att jag, innan jag lärde mig att förstå hans sätt att uppträda och skriva, ibland tyckte han var påfrestande i sin envishet och träffsäkerhet. Att skämta och driva med byråkratins ömtåade företrädare kan vara farligt i vårt land, särskilt om dessa tjänstemän själva är medvetna om sina av felsteg blåslagna tår. Det har både Per-Olof, jag och många med mig fått erfara.

Det är ett stort antal personer, som under årens lopp tagit kontakt med mig för att de blivit felaktigt behandlade av polis- och åklagarmyndigheterna samt domstolarnas företrädare och sist men inte minst advokater. Sedan ska vi inte tala om alla som hört av sig för att de misshandlats av försäkringskassan, känt sig in i själen trampade på av läkare, känt sig totalt överkörda av socialförvaltningen etc. etc. Tidigare sade jag att jag kunde skriva en blockstensroman om allt jag fått höra av utsatta svenska medborgare men det går inte längre. Det blir en hel serie.

Förr var det i princip omöjligt att få rätt mot läkare som gjort fel. Nu går det att få rätt men det är fortfarande anmärkningsvärt sällan. Anser du dig felbehandlad av kommunens socialförvaltning vågar du oftast inte klaga av rädsla för repressalier och du kan dessutom inte alltid överklaga en tjänstemans beslut. Rädsla för repressalier gör att många tiger och får sina liv förstörda.

Har du oförskämdheten att bli sjuk på ett sätt som inte enligt bokstaven stämmer överens med den litteratur som framför allt försäkringskassans egna läkare låter sig styras av ligger du extra illa till. Du är inte sjuk, inte handikappad, du är frisk. Det är inte bara frågan om att ha rätt, du ska också få rätt. Att sedan dessa läkare har provision på sitt arbete att bedöma människor som blivit sjuka är mer än sjukt.

Så har vi våra svenska jurister, där ett antal efter jur.kand. tas in för skolning i diverse färdigheter i de svenska regeringskanslierna, denna mycket effektiva grundskola i konsten att lära sig förstå vad makten vill. Det underlättas av att lagtext inte bara omsätts juridiskt utan även politiskt. I förorden talar regeringen om hur lagen ska tolkas. Det är effektivt på flera sätt, då detta gör att de få kontrollmyndigheter vi har därmed inte kan tolka lagtext. Politiskt ansvar utkrävs i allmänna val, inte av domstolar m.fl. I andra länder låter man domstolar med domare som inte skolats i regeringskanslier avgöra utifrån den verklighet som råder och rättsfallen ger vägledning.

Vi måste komma ihåg att den kollegialitet som finns inom svenska advokatkåren, bland jurister antingen de är polischefer, åklagare eller domare av många anses starkare idag än tidigare. Tänk dig då hur det är, när den var känd som mycket stark tidigare.

Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund har i en debattartikel i Dagens Industri uttalat följande uppseendeväckande påståenden: "Förakt för grundläggande demokratiska institutioner är mycket farligare än de undantagsvisa tillkortakommanden som enskilda företrädare må göra sig skyldiga till".

Inställningen är både makalös och mycket klandervärd. Denna inställning leder till att om en jurist i rättsväsendet gjort fel en gång är det förlåtet att göra fel en gång till för att dölja det första felet, så att allmänhetens förtroende för rättsväsendet inte rubbas. Jag utgår ifrån att hon i sin roll som generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund talar för advokatkåren och inte enbart sig själv
.
Är det därför det är så svårt för enskilda att få rätt mot byråkratins företrädare? Allmänheten måste hela tiden vaggas in i den tron att allt som görs av statens och kommunens företrädare är rätt och ingenting annat än rätt. De som vågar påstå något annat ska bekämpas till varje pris, ekonomiskt, juridiskt och utan hänsyn till mänskliga rättigheter. Att dessa människors liv därmed slås i spillror är det ingen myndighet som tar ansvar för.

För femtio år sedan hade vi i Sverige en uppmärksammad korruptionsskandal, som går under namnet "Rådman Lundqvist". Den rådmannen var korrupt och samtidigt skyddad från ansvar av JO och RÅ genom deras passivitet. Många anmälningar gjordes men de slutade alltid med "...finner ej anledning...". Den affären skulle aldrig ha klarats upp utan hjälp av den berömde svenske författaren Vilhelm Moberg och hemliga handlingar som han kom över.

Vilhelm Moberg har sagt:"Men när de personer som ska övervaka att lagen efterlevs själva bryter mot lagen, då svävar rättssamhället i fara. En ämbetsman på en hög post inom rättsväsendet besitter makt och möjligheter, som andra medborgare saknar. Han kan upphäva likheten inför lagen. En ämbetsman, som tystar ned och döljer brott i stället för att enligt sin plikt beivra dem - en sådan ämbetsman är farligare för rättssamhället än tjugo rånmördare."

Det blev ett allt större antal olyckor inom det svenska flyget. Länge lade man locket på och effektivt mörkade varför olyckorna inträffat. Efter det att några rakryggade personer riskerat sin framtid infördes till sist en öppenhet i att analysera olyckornas samband och ett effektivt systemtänkande infördes. Olyckorna minskade drastiskt. Inom sjukvården har man kommit en liten bit på vägen.

Men inom det svenska rättsväsendet har processen inte ens börjat. Systemet är både slutet och låst och det är i princip omöjligt att få viktiga frågor allsidigt belysta och besvarade. Kan det bero på att de som ska utveckla och kontrollera rättsväsendet och deras företrädare oftast har samma utbildning och yrkeserfarenhet, som dem de ska kontrollera, juridisk utbildning och yrkeserfarenhet. Vi kan inte begära att de ska kunna systemtänkande, kvalitetskontroll och belöningssystem som är rättvända, när de inte fått ta del av detta i sin utbildning. Det måste alltså till en radikal förändring och förbättring av den juridiska utbildningen och vidareutbildningen.

En haverikommission bestående av enbart flygplansbyggare skulle troligen komma fram till att passageraren borde förses med fallskärm utifall att piloten skulle bli oförmögen att flyga. JK, JO, RÅ saknar utifrånperspektiv. Om ett fel anmäls, jämför man med vad som är sedvänja och kommer därmed ofta fram till slutsatsen "... finner ej anledning...", precis som på Vilhelm Mobergs tid.

Jag föreslår därför att vi i Sverige ska slopa framför allt JK men även JO och RÅ. De har länge nog spelat ett spel för kulisserna, alltför länge invaggat både drabbade och icke drabbade svenska medborgare i den falska tron, att de allsidigt och objektivt kontrollerar och alltid ingriper vid lagbrott. Den hemska sanningen är att om myndighetsperson sänder in underlag som anmälaren påstår är felaktigt/fejkat utreds inte detta objektivt - den insända myndighetens handlingar gäller.

Vad ska vi ha i stället? Till att börja med anser jag att vi måste gå utanför landets gränser i jakten på objektiva företrädare, som kan kontrollera lagbrott, maktmissbruk och misstankar om korruption. Vårt land är genomsyrat av vänskapskorruption och även annan korruption efter så många års i princip riskfria framfart. Det har nu i många år varit mycket svårt för en statligt och kommunalt anställd tjänsteman att bli avslöjad för brott, ännu svårare att denne blivit anmäld för brott och synnerligen sällsynt att personen blivit fälld. Svenska medborgare är inte ett dugg bättre än medborgare i andra länder. Det finns ärliga personer, det finns ögontjänare, det finns skitstövlar och det finns rena kriminella. Nu måste vi äntligen se till att det lönar sig att vara ärlig och att det ska kosta
att bryta mot lagen, även som tjänsteman.

Sätt samman en internationell, allsidigt sammansatt haveriutredning med ledamöter som kan kvalitetskontroll, som är beteendevetare, som inte är i beroendeställning av svenska myndigheter etc. Då först har vi kontroll av svenska myndigheter, inte som idag bortkollring av svenska medborgare.

Det måste en gång för alla bli slut på byråkraternas möjligheter att rädda rättsväsendets s.k. goda rykte och dölja sättet på hur det görs. Det juridiska kamratskapet kränker grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste en gång för alla bli slut på ojämlikheten inför lagen, där jurister och advokater behärskar alla resurser de behöver och har tillgång till kompetens och nätverk och till och med får betalt för felaktigt utfört arbete.

De utsatta offren får inget betalt, de har ofta förlorat sina tillgångar men måste betala sina egna kostnader och dessutom höga arvoden. Allt detta måste privatpersonen göra utan avdragsrätt. Vem har då råd och ork att slåss mot ett rättssystem ur balans och med vilka medel? Någon jurist har sagt: " I Sverige finns det ibland en tendens att saker och ting tas för givna"..."Naturligtvis, domar är människor de också, och nog fanns det stunder då man hade synpunkter på de äldre kollegorna, .... Men det är marginellt."

Det som juristen kallar marginellt är för den drabbade ofta avgörande för livskvaliteten för resten av livet. Marginaler och marginellt handlande får aldrig vara ledstjärna i en tjänstemans arbete. När tjänstemannen begår juridiska misstag och felaktigheter får aldrig marginaler och marginellt handlande vara ledstjärna. Då är rättssäkerheten marginaliserad. Den svenska rättssäkerheten är marginaliserad. Alltför många svenska medborgare är marginaliserade därför att man i någon mörk vrå magasinerat de rättssäkerhetsgrunder som krävs för en demokrati, där även utsatta och svaga har samma likhet inför lagen som de starka, antingen dessa medborgare arbetar inom stat och kommun eller privat.

För att Sverige ska bli en rättsstat värd namnet måste också den svenska pressen sluta att medverka i att försätta medborgarna i ett tillstånd av villrådighet genom att framkasta så många motsägande åsikter att folk går vilse i denna labyrint och drar slutsatsen att det är bäst att inte ha någon åsikt alls i olika frågor och då särskilt politiska frågo, sluta sjunga duett i en allt falskare tonart
.
Ta fast boven men se äntligen till att ta fast boven på båda sidor om skranket.

Höganäs den 17 september 2001

Riksdagsledamot Siw Persson

Vad som hänt före denna bok

Företagaren/snickaren Per-Olof Nilsson fick 1976 taxeringsrevision i sin lilla byggnadsfirma. Han bodde strax utanför Billinge som ligger i Eslövs kommun. Han hade oturen att råka ut för övernitiska skattmasar som själva konstruerade fel. Konstruktionerna gjordes i en revisionspromemoria.

Snickaren kan redovisning så han skrattade åt skattmasarna. Hur i all sin dar kunde skattmasarna vara så dumma. Men en dag öppnade skattmasarna process mot snickaren. Då slutade han skratta!

Nilsson lade ner sin rörelse och började beskriva byråkraterna. Han satte ut deras namn och förlöjligade dem. Det blev ett fruktansvärt liv.

Skattmasarna tålde inte se sina egna gärningar i skrift. Den ene dog!

Efter en tvåårsperiod av djup depression då snickaren drev omkring i rivningskåkar, började han att skriva om sina upplevelser. År 1982 kom skattekraven (en präktig skönstaxering) till fogdens bord. Samtidigt fick han ut den första upplagan av romanen - Boven 1758 som handlar om skattestriden. Hösten 1999 har den utkommit i en 9:de upplaga. De två första upplagorna hade dock en annan titel - Skattesmällen.

Snickaren erbjöd fogden att ta emot utmätningsbar egendom för skatteskulderna. Men fogden krävde kontanter istället. När fogden inte fick kontanter skrev han en häktningsansökan till tingsrätten och fick in snickaren i isoleringscell där han satt i sammanlagt 87 dagar. Ingen annan svensk har suttit i häkte i modern tid därför att fogden krävde kontanter istället för utmätningsbar egendom.

Häktningen är ett bevis på den skenmanöver som fogden med hjälp av tingsrätten tog till när han ville straffa snickaren för den nyutkomna samhällskritiska romanen. Byråkraterna var ursinniga för boken.

På kåken drog fyra fångvaktare ner Nilsson i källaren och misshandlade honom fysiskt så att han höll på att åka ur folkbokföringen. Efter misshandeln vårdades han på sjukavdelningen i tre veckor.

Snickarens böcker har aldrig fått beskattas. Trots att han kontaktar skattmasarna 2-3 gånger om året och berättar hur mycket han tjänar på böckerna samt ber att få dem beskattade blir det ingen skatt. Skattmasarna säger att Nilsson inte kan bevisa att han tjänar pengar på böckerna. Snickaren har erbjudit skattmasarna att följa med ut på fältet och kolla hur det går till vid försäljningen. Men si det har man varken tid eller lust med.

Byråkraterna blev till slut så vansinniga att de skickade poliser hem till snickaren för att kolla om han var "sjuk eller vad det var". Tre dagar efter hälsokontrollen som misslyckades skulle personalen i en polisbil och en ambulans kolla snickarens körkort mitt i natten 300 meter från bostaden som ligger helt ute på landsbygden.

Om snickaren inte tar helt fel är vad som skildras i den här boken initierat av polisledningen i Eslöv. Ledningen stöttar helt visst den häpnadsväckande förföljelse som pågår.

En polisman blev så arg över den misslyckade hälsokontrollen att han skrev en falsk trafikrapport och beskyllde Nilsson för att vägra stanna för polismans stopptecken. Vid rättegången som hölls hemma på Nilssons bostadstomt begick två polismän mened i syfte att få fram en fällande dom. Eftersom det pratades så mycket skit under rättegången tyckte snickaren att det var lika bra att det luktade skit också så han kletade in stövlarna med koskit till hovrättsförhandlingarna. Då gick domarna i däck och snickaren vann processen.

Polis ville kontrollera snickarens hälsa

Poliser med batonger och skarpladdade vapen sattes att lösa problemet med Billingesnickaren/författaren Per-Olof Nilsson. Det var en synnerligen olämplig åtgärd. Och det fick oanade konsekvenser. Snickaren hade lagt ner sin rörelse och övergått till att beskriva skattmasar och fogdar. Och så namngav han dem. Detta skapade oöverskådliga problem hos makthavarna.

En dag var Eslövspoliserna Göran Larsson och Tomas Lundqvist på väg till snickaren som bor två mil norr om stadens centrum. De hade med sig en gammal delgivningshandling. Den var minst tre månader för gammal. Det var nämligen två månader sedan tiden passerats då snickaren enligt delgivningen skulle ha rätt att inkomma med yttrande till länsrätten i ett ärende.

I bilen berättar Göran för sin kompis om sitt egentliga uppdrag att kolla den där djävla byfånen som skriver böcker och tror att han är författare. Han går omkring i gammaldags fångkläder med kedja kring midjan och klot dinglande vid fotleden.

Volkswagenbilen (Nilssons lånebil) stod parkerad på tomten med motorhuven riktad mot köksfönstret. Efter knackningen på dörren konstaterade man att ingen öppnade. Sen körde de båda poliserna. De tog vägen mot Hallaröd och man hade för avsikt att återkomma.

Snickaren ringde genast till Hugo Samuelsson som är ordförande i Billingesnickarens Litterära Sällskap. Samuelsson är en av landets ivrigaste frihetskämpar. Han har själv upplevt byråkraters dårskaper medan han hade en tjänst som konsulent vid grundskolan i Malmö. Han tog initiativet till det litterära sällskapet och han har oförtrutet jobbat för att få ett bättre samhälle.

- Kör hemifrån, sa Samuelsson.

När Göran Larsson vände polisbilen för att göra återbesök hos snickaren tog Tomas Lundqvist till orda:

- Vad är det för mening att jaga Nilsson med en delgivning som är så gammal?

- Det är inte delgivningen som är viktig. Jag skall ju göra en hälsokontroll på Nilsson.

- En hälsokontroll? sa Tomas och såg ut som ett levande frågetecken. Tomas Lundkvist hade hört Larsson säga det för en stund sedan. Men han fattade inte...

- På vems uppdrag skall du göra en hälsokontroll?

- Det är polismästaren som bett mig att göra det.

- Menar du Gerlach?

- Ja!

Snickaren hann inte mer än starta bilen, backa och vända motorhuven mot Billinge förrän han hörde en bil som stannade på vägen som går mellan Billinge och Hallaröd.

Kan det vara poliserna som återkom? tänkte snickaren. Då är det kanske inte så lämpligt att köra just nu.

Medan han tänkte lät han bilen glida framåt ett tiotal meter. Mitt emot fintrappan stannade han, gick ur bilen och smög sig fram till hushörnan vid köksdörren där han hade fri sikt över vägen.

Mycket riktigt där stod en polisbil; fågelvägen ca 30 meter bort. Men ingen hade hunnit stiga ur. Den ene polisen höll telefonen i handen.

Snickaren gick in och hämtade sin videokamera och ställde sig vid hushörnan. Tomas hade då hunnit kliva ur och han stod vid bakluckan på bilen och sysslade med något. Han vände sig till Göran och sa något. I samma ögonblick startade videokameran. Filmen visar hur Göran kliver ur bilen med ett kuvert i handen. Göran säger:

- Kom hit här för jag har en delgivning till dig.

Larssons uttalande hörs klart och tydligt på videofilmen.

Nilsson kände till Larssons vilda leverne. Han visste att det fanns en del anmälningar emot honom om misshandel både i och utanför tjänsten. Några anmälningar handlade om olaga hot och ofredande. Den polismannen ville Nilsson inte ha närkontakt med så han sprang till bilen som stod startklar med nycklarna i. Innan Nilsson sprang hade han filmat Larssons femton första meter i sakta mak på landsvägen i riktning mot Hallaröd.

Larsson blev så förbannad för den misslyckade hälsokontrollen att han genast skrev en falsk trafikrapport om att Nilsson skulle ha vägrat stanna för polismans stopptecken inne på tomten på andra sidan huset.

Nilsson försökte att intressera tidningarna för den falska trafikrapporten men utan resultat. Då skrev Nilsson flygblad och delade ut i polismannens bostadsområde samt i samhällena runt Eslöv där Larsson ibland tjänstgör.

Det blev ett fruktansvärt liv. Polismannen tålde inte att se sina egna gärningar i skrift. Han anmälde snickaren till åtal. Justitiekansler Hans Stark skrev en stämning till Malmö tingsrätt där det öppnades ett tryckfrihetsmål.

Nilsson begärde att få förklarat brottet före rättegången. Till slut fattade tingsrätten det beslutet att Nilsson inte skulle få förklarat brottet. Att rättegångsbalken ger envar anklagad rätt att få förklarat brotten hade ingen betydelse. Ej heller att Sverige undertecknat Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna där samma garantier finns. Den svenska rättvisan består av en teoretisk del och en praktisk. För den tilltalade är det den praktiska delen som är av värde.

Snickaren skrev en liten bok och häftade ihop den. Bak i boken bifogades bevis om Göran Larssons agerande. Sen delade han ut boken och sålde en del. När Göran Larssons fader läst boken körde han hem till Göran och krävde honom på förklaring.

Så snart gubben lämnat sin son ringde denne upp Nilsson och levererade det första hotet:

-Nu är du såld din satan!

Nilsson satte också in annons i Eslövsbladet om boken. Eslövsbladet är en lokal annonstidning för Eslövs kommun.

Några dagar senare besökte Nilsson tidningen för att betala annonsen. Det gjorde han t o m innan räkningen kommit. På tidningen var man bestört. Flickan i receptionen berättade vilket fruktansvärt liv det blivit. Först hade Göran Larsson ringt gång på gång och skällt som en ilsken bandhund. Polismästaren hade ringt efteråt och förklarat vad Göran velat säga.

Snickaren betalade annonsen och körde hem begrundande vad han fått höra. Boken sålde så pass bra att Nilsson efter en tid ville låta införa fler annonser. Men si det gick inte.

Långt efteråt fick Nilsson vid ett telefonsamtal med tidningen höra att polisen förbjudit dem att införa fler annonser om Nilssons böcker.

Vad konstigt!

Har inte grundlagen med dess garanti om yttrandefrihet någon betydelse längre. Tydligen inte!

Vid ett nytt telefonsamtal en tid efteråt kom snickaren så långt med tidningens ansvarige utgivare att man kunde ta in fler annonser om Nilsson bara kunde visa upp tillstånd från polismyndigheten. Men sådant var inte att tänka på.

Sen polisanmälde snickaren Göran Larsson för brott mot mänskliga rättigheter och myndighetsmissbruk. Yttrandefriheten får inte förbjudas - inte ens av svensk polis. Man tog inte ens upp Nilssons anmälan. Ändå anmälde Nilsson saken flera gånger. Men det hände inget. Anmälan har aldrig tagits upp på ett riktigt sätt.

Nilsson gjorde då en anmälan till Justitieombudsmannen (JO). Han var från början tänkt att vara folkets man som skulle skydda och hjälpa de små. Den lilla boken bifogades med bilagorna som bevis.

Nilsson visste att JO i praktiken fungerade på helt motsatt sätt. Han visste också att JO ofta tar ett telefonsamtal med den eller de som blivit anmälda för att i nästa steg ta beslut om avskrivning av ärendet. Mot denna bakgrund önskade Nilsson JO lycka till med telefonsamtalet till Göran Larsson.

Mycket riktigt efter en tid kom det ett avskrivningsbeslut vari meddelades att JO varit i telefonkontakt med Göran Larsson. Så går det till!

Batongpölsa

Tre dagar efter hälsokontrollen var snickaren på kräftfest hos ICA-Handlaren Harry Franzén i Röstånga. Nilsson hade fått bjuda även domaren Carl-Olof Lidin till festen. Lidin hade en gång för några år sedan tagit beslut om att kasta Nilsson i häkte tre månader för påhittade (obetalda) skatter samtidigt som myndigheterna vägrade ta emot utmätningsbar egendom.

Byråkraterna var vana vid att Nilsson på den tiden bodde ensam. Man tog inte med i beräkningen att Nilsson kunde ha gäster med sig i bilen.

Strax före klockan ett på natten var Nilsson på väg hem som ligger helt ute på landet ca 2 mil från Eslövs tätort. Trehundra meter från Nilssons bostad stod en polisbil och en ambulans parkerade.

Precis som Nilsson skulle passera dessa fordon tändes en röd stopplampa. Det var polismän som skulle kolla körkortet. Poliserna blev överrumplade av att Nilsson hade passagerare med sig i bilen. Först startade ambulansen och körde till Eslöv. Sen följde polisbilen efter. Man behövde inte kolla fler körkort den natten. När poliserna gett sig iväg sa den ene till den andre att Nilsson är en sån djävla motvallskäring att han säkert hade flutit uppströms om vi kastat honom i ån.

Nilsson försökte i efterhand att få veta varför ambulansen parkerat där mitt i natten. Chefen sa att ambulanspersonalen har rätt att stanna var den vill i väntan på nya körorder. Utryckningen hade skett tidigare på kvällen efter kallelse av polismannen Göran Larssons affärsvän Villy Carlsson. Göran Larsson och Villy Carlsson bedrev boskaps uppfödning tillsammans. Det behöver givetvis inte finnas något samband mellan Göran Larssons hälsokontroll av snickaren och att det var just Göran Larssons affärsvän som kallade på ambulans. Snickaren ser emellertid ett klart samband till denna mystiska händelse.

Ingen av Nilssons grannar, ingen i Billinge eller Eslöv har hört talas om att polisen tidigare gjort körkortskontroller mitt i natten vid Rönneå som flyter invid Nilssons bostad. Det är väl känt att Nilsson är nykterist. Poliserna gjorde heller inte någon alkoholtest.

Allting tyder på att byråkraterna planerat att tillaga batongpölsa i Billinge den natten.

På Nilssons rygg!

Resten av natten tackade snickaren sin Gud för att han ännu levde.

Poliserna ringde redan samma natt till Göran Larsson och rapporterade att snickaren hade passagerare i bilen så att man inte hade kunnat göra något.

Sen började en genomvidrig telefonterror med uppringningar företrädesvis under dygnets mörka timmar. Talade man någon gång så var det med förvrängda röster så att det inte gick att uppfatta vad som sades. För det mesta flåsade man som vore man besatt av onda andar.

Snickaren ringde till polisstationen och anmälde att han var utsatt för telefonterror. Här visade man stor likgiltighet för sådant.

Efter den nattliga körkortskontrollen skaffade snickaren biltelefon. Han satte också igång att tigga ihop pengar till livvakter. Dessa fick individuella avtal. Huvudsaken var att det varje natt fanns någon i Nilssons bostad. Men det inträffade trots detta att Nilsson någon natt var utan livvakt. Dessa nätter tillbringade han hos vänner runt om i bygden.

Förföriska damer

En dag ringde en kvinna som hört talas om Nilssons vidriga levnadsförhållanden. Hon sade sig också ha läst boken Boven 1758. Nilsson ställde små frågor. Dessa besvarades på sätt som tydde på att hon verkligen läst boken.

-Inte har du väl något emot en kvinnlig livvakt, frågade främlingen.

- Nej, det skulle nog vara trevligt sa Nilsson och gav tid då hon kunde komma för att visa upp sig.

Det kom två! Den ena var en skönhet.

Den andra hade bakat vetebröd och kakor som de ville bjuda Nilsson på. Båda var vänliga och den ena hade ett synnerligen tilltalande utseende.

De verkade emellertid så pass pockande att Nilsson blev misstänksam. Det var något som inte stämde riktigt. Han tittade ut genom fönstren. Det syntes ingen bil. Men han sa inget. Misstanken fanns där och han behöll den för sig själv.

Snyggingen babblade på för fullt. Hon kunde inte nog berömma Nilsson för boken.

-Jag förstår inte hur du har kunnat klara dig igenom alla dessa strapatser som du beskriver i boken.

-Det var ohyggligt påfrestande många gånger, isynnerhet när jag i djup förtvivlan drev omkring i rivningskåkar. Jag var nära att ta livet av mig flera gånger.

Nilsson fortsatte att berätta om den svåra tiden i rivningskåkarna och hur han satte igång att beskriva upplevelserna. Innan Nilsson hann fatta hur det gick till satt den sköna i knät på honom där han satt i en av fåtöljerna.

Den andra lyfte på ett naturligt sätt från stolen och medan hon gick mot köket sa hon att hon kokar lite kaffe och dukar upp det medtagna brödet.

Det började snurra i skallen på snickaren. Tankarna var inte längre klara. De grumlades och blev allt suddigare. Den sköna märkte det rent intuitivt och placerade en första kyss på kinden.

-Hör du av din gamla fru något?

-Ja vi har telefonkontakt någon gång om året. Hon bor numera på Gotland och är omgift. Kanske det bara blir vartannat år vi ringer.

Damen som gick till köket slamrade högt och ljudligt medan hon kokte kaffe och dukade köksbordet.

Den sköna gav nu snickaren en riktig tryckare. Behagen placerade hon välplanerat på snickarens bröst. Plötsligt smack det till igen och den andra kyssen placerades ljudligt på kinden. Den andra kyssen var längre och hade ett oemotståndligt sug i sig.

Snickarens öron reagerade inte längre för slamret från köket. Medvetandegraden fördunklades alltmer.

Vakna gubbdjävel tänkte han. Men tankarna avbröts snabbt av ytterligare en kyss. Den var kryddad efter konstens alla regler. Den följdes av ömma smekningar. Medvetandegraden var så gott som helt borta när snickaren plötsligt hörde ett svagt ljud av någon person i finrummet. Instinktivt försökte snickaren att resa sig. Han ville kolla vad det var för ljud som kom från finrummet. Då drog den sköna på ytterligare.

På något sätt kom han ändå loss, gick och öppnade dörren till finrummet där han såg hur den främmande damen plockade grejor ifrån byrån ner i en kasse.

