Ny sida 1

Myndigheternas alla påhopp slet hårt på snickaren. Värst var bröderna Larssons förföljelse. Snickaren insåg att han måste aktivera sig i hopp om att komma ur det vidriga förtryck som rått de senaste åren. Som ett led i detta packade han en dag in några bokkartonger i bilen och körde till Åstorp för att sälja.

Det var välgörande för hans sargade själ att samtala med människor. På så sätt glömde han bort sina upplevelser. Snickaren gick hela förmiddagen omkring på gator och torg och sålde bra. På eftermiddagen sålde han i Nyvång, ett gammalt gruvsamhälle några km från Åstorp. Där föredrog han att gå in till företagarna. Det sista företaget var byns enda livsmedelsaffär.

Den dåvarande ägaren var Vinette Hedh. I Åstorp och Nyvång hade snickaren under flera års tid varit mycket aktiv med flygblad, högtalarbil, tidningsartiklar och annat så det fanns inte en människa utan att man kände snickaren.

- Vad vill du? sa Vinette Hedh till snickaren så snart denne kommit in genom dörren. Avståndet mellan kassan där Vinette satt och dörren där snickaren stod var 3-4 meter.

- Jag vill sälja en bok.

- Du kan gå igen, svarade Vinette.

Snickaren gick ut genast. När ett samtal börjar på det sättet finns det inga förutsättningar för att det skall bli någon affär.

Vid kassan stod några kunder i kö för att betala sina varor. I kön fanns en ung dam som bett att få vara anonym i boken.

Så snart kunderna passerat kassan ringde Vinette till polisen i Åstorp och sa att hon blivit utsatt för ett rånförsök.

Med påslagna tutor och blåljus körde polisbilen till Nyvång och letade efter snickaren. Journalisten Cicki H Gustafsson vid Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm blev också varskodd om rånförsöket.

När journalisten kom fram till butiken satt Vinette och grät i kassan. Hon hade blivit helt chockad och förstörd av rånförsöket.

Dagen efter kunde tidningsläsarna ta del av ett sällsamt grovt rånförsök i Nyvång. Vinette kunde ge ett utmärkt signalement på den fångklädde rånaren. Och journalisten beskrev klädedräkten på ett sådant sätt att alla visste vem rånaren var.

Snickaren blev uppmärksammad på artikeln i tidningen. När den var läst ringde han till polisen och ville bli hämtad. Han föreslog att dom skulle slå på både tutor och blåljus. Snickaren lovade att vara hemma så polisen skulle inte få några svårigheter att gripa honom.

Även den unga damen som bett att få vara anonym läste artikeln. Hon blev chockad över beskrivningen. Det fanns ju nästan inget som stämde med verkligheten. Så hon ringde till polisstationen i Ängelholm och bad dem skriva upp de iakttagelser hon gjort.

Nilsson försökte att få in en kommentar i tidningen men det gick inte. Till slut skrev snickaren till direktör Ander i Karlstad som äger Nordvästra Skånes Tidningar. Snickaren berättade hur det hade gått till i verkligheten och så bifogade han fotokopia av tidningsartikeln. I slutet av brevet bad han direktören att hjälpa till så att snickaren kunde få in ett genmäle.

Då gjorde chefredaktören så att han tog in en kort/kort notis i tidningen. Den gick ut på att något fel hade uppstått.

Sen gladdes polisen, butiksägaren, journalisten och chefredaktören över att ha tillfogat snickaren ett slag som han inte fick försvara sig emot.

Utan den ärliga damen i kön framför kassan hade snickaren sannolikt fått en fällande dom.

Mordförsök

Aningslös om vad faror dagen hade att bjuda körde snickaren en sommardag 1994 till livsmedelsaffären i Billinge för att köpa mat. Det är den enda livsmedelsaffären som finns i byn. Även posten är inrymd i affären. Snickaren visste inte att han den här dagen skulle möta Wolfgang Larsson som ville döda honom.

Inne i affären hade snickaren tidigare stött på Wolfgang många gånger. Vid dessa tillfällen hade Wolfgang gått hotande inpå snickaren och talat om att det var slut på denne om han mötte honom ensam någonstans. Medan hotelserna uttalades körde Wolfgang fingrarna i bröstet på snickaren för att markera allvaret i hotelserna. Sådana hotelser var mycket otrevliga. Nu hade de pågått i över fyra år. Hotelserna startade när snickaren 1990 avslöjade att brodern Göran Larsson begått mened.