Men nu vaknade gubben. Han fick tag i sin lilla skrivbordslinjal. Han hojtade och skrek och drämde till den främmande kvinnan i finrummet. Med knapp nöd fick damerna med sig ytterkläderna som hängde i köksfarstun. Det stod smutsvatten i en hink i farstun som snickaren inte hunnit ut med innan besökarna kom. Nu fick han tag i den och dränkte den sköna med innehållet.

Här har du så att du kan svalka dina heta känslor skrek snickaren åt de flyende damerna.

Både vetebrödet och kakorna åkte direkt i soptunnan. Han ville inte ta risken att få i sig mer kärleksgift. Sen dammsög han och vädrade riktigt grundligt.

Aldrig i livet några kvinnliga livvakter tänkte snickaren. Hellre dör jag för en kula eller ett svärd eller vad det nu kan vara som fienden har i beredskap.

Vilken tur att det här inte inträffade i min ungdom tänkte snickaren. Kvinnor som använder båda sina ändar i förförelsekonsterna är fullständigt livsfarliga. Hjärtat hotade att sprängas och snickaren var tvungen att ta sig en ordentlig promenad i skogen.

När snickaren kom tillbaka var en tillfälligt boende hemkommen. Det blev ett muntert samtal där livets faror ventilerades.

-Kan du lova att inte släppa in någon främmande kvinna när jag är ute.

-Jaaaa, jaaa, jag lovar och sätter all min bovaheder i pant. Aldrig mer någon kvinna för min del. Jag är fullständigt botad. Jag är bränd för resten av livet även om det skulle bli hundra år eller längre.

Inom sig själv gjorde snickaren emellertid en reservation. Han var nämligen omåttligt glad i kvinnor som klädde sig som hans mor brukade göra och som lagade köttbullar på samma sätt som hans mor.

Sen gick vännen in på sitt rum med en skälmsk blick och ett tvetydigt leende på läpparna.

Den falska trafikrapporten

Den falska trafikrapporten (1989-08-22) som Göran Larsson upprättade efter det misslyckade besöket hos Nilsson kom till snickaren dagen efter den nattliga körkortskontrollen. Larsson påstod att han inne på gården såg Nilsson backa ett tiotal meter uppåt i backen mot norr. När Nilsson efter trubbel med växlingen äntligen fick in ettans växel så ställde Larsson sig i körbanan och gjorde stopptecken.

Men Nilsson körde bara vidare utan att stanna.

Det hela var ren dikt - inget stämde så Nilsson begärde och fick ett kompletterande förhör med Larsson. Förhöret hölls av regionåklagaren Pär Andersson. Även i det kompletterande förhöret hette det att Nilsson backat uppåt backen till och där uppe lagt i ettans växel.

När Nilsson hämtat sig från chockupplevelsen efter den nattliga körkortskontrollen tog han fram videofilmen och såg på den. Sen gick han ut och mätte vägsträckan som Larsson hade att gå fram till Nilsson inne på gården. Sen skrev Nilsson flygblad och påtalade att det är teoretiskt helt omöjligt för Larsson att hinna fram till bilen och göra stopptecken innan Nilsson hunnit ut från gården med bilen.

Flygbladet skapade oro hos poliserna. Visst var det så som Nilsson påpekade att det inte ens fanns teoretisk chans för polismannen att hinna fram till bilen.

Först talade Larsson med kollegan Tomas Lundqvist om saken.

-Detta löser vi, sa Larsson, på så sätt att vi vid rättegången säger att jag tog genvägen över bäcken.

-Hur menar du broder?

-Jo, där fanns en liten eld vid vägkanten precis där vi stannade bilen. Vi säger att jag gick direkt från bilen förbi elden ner till bäcken som jag hoppade över. Det är detsamma som fågelvägen från bilen fram till husknuten där Nilsson stod och filmade oss. Förstår du mig?

- Visst förstår jag. Ja, jag tror också att det är lösningen på det här problemet.

Efter ett arbetspass på polisstationen i Höör körde Larsson den lilla omvägen bort till regionåklagaren Pär Andersson i Lillasäte som ligger vid pass två kilometer från Höör.

Larsson blev mycket vänligt mottagen. Frun kokade kaffe och polismannen bjöds in i finrummet på den gamla bondgården. Fruns föräldrar hade kommit som flyktingar från Tyskland. Det gäller att vara en aning försiktig tänkte Göran när han drack kaffe.

Medan frun gick efter kaffekannan som stod på spisen för att bjuda en påtår sa Larsson åt åklagaren att han har ett problem som han ville tala med honom om.

-Men jag vill helst att vi talas vid helt ensamma.

-Det är OK! sa åklagaren.

När kaffedrickandet var färdigt följde åklagaren med Larsson ut till bilen.

-Kan vi inte gå upp i skogen en sväng frågade Larsson.

-Jo, självklart! Jag går bara in och talar om för frun att vi tar en liten sväng på en av promenadstigarna.

Det var stjärnklart och vindstilla. Och månen gjorde sitt bästa för att lysa upp tillvaron för människorna på jorden. Det var en skön, lagom varm kväll innan vinterkylan kommit. Ändå svettades Larsson. Både kroppen och händerna blev våta av svett. Larsson hade inte tidigare haft så nära samarbete med regionåklagaren och han var inte riktigt säker på hur denne skulle ta förslaget som han tänkte framföra.

-Jo, det är så att Nilsson i flygblad har påtalat att det inte ens finns en teoretisk chans för mig att kunna hinna fram till honom om jag skulle ha tagit den vägen som framkommit från början. Är det OK att jag i vittnesmålet säger att jag hoppade över bäcken istället för att ta vägen mot Hallaröd. Jag har redan talat med min kollega om saken och han samtycker. På så sätt har jag ju haft större chanser att ställa mig framför Nilssons bil och göra stopptecken.

-Ja men då gör vi så sa regionåklagaren och klappade Göran på axeln. Det blir inga problem skall du se!

Åklagaren fortsatte:

-Nilsson var uppe på åklagarexpeditionen häromdagen och fick fotografier som föreställde en rivstart vilka du och Tomas tagit på tomten hemma hos Nilsson.

-Djävlar! sa Larsson med nära nog dubbel röstvolym.

-Vad nu då? Blir det problem?

-Visst faaan! Rivstarten gjorde han mitt framför fintrappan. Jag har ju tidigare sagt att han hade trubbel med att lägga i ettans växel uppe i backen ett tiotal meter längre åt norr. Och detta har Nilsson redan fått veta i två dokument.

- Då ber jag domaren att de där dokumenten inte bör tas med i bedömningen.

Dagen efter sa Göran åt kompisen Tomas: Nu har jag fixat åklagaren så vi kan hålla fast vid den uppläggning som vi kommit överens om.

-OK, sa Tomas, du kan lita på mig!

Mor Gertrud bjöd Göran på söndagsmiddag. Görans båda bröder var också bjudna. Det var Christer som arbetade i polisväsendet samt Wolfgang som är sjukvårdsbiträde på S:t Lars mentalsjukhus i Lund.

Fadern Lars Larsson som driver en liten bokföringsbyrå i Billinge frågade vad i all sin dar det tagit åt snickaren där uppe i Hultseröd eftersom denne dränker samhället i flygblad. Lars Larsson hade alltid en viss underdånighet i tonen när han talade med sina söner. Alla var längre, kraftigare och starkare än fadern.

Medan barnen ännu var i tonåren sågs Lars Larsson ofta med bulor och blåmärken på huvudet. Folk drog sina slutsatser men ingen vågade ha bestämda åsikter. Däremot förekom det ofta lösa skämtsamma inlägg i den allmänna diskussionen. Det fanns dock en koling i samhället som brukade ha egna bestämda tolkningar av saker som hände. Han menade att det var de synliga bevisen på att mamma Gertrud fortfarande höll på med visst uppfostringsarbete med gubben. Andra åter hade en annan mening. Lars Larssons blåmärken och bulor diskuterades långt utanför samhällets gränser.

Medan Lars frågade vad det tagit åt Billingesnickaren tittade han på Göran. Denne var dock tystlåten till sin natur. Han hade dessutom den åsikten att man skall skilja arbete från fritid.

Medan Göran tittade på maten som han åt sa han att han inte själv förstod vart snickaren ville komma med flygbladen.

Wolfgang är annorlunda till sitt temperament. I hans ådror finns det hett blod och det kommer lätt i svallning. Wolfgang tänkte på ett tillfälle när Göran höll på att mörda honom. Göran hade med ett slags strupgrepp om halsen på Wolfgang släpat denne uppför källartrappan bara för att handlöst kasta lillebror ner för trappan igen. Sen den dagen var Wolfgang småsur på sin bror och han tog alla tillfällen att retas med honom.

-Någon orsak finns det nog, sa Wolfgang med både respekt och rädsla i rösten.

-Skall det vara sånt djävla skitsnack så kan jag äta hemma hos mig på gården. Göran bodde på en liten bondgård ett par kilometer väster om Billinge. Där drev han uppfödning av köttdjur vid sidan av sin polistjänst.

-Tyst på er nu sa Gertrud! Jag bjöd inte hem er till middag för att ni skall kivas.

Resten av måltiden åts under tystnad. Luften hade blivit förpestad. Unkenheten var av det slaget att det inte gick att vädra ut den genom öppna fönster.

Wolfgang och Göran gick nästan samtidigt ut genom ytterdörren. Göran för att köra hem och Wolfgang för att hämta in sin hund från bilen. Hunden skulle också få ett mål mat av mamma Gertrud.

-Du skall inte vara så djävla dum, sa Göran till Wolfgang. Om du hjälper mig med Billingesnickaren så kan jag hjälpa dig en annan gång.

-Jag lovar sa Wolfgang och gick uppför trappan med sin hund.

Mer behövde inte sägas. De var bröder och det var i grunden samma slags tankar i deras huvuden. Blodet i ådrorna hade också likheter.

Wolfgang hade blivit stamkund hos bensinhandlaren Göte Martinsson i Hasslebro söder om Billinge. Från snickaren räknat var det ungefär 6 km till bensinmacken om man kör mot Eslöv. Wolfgang var sådan att hade han väl fått en vän så avlade han besök 5-6 gånger per dag tills förhållandet sprack. I det här fallet höll kontakterna i sig längre främst på grund av att det var fadern Lars Larsson som skötte Martinssons bokföring.

Det fanns ett mänskligt alldagligt drag hos den manliga delen av familjen Larsson. Ingen av dem spottade i glaset som ordspråket säger.

I bygden fanns en okrönt Smideskung - Eliasson. Han var enormt skicklig på konstsmide och han kunde leva på sitt konstnärsyrke. Inte heller han spottade i glaset. Smideskungen hade en tid haft återkommande besök av Wolfgang. En dag hade de båda herrarna fått så pass mycket i sig att de hade svårt att styra sina rörelser. Detta gällde även tankar och temperament. Det slutade med att ambulansen måste tillkallas. Sen fick smideskungen sitta i rullstol en längre tid. Ett halvår efter detta hade smideskungen inte återfått mer krafter än att de var slut efter ett par timmars arbete per dag. Och vänskapen tog slut. Smideskungen gjorde en polisanmälan. Men efter uppgörelse med Wolfgang återkallades anmälan.

Tuppkammen växte

Göran Larsson kände sig stolt när han fick JK-Hans Stark att öppna tryckfrihetsåtal mot snickaren för flygbladens skull. Det kändes gott att ha beskyddare ända upp i Kungliga huvudstaden. Och tuppkammen växte. Den blev till slut så stor att han endast med möda kunde ta sig in och ut ur bilen.

Den 21 febr 1990 skulle det bli rättegång vid tingsrätten i Eslöv mot Nilsson rörande påstådd vägran att stanna för polismans stopptecken. Allt var upplagt för ytterligare en segerdag för Göran. Han fick t o m köra till rättegången i tjänstebil. Snickaren stod vid ingången till tingsrätten i sällskap med en handfull vänner när Göran kom. Snickaren sa hej men Göran var redan så uppblåst att han såg det som en förnedring om han skulle besvara hälsningen.

Domaren Bertil Lundgren inledde sessionen inför en fullsatt rättssal med att berätta att han bara ville öppna förhandlingen i rättssalen. Sen skulle rättegången fortsätta ute i Nilssons trädgård i Billinge.

Vid alla grova brott företar domstolar syn på brottsplatsen. Så det föll sig naturligt för Eslövs tingsrätt att förlägga rättegången i snickarens trädgård.

Regionåklagaren Pär Andersson höll sitt löfte och begärde att domaren skulle dra undan vissa angivna dokument vid bedömningen. Att han därmed förbättrade Göran Larssons rättsläge på Nilssons bekostnad bekymrade honom inte det minsta. Genom sin tyskfödda fru hade han hört hur det gick till i Hitlertyskland. Han gillade det systemet. Och han efterapade det efter sin förmåga.

Allt gick enligt beräkning för Göran. Efter Inledningen i rättssalen hade han besvär med att ta sig in i tjänstebilen - t o m tjänstebilen var i minsta laget för en pösande polis. Han jublade över att åklagaren Pär Andersson hållit löftet om att vissa bevis skulle undanhållas vid bedömningen av brottet. Sen seglade Göran iväg till Billinge. De flesta i rättssalen följde med till Billinge för att övervara "skådespelet". Några nytillkomna slöt också upp i trädgården.

Göran var i trim. Likt en kung på Eriksgata vinkade han åt folket, log och nickade. Det såg ytligt ut som om han tänkte om sig själv: Jag är störst, jag är starkast och bäst. Lillebror Christer slöt upp. Han ville vara vid broderns sida i triumfens ögonblick. Först gick de ner och synade bäcken. Man granskade särskilt förhållandena vid sidan om lusthuset. Det var just där det fantiserade hoppet över bäcken ägt rum. Vid det här laget var det bara åklagaren Pär Andersson, polismannen Tomas Lundqvist och lillebror Christer som var invigda i orsaken till den noggranna granskningen. Det gällde att passa in den kommande lögnen på sätt att det skulle vara teoretiskt hållbart.

Gudarna hade ordnat fint väder. Himlen bar ett jämt fint molntäcke på hög höjd. Det var vindstilla och för årstiden varmt och behagligt. Granarna iklädde sig en extra högtidlig skrud och de sträckte på sig så att de nådde halvvägs till himlen. Det var första gången de sett en så stor folksamling. Naturen bjöd på en fin, varm och högtidlig stämning. T o m några fåglar hade infunnit sig och bjöd på det underbaraste fågelkvitter.

Som försvarare hade snickaren engagerat frihetskämparna Hugo Samuelsson från Klågerup och Gösta Gustafsson från Göteborg. Samuelsson hade skaffat en fotograf som utförde videoinspelningen åt Billingesnickarens Litterära Sällskap.

Leken, spektaklet, skådespelet eller vad du vill började med att domaren förestavade eden för Göran Larsson.

Jag Göran Larsson lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.

Domaren erinrade om vittnesedens betydelse.

Göran svarade ja på erinran som domaren gjorde. Vid edgången såg alla högtidliga och vördnadsvärda ut - domaren, polisen, åklagaren och en del av publiken.

Åklagaren inledde spelet.

Får jag då be att Göran Larsson berättar något om sin anställning och arbetsuppgifter inom polisväsendet. Medan Larsson berättade spatserade två huskatter fram till husknuten för att markera var snickaren hade stått och filmat augustidagen 1989.

Larsson ställde sig så att han hade ansiktet riktat mot den plats där det augustidagen funnits en liten eld. Med nickningar och övrigt kroppsspråk som Larsson behärskade berättade han var polisbilen stått parkerad och var elden fanns. I protokollet från vittnesförhöret tillskrivs Larsson följande yttrande.

"Där var en eldstad mellan Nilssons tomt och stora vägen. Vi stannade då och gick av och kontrollerade den här elden och kontrollerade även med brandmyndigheterna om man fick lov att elda vid den här tiden för att det var torrt..."

Larsson fortsatte:

"Då när jag fick syn på honom (alltså Nilsson) så hade jag ju delgivningen i fickan och tog upp den och gick mot honom fram till bäcken och sa till honom att vi har ett papper till dig, en delgivning här som du skall skriva under. Och meddetsamma jag hade sagt det så sticker Nilsson iväg bakom husknuten och då springer jag efter för att delge honom. När jag kommer fram vid andra sidan husknuten då har Nilsson satt sig i sin bil som han har kört in med fronten mot huset. Han börjar då och starta bilen. Då har jag delgivningen i handen, slår den framför honom vid rutan och knackar lätt på¨huven och han rusar då bilen och backar baklänges. Backar upp för backen alltså norrut och jag går då ut och ställer mig i vägen för att jag tänkte det här är något sjukt för att han rusade motorn och gasade illa och missade bl a växlar så jag tänkte att så här beter sig inte en normal bilförare utan beslöt mig för att kontrollera vad som stod på, om han var sjuk eller eventuellt något annat. Då när han har backat en femsex meter bakåt så ställer jag mig.

Larsson fortsätter:

"Han får då in en fel växel, antingen tvåan eller trean och rusar motorn och det slirar och sen när i stort sett han är framför mig så får han in ettan och jag blir tvungen att med raskt steg hoppa åt sidan. Han (=Nilsson) hade alltså i detta läget inte kunnat stanna för mig när jag står framför bilen. Sen får han då i ettan och kör med rivstart härifrån. Vi försöker då springa tillbaka till tjänstebilen och köra efter men trots att vi efter omständigheterna håller hög fart mot Billinge dit han körde så såg vi inte röken av honom."

Polismannen Tomas Lundvist visste knappt ens vad han hette. Så mycket minne hade han tappat.

Åklagaren:

"Hur var du klädd vid det här tillfället?"

Larsson: "Jag hade polisuniform på mig."

Åklagaren: "Gick det att ta miste om att det var poliser som var och sökte Nilsson?"

Larsson: "Nej absolut inte för här stod en polisbil på vägen och två poliser, polisklädda, i anslutning till den."

Åklagaren: "Vid det här tillfället när du gör stopptecknet åt Nilsson, har ni nån ögonkontakt med varandra då?"

Larsson: "Hans ögon, jag tittar ju in i bilen där han har sitt huvud. Om han, var han har sina ögon det är ju inte lätt att säga, men han skall ju se vad där finns för någonting på vägen.

Åklagaren:"Kan det va så att Nilsson inte har sett det här stopptecknet?"

Larsson: "Det är helt omöjligt för att det är på en sträcka av låt säga tio meter sammanlagt minst som han kör och någon gång måste han ju se att där står en polis.

Åklagaren: "Ja, vi höll på med vilken väg som du valde när du gick mot Nilsson."

Larsson: "Mmmm"

Åklagaren: "Och du sa att du gick här ifrån. Gick du över bäcken?

Larsson: "Javisst, rakt över bäcken."

Åklagaren: Jaha, var var du ungefär när att Nilsson försvann runt hörnan här?"

Larsson: "Elden var här nere någonstans." Larsson pekar ut ungefär var elden var.

Åklagaren: "Mellan vägen och bäcken?"

Larsson: "Mellan vägen och bäcken!"

Åklagaren: "Mmmm"

Larsson: "Och när vi såg Nilsson så gick jag emot honom så jag var, jag vet inte om jag var över bäcken, men jag var i alla fall i närheten av bäcken i omedelbar närhet av den."

.........

Försvararen Gösta Gustafsson blev förvirrad. Det fanns inte mycket som stämde med vad Nilsson tidigare berättat om händelsen. Gustafsson påpekade inför rätten att Nilsson sagt sig vara rädd för Larsson. Nilsson säger t o m att alla som känner Larsson vet att det är en person som är farlig.

Larsson: "Jag har ingenting och säga om det."

Gustafsson: "Du menar på att dom uppgifterna dom stämmer!"

Larsson: "Dom stämmer inte. Jag har inte mer och tillägga i det fallet."

Gösta Gustafsson ilsknade till. Det var inte mycket som stämde. Han tänkte bl a på de båda dokument som åklagaren hade bett att domaren skulle lämna utanför bedömningen. I dessa båda dokument står det ju att Nilsson startat i ettans växel uppe i backen.

Står dom och leker med oss mitt på ljusa dan? tänkte Gustafsson.

Gösta knöt näven (i byxfickan)!

............

Gustafsson: "Då säjer jag så här då att jag ifrån polisen har tagit ut handlingar beträffande Larsson. Du har sju anmälningar på dej. Tre stycken för misshandel, två för olaga hot, två för ofredande. Finns där då inte anledning för folk att hysa fruktan för dej?"

Med den "smockan" på hakan vacklade Larsson till och var nära att falla omkull på vägen. Han grimaserade otroligt illa så "slaget" hade tagit precis där det skulle sitta.

Larsson i vacklande ställning: "Jag har inte talat någon osanning." Han försökte se tuff ut men tonen avslöjade skräcken inom honom.

Gustafsson lade ut texten lite till och berättade att Larsson en gång vid ett dansbanebesök haft det lite motigt. Han visste inte riktigt var han skulle göra av all sin försmådda kärlek. På parkeringsplatsen får Larsson syn på ett par ungdomar som står och vänslas på ungdomars sätt.

Gustafsson frågar: "Minns du inte hur du säjer till hans fästmö 'det är kanske bättre jag håller om dig' och så slår du till personen så han åker i gatan. Eller ljuger dom båda två?

Larsson vacklar ännu mer och grimaserar ännu mer: Det var nära att Larsson blivit uträknad likt en boxare som träffats av en stjärnsmäll.

Larsson fortsatte:

"Det är ingen händelse som jag känner till som du berättar." Tankarna stannade i huvudet på Larsson och han sätter in all koncentration på att hålla balansen.

Gustafsson: "Nej men den finns på rättens bord. Då tar vi upp den sen..."

Larsson reste sig igen efter nerräkningen. Jag måste slå till den där djävla försvararen, tänkte Larsson . Men han visste inte hur påläst försvararen var.

Larsson börjar i osäker ton: "Nu är det så du pratar om att han (=Nilsson) är rädd för mig. Hur kan han då komma hem till min egen tomt och stå och knacka på min dörr? Är han då rädd för mig?

Gustafsson: "Tillsammans med flera personer. Den gången anmälde du samtliga, åklagaren la ner det. Stämmer inte det? Åklagaren trodde inte på dej. Tyvärr har denne åklagaren trott på dej. Tyvärr säjer jag. Vi kommer tillbaka. Det finns mera."

Larsson var groggy. Han öppnade munnen. Läpparna rörde sig precis som om han skulle säga något. Men det kom inget ljud eller så var det så svagt att det var ohörbart.

Gustafsson: "Ja men du tar nu själv upp det här fallet där Nilsson just var med den här mannen som känner fruktan för dej. Då ringde du efter polisen. Där kom ut sex poliser, tre polisbilar, två polishundar och där blev en anmälan. Jag kan också i sammanhanget berätta för dig att då gjorde polisen så att man glömde och skriva upp att dom här personerna var inlåsta. Det håller jag på och titta på nu. Så att det var bra att du själv tog upp det här fallet. Då var dom hemma hos dej och då kände du fruktan för Nilsson..."

Gustafsson yrkade att Larsson skulle gå exakt den väg som han påstått sig ha gått vid besöket hos Nilsson i aug 1989. Domaren blev rädd. Hans självpåtagna plikt att alltid döma till makthavarnas fördel höll på att gå om intet så han bröt och avslutade Gustafssons förhör ute på landsvägen med Göran Larsson.

Sen var det poliskollegan Tomas Lundqvists tur att ta emot en omgång.

Det visade sig att han tappat minnet på väsentliga punkter. Det är förstås en vanlig företeelse bland byråkrater att minnas när det passar och glömma när det passar. Antagligen är det ett plus för karriären.

På ett par punkter där minnet stöttade Göran Larssons version uttalade han sig ganska klart.

Försvararen Hugo Samuelsson utfrågar Tomas så långt minnet räckte.

Samuelsson: "När Göran hade lämnat den här delgivningen som han säjer och han kom tillbaks till dej sen kanske."

Lundqvist "Nej så gick det inte till."

Samuelsson blev undrande men Lundqvist fortsatte:

"Så försöker vi då köra ikapp honom och köra för han kör liksom i full gas ner. Han kör så pass fort ut så att han liksom kör på fel sida om vägkanten - vägbanan. Och vi kommer sen tillbaks en stund senare då och sen då fotograferar vi sen då så vill jag minnas att vi lägger delgivningen på trappan på andra sidan fastigheten va.

Samuelsson undrade om inte Lundqvist tvivlat på Görans berättelse - d v s om Göran ljög om händelserna inne på gården. Lundqvist hade ju hela tiden stannat kvar ute på landsvägen där huset skymde gårdssidan.

Lundqvist: "Nej det finner jag osannolikt. Jag har det högsta förtroende för Göran Larsson."

Lundqvist framhöll också att Göran på vägen från bilen till Nilsson passerat eldhärden och bäcken.

Poliserna upprepar ytterligare en gång sina lögner inne på gården. Det är Nilsson som frågar.

Först ställs en fråga till Lundqvist som också talar under ed..

Nilsson: "Kan det ha varit så att Göran gick på vägen mot Hallaröd till och gick samma runda som vi har gått nu. Kan det ha varit möjligt att han gjorde det?"

Lundqvist: "Du menar i det skedet när du vände på klacken."

Nilsson:"Ja."

Lundqvist:"Nej, så har det inte gått till."

Nilsson: "Nej då får vi ta en teknisk undersökning av min filmkamera."

Lundqvist: "Javisst."

Sen vänder Nilsson sig till Göran Larsson och frågar:

"...Minns du inte alls att du gick mot Hallaröd till?"

Larsson: "Jag minns helt klart att jag inte gjorde det.

Nilsson: "Ja det är väl under ed detta."

Larsson: "Det är därför jag säger så."

Samuelsson och Gustafsson var lindrigt sagt mycket förvånade över vad de fått höra genom vittnesmålen. Gustafsson för åter på tal vad Larsson skulle inne på gården att göra eftersom Larsson var av den uppfattningen att delgivningen var klar redan när han vid polisbilen talat till Nilsson om den.

Gustafsson: "Och ditt ärende det var att sköta den här delgivningen?"

Larsson: "Inte!!!..."

Gustafsson: "Vad var det för ärende?"

Larsson: "Stoppa honom för att kontrollera varför han betedde sig på detta viset. Om det var nån sjuk eller nåt annat fel på den här människan."

Nu började Larsson att må illa igen. Ansiktet vanställdes av grimaser och färgen mattades. Men Gustafsson fortsatte.

Larsson blev tvungen att återigen dra sin lögnaktiga version om händelseförloppet inne på gården - om att tvåan eller treans växel lades in uppe i backen och ettan ett tiotal meter längre neråt backen där rivstarten skedde.

Nilssons version:

I tingshuset berättade Nilsson om hur han efter polisernas första besök ringt till Hugo Samuelsson och hur han sen gick ut till bilen, vände den och stannade mitt framför fintrappan på grund av att han hörde en bil stanna ute på landsvägen. Det var ifrån den här framskjutna platsen som Nilsson sedermera startade bilen, gjorde en våldsam rivstart och körde. Det var märkena från den rivstarten som poliserna fotograferade.

Den 7 mars 1990 dömdes Nilsson skyldig till brott mot terrängtrafikkungörelsen. Rätten sade sig ha konstaterat att Nilsson vägrat stanna för polismans stopptecken inne på hans egen bostadstomt. Terrängtrafikkungörelsen tillkom för att reglera skotertrafiken på de Norrländska ödevidderna.