Allteftersom tiden gick stegrades hotelserna. Wolfgang hade många gånger lastat in sin schäferhund i bilen och förföljt snickaren ända hem. Till råga på all olycka bodde Wolfgang mitt över gatan vid livsmedelsaffären. Han hade god uppsikt över kunder som gick in och ut i affären. Det föreföll som om Wolfgang hade all tid i världen att hålla uppsikt över kunderna.

Den här gången kom inte Wolfgang in i affären. Och snickaren hann att hoppas att den här typen av trakasserier var slut. På vägen ut mötte han Jonny Malmborg. Denne bor utanför Eslöv något mer än en mil från Billinge. Normalt brukar Malmborg inte handla i Billinge. Men den här dagen hade han uträttat något ärende i byn och då ville han samtidigt göra ett litet inköp. Snickaren och Jonny hade inte träffats på länge så det var naturligt att de ställde sig utanför ingången för en pratstund. Nu kom Wolfgang körande. Han hade redan lastat schäferhunden i bilen. Han styrde rakt emot de båda herrarna. Men dessa hann att ta skydd bakom ett högt träd som stod några meter från ingången. En tid efteråt sågades trädet ner.

Wolfgang var på ett rasande humör och det skummade ur käften på honom. Vem som retat honom är inte känt. Troligen hade han jagat upp sig själv. Han öppnade bildörren och befallde hunden att hoppa på de båda herrarna. Men hunden vägrade att lyda.

Snickaren fick en kraftig chock av mordförsöket. Han borde ha varit beredd eftersom Wolfgang mer än fyra och ett halvt år hotat honom till livet. Överraskningen blev ändå stor. Snickaren hade inte räknat med att det skulle kunna hända utanför affären. Wolfgang hade ju alltid sagt att det skulle hända om han träffade honom ensam någonstans.

Några ögonblick efter händelsen kom Wolfgangs broder Göran Larsson körande. Han hade en släpkärra kopplad bak efter personbilen. Det såg ut som om han var beredd att lasta ett lik på släpvagnen. Ja, vad ska man tro. Det var ytterligt egendomligt att Göran kom med bilsläpet bara några ögonblick efter mordförsöket. .

Senare på eftermiddagen skrev snickaren en anmälan till Eslövspolisen om mordförsöket. Han hade under åren gjort många anmälningar rörande bröderna Larssons trakasserier. Men inget hade tagits på allvar. Hittills var allt avskrivet.

En gång hade polisledningen gått ut i massmedia och talat om att snickaren gör en massa onödiga anmälningar. Eftersom ingen lett till åtgärd hävdade polisledningen att det var snickaren det var fel på.

Prästen i Billinge

Dagarna blev svårare och svårare för snickaren. Han satt och stirrade i taket, stundom på väggarna. Ibland låg han. Kroppen var orkeslös. Det kom en egendomlig förlamning. Han hade känt en sådan förr. Men det nya var att den inte gick bort.

Nätterna blev värre än dagarna. Någon vila blev det inte. Så snart han slumrade till kom Wolfgangs bil rusande i drömmen emot honom.

Efter några dagar ringde han till Jonny. Denne hade också blivit omskakad. Men han hade ändå kunnat vila. Och han var igång med sina sysslor som vanligt. Men Jonny hade inte varit utsatt för många års ständigt stegrade mordhot. Det var precis som om alla hotelser lagrats i kroppen hos snickaren och mognat på något sätt. Och nu plötsligt pressade de honom med hela sin tyngd. När det gått en vecka förstod snickaren att han måste tvinga sig till att göra något. Han kunde inte fortsätta att ha det så här.

Han satte sig i bilen och körde ner till pastorsexpeditionen. Kyrkoherden Göran Hervén skötte expeditionen ensam den dagen. Det blev inte alls som snickaren tänkt sig.

- Stäng av bandspelaren, sa kyrkoherden, annars pratar jag inte med dig.

- Jag har inte bandspelaren på svarade snickaren ärligt.

Det hjälpte inte.

- Stäng av bandspelaren, befallde kyrkoherden på nytt. Den här gången än mer bestämt.

- Men jag har ju inte bandspelaren på.

Snickaren blev ändå bjuden att sitta i en besöksstol som stod placerad mitt emot skrivbordet där kyrkoherden satt.

- Jag vet ju att du spelar in alla samtal.

- Det är fel. De enda samtal jag spelar in är när jag talar med makthavare.

-Jag hörde ju själv hur du knäppte på bandspelaren innan du knackade, envisades prästen.

När kyrkoherden tjafsat om bandspelaren så länge att det började bli pinsamt tog snickaren upp sin väska och bad kyrkoherden att iaktta vad han nu gjorde. Snickaren öppnade väskan, stack ner handen och tog upp bandspelaren med tummen och pekfingret och lade den framför näsan på kyrkoherden.

Förstår du dig på bandspelare så mycket att du kan inse att den inte är påslagen.

- Jag ber om ursäkt, sa kyrkoherden.

Han hade ändå så mycket vett i skallen att han bad om ursäkt.

- Vad är det som fick dig att tro att jag hade bandspelaren påslagen?

- Det har man berättat för mig att du alltid har.

- Du ska inte ta politikerna i kyrkorådet så allvarligt. Det kan inte vara bra att politiker ska styra kyrkans verksamhet.

Kyrkoherden var inte intresserad av att prata politik. Det sa han ifrån. Men det visade sig att han var precis lika lite intresserad av att prata om annat med snickaren.

Resultatet av besöket blev att snickaren fick klart för sig att något engagemang fanns inte att vänta av kyrkans man. Prästen orkade inte ens att visa vanlig medmänsklighet. Att det fanns församlingsbor som hade svårt berörde inte den här prästen. Kanske hade han politikerblod i ådrorna. Av beteendet att döma kan man tro det.

Det var med en djup besvikelse som snickaren satte sig i bilen och körde hem igen. Han gick direkt och lade sig ovanpå sängen begrundande upplevelsen på pastorsexpeditionen.

Efter ett grundligt funderande kom han fram till att det måste vara kyrkorådsledamoten, före detta lantbrevbäraren Ingrid Nilsson, som ljugit för kyrkoherden. Hon hade redan 1980 spelat revisor i en teaterpjäs som snickaren skrivit. Ensemblen hann två föreställningar med fulla hus i Eslöv och en i Perstorp. Sen var ensemblen bokad att spela även på Helsingborgs stadsbibliotek för en företagarföreings räkning.

Utan någon vettig anledning drog Ingrid Nilsson sig ifrån amatörgänget. Hon ville inte vara med längre. Det kändes precis som om hon från början inte förstod hur häftig pjäsen var. När det gick upp för henne ville hon inte vara med. Hon var också engagerad i det socialdemokratiska partiet och hade ett flertal förtroendeuppdrag.

Hon är en mycket god amatörskådespelare och har fått mycket uppskattning som sådan. Hennes filosofi är att allt som är bra för socialdemokraterna är bra för samhället. Allt annat är dåligt. Någon kritik tål hon inte. Politiken är helig för henne - inte kyrkan, inte religionen, inte prästen eller något annat. Hon var insyltad överallt i samhället.

Hon är så pass fullfjädrad politiker att hon tillåter sig vilka medel och metoder som helst. Det finns ingen begränsning.

Nisse Nilsson som Ingrids gubbe heter har alltid varit glad i något gott att dricka. Han har alltid burit nubben med heder. Det finns ingen som sett och förstått annat. Ingrid blir däremot sjuk av Nisses nubbe. Det räcker att han talar om en nubbe så blir hon sjuk. Det är rättare att säga att hon blir rasande - vildsint.

Efter föreställningen i Perstorp var Ingrid helt klar över hur häftig pjäsen var. Hon hoppade av utan den minsta hänsyn till att det var snickaren som måste stå där med skammen att inte spela den bokade pjäsen i Helsingborg. Det värsta var att Ingrid hade sådant inflytande över vännerna att hon drog flera andra med sig. Så det var bara omöjligt att fullfölja spelet i Helsingborg.

Det blev alls ingen lisa för själen att träffa kyrkoherden. Mötet med prästen ökade pinan för snickaren. Nätterna blev än värre än förut. Snickaren fruktade att Wolfgang eller någon annan skulle bryta sig in någon natt för att misshandla - kanske döda honom. Han började gå uppe stora delar av nätterna. När kroppen var helt utmattad kunde han få en liten stunds sömn. När det gått en tid på det här sättet började han sätta en fåtölj framför dörren till farstun. Där satte han sig och sov med en stor skruvnyckel i knät.

Detta var inte bra. Att gå till någon psykiater hade han inte lust med. Han kände att han inte skulle orka att bli dissekerad - få hela sitt inre framdraget och analyserat.