En journalist tyckte att domen var så konstig att han bad domaren Bertil Lundgren om en motivering. Och motiveringen kom. Den kom t o m in i tidningen:

Domaren sa: Det skulle kunna vara sant vad polisen berättat!

En sådan domare borde belönas för både sin motiveringskonst och lojaliteten till regimen! Han är i grund och botten inte ett skit bättre än de avsatta diktatortyperna i östländerna. I det här fallet var det precis som om huvudet inte räckte till. Bildlikt talat kan man tala om en kratta.

Videofilmen förbjuds

Efter domen krävde snickaren att Eslövs tingsrätt skulle ta upp frågan om de båda polismännen begått mened. Men det gick inte påstod domaren.

Hugo Samuelsson ringde och pratade med domaren. Det visade sig att domaren var hundintresserad. Han hade också en egen hund som han tyckte mycket om. Samuelsson har varit hunduppfödare i mer än trettio år. Han har tagit åtskilliga pris på hundutställningar. Det blev mycket pratande. Domaren tog god tid på sig trots att samtalet ägde rum under tjänstetid.

När samtalet flöt som bäst förde Samuelsson rättegången mot Nilsson på tal. Det var allt en konstig upplevelse att vara försvarare i det målet.

Domaren förväntades säga något:

- Man skall ju inte kommentera sina egna domar sa Bertil Lundgren men jag är heller inte säker på att den är rätt.

Plötsligt tog polismyndigheten i Eslöv själv upp en anmälan. Man skrev den som om Nilsson själv gjort anmälan. Saken gällde Nilssons påstående om att Göran Larsson skulle ha begått mened. Uppgiften att utreda huruvida poliserna ljugit i rättegången lades på statsåklagaren Leif Pihlsgårds bord. Det var samme åklagare som fått uppdraget av JK-Hans Stark att driva tryckfrihetsprocessen mot Nilsson. Pihlsgård hade fått sin tjänst tack vare förmågan att dribbla med folk. Han njöt av att kunna driva med folk. Han märkte inte att han själv tog skada av sitt agerande. Plötsligt drabbades han av självförebråelser, som stundom framkallade ren själsnöd. På den tiden var han gift - bra gift - och hade två jättegulliga döttrar. Pihlsgård var tvungen att hålla god ton hemma i familjen. Men det var påfrestande när själsnöden trängde på. Han började söka tröst i flaskan. Tröstesupandet blev till slut så kraftigt att hustrun tog ut skilsmässa. Familjen bodde då i Stockholm. När skilsmässan var klar flyttade Pihlsgård till Malmö där han fick tjänst som statsåklagare på regionåklagarämbetet.

Pihlsgård tyckte att det var skönt att slippa en kärring som tjatade var gång han tog sig en jäkel. Sen han installerat sig i Malmö gjorde han sig åter ärende till spritbolaget. Nu var det inte jobbet eller kärringen som drev honom till systembolaget. Saknaden efter de båda flickorna gastkramade honom så att han inte visste någon levande råd vad han skulle ta sig till. I den situationen blev turerna till systembolaget fler och fler. Till slut bar inte hans egna ben längre - inte ens under tjänstepassen. Han föredrog att gå nära intill väggarna. Det kändes tryggt att kunna stötta sig när gången blev ostadig.

I det läget började snickaren att ringa honom gång på gång och påminna om att han var tvungen att utreda frågan om poliserna begått mened under rättegången.

Vid den här tiden startade en osmaklig telefonterror mot Nilsson. Telefonen ringde på dygnets alla timmar. Ibland var ringandet så intensivt att det åtminstone ett par dagar i veckan kunde komma 5-7 samtal per dag. Som regel sa man inget. Man bara andades. Ibland talade man dovt med hes, förvrängd röst så att det inte gick att uppfatta vad som sades. Ibland utstötte man ljud på ett djurliknande sätt. Stundom var det stönanden som om de kom från människor i olidlig smärta.

Det var ohyggligt påfrestande för snickaren med den här typen av telefonterror. Snickaren var helt övertygad om varifrån samtalen kom. Men de utfördes på sådant sätt att det inte skulle gå att spåra dem. Snickaren krävde att statsåklagaren skulle ta itu med telefonterrorn. Men det kände han inte för. Han lät också menedsutredningen ligga utan att åtgärda den. Det kändes precis som om Nilssons situation beredde åklagaren en viss njutning.

Nästa steg blev att snickaren ringde hem till statsåklagarens mamma efter varje terrorsamtal; även om dessa kom på natten. Hon var änka och bodde ensam någon mil söder om Malmö. Snickaren var ytterst vänlig i telefonkontakterna med henne. Han talade om för henne hur han led av samtalen och han bad henne att hon skulle försöka att tala med sonen och få honom att äntligen ta itu med menedsutredningen. Hon bedyrade att hon inte lägger sig i sonens arbete.

Snickaren förklarade att han alls inte ville att hon skulle lägga sig i jobbet. Tänk om hon bara kunde be honom att påbörja utredningen. Till slut lovade hon.

Efter en del turer beslöt sig statsåklagaren för att besöka Nilsson för att se på den där lilla filmsnutten som visar polisernas mened.

Snickaren hade bakat bröd och han bjöd på kaffe med smörgåsar. Statsåklagaren var så bakfull att han knappast fick i sig något kaffe alls ändå använde han båda händerna. Samuelsson var med. Likaså filmfotografen. Det var samme fotograf som filmade rättegången i trädgården. Fotografen tyckte att det var så pinsamt att se åklagarens bakfylla att han gick ut till snickaren när denne var i köket och bad att få slippa filma dagens möte. Snickaren ville förstås ha mötet upptaget på videon. Men han gick med på att åklagaren inte skulle filmas under kaffedrickandet.

När videon var uppspelad för åklagaren och dennes assistent - en kriminalare (Lennart Holm) från Malmö tog Nilsson till orda:

-När ni nu sett filmen där meneden klart framgår vill jag höra er åsikt?

Statsåklagaren dåsar i sin baksmälla. Synd tänkte snickaren att jag inte har starkvaror hemma som kan tända åklagaren. Vid ett sådant här tillfälle skulle det behövas en åklagare som är alert.

Holm svarade:

-Göran Larsson har naturligtvis gått tillbaka till polisbilen efter promenaden mot Hallaröd. Så jag kan för min del inte finna att det är frågan om någon mened.

Snickaren vände sig till åklagaren:

-Vad säger statsåklagaren? Var det fråga om mened?

-Jag säger som Lennart Holm sluddrade åklagaren. Polisen har gått... Sen försvann statsåklagarens röst.

Under ett av statsåklagarens tjänstepass var poliserna tvungna att leta rätt på honom. Man fann honom i bostaden liggande i sängen - döfull.

Radiobilen 2210 leddes av Henrick Svennberg. Han hade uppdraget att tillsammans med kollegan Ann-Charlotte Jeppsson leta efter statsåkl Leif Pihlsgård.

Svennberg talar i ett senare förhör om vad de upplevde. Förhöret är nedtecknat av kriminalkommissarie Karl-Erik Pettersson:

Citat:

"Svennberg uppmanade mannen (=Pihlsgård) att ta sig till ytterdörren och öppna den så att polismännen kunde komma in. Mannen reste sig men kunde tydligen inte kontrollera sina rörelser utan föll baklänges rakt över sängen. Vid det andra försöket att resa sig föll han ner till vänster framför fotändan av sängen. Han blev nu sittande i en skräddarsits med ett enda virrvarr av armar och ben."

Något senare kallades Pihlsgård till förhör hos Överåklagaren Stig Jansson.

Pihlsgård förklarade den här fyllan med att en kvinnlig granne fått herrbesök och att persiennerna dragits ner.

Snickaren ger naturligtvis fan i hur mycket statsåklagaren Leif Pihlsgård super och vilka fruntimmersaffärer han har. Men snickaren kräver att få en korrekt och rättvis behandling.

I detta läge tar Pihlsgård till slut det formella beslutet att polismannen Göran Larsson inte begått någon mened. Nu hade man tappat bort polismannen Tomas Lundqvists medverkan.

Polismannen Göran Larsson och hans närmaste släktingar kände sig ha stöd av överordnade. Trots att telefonterrorn en tid varit inne i ett intensivt skede så utökades den ändå.

På telefon upplyste Wolfgang Larsson snickaren om att denne hade satt sin sista beda (=socker-beta).Hans otidigheter vrålades ut precis som om han var besatt av onda andar.

Göran Larssons fader ringde och sa: "Får Göran sparken från jobbet så vet jag inte vad jag gör. Jag är nu så pass gammal (omkring 70 år) så det spelar ingen roll vad straff jag får bara mina söner inte blir lidande."

I det här läget blommade vansinnet ut helt och fullt. En natt när livvakten var bortrest kastades två tegelstenar in genom ett fönster hemma hos snickaren. Stenarna var naturligtvis avsedda för snickarens huvud men denne var inte i närheten trots att ljuset var tänt.

Detta var fasansfullt - kusligt - vidrigt eller vad du vill. Snickaren flyttade hemifrån för några dagar tills livvakten återkommit. Saken polisanmäldes. Polismannen Sonesson från Eslöv var snabbt på plats och gjorde en utredning. Snickaren pekade på främmande fotspår och krävde att dessa skulle undersökas. Här uppstod en mindre diskussion där meningarna gick helt isär. Rätt snart upplyste polismannen om att det var han och inte snickaren som skulle besluta vad bevis som skulle säkras. Det skrevs heller inte i utredningen att snickaren misstänkte någon tillhörande familjen Larsson för nidingsdådet.

Snickaren beklagade sig för livvakten som kontrade och sa att livet kan faktiskt vara ännu grymmare.

-Det tror jag inte sa snickaren.

Men han förstod inte bättre. Han hade inte en aning om hur många konstiga saker som väntade.

När telefonterrorn en kväll nådde oanade höjder, så snart snickaren lagt på luren så ringde det igen, beslöt någon jouråklagare att polisen skulle installera en apparat för samtalsspårning. En sådan kan poliserna hyra hos televerket. Jouråklagaren tog beslutet en söndagkväll. På måndagen skulle polisledningen ta beslut i saken. Sen skulle apparaten beställas och sen skulle den installeras av polismän. Den här proceduren gjorde att apparaten inte kunde installeras förrän under fredagen i samma vecka. När apparaten levererades under fredagen av två polismän var snickaren full av beundran. Aldrig nånsin hade han sett en tekniskt så fulländad apparat. Ändå var den knappast så stor som ett A-4-ark till ytan och den vägde bara omkring ett halvt kilo. Snickaren gick rundor i huset och för sig själv lovordade han denna förunderliga tingest. Den hade nämligen börjat fungera redan innan den var installerad. Den började faktiskt att fungera samma dag som polisledningen i Eslöv tog beslut om att låta installera den.

Var snäll och läs föregående stycke ännu en gång. Kanske också du kommer till samma slutsats, nämligen att det var en rent förunderlig apparat som televerket hyrde ut. Den fick ju terrorn att upphöra redan innan den var installerad.

Snickaren fortsatte att ringa en och annan gång till polisledningen i Eslöv. Nog skulle den vara intresserad av att se på en film som visar att en av deras underordnade polismän begår mened för att få oskyldiga dömda. Men snickaren räknade fel. Allt tydde på att hela polisledningen stöttade menedarna i sin verksamhet. Kunde det vara så att det var satt i system inom poliskåren att ljuga på folket. Snickaren sökte gång på gång att slå bort dessa tankar. Men det lyckades inte.

En dag damp det ned ett beslut från regionåklagaren Ola Montan i Malmö. Beslutet gick ut på att snickaren var förbjuden att visa videofilmen något mer.

Tjofaderittan!

Tjofaderittan!

Domedagen närmade sig

En av Nilssons vänner är läkare. Han ringde upp Nilsson sommaren 1991. Han hade varit med på rättegången hemma i Nilssons trädgård i febr 1990. Nu hade han fått pension och ägnade sig en och annan dag åt att fundera över vad upplevelser livet hade bjudit.

-Jo, sa läkaren, när jag var med på rättegången så var jag senare på kvällen hembjuden till en vän i Eslöv som jobbar i polishuset. Om du tror mig eller ej så gick det mesta av kvällen åt att diskutera fallet Billingesnickaren. Man kallade dig faktiskt för byfåne. Vännen från polishuset sa att snickaren är sådan att han gör vad som helst för att få uppmärksamhet. Ett mindre tivoli hade en gång ett nöjesarrangemang på Stora torg i Eslöv. Då hade snickaren klättrat upp i en tretton meter hög mast och suttit där och svajat. Han hade utgjort en fara både för sig själv och allmänheten. Så till slut hade man måst kalla på brandkåren som plockade ner honom.

-Jag känner mig mycket stolt över att bli klassad som byfåne, sa snickaren. Såvitt jag förstår går det åt minst 60 byråkrater för att i förstånd uppväga en enda byfåne.

-Jag instämmer sa läkaren.

Den påhittade historien hade nog kunnat passa bra in om det inte varit så att snickaren redan före trettio års ålder drabbats av höjdskräck. Han skulle aldrig i livet kunnat ta sig upp i en mast. Både tekniska skäl och höjdskräcken skulle lägga hinder i vägen.

I polishuset fröjdades man över att man i tingsrätten fått fram en fällande dom på snickaren för vägran att stanna för polismans stopptecken. Det skulle säkert ta bort det mesta av snickarens trovärdighet. Då skulle allmänheten förstå vad snickaren egentligen är för en typ.

Nu närmade sig domedagen i tingsrätten i Malmö. Det skulle bli en tryckfrihetsprocess ang flygbladen. Nilsson skulle med all säkerhet bli dömd igen. Det var jubel i polishuset. I vanlig ordning uppmanades den förmente boven att yttra sig över brottet i det här fallet texten i flygbladen.

Snickaren förstod alls inte vari brottet skulle bestå med texter som: "Den lille tuffingen från Eslöv är omtalad i sju kyrksocknar. Han är polis och heter Göran Larsson. Han älskar sitt arbete mer än allt annat." Men så stod det i stämningen. På annat ställe i stämningen angavs det som brott att Nilsson om Larsson skulle ha skrivit att denne är "känd i sju kyrksocknar".

Snickaren krävde att få förklarat vari brottet bestod men det hände inget. Han påminde då rätten ett antal gånger om att han ägde rättighet att få förklarat brottet före rättegången.

Den 28 jan 1991 tog Malmö tingsrätt följande beslut:

"I anledning av yrkanden, muntliga och skriftliga, från Per-Olof Nilsson att åklagaren skall åläggas att avge 'förklaringar vari brottet består' meddelar tingsrätten följande

BESLUT

Per-Olof Nilssons yrkanden lämnas utan bifall. Mot beslutet får talan ej föras särskilt." *

Här utestängdes Nilsson från alla möjligheter att förbereda målet. Eller hur skall man kunna förbereda ett mål när man inte får förklarat vari brottet består - inte ens när det är begått. Snickaren frågade Pihlsgård om det skulle ha varit ett mindre brott om han skrivit att polisen är omtalad i tre kyrksocknar istället för sju.

-Det är inte fråga om antalet kyrksocknar. Det är frågan om vad du tänkt när du skrev, vad du syftat till när du skrev.

-Då måste en filosof och en psykolog inkallas om jag till äventyrs tänkt annat än jag skrivit.

Snickaren beslöt sig för att tingsrätten kunde själv hålla på med sina skenrättegångar. Snickaren tänkte alls inte medverka i dessa. Han tog livvakten med sig. Och just som förhandlingarna pågick i tingsrätten intog snickaren och livvakten en finare lunch på en av Paris finaste affärsgator.

Snickaren friades. Han skojade efteråt och talade om att han säkerligen blivit dömd om han varit med vid förhandlingarna sådant sätt och utseende som han fått att dras med här i livet. Han besöker ju aldrig en myndighet med mindre än att han är klädd i sina tvärrandiga fångkläder av gammaldags modell.

Pihlsgård gillade alls inte den friande domen. Han överklagade den till Hovrätten över Skåne och Blekinge som ligger i Malmö.

Det gäller att ta i lite till för att få fram en fällande dom tänkte Pihlsgård. I vadeinlagan (Se vadeinlagan 1991-10-11 i Hovrättsakten B 969/91) beskyllde Pihlsgård Nilsson för att i skrift om Göran Larsson ha skrivit att han (polismannen) skulle ha "stimulerat sig med alkohol eller knark i samband med sin tjänsteutövning som polis".

Det är helt uppenbart att Pihlsgård blandat in sin egen situation på något sätt.

Eftersom Nilsson aldrig skrivit något sådant eller ens tänkt sådant så yrkade han att hovrätten skulle ålägga Pihlsgård att förklara var och när brottet skulle vara begått.

Nu gjorde hovrätten så att man sa åt Pihlsgård att om du vill yttra dig enligt Nilssons begäran så får du. Men vi tänker inte ålägga dig att göra det.

Nilsson skrev till regeringen och bad om nåd. En tid trodde han faktiskt att det skulle finnas så mycket nåd i Sverige att han skulle kunna få förklarat brottet. Men det fanns ingen nåd för Nilsson. Han ringde också till Tf Justitiekanslern Berggren som sa att brottet kommer att förklaras under pågående förhandlingar i hovrätten.

Justitieministern Gun Hellsvik skrev sommaren 1992 två brev till Nilsson och påpekade att rättegångsbalken ger åklagaren skyldighet att enligt 45 kap. 4 § punkt 3 uppge den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats.

Sverige har dessutom undertecknat internationella konventioner om mänskliga rättigheter där det heter att envar som är anklagad för brott äger rättighet att omedelbart få förklarat brottet.

De teoretiska formuleringarna får vara hur snygga som helst men vad hjälper det om rättigheterna sakna värde i det praktiska livet.

Herr Hovrättspresidenten Bo Broomé var en statens tjänare. Han gillade sossarnas uttalande från 1976 där det heter att domstolsväsendet är till för att främja samhällets intressen. Att skipa rättvisa kommer i bästa fall först i andra hand. Broomé var glad att domarna vid hovrätten i Malmö också uppfattade sin uppgift vara att i första hand tjäna staten.

Göran Larssons broder Wofgang hade i telefon lovat att göra slut på Nilsson när de träffades. Och snart började en förunderlig dödsdans på bron över Rönneå som ligger ca 100 meter från Nilssons bostad. Wolfgang ställde sig på bron tillsammans med sin schäferhund och låtsades fiska. Det var ett plötsligt påkommet fiskeintresse. Åtminstone var det helt nytt för Wolfgang att fiska från den platsen. Av beteendet att döma var Wolfgangs intresse heller inte inriktat på att fiska. Han var där för att studera Nilssons vanor. Detta skapade en olidlig oro hos Nilsson. Snickaren satte fiskandet i samband med de förtäckta dödshoten och tegelstenarna som for genom fönstret.Ibland ställde sig någon bil under dygnets mörka timmar ute på den allmänna vägen med strålkastarna riktade mot fönstren på Nilssons bostad. En natt hördes skottlossning i omedelbar närhet av bostaden. Vid ett annat tillfälle var någon i trädgården. Man gick till och med fram och slog med något föremål på fönsterblecket.

Det var tydligen ingen gräns för vad polismannen Göran Larsson och de närmaste släktingarna kunde kosta på sig för att trakassera Nilsson.

I nov 1991 sökte snickaren kontakt med polismästaren Pär Fryksén för att om möjligt komma tillrätta med dessa oavbrutna trakasserier och hotelser.

Det blev ett märkligt samtal:

...............

Nilsson: - Ja, men sanningen får man väl lov att tala om.

Fryksén: -Ja, sanningen - inte alltid som du vet!

Nilsson: -Nej det vet jag inte.

Fryksén: Nej, jag förstår att du inte vet det. Ja det är klart att lusten att träffa dig avtar ganska betydligt när man får se att du fortsätter på det sättet. Det måste jag ju säga. Jag har inget speciellt större intresse av det.

Nilsson: Nej, nej ... du har inte så att du kan ange något fel här, nu ... det kan du inte?

Fryksén: Vadå? Jag tänker över huvud taget inte diskutera det.

Nilsson: Det gör du inte?

Fryksén: Det tänker jag inte nedlåta mig till

När polismästaren uttalade ordet "nedlåta" tog han fram ett röstläge som avslöjade att han betraktade sig som allsmäktig - det var som om en diktator talade. Det kändes som om föraktet för folket bubblade över i ordet "nedlåta".

Nilsson: -Jasså! Men du nedlåter dig till att ha underordnad personal som begår mened för att få oskyldiga människor dömda. Det nedlåter du dig till.

Fryksén: Det påståendet är ett typiskt brottsligt påstående.

Nilsson: -Är det?

Fryksén: -Ja! Och även om det skulle vara sant är det ju brottsligt. Har du inte fattat de?

Nilsson: -Jag är ju aldrig dömd för det.

Fryksén: -Nej, men du kan bli ... om du inte passar dig.

Det var uppenbart att polismästaren Fryksén vägrade att ta del av polismännens gärningar. Kunde det verkligen vara så att polisledningen helhjärtat stöttade Göran Larssons agerande med lögner, mened och trakasserier.av en författare. En dag ville Nilsson efterhöra t f polismästare Ulrich Gerlachs syn på saken och då lät det så här:

-Du skall bara tänka över din situation och passa dig.

Där fick Nilsson bekräftelse på att polisledningen stöttade Göran Larsson. Det blev en ohyggligt svår tid för snickaren. Han vaknade om nätterna - ibland ett par gånger - och drömde att polismän överföll honom.

På natten bröt sig polismannen in i Nilssons bostad. Han kom fram till sängen. Han hade revolvern i vänsterhanden och batongen i högerhanden. Han hojtade och skrek och hotade att döda Nilsson om denne spred mer information om meneden. Precis när polisen måttade med batongen för ett slag mot ansiktet vaknade snickaren våt av svett.

Det var otäckt. Men det var inte den enda gången han skulle vakna av mardrömmar. Ibland vaknade han av mardrömmar ett par gånger varje natt. Någon gång kunde det gå både två och tre nätter mellan varje dröm. Nilssons tillvaro hade förvandlats till ett rent helvete.

När Wolfgang Larsson levererat sitt förtäkta hot (det spelades in på ljudband) och skrikit som en galning reste snickaren och livvakten till socialförvaltningen i Eslöv och spelade upp ljudbandet för socialsekreteraren Lena Hultén. Innan snickaren lämnat förvaltningen fick han en nyckel till en skyddslägenhet så att han om möjligt skulle kunna rädda sig undan den rasande polisen och dennes släkt. Den ena myndigheten ställde upp för att skydda en individ från en annan myndighet.

Nu levde snickaren i någorlunda trygghet under ett halvår. Sen läckte någon på socialen till polisen var Nilsson bodde. Nilsson var i behov att få sig tilldelad en annan skyddslägenhet men nu var man inte intresserad. Poliserna hade utövat påtryckning på socialsekreterarna.

Nilsson såg ofta den lemlästade smideskungen från Billinge. Denne var en skicklig hantverkare och han levde på sitt hantverk. Snickaren fick frossa i kroppen varje gång han såg honom där han gick som en skugga. Så där kunde snickaren inte tänka sig framtiden. Det var bäst att till varje pris hålla sig undan den rasande polisen och dennes bror.

Snickaren mindes mycket väl sin tid på häktet 1982 då han blev misshandlad. Han blev slagen medvetslös av fyra fångvaktare. Sen måste han ligga på sjukavdelningen i tre veckor. Myndigheterna höll Nilsson i isoleringscell tre månader bara för att denne ville nyttja sin rättighet att

betala hopdiktade skatteskulder med utmätningsbar egendom istället för kontanter som byråkraterna krävde.

Nilsson hade mycket tid att tänka. Han hade fortfarande livligt minne av de första turerna i bygderna med bokväskan då han gick omkring och sålde den första upplagan av romanen Boven 1758.

På den tiden fick han ofta en vänlig klapp på axeln och några vänliga ord om att någon skall ju hålla på med sådant. Det hände rätt ofta på den tiden att man direkt eller indirekt lät Nilsson förstå att sånt som han talade om inte händer i Sverige.

Någon gång tog Nilsson mod till sig och undrade om inte hans bevis ändå var tyngst. Men då brukade samtalen bli rätt korta. Somliga kunder kunde tydligen inte bygga sin argumentering på så tunga bevis som Nilsson. Det var naturligtvis därför som man inte ville inlåta sig på en närmare diskussion.

Det var ändå så att Nilsson uteslutit en del faktabitar ur sitt manus till den första boken av den anledningen att han räknade med att inte bli trodd. En sådan bit var att han efter vänners besök på fängelset kommenderades att lägga sig framstupa på alla fyra. Sen tog någon fångvaktare på sig gummihandskar och körde runt näven i äntarmen. Man letade efter knark - påstod man. Nilsson hade aldrig i hela sitt liv använt knark, inte sprit, inte tobak eller snus. Syftet kunde inte vara annat än att trakassera maximalt - att förnedra maximalt. Allt detta för att Nilsson krävde att få lämna utmätnmingsbar egendom istället för kontanter till fogden.

Medan hotelserna var som intensivast funderade Nilsson mycket på att erkänna alla brott som lades honom till last. Att han inte var skyldig spelade ingen roll jämfört med att i utbyte få behålla rätten att leva. Därvid hoppades Nilsson också att han skulle få rätten att leva ifred och inte mer bli utsatt för falska beskyllningar från myndigheternas sida. Men skulle det verkligen bli bättre om han vek sig, gav efter och visade undergivenhet mot makthavarna? Detta var frågor som han inte kunde få svar på.

Nilsson mådde inte bra av att älta de gamla oförrätterna. Men han bara var sådan att han lade upplevda orättvisor på minnet.

Detta hindrade inte att han kunde hålla igång med skämt och upptåg hur länge som helst. Det var hans humor och sinnet för satir som gjorde att han sålde sina böcker där han gick på gator och torg runt landet.

Ibland erinrade han sig situationen för författargeniet Vilhem Moberg när denne försökte sig på att sälja egna böcker. Han hade nämligen låtit bekosta tryckning av en bok alldeles själv. Då var han helt hänvisad till sin egen förmåga att sälja. Detta gick inte alls. Han blev mycket bekymrad och det blev en svår belastning för honom. Han fick det inte ur tankarna. Till slut vidtog han en mycket drastisk åtgärd. Han buntade ihop böckerna i stora buntar och band tegelstenar i dem och kastade dem i en sjö. Nu trodde han att han skulle vara en fri man. Det dröjde emellertid inte länge förrän fisken började dö. När man i bygden började tala om att undersöka orsaken - eventuellt rensa upp i sjön flyttade Moberg från bygden. Sen har han visst aldrig försökt sig på att sälja sina egna böcker.

Nilsson var tvungen att diskutera med någon likasinnad. En sådan visste han att han hade i vännen Hugo Samuelsson i Svedala. Samuelsson var ordf. i Billingesnickarens Litterära Sällskap vars främsta uppgift är att stötta Nilsson i spridandet av samhällskritiska böcker. Det var Samuelsson som på eget initiativ startat sällskapet och som höll igång det. Samuelsson var sen en tid tillbaka pensionär - en pigg pensionär. Han tillhörde de aktiva och hade ständigt flera saker på gång. Samuelsson hade ett livligt temperament och ett gott skämtsinne. Det sägs att ingen kunnat se botten i hans förråd av vitsar.

Kyrkoherde vägrade förbön

Just som snickaren skulle trycka på ringklockan hos Samuelsson kom denne fram vid husknuten. Han var på väg till Malmö där han hade bestämt möte med en person.

Hälsningen avslöjade att något var fel hos snickaren. Så Hugo frågade vad som hade hänt.

-Det är de där förtäckta hotelserna som pressar mig. Jag vaknar ibland flera gånger om natten vid att Göran Larsson bryter sig in för att döda mig. Både direkta och indirekta hotelser leder ofta till verkställighet. Nu är jag hotad indirekt av fem personer med relationer till polishuset i Eslöv. Och man har visat att man menar allvar genom att kasta tegelstenar genom fönstret.

Hugo ringde återbud till Malmö. Sen satte han på kaffepannan och dukade fram smör, bröd och ost.

-Vad tror du dom menar med de här hotelserna? frågade Hugo.

-Det är att skrämma mig till tystnad så att jag i hovrätten inte skall avslöja Göran Larssons lögner för då blir det ju uppenbart att han begått mened för att få fram en fällande dom.

-Kan det vara Göran själv som startat upp den här processen? frågade Hugo.

-Visst var det han som startade men han backas upp av kollegor och chefer.

Man kan förstå att en enskild människa kan begå fel. Men att felen inte kan rättas till förstår jag inte alls fortsatte snickaren.

-Kan du inte försöka att få kontakt med justitieminister Gun Hellsvik?

- Det har jag redan gjort. Jag begärde nåd - så pass mycket att det skulle räcka till för en förklaring var och när jag skulle ha begått tryckfrihetsbrottet. Men det fanns ingen nåd - inte för mig åtminstone. Jag var dessutom på universitetet när hon talade vid en offentlig studentafton. Jag ville höra om regeringen kunde garantera mig säkerhet. Så berättade jag både för henne och publiken om hotelserna från polisernas sida. Hon fick en skrivelse också i saken. Denna har registrerats på justitiedepartementet men något svar har jag inte fått. Hon menade att alla har regeringens garantier på säkerhet. Men jag har inte märkt att man gjort något för min trygghet. Och hoten kvarstår.

-Jag tycker att du skall skriva till Justitieombudsmannen. Skicka med dokument också som visar att Göran Larsson ljuger.

-Ack! det har jag redan gjort. Jag skickade upp en skrivelse på över trettio sidor. Dessutom bifogade jag nio bilagor. Det enda JO-chefen Eklund gjorde var att ringa till Göran Larsson som han frågade om denne gjort några fel. Göran svarade naturligtvis ett NEJ. Sen tog Eklund beslut om att avskriva ärendet.

-Det är sorgligt att det får gå till så här.

Hugo fortsatte.

- Har du hört att ett gäng skolgrabbar träffades efter många år? Någon undrade vad det blivit av Sven som var så dum. Jo han hade blivit riksdagsman.

En annan av grabbarna som nu började komma in i gubbåldern sa: Inte trodde jag att han var så dum att han blev riksdagsman. Samuelsson fick inte fram det minsta lilla smil hos snickaren. Ändå var han en mästare på att berätta. Snickaren fortsatte bara med hotelserna som han fixerats vid.

-Det är ju alltid så att makthavarna står för det mesta våldet i samhället. Ibland urartar det och då blir det krig.

Hugo förstod att snickaren kört fast ordentligt i sina tankar. Han försökte igen med ett skämt.

-Härom sistens såg jag ett tidningsklipp från Leksand. En kvinna hade varit ute i en skidbacke. När hon blev kissnödig åkte hon in i den närmaste busken och satte sig. Hon spände inte ens av sig skidorna. Kanske var det bråttom. Medan behovet uträttades gled skidorna iväg med henne och hon rutschade nerför backen med byxorna nere. En manlig skidåkare blev så häpen vid åsynen att han glömde väja för ett träd. Han körde rakt på trädet och skadade en arm. Vid läkarbesöket frågade doktorn hur den här skadan uppkommit. Efter tvekan berättade mannen utan tanke på att bli trodd. Doktorn tyckte att historien var så god att han ringde en tidning. Sen blev äventyret allmän egendom.

Sen Hugo dragit ytterligare några historier utan att få fram det minsta lilla skratt hos snickaren förstod han att snickaren behövde omedelbar hjälp för att ta sig ur krisen.

Efter ett par timmars pratande föreslog Hugo att snickaren skulle köra till Stockholm och prata igenom problemet med Rune Andersson som levt som flykting i Köpenhamn 1,5 år när polis och åklagare letade efter hans tryckpress.

-Ok, sa snickaren. Jag kan ju ta min bokväska med mig så säljer jag lite under resan.

Snickaren var verkligen bekymrad men han förstod nog ändå inte själv hur illa det var ställt. Han försökte sig på att sälja böcker både i Jönköping och Linköping. Men det ville sig inte. Han kunde inte koncentrera sig så att han kunde slutföra samtalen med kunderna. Han kom på sig själv med att ha glömt hur meningen började innan han nådde slutet. I det skicket inträffade han hos författarkollegan Rune Andersson i Täby.

Runes hustru hade tillrett en underbar vegetabilisk måltid bestående av en grönsaksgryta med grönsaksbiffar. Snickaren bedyrade att det var det godaste han ätit i hela sitt liv. Men hon såg tvivlande ut när hon hörde det. Kanske hon tänkte att det måste nog vara något fel på honom.

-Vad är det nu du är åtalad för, frågade vännen Rune.

-Skall jag vara riktigt ärlig så är det för det värsta kända brott som finns. Enligt statsåklagaren Leif Pihlsgård har jag haft syndiga tankar. Och så sprider jag information om byråkraternas gärningar.

-Det låter intressant. Berätta!

-Jo, jag skulle ha tänkt annat än jag skrivit - syftat till annat än jag skrivit. Han menar att jag på det sättet påstått att Göran Larsson super eller knarkar i tjänsten. Så formulerade han det också i vadeinlagan till hovrätten. Jag begriper inte hur man kan komma på något så dumt.

-Jo du, åklagare kan vad som helst.

-Tror du att dom kan döma mig för sådant som åklagaren påstår att jag tänkt fastän jag aldrig gjort det.

-Det kan dom väl. Jag känner till flera som blivit tokförklarade utan undersökning! Visst kan dom!

-Hör du Rune, när myndigheterna jagade dig för tryckpressens skull. Var det bara tryckpressen man jagade dig för?

-Nej, nej! Enligt åklagaren var jag en besvärlig person. Jag hade talat om sanningen i flygblad och satt upp på en massa anslagstavlor i Storstockholm.

-Jag minns, sa snickaren, att jag ville hyra lokal av Svenska kyrkan i Köpenhamn för att hålla förbön för förföljda författare när du levde som flykting där. Jag förklarade både muntligt och skriftligt för kyrkoherden Olle Ek att jag ämnade hålla förbönsgudstjänst för både dig och Vaclav Havel som då var inne i en kris. Det var innan han blivit president. Det gick alls inte. Kyrkoherden upplät inte församlingens lokaler för förbön. Man fick heller inte be utanför kyrkan åtminstone inte i dess närhet.

Skall ni tvunget be till Gud sa kyrkoherden Olle Ek så kan ni stå på trottoaren på andra sidan gatan.

-Man har kanske slutat att bedja i kyrkan, sa Rune.

-Jag försökte att bjuda biskopen Per-Olof Ahrén att äta lunch tillsammans med dig. Men det gick heller inte. Han ville först höra lite om vem du är och varför du levde i Köpenhamn. Det berättade jag. Plötsligt for biskopen ut i en hotfull ton och sa att jag ljuger. Sen förklarade han mötet avslutat. Han vägrade ta del av dokument som skulle ha visat att jag alls inte ljög.

På vägen hem från biskopssätet funderade jag en del på vems herre biskopen och kyrkoherden egentligen tjänade.

Mötet med Rune och hans hustru var mycket angenämt. Men någon lösning på snickarens problem blev det inte. Rättegången i Malmö närmade sig och snickaren var psykiskt i ett mycket miserabelt skick. Han tog vägen över Katrineholm där han kände en psykiatriker vid namn Elmar Herterich.

Det blev ett långt samtal. Det visade sig att doktorn var väl medveten om den svenska rättsrötan. Han var mycket förstående. Han kom med en del synpunkter på hur man skulle kunna komma tillrätta med problemet. Men snickaren hängde inte med. Han var alltför låst vid sina egna tankar. Det var främst åklagarens agerande som satt sig på tvären i snickarens skalle och fastnat.

Läkaren ordnade lite piller och ett sjukintyg. Det var enormt välgörande med en läkare som hade förståelse för problem av detta slag. Men snickaren var fortfarande vid hemkomsten ur stånd att koncentrera sig på försvaret. Så han lämnade in intyget till hovrätten och bad att rättegången skulle uppskjutas vilket också skedde.

En lögnfabrik

Efter läkarbesöket följde en tid av stor trötthet. Kanske medicinen innehöll lugnande medel. Men han tog medicinen tills den var slut. Han hade fått löfte att återkomma. Men det gjorde han inte. Sakta men säkert försvann tröttheten och snickaren kunde åter tänka på processen. Det var så mycket, så mycket som han stod frågande inför.

Snickaren var ju sådan till psyket att han inte kunde lämna oförrätter bakom sig. Han var medveten om det men var ur stånd att göra något åt saken. Doktorn hade också sagt att det skulle vara bra om det gick att lämna en del saker bakom sig.

En sak som ständigt återkom i snickarens tankar var när statsåklagaren Leif Pihlsgård hade kallat till förhör i polishuset i Eslöv rörande tryckfrihetsmålet. Snickaren krävde att få ha egen försvarsadvokat vid förhöret. Den rättigheten är inskriven i såväl svensk lag som i internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat. Men icke! I det här speciella fallet skulle förhöret genomföras utan att den förmente brottslingen skulle få juridiskt stöd.

Tryckfrihetsförordningen är en av grundlagarna i Sverige. Skulle inte lagens rättigheter få gälla för den här boven? Ändå kunde snickaren inte finna något undantag i lagen för honom. Vid utsatt dag lät snickaren kedja sig vid en av pelarna vid ingången till polishuset. Pihlsgård blev förvirrad. Han tog sig en styrketår och sen ringde han till Justitiekanslern och fick ett telefonbeslut på att snickaren skulle hämtas in till förhöret.

Kedjan klipptes av och sen släpade fyra polismän snickaren upp för trapporna till andra våningen. Vid det här laget hade snickaren hunnit bli en gammal man. Han tålde inte så värst mycket påfrestningar. Han släpades uppför trapporna med huvudet neråt. Den ene polismannen bröt så hårt han kunde i benet så att ohyggliga smärtor uppstod. Sen slängde man snickaren på golvet framför statsåklagarens fötter. Nu var snickaren så matt att han blev liggande på golvet. Statsåklagaren hade inte tid att vänta. Han ställde omedelbart frågor. För varje fråga svarade snickaren med att hänvisa till rättigheten att få offentlig försvarare enligt Europakonventionen.

När snickaren bars upp för trapporna till förhöret fick endast Hugo Samuelsson följa med. Han var den ende som kände till åklagarens alkoholmissbruk.

Statsåklagaren låtsades inte höra snickarens vädjanden om offentlig försvarare. Han ställde sina frågor tills förhöret var genomfört. Sen ringde han till Justitiekanslern och inhöstade ett tack för gott arbete. Kanslern är ju regeringens högste tjänsteman med uppgift att bevaka att yttrandefriheten inte kränks. Yttrandefriheten är den förnämsta hörnstenen i varje rätt fungerande demokrati.

I Sverige är det vederbörande domstol som skall godkänna vilka försvarare bovarna skall ha rätt att få som biträde. Domstolen bestämmer också hur stort arvode som vederbörande försvarare skall få. En icke samhällstillvänd försvarare som ställer upp på klientens sida får finna sig i att få färre uppdrag eller inga alls. Han kan också få vidkännas kraftiga nedskärningar i sina inkomster. Följden har blivit den att advokaterna är mycket samhällstillvända och lyhörda för signaler från makthavarna. Ja, de är rent av underdåniga. Advokaterna känner väl till hur domare, poliser och åklagare vill ha försvaret upplagt. Naturligtvis känner advokaterna också till hur klienterna vill ha försvaret. Advokaten känner mycket väl till att samhällets intressen går före individens. Vid vägskälen väljer så advokaten att arbeta för samhällets intressen.

Efter mycket om och men fick snickaren Malmö tingsrätt att utse advokaten Hans-Olof Krokstäde som offentlig försvarare i tryckfrihetsmålet. Detta skedde en tid efter det ödesdigra förhöret i polishuset i Eslöv.

Advokaten gav snickaren tid för besök en viss dag klockan 15,oo. Snickaren infann sig i god tid och satte sig i besöksrummet. När den första timmen gått meddelade advokatens sekreterare att advokaten var ute på uppdrag men att han väntades in när som helst. När den andra timmen var tilländalupen skulle advokatbyrån stängas. Men advokaten hade fortfarande inte synts till.

Snickaren fick en ny tid. Den här gången också klockan 15,oo. Återigen infann sig snickaren i god tid och satte sig i väntrummet. När tjugo minuter gått efter den avtalade tiden tog snickaren på sig ytterkläderna och försvann ut. Advokaten hade fullt ut visat att han ställde upp på makthavarnas sida. Advokaten trakasserade och förtryckte efter sin förmåga. Snickaren hörsammade inte några nya tider trots åtskilliga kallelser. Till slut begärde advokaten hos tingsrätten att bli entledigad från uppdraget. I övrigt har snickaren inget emot Krokstäde.

Snickaren försökte få advokaten/brottarkungen Pelle Svensson som offentlig försvarare. Nu var det andra gången han försökte. Denne var allmänt känd för att arbeta för klienterna. Domstolen sa att han kunde inte utses på grund av kostnadsskäl. Att timpengen var samma för alla advokater som utsågs till offentlig försvarare spelade ingen roll. Det skulle bli något högre kostnader avseende resor. Snickaren erbjöd sig att betala merkostnaderna. Men det gick inte.

En gång försökte snickaren att få gymnasieadjunkten Erik Andersson från Stockholm som ombud. Inte heller det gick. Andersson hade tvingat åklagare att undanröja mer än 100 grova brott i sitt eget fall - alla brotten var påhittade. Det är klart att en sådan person inte kunde vara lämplig ur makthavarnas synpunkt.

Snickaren fick kämpa själv så gott han kunde. Han skrev till hovrättspresidenten Bo Broomé och begärde att medelst två vittnen få styrkt påståendet att Göran Larsson är en ökänd lögnare. Detta gjorde han med tanke på den andra processen i hovrätten - den om stopptecknet i trädgården. Sen följde snickaren upp med ett telefonsamtal.

Broomé:

-Hur skulle det se ut om det skulle komma ut att en polisman är en lögnare. Har polismannen ljugit vid tidigare tillfällen så får man anta att det nu är dags för honom att tala sanning.

Så talade chefen för en statlig lögnfabrik. En fabrik där man specialiserat sig på att förvandla lögn till sanning och sanning till lögn. Den mest använda metoden var att manipulera med den åtalades bevisning.

-Ånej! En lögnare är en lögnare och han fortsätter på lögnens väg.

Snickaren ville dessutom få kallat sakkunnigvittne från Linköping som visste berätta att terrängtrafikkungörelsen som är avsedd att reglera skotertrafiken på de norrländska vidderna inte äger tillämpning på en liten villatomt i södra Sverige. Böterna i tingsrätten hade ju utdömts jämlikt vissa paragrafer i terrängtrafikkungörelsen.

Broomé sa att det är referenten i målet som skall avgöra lagens giltighet. Referent var Roger Bergforsen. Vid en direkt fråga om lagens giltighet framgick det emellertid att Bergforsen saknade kännedom om saken. Det tycktes viktigt för domaren att förbereda målet på sätt att hovrätten kunde producera en fällande dom.

Hovrätten i Malmö är ökänd i vida kretsar för att vara en lögnproducent.

Polisens minne blev bättre och bättre

I det här kapitlet skall vi ta en närmare titt på hur Göran Larssons minne blev bättre och bättre ju längre tiden gick. Vi återvänder till rättegången i trädgården och kollar faktaunderlag och anklagelser. Fenomenet är typiskt för Göran Larsson.

89-08-22 Skrev Göran Larsson en falsk trafrikrapport där Nilsson påstods ha begått trafikbrott hemma på sin egen bostadstomt. Det hette i trafikrapporten att Per-Olof Nilsson backat bilen upp i backen och där lagt i ettans växel.

90-01-18 upprättade Göran Larsson en skiss över det aktuella området där snickaren skulle ha begått brottet. Återigen skrev Göran Larsson att Nilsson backat upp i backen och lagt i ettans växel.

90-02-21 när rättegången hölls i trädgården mindes Göran Larsson det rätta förhållandet. Per-Olof Nilsson backade bilen upp i backen och lade i tvåans- eller treans växel. Sen körde han nerför backen ett tiotal meter där han plötsligt lade i ettans växel och gjorde en rivstart.

Orsaken till att Larssons minnesfunktion i det här fallet blev bättre ju längre han kom ifrån händelsen var den att Per-Olof Nilsson gått igenom akten inne på åklagarexpeditionen och hittat fotografier som poliserna själva tagit av märken i vägbanan vilka uppkommit när snickaren gjorde en våldsam rivstart.

Åklagaren Pär Andersson förstod också att Göran Larsson skulle minnas annorlunda vid rättegången i trädgården så han bad domaren i början av rättegången att bortse från trafikrapporten av den 22 aug 89 samt skissen av den 18 jan 1990 vid bedömningen.

När den falska polisrapporten kommit till Per-Olof Nilssons kännedom påtalade denne i flygblad att den väg som Göran Larsson skulle ha tagit var så lång att polisen inte ens skulle ha haft en teoretisk chans att hinna fram och ställa sig framför bilen och göra stopptecken. Under rättegången i trädgården den 21 febr 1990 var det perfekta minnet i funktion hos de båda polismännen. Båda mindes helt klart att Göran Larsson icke gått mot Hallaröd till. Han skulle istället ha tagit genvägen vid sidan om elden i backen, rakt över bäcken och sen snett över gräsmattan.

Vi skall erinra oss också hur domaren Bertil Lundgren uppträdde när försvararen Gösta Gustafsson begärde att Göran Larsson skulle demonstrera och visa den väg han tagit över bäcken som han talat om under Ed. Jo domaren avbröt vittnesförhöret och fortsatte rättegången inne på andra sidan huset. Vi kan gott erinra oss också vad domaren sa till tidningsmannen som tyckte att domen var märklig. Jo, domaren sa att det skulle kunna vara sant vad polismannen berättat. Och domarens märkliga formulering trycktes i Sydsvenska Dagbladet.

Under menedsutredningen som Philsgård ledde långt senare inträffade en annan märklig sak. När polismannen Lennart Holm talade om för Göran Larsson att filmen visar ett annat förhållande än vad Larsson sagt under ed kom det fram ytterligare en ny version.

Då kom Göran Larsson plötsligt ihåg att han först gått en bit mot Hallaröd innan han hoppade över bäcken. Tomas Lundqvist kom ihåg att Göran Larsson gått lite hit och lite dit innan han skuttade över bäcken så det skulle mycket väl kunna ha inträffat att Göran först gått en bit mot Hallaröd. Här visade det sig att Tomas inte hade ett lika perfekt minne som Göran.

Poliskompisarna Göran och Tomas hade inte klart för sig att det skulle ta ännu mycket längre tid för Göran att först gå mot Hallaröd till, sen vända, gå tillbaka till bilen och sen förbi elden och sen över bäcken. Detta är ursprungligen polismannen Lennart Holms och statsåkl. Pihlsgårds version. Den lades fram när Holm och Pihlsgård just sett Göran Larssons mened på videofilmen. Med denna nya påhittade "verklighet" skulle det gå åt mera tid och det skulle vara ännu mer omöjligt för Göran att hinna fram till Nilssons bil inne på gården.

Efter Lennart Holms förhör med polismännen i menedsfrågan tog statsåklagaren Pihlsgård beslut som friade Göran Larsson från varje misstanke om mened. Hur det förhöll sig med den gode Tomas kom inte med i något beslut.

Hur mycket snickaren än grubblade så förstod han sig aldrig på hur Larssons minne fungerade. Kanske Larsson var i besittning av övernaturliga gåvor.Men Per-Olof Nilsson krävde statsåklagaren på förklaring.

Jo, säger statsåklagaren det är så att Göran Larsson först - precis som filmen visar - gått mot Hallaröd till. Sen har han vänt och gått tillbaka till bilen och först därefter tagit vägen förbi elden rakt över bäcken och snett över gräsmattan.

Ja, så här gick det till när lögnen skulle förvandlas till sanning.

Den uppkomna situationen var besvärande för den gode statsåklagaren så han uppmanade Nilsson att överklaga. Men det gjorde inte Nilsson.

Då överklagade Pihlsgård sitt eget beslut till riksåklagaren för att få bort denna heta potatis från sitt skrivbord. Nilsson skrev till riksåklagaren och krävde att få visa upp videofilmen. Nilsson tyckte att det skulle vara en fördel om de faktiska förhållandena skulle få ligga till grund för riksåklagarens beslut. Nilsson räknade återigen fel. Det var inte verkligheten som hade betydelse. Efter kort tid meddelade riksåklagaren Torsten Jonsson att ingen mened var begången.

Nu hade politrukerna trasslat till det ordentligt för sig. Och det blev bara mer och mer pinsamt i fortsättningen för dem att hålla fast vid lögnerna.

Prästens liv

I sitt trångmål uppsökte snickaren präster i hopp om att kunna finna både förståelse och hjälp. Men han fann inte någon hjälp. Däremot fann han annat. Det förefaller som om allt är tillåtet i statskyrkan utom att tala om rättslöshet.

I Vetlanda fann snickaren att prästen (Lindvall) rider in i kyrkan på åsnor. I Malmö ordnar man gudstjänster i kyrkan för hundar. Norra Rörums församling ordnar dans för byborna framför altaret. Det värsta var nog när två kyrkoherdar i Helsingborg söp upp fondpengar avsedda för halta, lytta, sjuka och gamla.

Kyrkoherden Lars Gåreberg, Råda församling, Mölnlycke, kände för att människorna behövde lyssna till en riktig sexpredikan. Landets främsta sexevangelist Malena Ivarsson bjöds till församlingen. Ögonblicket efter det att hon kommit upp i predikstolen vecklade hon upp en kondom i dess fulla längd och framförde sitt sexevangelium.

Till kyrkoherden sa hon: "Gud vad präster är sexiga! sånt tänder kvinnor på." Prästen blev het av känslor och höll på att falla på knä framför sexevangelisten.

Några av de äldre kyrkobesökarna reste sig och gick. De tyckte att de i kyrkan mött satan istället för Gud.

Gåreberg tyckte att det rent ut var skit av dem som gick hem. I kyrkan döps man, konfirmeras och jordfästs. Han hoppades att de som gick hem skulle ångra sitt tilltag. Det finns uppenbart åsiktsskillnader mellan en del präster och kyrkobesökare.

Kyrkoherdarna Glenn Håkansson och Staffan Örneskans i Helsingborg tyckte att de hade trista dagar på sitt arbete. De gick till krogen och söp sig fulla. Bägge kände sig uppiggade och gick dit igen och igen. Till slut räckte inte lönen till. Då lånade man pengar ur fonder som var till för gamla, sjuka, lytta och halta.

Länsstyrelsen har att utöva tillsyn över kyrkans fondförvaltning. En kvinnlig tjänsteman slog larm när hon tyckte att det gick för långt med prästernas festande. Prästerna blev ålagda att betala tillbaka pengarna. Då gick prästerna till kyrkofullmäktige och fick dess ledamöter att bevilja anslag till det felande beloppet.

Nu blev det lugnt några år men sen började prästerna att festa igen - på samma sätt. Det blev räfst och rättarting en gång till. Men ingen blev avskedad.

Besöket i Lekstugan

Tankarna började åter kretsa kring tryckfrihetsåtalet. Snickaren skrev ihop en inlaga till hovrätten vari han yrkade att hovrätten skulle ålägga statsåklagaren Pihlsgård att förklara brottet.

Sen reste han till Helsingör och köpte en flaska sprit av fint märke. I skrivelsen bad han särskilt hovrätten att anstränga sig för att hitta en dag när åklagaren är nykter. Skrivelsen ställdes till Herr Hovrättspresidenten Bo Broomé men varken han eller någon annan vid hovrätten kunde finna någon dag då statsåklagaren var nykter nog för att förklara var och när brottet skulle vara begått.

En dag hällde snickaren över spriten på en annan flaska och gav bort den till en granne som han visste skulle uppskatta innehållet. Sen tappade han vanligt kranvatten på flaskan, lackade den och satte sigill på korken. Nu ämnade han överräcka flaskan som gåva till statsåklagaren. Det var uppenbart att Pihlsgård i nyktert tillstånd inte kunde få tillräckligt med inspiration för att förklara sig. Nu var det snickarens förhoppning att statsåklagaren vid blotta åsynen av spritflaskan skulle inspireras till stordåd. Snart har jag förklaringen sa snickaren för sig själv medan han lackade spritflaskan. Tänk om det var den onde som väckt dessa tankar hos snickaren som bara myste och myste.

Hugo Samuelsson kontaktades och så följdes de båda till åklagarämbetet vid Stortorget i Malmö. I folkmun börjar man allt oftare kalla ämbetet för lekstugan.

Först stämplades en skrivelse in i den glasförsedda receptionen. Sen stoppade snickaren in spritflaskan genom glasrutan till flickan och förklarade att flaskan utgjorde en omnämnd bilaga till skrivelsen. Så var det dags att fråga efter statsåklagaren.

Jodå, han tog emot på sitt rum. Det var Hugo som tog till orda och förklarade att vi nu hoppades att statsåklagaren vid blotta åsynen av flaskan skulle stimuleras tillräckligt för att åstadkomma en förklaring av brottet. Vidare drog Hugo i snabb takt ett par vitsar vilket uppskattades.

Sen ville snickaren att polismannens mened återigen skulle diskuteras. Det är ju avklarat sa åklagaren bedjande. Men snickaren menade att det inte var avklarat förrän frågan behandlats på rätt sätt. Snickaren omtalade att flera höga jurister fått ta del av filmen. Alla har klart och tydligt uppfattat hur polismannen begått mened.

Pihlsgård skruvade sig så han höll på att falla i golvet. Ögonen blev stela och man kunde iaktta hur han blev allt mer frånvarande. Han hade något mer han ville säga men det var bara läpparna som rörde sig. Ansiktsfärgen skiftade. Det började bli ordentligt pinsamt. Plötsligt ropade Pihlsgård på hjälp med hög röst. Statsåklagaren Berling uppfattade nödropet och kom skuttande.

Berling ville ta i hand och hälsa; Hugo satt först i tur. Men Hugo besvarade inte hälsningen. Han lyfte icke sin hand. Han rörde inte ens ett finger. Berling blev rasande:

-Vad är det för sätt att komma upp till oss och vara oförskämda?

-Vad då, svarade Hugo och fortsatte: Jag har alltid valt vilka jag vill hälsa på!

Pihlsgård började darra precis som den gången han var hemma hos snickaren för att titta på den sedermera förbjudna filmen. Berling stod kvar på golvet en lång stund och spände ögonen i Hugo som satt fullständigt oberörd. Här räckte det inte för Berling med inövade trakasserikonster. Efter en stund sträckte Berling fram handen till snickaren och hälsade. Han besvarade hälsningen och Berling återfick något av den tappade balansen.

Berling satte sig i en besöksfåtölj lite snett bakom så snickaren fick vända på sin stol för att kunna hålla honom under uppsikt. Berling tog till orda.

-Vad är det nu herrarna vill egentligen?