Vid den här tiden mådde snickaren fruktansvärt dåligt. Han hade i sin bekantskapskrets sett att stress och oro kunde bryta ner kroppen. Bekymren gjorde att kroppens immunförsvar upphörde helt eller delvis att fungera. Snickaren förstod att han gjorde bäst av att bryta upp, att ändra hela sin situation. Men det hade han bara inte ork till i nuläget.

Man ska inte ta ut bekymmer i förtid. Det är tids nog att ta itu med problemen när dom kommer. Många andra resonerar på det sättet. Då kan väl jag också göra det tänkte snickaren och beslöt sig för att leva vidare i Billinge med hopp om att försynen skulle vara barmhärtig. Han chansade.

En och annan natt - alltså då och då körde en bil med hög fart på den lilla vägen som går över snickarens tomt. Snickaren skakade i hela kroppen och hamnade i en fruktansvärd skräck.

Sammansvärjning

När snickaren sålde böcker i Kungälv blev han kaffetörstig en förmiddag. Han brukar förresten ta kaffepauser både på förmiddagen och eftermiddagen. Det piggar upp. Den här dagen satt han och tog sin förmidagskopp på Busskaféet. Plötsligt kom en flicka med en kaffebricka i händerna och frågade om hon fick sitta vid samma bord. Efter ett par artighetsfraser satt hon där mitt emot snickaren.

- Jag vet precis vem du är sa hon.

- Vad säger du? Har vi kanske dansat med varandra någon gång.

- Nej, men jag har en syster som jobbar på polisstationen i Eslöv.

- Har du läst någon av mina böcker?

- Nej, jag vet ändå.

- Vad heter din syster?

- Det är en hemlighet.

- Vem är det jag har äran att prata med?

- Det är också en hemlighet.

- Du menar kanske att vi ska ha lite hemligheter ihop fastän vi inte känner varandra.

- Vet du om att rättegången i din trädgård var lavad, frågade den främmande damen.

- Ja, jag vet att Göran Larsson och åklagaren Pär Andersson kommit överens om hur den skulle läggas upp.

- Vet du inte att poliskommissarien Alf Andersson hade ringt både åklagaren och domaren Bertil Lundgren och föreslagit uppläggning av rättegången?

- Nej, det är nytt för mig, sa snickaren. Men jag vet vad Alf Andersson är för en skitstövel.

- Bor du här i Kungälv?

- Nej, jag bor i Skåne.

- Bor du i Eslöv?

- Nej inte det heller.

Flickan sa inte mer än vad hon ville. Men hon visste tydligen mycket om snickaren.

- Vet du vilka poliser det var som vittnade i rättegången.

- Ja då, det var Göran Larsson och Tomas Lundqvist. Jag vet också att båda stod och ljög under rättegången och sa att Göran hoppat över bäcken så han skulle visst ha hunnit fram till din bil inne på gården och gjort stopptecken.

- Vet du också att polischefen Ulla Ardermark vägrar se på min videofilm som styrker påståendet att poliserna begick mened?

Nu tvekade inte snickaren längre. Hon kände mycket väl till storyn. Men hon hade inte hört att han stämde Göran Larsson till Eslövs tingsrätt för meneden och att rätten bara lade ner ärendet och behöll avgiften. Snickaren fortsatte:

- Ja, allt tyder på att det är en sammansvärjning mellan rättsvårdarna för att få tyst på mig. När polisens broder Wolfgang försökte köra över mig utanför livsmedelsaffären i Billinge lade åklagaren Göran Berling ner ärendet med motivering att uppsåt saknades trots att det fanns vittne som styrkte påståendet om ett mordförsök.

- Du får en bok för att du gav dig tillkänna och berättade vad du visste om tokerierna.

Det var inte första gången snickaren stötte på människor långt hemifrån som kände till hans story. Genom åren är det många som kommit fram till honom och berättat att dom läst boken. Det märkliga med den här flickan vid kaffebordet var att hon hade insidesinformation.

Nu fick snickaren full förklaring till att tingsrättsdomaren Bertil Lundgren hindrade full bevisning vid rättegången i trädgården 1990. Och att det blev en fällande dom i tingsrätten. Hovrätten rev emellertid upp domen.

Den byxlöse ynglingen.

Under en av försäljningsturerna hamnade snickaren i Närke. Där fick han höra en otrolig historia.