Det var en god början tänkte snickaren som fick en ny chans att återupprepa Pihlsgårds dårskaper vid handläggningen av menedsärendet. Pihlsgård mådde mycket illa. Darren övergick i skakningar och han blev illande röd i ansiktet. Tydligen var han inte van att bli behandlad så respektlöst av bovar. Pihlsgård var istället van att bovarna stod i rättssalen och darrade och bad om nåd och förbarmande.

När Hugo dragit ytterligare ett par vitsar var det dags för avtågande.

Flickorna i receptionen stod och skakade spritflaskan och flabbade. De lade flaskan till örat och kunde konstatera hur gott det klunkade. Egentligen hade alla utom Pihlsgård förnöjelse av händelsen.

Berling gick till receptionen och hämtade spritflaskan och befallde snickaren att återta den. Man kunde inte ta emot sådant på ämbetet.

Snickaren invände att hedersmän aldrig tar tillbaka gåvor. Så påminde han om att flaskan utgjorde en bilaga till en skrivelse som redan var instämplad. Pihlsgård stod bredvid och sneglade på flaskan. Han hade sug i blicken. Längtan efter en styrketår var så stor att det syntes i hela ansiktet. Han sträckte ut handen och tog stöd av väggen i hallen. Tänk om han anat att flaskan innehöll vanligt kranvatten.

En tid efteråt kontaktade snickaren åklagarämbetet och gjorde en förfrågan om Pihlsgård tömt flaskan. Nej, det hade han inte.

Flickan i receptionen upplyste om att flaskan var i tryggt förvar i arkivet.

De Rättslösas Förening

Sedan tjänstemannaansvaret år 1976 borttogs från lagboken blev det så gott som fritt fram för allsköns godtycke från politrukernas sida. Samhället flödade snart av fall, s k rättshaverister. Allt tydde på att myndighetspersonerna bereddes glädje och viss njutning av att visa sin makt. Egendomligt nog mådde de inte så bra när de någon gång fick se sina egna gärningar i skrift. Skall sanningen fram mådde de faktiskt riktigt illa av att allmänheten kunde ta del av maktmissbruket.

Hade makthavaren varit en sund människa hade han rättat till felen som gjorts mot den lilla människan. Om förnuft och sundhet funnits hade makthavarna ändrat sitt beteende. Man kan konstatera att det inte tycks vara så stor skillnad om det är sossar eller borgare som sitter i regeringsställning.

Det har framkommit att maktmänniskan använder sig av alla till buds stående medel. Lögner mot den enskilde, borttagande av rättigheter samtidigt som en massa orimliga skyldigheter lägges på den lilla människan. Man använder sig av trakasserier, falsk ryktesspridning etc. Man drar sig inte ens för att använda sig av fysiskt våld.

Normalt tar människor skada av sådan behandling. De flesta viker sig fastän man ibland upplever

djup orättvisa. Man sätter sig ofta vid köksbordet och svär och hötter med knuten hand. Men sen blir det sällan mer. Men så finns det några som inte kan finna sig i orättvisorna.

De Rättslösas Förening bestod huvudsakligen av sådana som inte kunde finna sig i orättvisor utan gjorde motstånd.

Hur ser då makthavarna på en rättshaverist? Svar: Något som katten släpat in i finrummet; något sjukt; något samhällsfarligt. Makthavarna förfasar sig och ondgör sig mycket över de så kallade rättshaveristerna.

Vid de flesta interna möten som de rättslösa hade berättade en eller flera medlemmar om hur man varit i kontakt med den eller den myndighetspersonen. Makthavaren kunde ilskna till, skälla, eller fly. Han kunde stundom vara genomfalsk. Först höll makthavaren med människor för att senare när beslut skulle tas så gick detta stick i stäv med vad som sagts.

Snickaren var under många år ordf i föreningens arbetsutskott. Det var en på sitt sätt mycket givande syssla men jobbig. Arbetsutskottet arbetade fram flera skrifter som föreningen sedan gav ut i tryck. Man hade träffar nästan varje vecka. Arbetskvällarna var mycket trivsamma. Där fick den enskilda människan känna lite gemenskap. Man kände att man inte var ensam i motståndet mot maktmänniskorna. Det gav åtskilligt av stimulans att man arbetade tillsammans för en gemensam sak.

Det var också så att en del medlemmar i föreningen blivit så illa behandlade av makthavarna att de blivit skadade. Man blev kantig, misstänksam, sur och allmänt svårhanterlig. Atmosfären omkring dem blev stundom osund. Och hela föreningens verksamhet blev lidande.

Just som föreningen en tid haft ett ovanligt stort inslag av kverulanter kom ett par herrar från Blekinge in i bilden. Båda var pensionärer. Den ene var pensionerad revisor. Han hette Erik Sundmark och var för sin höga ålder mycket vital. Han var emellertid en stor egocentriker och det var inte alla som tålde honom. Han hade drivit en relativt stor redovisningsfirma. Den andre hette Sven Edgren och han hade varit redaktör på dagstidningar under sin yrkesverksamma tid. Båda var från Karlskrona. De sade sig också ha en pensionerad domare, Lindgren, på sin sida. Det var väldigt viktigt i det här sammanhanget att ha kontakt med en lagklok människa.

Edgren och Sundmark förklarade på ett möte med arbetsutskottet att man ville ägna all tid och kraft åt att rätta till vad som gått snett i samhället. De betonade att de hade en omfattande yrkeskunskap och var vitala och framförallt villiga att hugga i och arbeta både dag och natt om så behövdes. Och så betonade man gång på gång att man hade domaren Lindgren i bakgrunden.

Arbetsutskottet beslöt sig för att ta emot erbjudandet. Det första de fick arbeta med var "Mattaffärerna" - ett fall från Tvååker utanför Varberg. Verner och Anita Nilsson hade varit innehavare av rörelsen som försatts i konkurs.

Familjen Nilsson hade på ett grymt och hänsynslöst sätt blivit frånstulna antika mattor med värden liggande kring 5-6 miljoner kronor. Hela denna tråkiga affär hade startats av den dåvarande PK-Banken. Det var statens egen bank. När den fått ett alltför skamfilat rykte bytte den namn till Nordbanken.

Nordbanken hade specialiserat sig på de så kallade fallskärmsavtalen. Det innebar att den som fått ett sådant avtal med banken var garanterad ett högt avgångsvederlag. Det rörde sig alltid om miljoner kronor. När avtalet var undertecknat började som regel vederbörande att missköta sitt jobb till den grad att banken var tvungen att avskeda honom. Det var alltid personer i chefsställning som fick dessa förmånliga fallskärmsavtal. Deras umgängeskrets fanns i regeringen och bland andra toppolitiker i samhället.

Det visade sig att banken på det sättet fick in en massa ekonomiska brottslingar av storformat. Brottslingarna satte genast sprätt på pengarna i bankvalvet. Man lånade ut jättestora belopp till oseriösa kunder. Ibland tog banken lån utan säkerhet och ibland till säkerhet som var katastrofalt undermålig.

När bubblan sprack hade en del av de ekonomiska brottslingarna bosatt sig i andra världsdelar utom räckhåll för rättvisan. Staten som ägde banken pumpade utan att tänka in 20 miljarder i banken för att rädda småspararna. Det var ju kompisarna som styrde banken. Något år senare pumpade staten åter in 20 miljarder. I april 1993 beräknar man att bankerna tillsammans gjort förluster på ca 200 miljarder kronor - rent offattbara siffror.

Småfolket är jättearga men kan inget göra. Alla beslut tas över deras huvuden. Man pratar öppet om att vänskapsbanden mellan regeringsmedlemmarna och brottslingarna i bankerna var en förutsättning för att staten skulle gå in i affären med den ena miljarden efter den andra.

Sjukan inom Nordbanken spred sig till övriga banker och Sverige upplever på detta sätt sin värsta bankkris genom tiderna. Den överträffar troligen bankkrisen under depressionsperioden på 30-talet.

Det var Nordbankens föregångare PK-Banken som frånhände familjen Verner och Anita Nilsson hela deras förmögenhet.

Allt hopp ställdes till de tre hjälparna från Blekinge. Man började så nätt med en process med en tandläkare från Varberg som kom i kölvattnet efter PK-Bankens framfart. Domaren Lindgren förberedde sig och tog naturligtvis grundligt betalt. Han talade mycket om hur lätt den här segern skulle bli.

Framme vid skranket deklarerade emellertid Lindgren att han ansåg att det var Verner Nilsson som hade fel för sig. Och så förlorade Verner naturligtvis processen. Verner avskedade omedelbart Lindgren. De båda hjälparna fortsatte att tala kloka vänliga ord med Verner och Anita. Snart var en ny hjälpare inne i bilden. Den här gången en "rättvis advokat". Efter en tid visade det sig att även den nye hjälparen ställde sig på motståndarens sida.

Samtidigt som dylika händelser ägde rum ordnade De Rättslösas Förening ett stormöte i Skummeslövsstrand utanför Laholm. Sundmark och Edgren använde sin förtroendeställning till att utan grund skälla ut några av medlemmarna i föreningen. Sen pläderade de båda herrarna för att föreningen skulle ändra namn. Det skulle vara ett mindre kontroversiellt namn. Några förslag lades också fram.

I denna anda samlades över femtio personer till ett möte på ett sommarhotell i Skummeslövsstrand. Som vanligt beskrev en del av medlemmarna sina vedermödor i samhället. En deltagare från Tranås - Ingvar Danman - gjorde under mötets gång ett kort inlägg. Han sa att han senare skulle ge en analys som förklarade varför samhället blivit som det blivit. Inlägget skapade stort intresse och även en del spänning. Det var politiskt kontroversiellt.

Nästa gång Danman tog till orda förklarade han att det var socialisternas maktmissbruk som beskrivits. Det enda sättet att komma tillrätta med maktmissbruket var att frånta dem makten.

Detta var sprängstoff. Hjälparna från Karlskrona skiftade ansiktsfärg några gånger. Edgren som bar på ett häftigt temperament skruvade sig och stegrade sig mer och mer. Han började studsa. Studsen blev högre och högre. Till slut räckte inte takhöjden till. Han rusade ut i hotellets trädgård där han sprang rundor och kunde studsa utan att slå huvudet i taket. När studsen blivit så kraftig att Edgren nådde halvvägs till himlen gick kyrkoherden Lennart Kronkvist ut från mötet och talade vänligt till Edgren. Vad som sades dem emellan vet bara prästen och Edgren. Men studsen blev lägre och lägre medan prästen fortsatte att tala lugnande. Till slut blev Edgrens rundor så små att prästen kunde återinföra Edgren till mötet.

Detta var det sista mötet som De Rättslösas Förening höll. Arbetsutskottet har heller inte sammanträtt sen dess. Föreningens ordförande flyttade till Spanien. Erik Sundmark dog några år efteråt och Edgren har dragit sig ifrån föreningen som hjälpare.

Vid tidpunkten för mötet stod socialismen på sin höjdpunkt runt hela jorden. Strax efteråt började det knaka i systemet. Berlinmuren rasade samman. Den ena sovjetstaten efter den andra föll samman. Kanske Edgren fortsätter att studsa hemma i Karlskrona. Men det är knappast troligt att han går ut i trädgården och studsar. Det är liksom inte populärt längre att visa alltför stora socialistiska sympatier.

Redaktören Edgren i ett hopp halvägs till himlen

Situationen för Verner och Anita Nilsson är oförändrad om man bortser från fler tårar, fler sömnlösa nätter och mer kraft som runnit ut i tomma intet.

En chockupplevelse

Politrukernas burdusa och nonchalanta sätt mot all-mänheten skapade irritation. Klagomålen blev många och så beslöt man att ordna charmkurser för byråkrater runt om i landet. Charmoffensiven hade sin höjdpunkt på 80-talet.

Eslövspoliserna började plötsligt se vänligare ut och talade vänligt till folket. Men det räckte inte. Man skulle försöka att få fram något mer än en ytlig policy. På politikers sätt lovade byråkraterna saker och ting utan den minsta tanke på att det medförde förpliktelser.

En sådan dag kom Hugo Samuelsson och Per-Olof Nilsson till Eslövspolisen och skulle söka tillstånd att få sprida information till folket via högtalare. Eftersom poliserna var inställda på att visa vänlighet lovade en polisman att låna ut en högtalare.

En viss dag bestämdes för avhämtning av informationstillståndet som skulle kosta något över en hundralapp.

Flickan i receptionen ville först ordna med betalningen. Sen lämnades tillståndet ut genom luckan. Och flickan gick till konstaplarna för att hämta ut den utlovade högtalaren. Hon återkom med besked att det inte gick. Högtalaren var utlämnad till en brukshundklubb. Nilsson/Sa-muelsson ville då ha pengarna åter men det gick inte. Absolut inte på något sätt och de båda herrarna kände sig bedragna.

Efter en massa turer hos chefspoliserna i Malmö och på riksplanet betalade äntligen polismyndigheten i Eslöv tillbaka kostnaden för tillståndsbeviset. Det föll på Ulrich Gerlachs lott att sköta återbetalningen. Han upplyste samtidigt om att det han då gjorde var en olaglig handling. Men han gjorde det för att få arbetsro. Med tiden återgick poliserna till sin vanliga strama myndighetsattityd och charmkurserna minskade både i antal och omfattning. Antagligen var det mest på grund av att politruker saknar naturlig fallenhet för servicebetonat beteende.

En gång försökte snickaren få polismyndighetens tillstånd att sprida information i Klippans kommun via högtalarbil. Författaren/åklagaren Jan Linders tjänstgjorde just då som kommunalråd i Klippan. Så det skulle nog inte bli några problem tänkte snickaren. Men det gick inte alls. Att demokratins fortlevnad är beroende av rätten att sprida information låtsades han inte förstå. Det blev avslag och sen var det bara för polismyndigheten att fortsätta den vägen.

Några år senare sökte snickaren tillstånd hos Eslövspolisen att sprida information inom Eslövs kommun via högtalare. Polismästaren Pär Fryksén kunde inte finna en enda plats inom hela kommunen där han kunde tänka sig att bevilja tillstånd till informationsspridning. Gatukontorets chef som är delansvarig i tillståndsgivningen sa på snickarens förfrågan att han inte lagt några hinder i vägen för rätten att tala i högtalare i Eslöv.

När det gäller relationen mellan massmedia och polismyndigheten kan noteras att det bara är för poliserna att ringa upp tidningen och säga att nu är det skrivet nog om det eller det fallet. Detta är yttrandefriheten såsom den fungerar. Men detta talar inte regeringsmedlemmerna om när de åker runt jorden och talar om att vi har världens bästa yttrandefrihet.

Mot den här bakgrunden kan man förstå att politrukerna blir irriterade över att snickaren säljer sin information i form av böcker när han går rundor i landet med sin bokväska. Försäljningsturerna är livet för snickaren. Han både har roligt och får lite fickpengar. Nu hade han besökt olika orter både tre och fyra gånger. Han hade skaffat sig vänner lite här och lite där. Det blev ofta en god pratstund med kunderna. Och så sålde han en bok. På försäljningsturerna är han alltid klädd i tvärrandiga fångkläder med kedja runt magen och klot dinglande vid vristerna. Det senaste fångnumret är sytt på en lapp på bröstet.

När snickaren en dag gick på en gata i den lilla staden Nora trängde det ut hängiven sång från en liten grupp barn. Barnen sjöng Luciasånger. Snickaren frågade om det fanns någon präst i huset. Snart satt han på en stol mitt emot församlingens komminister Ola Sandstedt. Han hade aldrig sett en riktig bov tidigare och var ganska nyfiken.

Därmed var snickaren direkt inne på sina två syften med besöket. Dels ville han sälja böcker och så visade han dem och dels ville han gärna tala till någon grupp i församlingen om rätt och rättfärdighet i vår tid. Det är ett teologiskt ämne sa snickaren.

Sandstedt förstod ganska snart att den fångklädde mannen farit illa i byråkratin. Och så intog komministern en avvisande hållning.

- I dag kan jag inte ordna något sa komministern.

-Nej, det behövs inte i dag. Jag reser gärna upp vid ett senare tillfälle och berättar. Jag tar inget betalt för resan och inget för att jag talar. Jag kan t o m tänka mig att betala en summa till församlingen bara jag får berätta.

Snickaren fortsatte:

-Om kyrkan börjar intressera sig för folkets problem kommer prästerna att slippa mässa för tomma bänkar. Då skulle prästerna slippa att fösa in getter, hundar, kattor och åsnor för att få någon levande varelse att predika för.

Det var höjden av fräckhet tyckte komministern och visade irritation utöver vad vanligt folk är i stånd att prestera. Plötsligt kastade komminister Ola Sandstedt snickarens böcker på golvet för att riktigt visa sin överlägsenhet, sin avsky eller vad du vill. Hade komministern i det ögonblicket kommit på ett effektivare sätt att visa förakt så hade han använt sig av det.

I trappan lovade snickaren att beskriva händelsen i nästa bok vilket härmed är infriat. Snickaren var efter besöket inte riktigt säker på att det var Herrens tjänare han mött. Det föreföll mer som om det var den onde som krupit innanför prästkappan. Snickaren visste hur förförisk den onde kunde vara och var nära att gå upp till prästen igen för att försöka hjälpa honom.

På en av försäljningsturerna kom snickaren in i en reklamateljé. Men det syntes inte någon levande varelse.

-Är det någon här sa snickaren med relativt hög röst.

Det blev inget svar. I detsamma hörde snickaren snarkningar från andra våningen. Strax var snickaren där.

Jo, där satt en man och sov i godan ro i en kundfåtölj. Snickaren satte sig då i den andra fåtöljen och vilade benen och blädrade i några tidningar som låg på bordet. Med tiden vaknade reklammannen, sträckte på sig och öppnade ögonlocken lite nätt.

Snickaren var mycket nyfiken på vad som skulle hända.

-Drömmer jag sa reklammannen eller...

Det var en fullständig överraskning att han blivit hemsökt av en bov. Men reklammannen var vänligare än prästen och han förstod vad snickaren hade att berätta. Det blev kaffe och en trevlig pratstund. Sen köpte han alla de böcker som snickaren hade med sig i väskan.

Reklammannen hade upplevt en chock som han troligen aldrig kommer att glömma.

Skitmotionen på riksdagens bord

Bland folket rådde stort missnöje med politrukernas agerande. Människorna var mycket rädda för att göra något emot makthavarna. Detsamma gällde företagarna. Dessa hade dessutom att ta hänsyn till ett eventuellt kundförhållande till makthavarna. Företagarna gick nästan ständigt omkring och tuggade på sura äpplen för att använda bildspråk.

Greven Ian Wachtmeister och skivdirektören Bert Karlsson från företagarvärlden diskuterade stundom de besvärliga förhållandena som rådde i landet. Greven var född höjdare och Bert Karlsson hade genom skicklighet och idogt arbete svingat sig upp i höjden. De båda herrarna tog initiativet till ett nytt parti - Ny Demokrati. Båda var enormt skickliga.

Tidningarna döpte snart herrarna till greven och betjänten.

När Ny Demokrati gjorde sig gällande i opinionsundersökningarna började hela etablissemanget resa sig emot dem. Både politrukerna och journalisterna gjorde allt vad som stod i deras makt för att helt enkelt svärta ner dem. Men ändå kom de in i riksdagen efter valet 1991 med 25 man. Utan ett brett missnöjde bland folket hade Ny Demokrati aldrig fått så kraftigt gensvar hos väljarna.

När sammanräkningen av rösterna var klar skulle teve visa upp den nya makteliten. Bengt Westerberg och de övriga topparna satt redan i en soffa i tevestudion. Så kom då greven och betjänten in och satte sig. Detta blev för mycket för folkpartibossen Bengt Westerberg. Han reste sig och gick ut. Efteråt kom han på att han genom agerandet skadat sig själv och gjorde Ny Demokrati en tjänst. Men då var det försent - gjort var gjort.

Nydemokraterna John Bouvin och Lars Andersson skrev en motion till Riksdagen under rubriken SÄTT MÄNNISKORNA FÖRE MYNDIGHETERNA! Syftet med motionen var att få ett vettigt fungerande rättsväsen och att få begångna fel från myndigheternas sida rättade.

Motionen lämnades in den 27 jan 1992. Det föll på konstitutionsutskottets lott att förbereda ärendet för riksdagsbehandlingen.

Citat ur motionen:

"Låt oss börja med följande sex justitiemord som omedelbart granskas och om så visar sig ge dessa personer fullständig upprättelse såväl ekonomisk som massmedialt. "

De sex personerna som omnämndes var Erik Andersson, Rune Andersson, Per-Olof Nilsson (förf till denna bok), Verner Nilsson, Anita Nilsson (Se Mattaffärerna som berörts i kapitlet De Rättslösas Förening) och Lennart Richholtz (Se kap om förföljda vänner).

De etablerade gillade inte sådant. Skall vi behöva befatta oss med sådant. Ämnet var så hett att motionen bröts ur motionsfloden för att senareläggas.

Vice ordf. i Konstitutionsutskottet är centerpartisten Bertil Fiskesjö som bor i Lund. Han är i det civila universitetslektor och tillhör de bildade i samhället.

En dag ringde snickaren till Fiskesjö för att höra vad som hänt med motionen. En del gott folk säger att Fiskesjö tillhör de missbildade. Läsaren får själv avgöra efter att ha tagit del av nedanstående.

Telefonsamtalet bandades och här bjuds läsarna att avnjuta språket hos en av höjdarna. Samtalet ägde rum den 18 okt 1992 och det är Nilsson som inleder.

-Hur tänker du rösta på tisdag? (under tisdagen skulle Konstitutionsutskottet behandla motionen för andra gången)

-Ja, vad har du med det att göra då?

-Ja, men det berör ju mig. Har jag inte med saken att göra då? - med mina egna ärenden?

-Vad ska jag rösta om på tisdag?

-Det är den här motionen om rättssäkerheten i vårt land.

-Ja de! Vi har massvis med sådana motioner här.

Nej det har inte förekommit massor av sådana motioner om rättssäkerheten.

-Jodå!

-Ny Demokratis...

-Ja den! Det är ju en skitmotion. Den handlar ju om allt mellan himmel och jord. Om att tillåta bastuklubbar och allt möjligt sådant. Det går jag inte in på. Det är ju en fullständigt - en demonstration utav fullständig okunnighet. De skulle aldrig gå att lagstifta i enlighet med den motionen. Det är ju bara för att slå dunster i ögonen på folk.

-Den motionen om ökad rättssäkerhet?

-Javisst! Det finns ingen substans i den - inte alls. Den har jag faktiskt läst. Ja!

-Finns det ingen substans i den?

-Inte ett skit! Inte ett skit! Det är ingenting att ta fasta på. Det är bara sådana allmänna uttalanden hit och dit. Och sen är det insprängt alla möjliga konstigheter - t ex då att man skall tillåta bastuklubbarna igen, där man spred aids här bland homosexuella i frihetens namn. Och det är inte jag intresserad utav.

-Nej! Ja vi säger så då. Hej! sa Fiskesjö och slängde på luren.

Som läsarna väl känner till har makthavarna ett annat språk när dom talar med folket strax före ett val.

Det är långt ifrån bara Fiskesjö som uppträder arrogant mot folket. Det gör alla med despotiska anlag.

Efteråt skickade snickaren upp några handlingar som han bad att Fiskesjö skulle stoppa in i akten. Det måste tilläggas att det är endast riksdagsmän som äger rättighet att tillföra akterna material.

Brev från allmänheten till riksdag och regering behandlas på två sätt. Antingen skriver byråkraterna svar som "godag yxskaft" eller så skiter man i att svara alls.

En och annan gång måste makthavarna förstås ut och visa upp sig för folket. Det kan bli lite pinsamt för dem. Då måste man visa sig vänlig och serviceinriktad. När makthavarna möter riktigt envisa rättshaverister för att använda ett felaktigt ord (det är ju rättssystemet som havererat) så har makthavarna inget annat skydd att ta till än att dra sig undan. Ibland säger man att man skall titta på fallet, ibland att fallet skall utredas. Makthavarna har ett rikligt urval av undanflykter. Sådant snack brukar alls inte vara värt något. Detta vet rättshaveristerna och man formulerar sitt tilltal till makthavarna därefter.

De svenska makthavarna har helt enkelt glömt bort att de är till för folket. Man tror istället att det är folket som är till för dem.

Det är inte så lätt för makthavarna att ständigt hålla folket på plats i underdånighet. Inte ens socialisterna i öst klarade saken.

Relationerna mellan höjdarna och folket kan på sina håll beskrivas som spänt. Man kan bara hoppas att svenskarna skall slippa uppleva den dag då makthavarna måste ta skydd bakom stridsvagnar när de skall visa upp sig.

Det har emellertid gått så långt att lägre instanser har apat efter höjdarnas sätt att agera. Det har haft den följden att allmänhetens tilltro till makthavarna sjunkit allteftersom tiden gått. Tilltron till makthavarna har inte i modern tid varit så låg som de senaste årtiondena under 1900-talet. Det ser inte ut att bli bättre om man tittar framåt i tiden.

Allt detta måste man ta hänsyn till när man letar efter förklaringar till hur det kan komma sig att polismannen Göran Larsson skrev en falsk trafikrapport, begick mened, skyddas av kollegor och överordnade, att åklagare och domstolar och JO och JK agerar hjälpare åt poliser som trakasserar enskilda människor. Göran Larssons agerande är inget annat än en liten pusselbit i systemet.

Åklagaren fick nosen i kläm

Vid ett tillfälle när poliserna var ute och kontrollerade folket i trafiken i Eslöv blev snickaren invinkad till en sidogata av en konstapel. Där stod en hel patrull som skulle ta hand om snickaren. En av de äldre konstaplarna kände igen honom. Det uppstod en liten pratstund om snickarens böcker och om den förföljelse som drabbat honom.

Nu gällde det återigen kontroll av körkortet. Det hade snickaren inte med sig. Då ombads han att visa legitimation. Det visade sig att han inte hade någon legitimation heller. Snickaren visade då upp boken Boven 1758. Han visade på fotografiet på pärmen, på födelsedatat på läkarjournalen bak i boken, på adressen och på namnet. Så bad snickaren att boken skulle godkännas som legitimation i brist på annat. En av polismännen ringde till körkortsregistret från sin biltelefon och kollade upp att snickaren hade giltigt körkort.

Snickaren tyckte att han var identifierad nog i och med att en av de äldre poliserna kände igen både snickaren och dennes story. Man konstaterade dessutom att snickaren och ytterligare en av poliserna hade gemensamma bekanta. Detta räckte inte och poliserna började skriva rapport om förseelse mot körkortsförordningen. Det var inte mer än högst tre hundra meter in till polishuset i Eslöv och snickaren bad att de skulle följa med in till polishuset för en identifieringskontroll. Detta vägrade polispatrullen och lämnade in rapporten till åklagaren. En dag kom det kallelse till Eslövs tingsrätt med anledning av stämningsansökan av åklagaren Bo Albrektsson angående förseelse mot körkortsförordningen. Om Nilsson erkände brott så kunde tingsrättsförhandlingarna undvikas i annat fall skulle det bli rättegång.

Hallen i tingshuset var fullsatt när snickaren kom till tingshuset.

Försvarare var Hugo Samuelsson och Gösta Gustafsson. Snickaren var helt inställd på att krypa in i fängelse så han var klädd i sin tvärrandiga bovadräkt. En säkerhetsvakt som hade sin schäferhund med sig lade handfängsel om händerna på snickaren och ledde in honom i rättssalen. Vakthunden lade sig vid fångvaktarens fötter.

Det är tydligen Skånes värste förbrytare som jag skall försvara sa Gösta Gustafsson. Snickaren sa inte emot.

Gustafsson läste lagen för herrar rättsvårdare så dom bleknade. Han bildlikt talat sopade golvet med lagboken. Sen drog han rättsfall efter rättsfall och förklarade lagen för poliser, åklagare och domare. De var redan slagna när Hugo Samuelsson fick ordet. Denne berättade om den förföljelsemani som besjälar både åklagare och polis. Samuelsson framhöll hur han hade följt myndigheternas förföljelse mot Nilsson sen många år. Han var häpen över att det aldrig kunde ta slut.

….Eller, undrade Samuelsson, kan det vara så att sådana här tillställningar är till för att bereda poliser och åklagare lite sysselsättning?

Samuelsson ackompanjerade sin framställning med förnedrande blickar på politrukerna.

Åkl. Bo Albrektsson kände sig riktigt träffad av Hugo Samuelssons ifrågasättande av deras verksamhet.

Domaren Bertil Lundgren tyckte att åklagarens plädering var rena dravlet så han satte sig och skrev ut domen medan åklagaren pläderade.

Domskälen är värda att återge:"I målet är klarlagt att Nilsson inte kunde visa upp något körkort, men att han istället företett den av honom skrivna boken

'Boven 1758', på vars omslag finns en fotografisk bild föreställande Nilsson.

Även om boken i strikt mening inte utgör någon identitetshandling var den emellertid i förening med möjligheten att hos polisen i Eslöv via radio eller på annat sätt få ytterligare bekräftelse, tillräcklig för att Nilssons identitet genast kunde ha fastställts. Det förhållandet att Nilsson inte hade med sig sitt körkort är därför inte straffbart. Nilsson skall följaktligen frikännas från ansvar."

Sen läste domaren upp domen för publiken som tackade med en lång, varm applåd.

Ingen vare sig polis eller åklagare såg ut att må bra när de smög sig ut från domstolslokalerna.

När vi kom ut från rättssalen undanbad åkl. sig all bekantskap med Hugo Samuelsson. Han tog i så pass att det inte ser så snyggt ut i skrift. En av publiken påminde åkl. om att det nog skulle vara till ömsesidig nytta om sådana här spektakel kunde undvikas.

En tid efteråt mötte snickaren åklagaren på torget i Eslöv. Snickaren gick fram till honom, hälsade och frågade om åklagaren kunde överklaga den friande domen för det skulle vara enormt roligt att ge honom en knäpp till på nosen.

Åklagaren vände tvärt och sprang sin väg lämnande snickaren kvar på torget. Åklagaren var en erfarenhet rikare. Han hade dessutom förlorat en stor del av sitt förtroendekapital.

Den stora frågan är om åklagaren kan sägas ha blivit visare av dessa upplevelser. Snickaren har inte mött en enda eslövsbo som vill påstå detta.

Det blev ingen överklagning och nu använder snickaren sin egenhändigt skrivna bok som legitimationshandling.

Hemligt

Regeringsrätten har tagit beslut att allmänheten inte tål att ta del av Göran Larssons polismeriter. Man hemligstämplade dem! Smakprov av meriterna är återgivna i detta kapitel. Men hur kan detta vara möjligt?

Gösta Gustafsson stod undrande inför vad han hörde när snickaren berättade att han skulle till skranket anklagad för brott mot terrängtrafikkungörelsen. Snickaren bor ju långt ner i södra Sverige och terrängtrafikkungörelsen tillkom för att reglera skotertrafiken på de norrländska ödevidderna.

Gustafsson är troligen landets skickligaste försvarare i trafikmål. Han har tvingat myndigheterna att återbetala miljon efter miljon i felaktigt indrivna böter. I Göteborg är han mycket populär och i Vårgårda - ett samhälle i Västergötland - avgudar man honom.

Gustafsson bad Nilsson att plocka ut eventuella anmälningar mot polismännen Göran Larsson och Tomas Lundqvist.

Anmälningar är offentliga handlingar. Både poliser och tidningar brukar göra stora nummer av vissa brott. Men det måste noteras att det förutsätter att det då rör sig om någon icke byråkrat. Det är liksom inte likhet inför lagen i Sverige. När Nilsson krävde att få ut eventuella anmälningar mot de båda polismännen så gick det inte alls.

Polismyndigheten utarbetade en omfattande promemoria som gick ut på att sådana där typer som snickaren inte skulle ha tillgång till anmälningar mot polismän. Snickaren överklagade beslutet till kammarrätten som med tiden tog ett avslagsbeslut.

Sen överklagade snickaren till regeringsrätten. Utslaget från regeringsrätten kom nära tre år senare. Polismyndigheten i Eslöv hade gjort rätt och kammarrätten hade gjort rätt. Den enda lilla ändring regeringsrätten kunde gå med på var i ett fall där Göran Larsson blivit dömd på grund av en anmälan. Regeringsrätten hemligstämplade alltså Göran Larssons liv och leverne sådant det framstår i gjorda polisanmälningar. Utan överdrift kan man säga att regeringsrätten medverkade till att skydda en brottsling.

I Sverige är det i praktiken inte längre tillåtet att granska byråkrater. Undra på att det blivit så mycket byråkratisk brottslighet de senaste åren.

Anmälningarna mot Göran Larsson skulle ingalunda sakna betydelse i ett mål där trovärdigheten borde få avgörande betydelse.

Myndigheterna menar att det inte skall behöva komma ut att en av poliserna hade sju anmälningar emot sig. Ingen annan polisman i Eslöv närmade sig Göran Larssons kvalifikationer.

Gösta Gustafsson är emellertid en högst begåvad herre och därtill en mycket klurig man. Han plockade ut anmälningarna hur snyggt och prydligt som helst. Sen lade han dem på tingsrättens bord som bilagor till trafikmålet. Och då var förstås Nilsson inte sen att plocka ut handlingarna från tinget.

Regeringsrättens utslag den 23 nov 1992 att en anmälning skulle utlämnas av polismyndigheten i Eslöv har vid tryckningen av boken fortfarande inte verkställts. Åtminstone har den åsyftade anmälan fortfarande inte nått snickaren.

Vilka gärningar kan då polismän utföra och samtidigt räkna med skydd av hemligstämpeln?

Tack vare Gösta Gustafsson kan läsarna ta del av nedanstående hemligstämplat material. Hur Gustafsson lyckats kan förstås få vara en hemlighet.

Obs! att inte ens hälften av antalet gjorda anmälningar återges.

Hämtat från anmälan den 7 aug 1980 av Lars-Åke Valdemar Leth, f 580622-4357:

"Leth anmäler, att han någon gång under angiven tid misshandlats av två polismän inne i en av anhållningsarresterna i polishuset i Eslöv.

Beträffande händelseförloppet hänvisar han till den berättelse, som han lämnade då han hördes av anmälningsupptagaren såsom misstänkt för våld mot tjänsteman dnr K 001776-80 och 001779-80.

Vid det förhöret uppgav Leth följande:

Han fick in sin mat vid 12-tiden i dag och åt omedelbart upp ungefär halva portionen, varefter han var mätt. Maten bestod av potatismos och korv. Sedan han ätit färdigt ringde han på klockan och frågade om han kunde få komma ut och röka. En polisman, som har mustasch - Göran Larsson - hade i samband med att han fick in maten lovat, att han skulle få komma ut och röka, sedan han ätit färdigt.

Då han ringde på klockan fick han i snabbtelefonen beskedet; 'Du ska inte röka, vi har inte tid nu.'

Efter ungefär en timma, möjligen kortare tid men han tyckte det dröjt länge, kom 'polisen med mustaschen' ner ensam till cellen och upptäckte då att han smetat igen titthålet i celldörren med potatismos och att han även smetat sådant på insidan av dörren. Anledningen till att han smetat ned dörren uppgav han vara, att han blivit ilsken över att han inte fick komma ut och röka som han blivit lovad. Polismannen låste dörren och gick igen, sedan han förebrått honom hans beteende.

Efter ytterligare en liten stund kom samma polisman och en polisman till samt en securitasvakt ned till honom. Polismännen gick in i arresten och vakten stod vid dörren. Då poliserna kom in låg han på sängen. Poliserna hade pappershanddukar med sig och sade till honom att han skulle torka dörren ren från potatismos. Detta vägrade han och begärde att få tala med den kriminalpolis, som hört honom om bilstölden föregående kväll. Båda poliserna gick då fram mot sängen och han fick den uppfattningen, att 'de skulle hoppa på honom'.

Han kände sig i underläge och reste sig upp i sittande ställning i sängen. Polisen med mustaschen fattade då tag med ena armen runt hans hals och klämde till. Den andre polisen hoppade också på honom. De tryckte ner honom mot sängen. Polisen med mustaschen satte ena knäet i bröstet på honom. Den andre polisen slog flera slag mot underlivet på honom, men det var bara ett par slag som träffade.

Han förnekar, att han riktade några slag eller sparkar mot polismännen. Han försökte endast skydda sig mot deras angrepp. Då den andre polisen slog mot hans underliv fick han tag i den andre polismannens skjorta, som gick sönder.

Av polismännens behandling fick han blodutgjutning i vänstra ögat och svullnad och blåmärke vid vänstra armbågen - skadorna uppvisade vid förhöret.

Vidare känner han smärta i högra sidan av bröstet. Han tror att något revben skadats. Han ämnar själv att tillsammans med sina föräldrar söka läkare för att få sina skador undersökta och konstaterade. Han anmäler de båda polismännen för misshandel och hänvisar därvid till sin berättelse här ovan.

När brunsten föll över polisen. Uppgifter från Jan-Erik Nilssons, f. 580826-3932, anmälan 1988-04-02.

"Nilsson stod tillsammans med en kvinna vid namn (namnet är utelämnat av snickaren) på P-platsen till Juvelen. (Juvelen är ett känt danspalats i Hörby utanför Eslöv.) De höll då om varandra. Gm (=gärningsmannen) kom då fram till dem, varvid han sa till .... 'det är bättre att jag kramar om dig!, ögonblicket efter fick Nilsson ett kraftigt knytnävsslag i ansiktet. Slaget träffade vid vänster öga. Av slaget ramlade Nilsson handlöst bakåt till marken och hamnade på ryggen. När Nilsson låg på marken fick han en spark som träffade på vänster kind och näsan.

Vem som utdelade denna spark kan Nilsson ej ange.

Nilsson uppvisar vid anmälningstillfället svullnad på näsan, vänster kind och runt vänster öga. Blodutgjutningar i vänster öga. Nilsson uppger att han har ont efter slaget

och sparken."

Livet i fadershuset. Citat ur anmälan 1985-02-11

"Vid tillfället befann han sig (han=Göran Larssons broder) i föräldrarnas hus i Billinge. Därstädes fanns även hans broder Göran Larsson. Han hade tidigare talat med sin fader, Lars Larsson, om möjligheten att låna pengar av denne till en bil. Han hade nu fått ett arbete utanför Höör och var därför i behov av bil.

Den 11 febr hade han talat med fadern igen, men inte fått något klart besked. Fadern gick sedan ner i källarplanet och han följde efter ner dit. Därstädes krävde han besked av fadern om han fick låna pengar eller ej. Fadern hade då förklarat att han inte kunde låna ut några pengar till honom, för då fick denne ingen hjälp av Wolfgangs bröder. Eftersom fadern nu blivit ganska högljudd, hördes det upp till första våningen där Göran Larsson befann sig.

Göran Larsson kom då nerrusande i källarplanet. Denne rusade mot Wolfgang med knuten hand och tilldelade honom ett knytnävsslag på höger sida under hakan. Wolfgang gick inte omkull av slaget, men Göran Larsson kopplade ett grepp med sin ena arm bakifrån och runt halsen på Wolfgang. Göran Larsson drog sedan Wolfgang baklänges uppför trappan till första våningsplanet. På grund av trycket mot halsen hade Wolfgang svårt att få luft. Uppkomna halvvägs i trappan, slängde Göran Larsson Wolfgang utför trappan. Härvid slog Wolfgang ryggen i väggen och blev liggande.

Göran Larsson skulle sedan åter på Wolfgang men denne hann undan. Göran Larsson förföljde sedan Wolfgang ut ur huset genom trädgården och ut på parkeringsplatsen. Wolfgang hade emellertid fått fatt i något tillhygge som han hotade Göran Larsson med. Förföljandet upphörde då. Wolfgang gick till en telefonkiosk och ringde polisen.

Anmälningsupptagaren anmodade Wolfgang att uppsöka läkare om han hade skador och sedan komma till polisstationen i Eslöv, kl. 15.oo kom Wolfgang till polisstationen i Eslöv, efter besök på Vårdcentralen i Eslöv, där skadorna hade fotograferats. Den 12 febr skulle Wolfgang till Vårdcentralen för undersökning.

Wolfgang har anmodats inkomma med uppgifter om namn på undersökande läkare och ev, intyg om sådant utlämnades."

Göran Larsson behärskar att producera lögner och han behärskar våldet. Undra sen över att polisledningen, åklagare, domare och kontrollorganen inom rättsväsendet kämpar för att få behålla honom.

Han är en tillgång för polisledningen, särskilt utifall någon mer än Per-Olof Nilsson skulle få för sig att sprida information hur polismän och andra politruker agerar.

JK-Hans Stark var svag

De senaste åren hade Fryksén och Larsson talats vid många gånger. De flesta gångerna rörde det fallet Billingesnickaren. Larsson hade nu fått nya bekymmer och han gick på nytt till polismästaren.

-Nu har snickaren spritt ännu fler flygblad. Se här sa Larsson och räckte fram ett exemplar. Han har även delat ut blad i Höör där jag jobbar den mesta tiden.

Polismästaren läste.

-Vad skall man göra åt den där snickaren, sa Fryksén. Jag har ju talat om för honom att det är olagligt att sprida flygblad. Jag har sagt att det inte ens är tillåtet att tala om sanningen.

-Det är nog inte det sista bladet han spritt, sa Larsson. Inte skall vi som jobbar ute bland folket behöva finna oss i sådant .

-Nej, det är inte meningen.

-En billingebo berättade häromdagen att snickaren bett att få komma hem till honom för att visa upp den där förbjudna filmen. Han menar videofilmen som han tog när vi besökte honom i aug 1989.

-Var han där och visade den?

-Nej, den där killen är en av mina vänner så han avböjde. Men jag befarar att snickaren går till fler. Han hittar kanske någon som vill se filmen.

-Jag skall tala med Tage Johansson som är ordf. i polisstyrelsen i Eslöv. Så skall vi se vad vi kan göra, sa Fryksén.

Efter en tid kontaktade snickaren Tage Johansson.

-Skulle jag kunna få komma hem till dig för att visa upp lite dokument hur poliserna i Eslöv agerar.

-Icke!

Det var ett bestämt besked. Det fanns inte plats för jämkningar. Tonen var mycket hård - rent av hotfull.

-Men du är väl ordf i polisstyrelsen...

-Ja, det stämmer men för den skull behöver jag inte titta på några dokument. Jag har full insyn i verksamheten så jag vet hur dom sköter sig.

-Jag tvivlar på det. Du måste ha någon mer orsak till att du inte vill se mina dokument. Vet väljarna om att du vägrar att tala med dem mellan valen? Jag kommer hem till dig en kväll i veckan.

-Det är ingen idé. Jag tar inte emot!

-Men så skall man väl inte behandla människor som vill visa på fel i den förvaltning där du är ordf.

-Du har tidigare dokumenterat allt när du talar med tjänstemän och förtroendemän och detta är nog för att diskvalifisera dig för samtal med mig.

Sen slängde han på luren.

Snickaren kontaktade Centerpartiets starke man i Eslöv - kommunalrådet Bertil Jönsson - och begärde att få komma och visa upp den förbjudna filmen.

Efter en tid ringde snickaren på nytt till Bertil Jönsson som då föredragit ärendet på ett styrelsemöte. Det hade blivit NEJ. Det fanns ingen i centerpartiet som ville titta på filmen.

Samma erbjudande gick till Moderata Samlingspartiet. Snickaren talade med en av moderaternas tunga medlemmar i Eslöv - Mårten Myrkrans.

Efter en tid talade snickaren återigen med Myrkrans. Även han hade dragit snickarens framställning för styrelsen och den hade tackat NEJ.

-Vad vi inte har sett har vi inte ont av, sa Myrkrans.

Snickaren kontaktade på samma sätt kommunalrådet Lena Larsson inom socialdemokraterna. Nu försökte snickaren att ta det lite nättare. Han sa inget om att han ville visa filmen. Han ville bara komma och berätta på något internmöte. Även där blev det NEJ.

I det läget skrev snickaren ihop ett litet häfte på över trettio sidor. Därtill bifogade han fotokopior (8 sid.) på dokument. Sen skickade han ett häfte till envar ledamot i polisstyrelsen i Eslöv.

Polismästaren tyckte att detta var höjden av fräckhet. Snickaren måste bara stoppas med alla till buds stående medel.

Först resonerade Frycksén med Ulrich Gerlach om saken. Sen skrev polisledningen en anmälan mot Nilsson om förtal. Åklagaren i Eslöv informerades. Sen hamnade anmälan om förtal på JK-Hans Starks bord. Fryksén ringde också till JK och informerade om snickarens brottsliga verksamhet.

-Jag skall se vad jag kan göra åt det, svarade Stark.

Vid den tiden hade Hans Stark redan dragit igång alltför många processer i syfte att inskränka yttrandefriheten. Så hans ställning hade redan försvagats. Det blåste andra vindar i maktens korridorer. Regeringen Carl Bildt satt vid makten. Och man ville av allt att döma ha någon begränsning av rättsövergreppen mot människorna. Åtminstone såvitt rörde yttrandefriheten. Det socialistiska tänkandet skulle inte längre få breda ut sig. Det var detta som var orsaken till att JK-Hans Stark försvagades och detroniserades. Han fick lämna över stolen till en annan. Innan Stark lyfte från stolen behandlade han anmälan från polisledningen i Eslöv mot snickaren. Stark avslog den med motivering att det inte fanns någon annan anmälare än polismyndigheten och han ifrågasatte att den kunde känna sig kränkt av flygbladen.

Politruker står över lagen

Natt efter natt vaknade snickaren av mardrömmar. På dagarna gjorde han allt för att kunna freda sig från polisernas förtäckta hotelser. Men det var sällan han lyckades. En natt drömde snickaren att Göran Larsson ånya bröt sig in i sovrummet. Han var beväpnad med både batong och pistol. Återigen vaknade snickaren till en ny dag full av ångest och oro.

På morron steg snickaren upp tidigt. Han var inte utsövd utan fumlade med det han företog sig. Han skadade sig i handen av den dörrfälla som han gillrat åt politrukerna. Sen satte han sig i bilen för att köra till en skog i Röstångatrakten. Han behövde lugn för att tänka igenom situationen. Grubblerierna var i full gång.

Vad menade Ulrich Gerlach egentligen när han uppmanade snickaren att tänka igenom sin situation och passa sig. Gerlach hade ju inte kunnat peka på någon brottslig verksamhet som snickaren skulle vara insyltad i.

Pär Frykséns och Ulrich Gerlachs påstående att snickarens informationsverksamhet är brottslig är helt fel. Det är endast diktaturstater som förbjuder medborgarna att informera om sanningen.

Det som gjorde situationen så svår var att det var poliser som kom med de förtäckta hotelserna. Poliserna har ju till uppgift att skydda medborgarna. Men den biten fungerade inte. Mycket tydde vid det här laget på att poliserna skulle verkställa hoten. Men isåfall var frågan när.

Skulle poliserna eller deras hantlangare ta livet av snickaren så skulle det sannolikt inte bli utrett. Det är på det sättet att brott som anmäls mot poliser inte utreds på ett meningsfullt sätt; anmälningarna dribblas bort av kollegor, överordnade och åklagare. Dessa skyddar varandra. De står över lagen. De behöver helt enkelt inte följa lagen för egen del. Se bara exemplet med den bevisbara meneden.

Metoderna från stasi, securitate etc hade inte upphört. Jo, så vitt rör de öststater som kastat diktatortyperna ut från sina palats. Men systemet finns kvar i Sverige där det också tycks utvecklas.

Snickaren borde förbereda de båda hovrättsprocesserna. Han hade också försökt gång på gång. Men han kunde inte koncentrera sig. Tankarna bara fladdrade. Han befann sig verkligen i en ond cirkel som han inte själv kunde ta sig ur.

Snickaren gick nu omkring och var förvissad om att hans dagar var räknade. Hotelserna kunde verkställas när som helst. Varje morron han kunde stiga upp tog han som en nådegåva. Han levde på övertid.

Tänk om det hade kunnat gå att få igång en meningsfull dialog med poliserna. Då skulle säkert meningsmotsättningarna lösas. Det är ju alltid så att så länge man kan föra en meningsfull dialog kan problem lösas. När dialogen upphör förvärras problemen.

Snickaren började anklaga sig själv för att poliserna hade begått mened. Det var grubblerierna som gjorde att han inte längre var klar i tankarna. Han skulle egentligen vilja uppsöka en psykiatriker så att han kunde slippa ifrån allt tänkandet som bara gick i cirklar. Men det tog emot att behöva gå till en ny läkare. Det var alldeles för långt till vännen Herterich. Annars visste snickaren att han var istånd att hjälpa honom ifrån grubblandet.

Snickaren kände emellertid till ett sätt som skulle lösa honom från allt det här malandet i huvudet. Det var att räkna ut hyss mot makthavarna och utföra det. Men så fanns det också tecken som tydde på att det bara skulle leda till att makthavarna blev än mer vildsinta och tappade alla hämningar. Och ingen var betjänt av en situation där parterna bara trappade upp striden.

Snickaren hade tegelstenarna liggande framme på bordet varje dag. De låg där som en påminnelse om att man menade allvar med hoten.

Snickaren hade kommit fram till att en av orsakerna till de förtäckta hotelserna var att poliserna ville skrämma snickaren till tystnad. Han skulle inte våga att visa videofilmen som helt klart styrker påståendet att Göran Larsson och Tomas Lundqvist begått mened under rättegången i tingsrätten. Videofilmen var redan, visningsförbudet till trots, uppvisad för både vänner och jurister. Alla hade uppfattat meneden klart och övertygande bevisad.

Snickaren hade klätt sig i varma kläder innan han körde hemifrån. Han satte sig på en stubbe och vilade. Där gled han in i ett dvalaliknande tillstånd. Där satt han som förlamad medan grubblandet blommade ut. Skulle han kanske fly landet som kollegan Rune Andersson gjorde för en tid. Men detta var ju snickarens land. Det var hans moderland. Känslorna av obehag växte ju mer han tänkte på myndigheternas falska beskyllningar.

Det knakade bland grenarna ett stycke från den plats där snickaren satt. Undervegetationen gjorde att snickaren inte kunde se så värst långt. Men det stod klart att det inte var fråga om något djur. De rör sig på ett annat sätt.

Ljudet från grenverket som avslöjade att någon tog sig fram genom skogen upphörde tvärt. Snickaren vände och vred sig för att kunna upptäcka om det fanns någon levande varelse ifrån det håll ljudet kom. Men inget syntes.

Efter ett tag var snickaren åter djupt försjunken i sin egen tankevärd där allt bara cirkulerade runt, runt. Han märkte hur sinnesförnimmelserna fördunklades. Han kände också hur kylan grep tag i honom. Men han vågade inte förflytta sig. Ljudet från grenverket kunde mycket väl tyda på att någon som ville göra honom illa kom allt närmare. Det var inget att förvåna sig över om nådatiden för snickaren var slut i vilket ögonblick som helst.

Så började han i dunklet att analysera sig själv och fråga om han genom åren hade varit benägen för ett liv i fantasi eller han hade levt i verkligheten. Nog var det så att han hade belägg för att vara en verklighetsmänniska.

Nu knakade det igen. Ljudet kom allt närmre. Skulle snickaren springa eller sitta kvar. Han valde att sitta kvar. Om han sprang så skulle hans närvaro definitivt avslöjas genom ljudet från knäckta grenar.

Plötsligt syns en man komma fram genom ett buskage. Han bar ett jaktgevär. Det var tydligen en jägare. Han vek av något i färdriktningen. Om han höll den riktningen skulle han passera snickaren på betryggande avstånd. Nu fanns inget val för snickaren längre; det var bara att sitta tyst och stilla. Mannen gick förbi på ca femtio meters avstånd. Det var inte ägaren till marken. Den kände han mycket väl. Det var rätt vanligt att man arrenderade ut jakten. Det var troligen fråga om en sådan jägare som hade arrendekontrakt på jakten.

Hela förmiddagen gick och snickaren var kvar i skogen. Först när eftermiddagen var påbörjad vände han hemåt igen. Det var hungern som drev honom. Annars var han alls inte färdig med sina tankar. Han hade ältat dem om och om igen hela förmiddagen så på det sättet borde han vara färdig. Men han hade inte kommit på någon lösning av problemen. När han närmade sig hemmet var problemen inte mindre. De hade blivit större.

Ingvar Persson, kallad Kvidingepappan, kom i samma stund som Nilsson kom hem. Han är en temperamentsfull herre som inte känner sig nöjd med mindre än att han får både första och sista ordet. Nu hade han med sig en fotokopia från Sydsv Dagbladet rörande en artikel om Wilfried Linke, 42, i Jena, Sydväst om Berlin. Artikeln var skriven av Ingrid Moritz. Rubriken löd: "I tolv år hindrade Stasi hans liv."

Medan Östtyskland, DDR, ännu var en socialiststat lydande under Sovjet, hade Linke varit ett så kallat operativt fall hos Stasi. Han hade under tolvårsperioden upplevt många konstigheter i sitt liv. Han hade måst gå ifrån det ena arbetet efter det andra. En tid låg han vid universitetet och läste. Även där blev han förpassad ut....

Allt detta utan att han blivit dömd och han kunde alls inte räkna ut vad han skulle ha förbrutit sig emot. Om det nu inte skulle vara att han sagt vad han tyckte ibland. Linke hade också några samhällskritiska författare i sin bekantskapskrets. Någon annan förklaring till att allt negativt och ont kunde drabba honom kunde han inte finna.

Nu när akterna i stasiarkiven öppnats hade Linke funnit en massa anteckningar om honom som var en fullgod förklaring till allt ont som drabbat honom. Linke tyckte att sådant bör komma till allmän kännedom i syfte att förhindra nya liknande maktmissbruk. Ingrid Moritz instämde och hon hade t o m skrivit 4 artiklar om livet i stasilandet.

-Jag ringde till journalisten Moritz, sa Ingvar. Hon arbetar på redaktionen i Lund. Under samtalet hade hon sagt sig vara medveten om att vi i Sverige har en massa likheter med situationen i det dåvarande DDR.

-Inte behöver hon väl fara till utlandet för att få material rörande artiklar om maktmissbruk, genmälde snickaren.

-Jag berättade för henne om en journalist i Ängelholm som var förbannad för att han inte fick skriva om ett fall som då pågått i över 30 år. Det fanns således tre gånger så stor orsak för henne att ta en titt på det svenska fallet. Det blev för mycket för henne så hon avslutade samtalet med att hon hade andra arbetsuppgifter att ta itu med.

-Ja det är en stående ursäkt när journalisterna inte vågar ta i saker och ting. Man kan nog finna journalister som gärna vill skriva om ett och annat. Men man finner lika ofta att de blir hindrade av samhällstillvända journalister i överordnad ställning.