I Örebro gick det omkring en yngling som hade speciellt tycke för blondiner. En dag fick han syn på en sådan med kortkort kjol och nätstrumpor. Det blev för mycket för ynglingen. 17-åringen tände direkt och började uppvakta blondinen. Att hon hade en man i sitt sällskap betydde inte något. Kanske behöver den här ynglingen ett långvarigt minne tänkte blondinen.

Hon och hennes herre gick in i en port. Där började blondinen att knäppa upp byxorna på 17-åringen. Nu kände ynglingen förstås en aning irritation över att mannen var närvarande. Men spelet gick vidare och snart hade blondinen dragit byxorna av ynglingen. Sen försvann både hon och hennes man med ynglingens byxor, plånbok och annat som finns i byxfickor hos pojkar.

Utan byxor kan man ju inte gå ut på gatorna - i synnerhet inte om man är sjutton år. Han krossade en fönsterruta i hopp om att polisen skulle komma till platsen. Men inget hände så ynglingen krossade ännu en. Men fortfarande hände det inget. Till slut tog han sig dock in på en bakgata där han lätt kunde nå sjukhuset. Han hade skurit sig när han krossade rutorna.

Efter några dagar och moget övervägande polisanmälde ynglingen händelsen. En tid därefter ägnade sig Örebropoliserna åt att spana efter en ovanligt söt blondin, klädd i kortkort kjol och nätstrumpor. Människorna i Örebro såg polisernas nypåkomna engagemang i arbetet. Alla häpnade men bara en liten del visste den rätta orsaken.

Historien om den kärlekskranke ynglingen gick via TT ut till landets alla tidningar i början av maj 1994.

Anta att allt hade avlöpt som ynglingen räknat ut. Då hade han efteråt fått vård och offret hade fått klara sig självt. Så har det blivit.

Snickaren ville låna pengar

I Vinslöv gick snickaren in till sparbanken vid kullerstenstorget och bad att få tala med direktören.

- Kan banken tänka sig att låna ut pengar till en bov?

- Det är väl i så fall inte första gången vi gör det svarade direktören. Vad har du för meriter?

- Jag har skriftliga meriter så jag kan visa dig.

I samma stund plockade snickaren upp boken Boven 1758 och räckte fram till direktören.

Det spred sig en min av förnöjelse över direktörens ansikte.

- Vet du hur en byråkrat ser ut inne i huvudet frågade snickaren?

- Nej!

- Det kan jag visa. Jag har bild på det. Jag har varit i närkontakt med dem så jag vet, sa snickaren.

Och så visade han en tecknad bild av insidan av huvudet på en byråkrat.

- Se! det finns inget annat än paragrafer. Det finns inget förnuft - inte ens i närheten sa snickaren.

- Vet du hur det ser ut när dom sitter på sitt jobb?

- Nej!

Och så förevisades den tecknade bilden av en byråkrat vid sitt skrivbord med hatten och huvudet liggande på hatthyllan. Där huvudet skulle ha suttit fanns inget.

- Blir det inte mindre komplicerat om jag köper en bok frågade direktören.

- Jo, utan tvekan!

Efter en stund hade snickaren fått en peng och bankdirektören en bok. Sådana här stunder hjälpte till att hålla humöret uppe på snickaren. Dylika upplevelser var heller inte sällsynta. Det inträffade något pikant både en och två gånger och mer därtill varje dag.

Men så snart snickaren kom hem igen kom förtvivlan över honom. Han var helt ur stånd att värja sig för denna hemska känsla. Han fruktade att stressen, oron och mordhoten skulle bryta ner honom. Det är inte bara läkarvetenskapen som besitter den insikten. Nästan varje människa är medveten om hur farligt det är med stress och oro.

Så här kunde snickaren inte tänka sig all framtid. Han ville ha möjlighet att leva utan att bli utsatt för mordhot och mordförsök.

Kanske var det också så att vår Herre hade omsorg om de sina på jorden. På Gud hyste han inga tvivel. Det var annat med Guds representanter som ofta uppträdde som om dom var vår Herres ställföreträdare. Oftast bestämde ställföreträdarna mer över människorna än vår Herre.

På turné

I Älmhult fick redaktören Stephan Elg meddelande om att det gick en bov lös på samhället. Han rustade sig genast med kamera, penna och anteckningsblock och begav sig ut.

Han behövde inte gå långt förrän han fick syn på boven. Denne stod på en trottoar och förevisade sina böcker för en dam.