-Har du hört om den ansvarige utgivaren för Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm? frågade Ingvar. Han heter Tomas Arosenius och han var en kort tid ansvarig utgivare för tidningen. Nu hade han uppmanats av en grupp journalister vid Landskronaredaktionen att avgå på grund av att en omskriven person fått komma till tals med inlägg som beskrev sanningen.

-Då kan jag berätta för dig att denne Tomas Arosenius är son till den skådespelare som tände eld på sig och dog framför skattehuset i Nacka på grund av en helt omänsklig förföljelse från skattmasarna.

-I sitt avskedsbrev till tidningsledningen från tidningen, fortsatte Ingvar, skrev Tomas Arosenius att han inte kunde ta ansvar för en tidning där lögner förvandlas till sanning.

-Där ser man, där ser man. Han har tydligen inte glömt sin far ännu. Nog är det konstigt att man antingen själv eller någon nära anhörig måste ha kommit i kläm innan massmediafolket fattar fullt ut vad det är för ett samhälle vi lever i.

Ingvar Persson förstår fullt ut. Han har själv blivit misshandlad av politruker sen början av åttiotalet. En gång skulle man ta in honom på psyket för undersökning. Men han hade turen att träffa en vettig läkare. Efter det första samtalet med psykläkaren sa denne åt Ingvar att det är bättre att du skickar hit dom som skickat hit dig.

Kvidingepappan har blivit nerslagen av politrukerna hemma i sin egen trädgård. Sen blev det åtal med fällande dom. Trots att två vittnen under ed berättade att de sett Ingvar bli nerslagen till marken så var det Ingvar som blev dömd.

Två eller tre gånger har poliserna gjort inbrott i hans villa. Antagligen letar de efter bevis i någon sak. Ingvar kan för sin del inte finna att de skulle ha någon annan orsak att bryta sig in hos honom. Det här att poliserna skulle ha brutit sig in hos Ingvar kan verka synnerligen konstigt. Och det är om sådana saker som många svenskar säger att sådant händer inte i vårt land. Men det är så att författaren till den här boken suttit med på ett efterföljande förhör där det skulle klarläggas vad polismännen egentligen hade för sig i Ingvars bostad. Resultatet av utredningen blev som vanligt att poliserna friades. Men att de brutit sig in förnekades aldrig från polisens sida.

Nilsson fortsatte:

-Minns du den där mannen i Jönköing - jag har glömt hans namn - som fått upp sitt ärende i Europakommissionen

-Menar du där staten slutligen betalade ut 250.000:- för gjorda rättsövergrepp.

-Ja, just den familjen. Jo, jag besökte dem en gång. Då hade poliserna just gjort en husrannsakan. Man motiverade den med att mannen hade mordvapen och planerade hämnd mot samhället. Sen tog poliserna med sig alla papper till polisstationen. Det var papperen som skrämt livet av de stackars skitstövlarna.

Med sådana makthavare är det folket som har anledning att vara rädda - inte poliserna.

-På tal om DDR, fortsatte Nilsson, så minns jag att tidningarna efter regimskiftet bad folket om ursäkt för att man med sitt agerande försenat demokratiseringsprocessen. Det stod en pytteliten notis om den saken i någon svensk dagstidning. Politrukerna stod över lagen i öststaterna. Men det gör dom även i vårt land.

Därmed var det snickaren som för ovanlighetens skull knep sista ordet.

Om Ingvar bara visste vad välgörande hans besök varit den här dagen. Ingvar hade hjälpt till att skingra depressionen med sin blotta närvaro och med samtalet.

Att prata skit så det luktar skit

Med hjärtat fullt av smärtor efter en bortgången vän reste snickaren tillsammans med livvakten till hovrättsförhandlingarna den 19 jan 1993. Livvakten bar en skottsäker väst och en skottsäker hjälm. Vidare hade han en batong lätt tillgänglig vid sin högra sida.

Snickaren kände förakt för dessa politruker som hoppar på vanliga skötsamma medborgare med lögner och bedrägeri. Man måste visa dem hur djupt man föraktar dem tänkte snickaren. När de närmade sig Malmö knackade de på hos en lantbrukare och frågade om de kunde få smeta in stövlarna med kogödsel.

Det var en underlig fråga. Det måste ni förklara sa lantbrukaren.

-Gärna, sa främlingarna och så berättade de vilka erfarenheter de fått av byråkraterna och att de nu var på väg till en skenrättegång i Hovrätten i Malmö.

-Skall byråkraterna tvunget prata skit så är det lika bra att det också luktar skit, menade snickaren.

-Ni får ta så mycket ni vill.

Det kändes som om främlingarna kunde få ta hela gödselstacken med sig.

Snickaren var klädd i sin tvärrandiga fångdräkt med kedja kring midjan och klot dinglande vid fotleden. Det var den tredje fångdräkten som han bar. Han bar den huvudsakligen därför att politrukerna 1982 hade hållit honom i häkte, isoleringscell, i tre månader utan att bli dömd. Strängt taget var han inte ens misstänkt för brott. Fyra fångvaktare hade dessutom misshandlat snickaren fysiskt så att denne blev liggande på sjukavd i tre veckor.

Klockan 13,3o ropades målet upp i högtalarna. Då hade ordf. Tryggve Hellners satt sig. Likaså de båda bisittarna, Elisabeth Karlén och Roger Bergforsen. Dessa båda var också yrkesdomare. Vidare satt åklagaren Pär Andersson på plats och sekreteraren. Cecilia Ljung.

Vid inträdet i rättssalen hälsade snickaren politrukerna med orden:

-Goddag i lekstugan.

Det tände med en gång. Kropparna på podiet spändes som stålfjädrar. Alla stirrade på snickaren. Man hade tydligen inte sett en riktig bov förr.

Ordföranden hälsade och tilldelade snickaren en första varning för olämpligt uppförande. Snickaren svarade med att upplysa domaren om att tillräckligt många varningar skulle bara ge ett nytt kapitel i den kommande boken.

Snickarens biträde/ombud var Hugo Samuelsson. Denne började med att jävförklara åklagaren och hela rätten. Åklagaren hade i tingsrätten undanhållit dokument och faktabitar som var till snickarens fördel. Rätten hade vägrat att tillställa Samuelsson dagboksblad och ge honom handlingar så att han skulle kunna förbereda målet.

Snickaren kompletterade Hugos framställning. Hovrätten hade avslagit snickarens begäran att få offentlig försvarare. Hovrätten hade gett snickaren möjlighet att överklaga ärendet ända fram till den 11 febr 1993. Och nu skulle man köra rättegången den 19 jan 1993. Snickaren hade överklagat och han begärde att hovrätten skulle uppskjuta förhandlingarna tills Högsta Domstolen sagt sitt.

-Att Hovrätten kör rättegången i dag är bara ett ytterligare bevis på att vi befinner oss i en lekstuga.

Då utfärdade domaren en andra varning. För vilken Nilsson tackade och poängterade att det kanske t o m skulle kunna bli flera kapitel i nästa bok rörande domarens varningar. Snickaren vände sig också till åklagaren och frågade om han såsom åklagare var skyldig att ta hänsyn till faktabitar som är till fördel för den anklagade.

-Svar JA, sa åklagaren.

Då ville Nilsson att åklagaren skulle förklara på vad sätt denne hade tagit hänsyn till den anklagades situation genom att undanhålla fördelaktiga bevis när ärendet passerade tingsrätten. Åklagaren höll på att tappa hakan. Så brukar ju inte advokaterna ställa frågor. Det blev tyst en lång stund. Och Nilsson återupprepade sin fråga för det tycktes som om åklagaren inte fattade riktigt.

Till slut sa åklagaren att han skulle förklara utanför rättssalen.

Då tog ordf. till orda och sa att rätten skulle ta en paus för att pröva jävsfrågan.

Hugo var i trim. Hans argumentation var klar och fullständigt nergörande. Inte ens den lärdaste professor skulle kunna klara Hugo den här dagen. Första ronden gick till snickaren och hans ombud. I pausen fick Hugo många vänliga klappar på axeln och ännu fler uppmuntrande ord av publiken. Det rådde lite av feststämning utanför rättssalen. Allt tydde på att stämningen inne i rättssalen var av annat slag. Alla i rättssalen gjorde allt för att samla ihop sina hjärnceller som låg utspridda på hela podiet.

Snickaren försökte utanför rättssalen att få en diskussion med åklagaren - en förklaring hur denne tagit hänsyn till faktorer som talat till snickarens fördel genom att undanhålla vissa dokument. Det blev en våldsam fart på åklagaren. Han sprang uppför trapporna och bort i den stora foajén. Han sprang som om han haft eld i baken. Sen gömde han sig på vaktmästarens rum.

Efter en timmes tid ropades målet upp igen. Åklagaren försökte först med vittnet Tomas Lundqvist. Denne var så skakis att han var totalt sinnesförvirrad. Sen blev det Hugos tur att ställa frågor till vittnet.

Hugo sneglade vänligt på honom. Tomas såg rent bedrövlig ut. Hans nerver höll inte för sådant. Ansiktet höll på att slitas sönder av häftiga ryckningar. Det var ett under att inte öronen lossnade från sina fästen.

Hugo försökte så nätt med en oskyldig fråga men Tomas kom inte ihåg något. Hugo försökte med en andra fråga. Samma sak igen. Tomas kom inte ihåg nånting. Det blev en pinsam stund för den stackars polisen. Troligen hade han blivit anställd som polis för sitt dåliga minne.

Tomas hade under hela händelseförloppet i aug 1989 stannat kvar ute på landsvägen och sett och hört allt vad som hände på den sidan huset. Ändå mindes han ingenting av detta. Det var ungefär som när man ställer frågor till en höggradigt berusad människa.

Det kan dock noteras att han kom ihåg två saker.

1/ Han mindes vad han hette och

2/ Han mindes hur Nilsson backat uppför backen bak huset dit hans blick aldrig nådde.

Så var det Göran Larssons tur. Hugo började. Det visade sig att Görans minne var något bättre än Lundqvists. Hugo bad Göran att beskriva hur han tagit vägen från polisbilen som stått parkerad på stora vägen och fram till snickarens bil inne på gården. Jo, Göran kom ihåg att han från polisbilen tagit vägen bredvid en eld och fram till bäcken som han hoppat över.

-Gick du inte mot Hallaröd till? frågade Hugo.

Nu var det så längesen att polisen kom inte ihåg det riktigt. Rörande händelsen på andra sidan huset kom Göran ihåg att Nilsson backade uppåt backen där denne lade i ettans växel.

Lägg märke till att Göran sa ettans växel. Det hade han påstått även i den falska trafikrapporten från den 22 aug 1989 samt i en skiss som han upprättade den 18 jan 1990. Men vid rättegången i tingsrätten den 21 febr 1990 hade han med bestämdhet hävdat att Nilsson uppe i backen lagt i tvåans eller treans växel. Ettans växel hade Nilsson lagt i minst tio meter längre ner i backen mitt framför finingången. Det var också här spåren efter rivstarten fotograferats av poliserna.

-Har Nilsson något att fråga Larsson om sa domaren medan han vände sig till snickaren

-Jo, jag har en hel del att fråga om.

-Kommer du ihåg att du under ed sa att du skulle kolla om jag var sjuk. Delgivningen var ju klar enligt vad du påstod i tingsrätten i och med att du ute på landsvägen ropat att du hade en delgivning med dig.

-Jag har aldrig sagt att jag skulle kolla om du var sjuk, sa Larsson.

-Här hör ni yrkeslögnaren tala sa snickaren och vände sig till publiken.

Medan snickaren sa detta gick han över till Göran Larsson och visade upp en utskrift från vittnesförhöret i tingsrätten.

-Nej det har jag aldrig sagt sa Göran omigen.

Nilsson pekade då på texten i utskriften för polismannen och läste högt så att domare, åklagare och publik hörde.

Domaren ryckte in:

-Vi har hört vad vittnet säger.

-Han är ju en yrkeslögnare sa snickaren.

-Jag varnar sa ordf.

Under hela föreställningen varnade domaren ett tiotal gånger. Ibland var det precis som om domaren glömde sig och då påminde Nilsson honom om att han glömde utfärda varning.

Nilsson gick fram och lade utskriften framför ögonen på domaren. Snickaren läste högt ur texten och ordade något om att han heller inte väntat sig att politrukerna skulle förstå. Det gör däremot vanliga människor och alla som läser mina böcker framhöll Nilsson.

Snickaren letade upp ett andra ställe i det utskrivna vittnesförhöret där Larsson påstod att han inne på gården skulle kolla om Nilsson var sjuk. Nilsson läste högt medan domaren följde texten med ögonen.

-Inget mer av det här slaget, sa ordf.

Det var naturligtvis pinsamt att en polisman avslöjades som lögnare. På vägen från podiet lyfte snickaren på högerbenet så att envar kunde se hur omsorgsfullt stöveln var insmetad med koskit. Och så frågade Nilsson den förstelnade polismannen om det möjligen var högerfoten som var sjuk eller ...

Då befallde domaren en paus och Göran Larsson fick presentera sitt krav på ersättning.

Hugo Samuelsson tog till orda och sa att Göran inte fick gå ännu för det fanns mycket kvar att fråga om.

Domaren lät emellertid Göran gå ut i hallen. Men han tillade att Larsson kan vänta utanför dörren.

Nilsson poängterade att han har mycket kvar att fråga Göran om.

Till slut kom den stund då videofilmen skulle visas och då kallades Larsson in igen. Alla hade starkt minne av hur polisen berättat att han från bilen gick förbi elden och fortsatte ner till bäcken som han hoppade över.

Filmen visade hur Göran tog sig ur polisbilen och sa åt Nilsson att han hade en delgivning och hur han sedan i sakta mak gick på vägen mot Hallaröd till.

Vägen mot Hallaröd var den naturliga vägen att ta sig fram till snickarens hus. Det var också den längsta och det fanns inte ens teoretisk chans för Larsson att hinna fram till Nilssons bil för att framför den göra stopptecken. Men vägen över bäcken var omöjlig. Endast en idrottsstjärna i världsklass skulle ha valt den vägen.

Hur skulle detta avlöpa? Snickaren frågade Larsson om han kunde bekräfta att det var han som syntes på filmen och att han gått mot Hallaröd till.

Vid det laget hade han ljugit så pass mycket att han inte kände igen vare sig verkligheten eller sig själv. Han bad att få se filmen en gång till.

Jo, det var riktigt. Det var han som syntes på filmen. Och han bekräftade också att han gått mot Hallaröd till. Men han var mycket förnärmad över att Nilsson inte filmat den viktigaste biten där han gick från bilen, förbi elden, ner till bäcken som han hoppat över.

-Vi har återigen hört yrkeslögnaren tala sa Nilsson till de tre domarna och så frågade han efter en ny varning.

Som Göran nu framställde saken, att vända när han var på väg mot Hallaröd, gå tillbaka till polisbilen och sedan förbi elden, skulle det ha tagit ännu mycket längre tid. Och det skulle vara en ännu större omöjlighet för honom att hinna fram till snickarens bil och göra stopptecken framför den.

Domarna ville se en bit till av filmen. De ville bilda sig en uppfattning av tomten. Nilsson förflyttade sig bort till bildskärmen för att peka ut vissa saker och kommentera dem.

Inte ens videon tålde lögnerna utan slutade att fungera. Cecilia Ljung gjorde tappra försök att få fart på videon utan att lyckas. Nilsson passade på att berömma politrukerna för att de kunde få stopp på videon just här så att de slapp att se Görans mened från tingsrätten, vilken fanns längre fram i filmen.

Cecilia försökte en lång stund och i det uppkomna dödläget hånade snickaren den församlade domarkåren hela tiden. En av domarna gick fram för att göra ett försök att få liv i bildskärmen igen. Men det lyckades inte. Då ringde man efter vaktmästaren. Han lyckades.

Nilsson stod hela tiden bredvid skärmen pekade och gjorde kommentarer. Ordföranden bad att få slippa kommentarerna men det var lättare sagt än gjort att få tyst på snickaren.

Så bad snickaren om största möjliga tystnad för snart nog skulle Göran Larsson demonstrera sin förmåga att ljuga under ed.

Då beordrade ordf. stopp för fortsatt visning. Hovrätten var inte rätta platsen att avslöja att poliser ljuger.

Så kom då pläderingen. Hugo fick börja. Han gjorde en lysande sammanfattning. Han var så pass skicklig och vältalig att ordf. gav Hugo några berömmande ord. Hugos plädering varade säkert en halvtimma. Därefter fick snickaren fortsätta och han drog in samhällets hela långa, oavbrutna förföljelse som började i samband med en taxeringsrevision år 1976 då han drev sin lilla byggnadsrörelse.

Vid det här laget var samtliga politruker en aning bleka och trötta. Det blev sen åklagarens tur att plädera.

-Det har inte förekommit något som ändrar min uppfattning, sa han. Och jag yrkar att hovrätten fastställer tingsrättens dom på 400:- i böter.

-Det var en kort plädering sa ordföranden.

Sanningen var den att åklagaren orkade bara inte mer. Både han och de båda polismännen hade avslöjats som lögnare och bedragare.

Så förklarade ordf. att dom skulle falla den 2 februari 1993 och avslutade förhandlingen.

På kvällen ringde två av publiken och tackade snickaren för en trevlig föreställning. Dagen därpå ringde en representant för Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige och berömde Hugo. Det var det mest professionella han hade sett under sitt liv. Med tanke på representantens ålder och stora livserfarenhet så har väl ett högre betyg sällan eller aldrig utdelats åt någon försvarare. Snickaren upplevde Hugo på samma sätt. Några överord kunde han inte finna i medborgarvittnets uttalande.

Bötesbeloppet 400 kronor - om det nu blir fastställt - skall jämföras med statens kostnader oavsett om domen blir fastställd eller inte. Den här förhandlingen varade från kl. 13,3o till 18,45.

Snickaren vill gärna påminna om att det i Sverige finns åtskilliga polisdistrikt där uppklarade brott inte överstiger 2-3 procent. Det är nog inte helt fel om man påstår att poliser, åklagare och domare ägnar tid och krafter åt fel saker.

Damen från Glasberget

Koskiten som snickaren haft på stövlarna under rättegången i Hovrätten gav många efterverkningar. Den energiske städaren fick extrajobb med lukten. När han städat salen för tredje gången gav han upp och förklarade att nu finns det ingen skit kvar. Det enda man kan göra nu är att vädra.

Sakkunskapen hade talat. Fönster och dörrar hölls öppna. Men det stank koskit ändå. Den gick uppåt i byggnaden in i rummen till domare, kanslipersonal, vaktmästare, telefonister. Ja överallt stank det. Och överallt öppnade man fönster för vädring.

Städaren extrainkallades för stanken fortsatte och den hade börjat angripa hjärnorna på personalen. Det blev ett väldigt pratande i byggnaden om den där snickaren som förpestat tillvaron för dem. Alla med någorlunda självaktning var tvungna att gå ner i källarplanet för att på ort och ställe bedöma saken.

Visst luktar det sa den inkallade städaren när han sakkunnigt diskuterade med herr Hovrättspresidenten.

-Förlåt, förlåt sa den sakkunnige städaren till presidenten medan han bugande drog sig in på toaletten. I vanliga fall skulle presidenten inte nedlåta sig till att diskutera med städaren.

Herr Hovrättspresidenten gick in till sitt. Han var inte helt säker på om städaren gick till toaletten på grund av naturliga behov eller på grund av lukten.

Snart började det tränga ut förunderliga ljud från toaletten. Ljuden var av ett slag som ingen tidigare hade hört. Ingen vågade ens gissa vad det rörde sig om.

Damen från Glasberget tillkallades. Hon hade rykte om sig att vara specialist på lukter. Nu tjänstgjorde hon som domare vid Hovrätten. Ryktet hade uppkommit därigenom att hon i ungdomsåren medan det begav sig dränkte in älskarna i parfym under kärleksakten. Kavaljererna kände sig kränkta och hon fick inget enda rejält frieri. Med åren tvangs hon så att flytta in i ett eget hus på Glasberget. Hon förvandlades allt eftersom åren gick till att bli så kallade kvinnosakskvinna eller rättare karlhatare. Till all olycka hade det växt ut morrhår på hakan vilka påminde om hovråttorna i vattengraven som löpte intill hovrättsbyggnaden.

-Lukten är av sådant slag, sa damen från Glasberget, att jag varken vill eller kan uttala mig. Hon var som folk brukar säga lite skitförnäm.

Från toaletten fortsatte de underliga ljuden att tränga ut. Damen från Glasberget gick ända fram till toalettdörren och lyssnade för att om möjligt kunna identifiera ljuden. Hon tryckte örat till dörren men inte heller det gav någon klarhet.Damen från Glasberget gick till herr Hovrättspresidenten och förordade att polis tillkallas.

-Nej, nej!, sa presidenten. Det är ju bara städaren som är på toaletten.

Städaren på toaletten som var född och uppväxt på ett lantbruk skrattade så han kved och ögonen blödde. Att ljuden fick en så egendomlig karaktär berodde på att han var tvungen att med alla krafter kväva skrattet.

Efter en trekvarts timme kom städaren ut från toaletten. Han gick med resoluta steg direkt och hämtade städvagnen och gjorde en ny attack mot lukten. Han förklarade återigen att nu återstod det bara att vädra. Sen gick han hem och trodde att han nu hade lyckats. Men lukten satt ändå kvar.

Damen från Glasberget fick inte uträttat något arbete den dagen. När eftermiddagen nalkades sitt slut gick hon in i rättssalen, lade sig på alla fyra och luktade över hela den stora heltäckningsmattan. Tack vare denna noggrannhet fann hon till slut orsaken till att lukten fortsatte att sprida sig. Hon upptäckte koskit på den ena gardinen.

Hon gick genast till presidenten och omtalade sin upptäckt. Sedan Hovrättspresidenten konstaterat hur illa det var ställt gick han och ringde städaren som återigen infann sig och på ett sakkunnigt sätt tog hand om koskiten på gardinen.

Men därmed var det ingalunda slut på historien om koskiten och Damen från Glasberget.

Hovrättspersonalen hade fått något nytt att prata om med släkt och vänner. På så sätt hjälpte de till att sprida historien vidare till allmänheten. Medan pratet om koskiten spred sig i stan drabbades en och annan av samma slags skrattanfall som städaren haft inne på toaletten.

I det läget tog de tre domarna som tjänstgjorde den 19 januari 1993 ett hemligt möte. Man samlades på Tryggve Hellners rum. Frågan var hur man på bästa sätt skulle klara sig ifrån den här historien. Hellners var på det klara med att en fällande dom bara skulle förvärra saken. Det skulle inte innebära annat än att snickaren skulle få ytterligare vatten på sin kvarn.

Hellners föreslog ett frikännande för snickaren.

Men en friande dom skulle få konsekvenser för polismannen. Hur skulle man tackla frågan om polismannens mened. Om den frågan rådde djup oenighet. Ett nytt möte utlystes till nästkommande måndag.

Vid nästa möte höll domarna fortfarande fast vid ett frikännande för snickaren. Men meningarna gick starkt isär hur resten av domen skulle skrivas.

Herr Hovrättspresidenten tillfrågades. Men han kunde inte föra saken framåt. Han var dock enig om att ett frikännande var det enda riktiga. Annars vet ingen vad konsekvenserna kan bli. Ett nytt möte utsattes till fredagen.

På fredagen kunde Hellners lägga fram ett skriftligt förslag som han och avdelningssekreteraren utarbetat gemensamt. Man hade kompromissat och man hade tagit hänsyn åt flera håll. Och resultatet blev konstigt precis som vid andra kompromisser i maktens boningar.

Bovahedern pantsattes

En januarinatt 1993 satte Billingesnickaren all sin bova-heder i pant till åklagarens sköna dotter.

Mitt i natten gav de varandra heliga löften. De hade aldrig sett varandra. De talades vid på telefon så de såg varandra heller icke vid detta tillfälle. Ingen av dem hade hört talas om den andre.

Det var så att telefonen började ringa hos snickaren på nätterna redan under den första helgen efter rättegången i Hovrätten den 19 jan. Mönstret var exakt som vid tidigare telefonterror.

Snickaren ville inte vara med om en ny terrorperiod. På något sätt måste det ta ett slut. Han hade prövat den utvägen att polismyndigheten i Eslöv hjälpte till att spåra varifrån samtalen kom. Eftersom terrorn sannolikt skedde med polisledningens goda minne var det lönlöst att hoppas på hjälp därifrån.

Efter varje påringning gjorde snickaren på det sättet att han först ringde till polismyndigheten och anmälde terrorringningen. Sen ringde han runt till ett antal åklagare som han kände - Pär Andersson, Leif Pihlsgård och Ola Nilsson. Ola Nilsson är chef för regionåklagarmyndigheten i Malmö. På kvällen fick snickaren ett kortare samtal med honom. Men på natten hade han gått till sängs och det var dottern som tog emot samtalet. Åklagarna blev förstås bestörta. De ville inte vara med om några telefonpåringningar mitt i natten.

På detta svarade snickaren att inte heller han ville bli störd under dygnets viloperiod. Så berättade snickaren också något om samband och tänkbara orsaker till terrorringningarna. Nu var snickaren nyfiken om åklagarna skulle dra igång ett åtal mot honom på grund av påringningarna nattetid. Åklagarna hade ju till yrke att väcka åtal så de borde faktiskt göra det. Att de var irriterade framgick med all tydlighet.

Men ingen av de tre åklagarna väckte åtal. Detta tyder på att de också förstod varifrån terrorsamtalen kom. Åklagarna ville inte att det skulle rotas mer i polisaffären.

När snickaren ringde hem till Ola Nilssons bostad på natten fick han ett oförglömligt samtal med åklagarens sköna dotter.

-Tala om varför du ringer hit mitt i natten, sa dottern med en frågande nyfiken röst.

-Det skall jag tala om för dig om du är beredd att lyssna.

-Ja, jag lyssnar.

-Är du beredd att låta orden tränga in innanför trumhinnorna också.

-Ja, jag är beredd att låta orden gå ända in i hjärnan.

När snickaren använder uttrycket den sköna så syftar det på att hon var underbart skön att tala med.

-Kan du tänka dig att lyssna även om jag berör allt bakomliggande som jag tror är orsak till den pågående telefonterrorn.

-Ja, jag är beredd sa hon, berätta på bara.

Snickaren berättade hur han blev påhoppad av skattmasar med lögner och falska beskyllningar redan 1976. Sen fortsatte han, naturligtvis i all korthet, att dra väsentliga bitar från skattestriden och polisaffären. Den sköna hängde med. Hon lyssnade verkligen aktivt. Och hon ställde frågor som visade att hon förstod vad snickaren berättade.

När samtalet pågått ca tre kvart ville hon komma med ett inlägg.

-Om du kan avstå från att raljera och ironisera med min fader så lovar jag att tala med honom och föreslå att han tar emot dig under arbetstid för att lyssna och se om han kan göra något. När jag nu gör detta så vill jag att du respekterar mig att jag inte vill bli uppringd och störd mitt i natten.

Snickaren lovade. Och han satte mitt i natten all sin bovaheder i pant på att han inte skulle störa något mer och att han på måndag eller tisdag skulle ringa upp Ola Nilsson på jobbet.

Kan ni tänka er käre läsare; det fungerade!

Ola Nilsson gav en tid då snickaren skulle få komma till åklagarens jobb för att lägga fram sin sak.

Men även Ola Nilsson ville utverka ett löfte av snickaren innan han lovade denne att komma.

-Du måste lova att inte ställa till något spektakel.

-Givetvis kommer jag att efterkomma detta önskemål sa snickaren.

Tre dagar senare satt snickaren och Hugo Samuelsson på åklagarens kontor. Snickaren hade lagt av sig bovadräkten. Han hade klätt sig i skjorta, slips och kostym.

Han var bannemig riktigt snobbig.

Ola Nilsson tog flera timmar på sig. Och han lyssnade och han visade intresse av att hjälpa till att lösa problemen. Videofilmen visades. När avsnittet rörande polismannen Göran Larssons mened visades så ville åklagaren se det två gånger. Och han antecknade ordagrant vad polismannen sagt.

Efter ett par veckor fick snickaren brev från Ola Nilsson. Denne ville att snickaren skulle skicka in kopian av videofilmen. Ola Nilsson hade nämligen för avsikt att tillställa riksåklagaren ärendet för ny prövning.

Vad som kan komma ut av riksåklagarens omprövning av beslutet vet man inte.

Men snickaren blev ordentligt hänförd av åklagarens sköna dotter. Skulle snickaren någon mer gång råka att få kontakt med henne så är han beredd att bjuda henne både tårta och en god kram.

Ja, varför inte! Hon förde åtminstone ärendet en bit framåt i rätt riktning!

Den förunderliga domen

I domen från Hovrätten kan man läsa underliga saker. Den som vill studera domen kan leta upp den. Se följande beteckning: DB 2017 avkunnad 1993-02-02, Målnumret är B 372/90.

Hovrätten konstaterade att terrängtrafikkungörelsen gäller för snickarens lilla bostadstomt i Skåne.

I domen påstår hovrätten vidare att det är utrett att polismannen Göran Larsson gjort stopptecken framför bilen och att Per-Olof Nilsson vägrat stanna för polismans stopptecken.

Så långt är det bäddat för en riktigt präktig dom mot snickaren.

Ändå blev snickaren friad!

Man motiverade sig så här: Polismannen hade ingen anledning att göra stopptecken framför Nilssons bil och just därför skall Nilsson inte dömas.

Snickaren begrep inget av skrivningen så han reste till sin vän juridikprofessorn för att få förklarat vissa saker.

Professorn är en skämtare. När snickaren sa att han inget begriper svarade professorn:

-Är det någon som påstår det då?

-Neeeeej, men det känns hemskt illa att det står att det är utrett att jag vägrat stanna för polismans stopptecken.

Den här domen får du nog acceptera och lära dig att leva med var professorns råd.

Mer av vikt blev inte avhandlat vid detta besök. Men sen körde snickaren hem och överklagade domen såvitt rör motiveringarna för domen.

Snickarens egen förklaring till den här konstiga domen är att domstolen ville hjälpa polismannen. Det var viktigt för polisen, ja hela polisledningen i Eslöv att det i domen stod skrivet att polismannen gjort stopptecken. På så sätt fastställdes polismannen Göran Larssons lögn som sanning för all framtid.

Nu hade staten räddat en yrkeslögnare. Det känns precis som om politrukerna inte kan undvara yrkeslögnare i myndighetsutövningen.

Att det inte ens fanns teoretiska förutsättningar för polismannen att ha hunnit fram och ha gjort stopptecken spelade alls ingen roll.

Polisbevakad kaffedrickning

Kvidingepappan Ingvar Persson, Jonny Malmborg, Arne Krull och Per-Olof Nilsson beslöt att uppvakta socialsekreteraren Gunhild Gustafsson i Klippan på hennes 50-årsdag. Alla tillhörde De Rättslösas Förening. Gunhild Gustafsson var en av de socialsekreterare som gjorde allt för att försvåra, för att inte säga hindra, att Ingvar Persson kunde träffa och umgås med dottern som levde hos sin frånskilda mamma i Finspång.

Ingvar Persson bakade en tårta till Gunhild Gustafsson, Per-Olof Nilsson skrev ett hyllningsblad där hennes insatser i vårdnadstvisten beskrevs. Jonny Malmborg ställde upp med lastbil, trädgårdsbord och stolar.

Gäster som kom till Gunhild Gustafssons bostad på 50-årsdagen fick vars sitt blad precis innan de skulle ringa på dörren. De hade dels flygbladet och dels sin present i handen då de mötte Gunhild Gustafsson i dörren.

Gunhild Gustafsson vägrade emellertid att ta emot Ingvar Perssons tårta - likaså hyllningsbladet. Ingvar hade förresten skrivit en liten hyllningsdikt också.

Sen satte bröderna sig på lastbilsflaket, drack kaffe, åt tårta och smakade på innehållet i en spritflaska vars innehåll bestod av saft och kranvatten. Flera hurrarop till Gunhilds ära skallade bland husväggarna. Det dröjde emellertid inte länge förrän poliser kom och kontrollerade vad bröderna drack. Gänget fick polisernas order att packa och åka därifrån. Sen blev det en tvåårig brottsutredning för De Rättslösas tilltag. För snickarens del vägde utredningen 6 hekto.

Bröderna satte igång en effektiv förhalningstacktik. Och när det var dags för poliserna att presentera

delgivningen om stämning hade bröderna åkt på semester. Så snart preskriptionstiden var överskriden kom bröderna hem från sina semetervistelser.

Om poliserna ägnar sig åt vad de bör göra och sluta att jaga oskyldiga skulle människornas tilltro för dem öka.

När snickaren en gång i början av januari 1993 besökte den lilla staden Eslöv lade han märke till en av polisens spaningsbilar i backspegeln. Snickaren har ingen svårighet att känna igen spaningsbilarna. Han har ju själv blivit tvångshämtad och åkt med dem ett antal gånger.

Snickaren tog ett par extra svängar i stan. Och spaningsbilen hängde med. Sen körde snickaren hem igen utan att uträtta sitt ärende.

Skrämskott i natten

Mindre än tre veckor innan tryckfrihetsprocessen skulle äga rum i Hovrätten den 2 mars 1993 fick snickaren ett besök av en främling mitt i natten. Snickaren som sover lätt märkte att en bil kom, saktade in och stannade ute på vägen. Strax hördes steg på utfartsvägen. Då väckte snickaren sin livvakt.

Snickaren stod bakom gardinen och såg hur främlingen kom fram i fasadbelysningens sken. Främlingen gick fram till finingången och knackade. Då öppnade snickaren fönstret från finrummet.

-Känner du igen mig? sa främlingen.

-Ja, det gör jag men jag har nog aldrig hört ditt namn.

-Det spelar ingen roll, sa främlingen och fortsatte: Jag har viktiga nyheter att berätta om du släpper in mig.

-Nej, jag släpper inte in någon mitt i natten.

Då blev främlingen stående där och pladdrade om väder och vind o s v. Livvakten visade sig också i fönstret. Snickaren hade inte så bråttom. Han var angelägen om att främlingen fick prata på. Kanske skulle något av de stora nyheterna ändå sippra fram trots att han inte släppte in främlingen.

Främlingen var känd för att ha en och annan kontakt med den undre världen. Såvitt snickaren kände till var främlingen inte dömd. Han hade inte ens rykte om sig att utföra vare sig våldsbrott eller bedrägerier.

-Att du inte kommer till mig under dagtid när du nu har så viktiga nyheter att framföra? sa snickaren.

-Nej, det skulle inte vara så bra om jag blir sedd här.

-Då skulle du ju kunna ringa.

-Vet du inte att din telefon är avlyssnad? frågade främlingen.

Frågan uttalades som ett påstående och som en förebråelse för att snickaren var aningslös.

-Tidvis har jag nog varit det. Men jag vet inte om jag är det just för dagen, sa snickaren.

-Jag kanske kan säga något ändå, sa främlingen. Det ryktas om att någon kommer att knäppa dig.

-Var har du hört det?

-Det kan jag inte tala om.

-Jag vet mig inte ha några fiender! Byråkraterna kan givetvis vara förbannade för all information jag sprider om dem.

-Jag kan inte säga mer sa främlingen. Men du måste vara försiktig. Du måste passa dig mycket noga!

Snickaren kände igen det där med att han måste passa sig från de underliga samtal han haft med polisledningen i Eslöv.

-Kommer det från polishåll.

-Som jag sa kan jag inte säga mer.

Snickarens tankar gick omedelbart till vännen Rune Andersson i Stockholm. Han fick en sten i huvudet en kväll när han var på väg in genom dörren till det hyreshus där han bor. Stenen kastades utan den minsta lilla förvarning. Det är tydligen mycket, mycket farligt att sprida information om makthavare.

Främlingen vände om och gick ner åt backen i riktning mot samhället. Snart var han borta ur ytterbelysningens ljuskägla. Bilen startade och försvann mot Billinge.

Livvakten och snickaren gick till sängs igen. Det blev förstås inte så mycket sömn för någon av dem - i synnerhet inte för snickaren. Hur kunde det komma sig att främlingen kunde vara så förebrående när han uttalade sig om telefonavlyssningen. Säkerheten i uttalandet tydde på att det vilade på en verklighetsgrund. Men var hade han fått informationen ifrån?

Snickaren vidtog den extra åtgärden att före varje bilfärd ha kontinuerlig kontakt med någon av sina vänner. Sen ringde han dessutom från bilen en eller ett par gånger om det rörde sig om körsträckor på 5-6 mil.

Efter en massa tankar hit och dit beslöt snickaren sig för att ringa till polismäster själv.

Det var ungefär som om snickaren fick telefonkontakt med Gud fader själv. Att polismäster över huvud taget nedlät sig till att växla ord med snickaren kändes som en stor nåd. Det blev heller inte så många ord. Snickaren ville inte från början diskutera det nattliga samtalet med främlingen. Det var bäst att känna sig för så nätt med lite annat prat. Och sen gå över till det nattliga besöket. Men det gick inte som snickaren tänkt sig.

- - -

Bandat telefonsamtal den 24 februari 1993 mellan polismästaren Pär Fryksén, Eslöv, och snickaren Per-Olof Nilsson. Det är Nilsson som inleder samtalet:

-Jag har pratat med både Pihlsgård och Ekdahl (Ekdahl är chefsåklagare i Eslöv) och med JK. Jag tänkte att jag skulle få fram ett beslut om beslag av den här nya boken jag skrivit om polisaffären. Syftet är att det skulle bli mer publicitet och den skulle sälja bättre. Och nettot får gå till polisens verksamhet.

-Ja, jag känner igen ordvalet.

-Du känner igen det, ja.

-Ja, du har gjort det försöket förr.

-Ja, jag tycker att det är rätt så angeläget att det kommer till stånd.

-Hmmm. Är det inför rättegången nu? När skulle den vara förresten?

-Det är på tisdag.

-Jaha.

-Kan du komma ner?

-Nej, nej! Du det ärendet är ju liksom avgränsat för sig. Där tillför man ju inte något material i den rättegången vad jag förstår. Och har du pratat med Pihlsgård så är det väl tillräckligt. Så att då är jag inte intresserad av det just nu.

-Är du inte de?

-Nä.

-Men tycker du inte att det är ett angeläget ärende? Det är ju ett behjärtansvärt ändamål också.

-Jo, det är klart att det är ett behjärtansvärt ändamål. Men vi hanterar ju inte frågorna på de viset.

-Ja, men det begriper jag inte riktigt. Kan du beskriva hur ni hanterar dem då?

-Nej! Nu är det så att jag fick ett besök Per-Olof Nilsson.

-Ja. Kan jag ringa senare då så att vi får prata färdigt om detta.

-Nej, det tycker jag inte. Det här är gammal skåpmat som du försöker med igen och det intresserar mig inte. Tack ska du ha för samtalet.

- - - -

Sen lade han på telefonluren.

När snickaren lagt på luren gick tankarna till det nattliga besöket. Samtalet med främlingen var som ett skrämskott i natten. Och det gav fortfarande eko i skogen.

Poliserna i Eslöv må skrika aldrig så mycket i tidningar och hos politiker om resursförstärkning. Det är åtminstone inte lönt att poliserna talar med snickaren om bristande resurser.

Varför inte anlita konsulter som kan göra prioriteringar åt poliserna av de operativa fallen? Det kan åtminstone inte bli sämre än det är nu.

Specialåklagare mot snickaren

Tryckfrihetsrättegången var utsatt till början av mars 1993. Man hade reserverat en rättssal hela dagen med början klockan 9,00.

Snickaren infann sig i god tid. Han var klädd i sin sedvanliga fångdräkt. Det kändes spänning i luften när snickaren med följe kom in i den foajé som ligger i anslutning till rättssalen. Han hade tagit med sig en videoutrustning som monterades upp. Fotografen var på plats, Ingvar Persson känd som Kvidingepappan var också på plats. Det var även försvararen Hugo Samuelsson. Snickaren satte sig längst bort i foajén. Polismannen Göran Larsson kom civilklädd. Det gjorde också en annan polis från Eslöv vilken fungerade som rapportör.

Och så kom åklagarens båda vittnen. Båda var vänner till polismannen Göran Larsson. De var inkallade för att vittna om att de fått flygblad av snickaren.

Målet ropades in - snickaren och ombudet satt kvar.

När målet ropats in för tredje gången utan att snickaren eller ombudet gått in i rättssalen kom ordf. Per Eriksson ut och talade om att målet skulle köras även om Nilsson inte kom in. Då följde både snickaren och ombudet med in. På podiet satt tre domare (varav en kvinnlig) och en kvinnlig sekreterare. På motståndarsidan satt Göran Larsson och en ny åklagare.

Bovarna som skall dömas sitter alltid lite snett framåt vänster från podiet räknat. Men både boven och ombudet ställde sig inpå skranket rakt framför de tre domarna och spände ögonen i dem.

Domarna kom genast ur balans och såg skärrade ut.

Per Eriksson påbjöd Nilsson/Samuelsson att sätta sig. Men de hade en sak som först måste klaras upp innan rättegången kunde börja.

Samuelsson tog till orda och presenterade en räkning rörande dagens förhandling. Han ville ha förskott på arvodet. Han ville också ha kontanter för arvodet från förra rättegången, vilket han inte fått trots löfte. Och betalningen skulle ske nu före rättegången.

Domaren talade om att den rätta ordningen är den att räkningarna presenteras efter det att målet blivit genomgått.

Samuelsson upplyste domarna om att när löften om ekonomisk ersättning inte infrias kallar vanligt folk det för bedrägeri. Samtalet blev så tillspetsat att Samuelsson begärde att Bergforsen skulle bli utjävad. Bergforsen var förresten den ende domaren som inte blivit utbytt från den förra rättegången.

Jävsfrågor följer vissa bestämda former och kallas preludier i vissa domstolar.

Strax efter klockan elva var preludierna undanstökade. Då hade rätten måst ta paus för enskilda överläggningar inte mindre än fem gånger. Åklagaren hade för tredje eller fjärde gången förklarat att hans tålamod var slut.

Snickaren kontrade och frågade om han kunde förvarna utifall det blir explosion för då skulle den filmas.

Den nye åklagaren kom från Stockholm. Han hette Eric Östberg och var chef för Statsåklagarmyndigheten för speciella brott. I hela Skåne, en area som har nära en miljon invånare, fanns inte en enda åklagare som kände för att ställa upp mot Billingesnickaren.

Östberg bar en brun säckig kostym som var ett par nummer för stor. Ändå var Östberg inte liten till växten. Det såg ut som om kostymen var inköpt i en second hand affär. Stilen på åklagaren påminde om en hållningslös stuveriarbetare. När han gick körde han båda händerna i fickorna. Axlarna sjönk ner och ryggen gjorde en svag böjning. Det såg ut som om händerna inte nådde botten i fickorna.

-Bra sa snickaren och vände sig mot Östberg. Då kan du plocka fram papper på var och när jag begått brottet - alltså var och när jag skrivit att polismannen super eller knarkar i tjänsten.

Men statsåklagare Östberg kunde i sin höghet inte tänka sig att svara på tilltal från en bov. Domaren tog till orda och förklarade att det kommer åklagaren att förklara senare under sessionens gång. Östberg följdes i alla sina rörelser av en säpoman. Det var för att ytterligare markera maktställningen. För fysiskt sett fanns ingen som fruktade vare sig snickaren eller Hugo Samuelsson.

Domarna stramade upp sig. De plockade fram sina hårdaste anletsdrag. Blickarna var stela och genomträngande. Ögonen lyste av arrogans och översitteri. Det var två världar som möttes - makten och de så kallade gräsrötterna - och här befann de sig öga mot öga.

Domarna använde allt sitt kroppsspråk för att förklara för Samuelsson/Nilsson vad dessa var för sketna gräsrötter. Men männen som stod framför skranket lät sig inte påverkas. Vem skulle kunna rubba deras själsförmögenheter. Vem i hela värden skulle kunna ta ifrån dem självförtroendet.

Bergforsen tålde inte ögonkriget. Han gömde ansiktet i händerna. Han såg ut som en struts som stoppar huvudet i sanden. Det föreföll som om strutsen och domaren hade exakt samma orsak att gömma sig. En jämförelse mellan strutsen och domaren skulle nog inte utfalla till domarens fördel.

Snickaren tog fram fotokopior av två brev från justitieministern vari det står att man äger rätt att få förklarat var och när brottet är begått.

-Så nu vill jag veta, fortsatte snickaren, om hovrätten har egna lagar eller landets lagar skall gälla.

Eriksson upplyste Nilsson om att denne får finna sig i att vänta med den upplysningen tills åklagaren lägger fram ärendet under förhandlingen.

Domaren plockade fram den friande domen från tingsrätten. Klockan var redan över elva. Bergforsen satt kvar med ansiktet i händerna. Eriksson putsade upp sin bistra yrkesmin. Den hade fått en del skador under preludierna. Boven och ombudet stod kvar inpå skranket.

När domaren började läsa föll snickaren in i läsningen och framhöll hur viktigt det är att han före rättegången får förklarat var och när han skrivit den text som statsåklagare Pihlsgård påstått i vadeinlagan. Hur menar mitt herrskap att jag annars skulle kunna förbereda rättegången?

-Om ni inte håller tyst sa domaren och borrade ögonen rakt genom snickaren måste rätten ta en ny paus och ta ställning till om ni får vara närvarande. Under tiden fortsatte snickaren att prata. Han framhöll att t o m de kinesiska dissidenterna fick förklarat brottet före rättegången. Snickaren pratade hela tiden medan han och ombudet gick mot hallen utanför rättssalen.

Efter pausen meddelade ordf. Per Eriksson att rätten beslutat att avvisa Hugo Samuelsson för all tid och evighet från Hovrätten. Han hade stört förhandlingarna.

Hugo träffades av bannbullan. Ändå var det snickaren som pratat i mun på domaren och stört förhandlingarna.

Snickaren fick inte den advokat han ville ha. Inte ens om han betalade eventuell merkostnad. Han fick inte ha något ombud - inte ens om han själv skulle betala ombudet.

Nu hade Hovrätten ordnat så att snickaren skulle vara ensam under den svåra stunden inför skranket.

När Hugo gått ut förklarade snickaren hur han var hotad till livet av motparten. Han förklarade att han tidigare visat upp tegelstenar i hovrätten vilka kastats genom fönstret. Stenarna var avsedda för hans huvud. Snickaren upplevde domarna så pass fientliga att han inte vågade vara ensam med dem. Han lämnade rättssalen och gick ut strax efter Hugo.

Sen lekte domarna, åklagaren och motparten själva utan bov. Det var tydligen inte så roligt att leka utan bov för man höll inte på längre än ytterligare en halvtimma. Åtminstone hade specialåklagaren infunnit sig på regionåklagarkontoret i Malmö och avlagt rapport till Pihlsgård före klockan tolv.

Nu var det bäddat för ett veritabelt straff. Åklagaren hade troligen yrkat på att snickaren skulle dömas till lagens strängaste straff. Åklagaren kände inte till något grövre brott än att tänka fula tankar om ämbetsmän. Och snickaren var själv inställd på ett hårt straff. Han kunde ju inte förneka att han ibland haft fula tankar om dagens politruker.

-Hade vi fått hålla på längre, sa Hugo, så skulle jag frågat Bergforsen om det är sant att han brukar besöka damtoaletter som en kvinna sa till mig.

-Stackars Bergforsen, sa snickaren, tänk om stats-åklagare Pihlsgård lyckas klura ut vad domaren har i tankarna vid dessa besök.

Ingen kan ta honom på allvar

Snickaren friades från anklagelserna i tryckfrihetsmålet med en underlig motivering. Han går omkring klädd i en i "clownliknande mundering". (Se mer av motiveringarna i nedanstående citat från hovrättsdomen,DB 2060, Mål nr B 969/91.)

En annan intressant mening från motiveringarna: "Det är ytterst osannolikt att någon skulle kunna ta hans alster på allvar."

Om detta inte är en hel tokförklaring så är det åtminstone en halv - men en trevlig sådan. Domarna tycks vara i salig avsaknad av insikten att formuleringarna säger mer om dem själva än om snickaren.

Här följer lite utförligare citat från motiveringarna:

"Det är utrett att Per-Olof Nilsson är ansvarig för innehållet i flygbladen och att dessa spritts i Billinge med omnejd. Rent objektivt sett innehåller flygbladen uppgifter, som är ägnade att utsätta Göran Larsson för andras missaktning. I flygbladen anges emellertid klart att de härrör från Per-Olof Nilsson, som är en välkänd person i Billingetrakten. Han har bl a gjort sig känd för att genom kränkande tillmälen och grundlösa beskyllningar gissla befattningshavare i offentlig verksamhet. Genom att ofta, som t ex i hovrätten, uppträda i en clownliknande mundering har Per-Olof Nilsson uppenbarligen med avsikt spridit ett löjets skimmer kring sin person. Det måste anses som ytterst osannolikt att någon skulle kunna ta hans alster på allvar. I och med att Per-Olof Nilsson angetts som upphovsman kan flygbladen, även om de till ordalagen innehåller förtal av Göran Larsson, inte anses ägnade att utsätta denne för andras missaktning. Det förhållandet att Göran Larsson upplever Per-Olof Nilssons utfall som mycket obehagliga föranleder ingen annan bedömning. Åtalet bör följaktligen helt ogillas."

Här var det slut på motiveringarna. Tag gärna en liten funderare över vad det här försöket att smutskasta snickaren har kostat skattebetalarna.

Om man som gräsrot tittar rakt upp i stjärnevärlden kan man finna helt andra tongångar:

Enligt tidningen Aftonbladet från den 27/3 1993 har Jonas Gardell kallat LO:s ordförande Stig Malm, citat: "Pissråtta, äckelråtta." Gardell fortsätter, fortfarande citat från Aftonbladet: "...han är ett vidrigt äckel, och menade att Stig Malm saknar moral och heder."

Snickaren vill ge ett litet råd i all välmening till dig som hör hemma på gräsrotsnivån. Rensa ut alla dina onda tankar ur huvudet. Även om du inte uttalar tankarna vare sig muntligt eller skriftligt så kan någon åklagare i likhet med statsåklagare Leif Pihlsgård ta upp de syndiga tankarna och dra dig till skranket.

Nya uppdrag

Efter Påskhelgen som 1993 inträffade i början av april tog Konstitutionsutskottet (KU) beslut i frågan om det skulle tillsättas en medborgarrättskommission med uppgift att granska ärenden där människor kommer i kläm och utsätts för felaktiga beslut. Enligt motionen borde man börja med sex angivna justitiemord.

Det blev förstås avslag!

Svenskarna måste finna sig i att tåla vad makthavare beslutar. Folket skall inte gnälla så fort något har blivit fel tänkte ledamöterna i KU. Utskottet är Sveriges förnämsta organ för att övervaka att konstitutionen fungerar. Man har bl. a. till uppgift att kolla så att JO-ämbetet fungerar.

Med KU:s beslut är det legitimerat för byråkrater

att utsätta folk för falska anklagelser,

att sinnessjukförklara folk utan undersökning även om dylika undersökningar sker retroaktivt,

att misshandla folk,

att stjäla egendom från folket,

att ta livet av folk under förevändning av inträffade olyckor och dylikt etc.

Efter det här beslutet är det ännu svårare att finna några för byråkrater förbjudna gärningar.

Allt tycks vara tillåtet för en äkta byråkrat. Byråkraterna i Sverige står, utan att göra sig skyldig till överdrifter, över lagen.

Enligt uppgift deltog nydemokraten Harriet Colliander i beslutet utan att reservera sig. Man kan alltså säga att hon röstade emot det egna partiets motion. I vissa avseenden överträffar man vad de förhatliga diktaturstaterna i öst gjort mot folket.

Toppolitiker som är ordinarie medlemmar i KU:

Thage G Peterson, ordf, Bertil Fiskesjö, vice ordf, Birger Hagård, fil dr, Hans Nyhage, rektor, Catarina Rönnung, folkhögskollärare, Ylva Annerstedt, småföretagare, Kurt Ove Johansson, ombudsman, Sören Lekberg, ombudsman, Stig Bertilsson, redaktör, Torgny Larsson, kyrkoherde, Ingvar Svensson, fil mag, Harriet Colliander fil mag, Ulla Pettersson, soc.sekr. Inger René, högskoleadj. Lisbeth Staaf-Ingelström, ombudsman

Givetvis kan någon suppleant ha tjänstgjort.

Vid tryckningen av boken tjänstgör Göran Larsson vid polisstationerna i Höör och Hörby vilka platser ligger i Eslövs polisdistrikt. Han letar efter nya offer på uppdrag av polisledningen i Eslöv.

Den 22 april 1993 fick snickaren syn på en tidningsartikel i Skånska Dagbladet. Polisledningen i Eslöv hade skickat en ny anmälan mot snickaren till regionåklagarmyndigheten. Göran Larsson var upptagen som målsägare. Hos åklagaren hade man omedelbart skrivit till Justitiekanslern och bett om en ny tryckfrihetsprocess mot snickaren. Men kanslern hade vägrat att ge sig in i fler strider. Han hade tidigare satt in landets skickligaste åkl, Eric Östberg, och ändå förlorat målet.

Men i Malmö hade en annan åklagare börjat en förundersökning med anledning av den nya anmälan som rubricerats som ÖVERGREPP I RÄTTSSAK. Snickaren försökte att få veta innehållet i anmälan som låg hos åklagaren. Det gick inte. Han försökte hos polismyndigheten i Eslöv och även i Malmö; den senare hade bistått med utredningsarbetet. Det gick heller inte. Innehållet var hemligstämplat för snickaren. Det var dock inte mer hemligt än att allmänheten via tidningar kunde ta del av vissa bitar.

Den åklagare som nu skulle ta hand om snickaren hade skickats på kurs. Han skulle gå igenom en specialtrimning så att han skulle kunna ställa upp mot snickaren. Man ansåg att det skulle bli för tungrott att anlita åklagare från Stockholm vid eventuellt nya affärer.

Vid det här laget (år 1993) hade snickaren kämpat sjutton år mot byråkraternas alla falska anklagelser. I skattestriden hade han 20 A-4-pärmar fyllda med skrivelser; i polisaffären hade han 10 pärmar.

Just då (maj 1993) när boken skulle komma ut i första upplagan kände snickaren inte för att ens lyfta ett finger till sitt försvar vid ett eventuellt nytt påhopp från politrukernas sida. Han var dödstrött.

Sjutton års kamp för rättvisa var mer än nog. Vad snickaren skulle besluta sig för fick anstå tills det åtminstone gått ytterligare några månader. Inte ens vid horisonten skymtade ett slut på förföljelsen. Beslutet skulle naturligtvis också påverkas av de kommande relationerna mellan poliserna och snickaren. Men det fanns ingen större anledning att hysa goda förhoppningar.

Fortsättning

Till början av denna sida