Den gången blev det ingen bokförsäljning. Men det blev ett trevligt reportage i Smålandsposten

Efter tre veckors turné hade boven hunnit upp till Södertälje där han tog in på ett hotell i centrala stan. När han skrev in sig i receptionen satt två kvinnor i fåtöljerna och väntade på något. Den ena var i samma ålder som han själv. Den andra var betydligt yngre. Den yngre pratade oupphörligt och det var tydligt att det var något fel med henne.

Vid sjutiden skulle snickaren gå på stan för att köpa en kvällstidning. Fångkläderna var inhängda i garderoben. Just innan han skulle gå knackade det på dörren.

- Jag måste höra vad som hänt med dig Per-Olof.

- O, är det Barbro?

- Ja, det är Barbro.

Den yngre damen neg som en sjuåring när hon hälsade på snickaren.

Sista gången Barbro och snickaren hade sett varandra var på en kvällspromenad i Pålsjöskog i Helsingborg. Snickaren var sjutton år och Barbro var två år äldre. Hon var student och livet lekte och var roligt som det är i en sådan situation.

Barbro berättade att man i hemmet tagit emot en manlig student från England. Det var överenskommet att Barbro senare skulle få gästa studentens hem i England. Man gjorde så för att förbättra språkkunskaperna.

Snickaren var 3-e kock på Konsumrestaturangen på Södergatan i Helsingborg. Barbro och han hade haft en härlig tid tillsammans. De hade just börjat att prata om en gemensam framtid.

Pålsjöskog var ett kärt ställe för dem att träffas. Men en kväll kom inte Barbro som det var bestämt. När snickaren ringde till Barbros hem fick han veta att hon rest till England på språkstudier.

Snickaren blev stum. Han skrev ett brev till Barbro och cyklade till hennes hem för att få adressen. Modern öppnade dörren. Någon adress fick han inte.

- Jag tror inte att Barbro har behov av dina brev.

Barbro stannade i England och gifte sig med utbytesstudenten. Hans föräldrar drev en av de större privatägda fabrikerna i Birmingham.

Ungefär tjugo år senare eldade snickaren upp brevet som han skrivit till Barbro. Men ärren fanns kvar i hjärtat. Såren hade varit öppna, blött och varat sig i nära tjugo år.

Snickaren blev häpen och stum över att återse Barbro. När han berättat något om sitt liv och vad som hänt var det Barbros tur att berätta. Snickaren förstod att den yngre damen var Barbros dotter. Hon satt på huk framför elementet hela tiden och jagade bort onda andar som fanns någonstans mellan väggen och elementet. Ibland var andarna så aggressiva mot dottern att hon blev högljudd. Då måste Barbro tysta ner henne.

Barbro hade tre barn med sin man. Den förste var en pojke och han hade flyttat till Australien där han har det väldigt bra. Sen kom två flickor och båda var sinnessjuka. Den minst sjuka följde med Barbro på en rundresa i Sverige. Den andra flickan vårdades permanent på ett mentalsjukhus.

Klockan två på natten sa Barbro och snickaren godnatt till varandra.

När snickaren dagen efter kom hem till hotellrummet på kvällen pryddes bordet med tjugo tulpaner i en vas. På ett litet kort stod: "Din Barbro."

Snickaren tog en promenad på stan. Vad menade Barbro! Detta klarnade förstås inte under promenaden. Men han var tvungen att leta rätt på henne för att tacka för blommorna.

Då berättade Barbro att hon hade gott ställt ur ekonomisk synpunkt. När sonen flyttade till Australien och makarna var tvungna att lämna bort den ena flickan hängde mannen sig. Trots hans stora arbetsbörda på fabriken som han ärvt var familjen det viktigaste för honom.

- Hur jag än lever kan jag inte leva upp förmögenheten, sa Barbro.

Innan dom skildes åt den kvällen ville Barbro ge honom ett kort med adressen till Birmingham.

- Jag vill använda din mammas ord: Jag tror inte att jag har något behov av den.

De ärrade såren i hjärtat revs upp igen och började blöda. De blödde mer än någonsin. Hotellrummet blev för trångt och snickaren tog åter en lång promenad i Södertälje innan han kände sig färdig för sängen. Snickaren var besviken på sig själv. Fastän han nu inte hade några känslor för Barbro hade han inte behövt vara så snäsig som han var när hon ville ge honom adressen i England. Det var ju inte Barbro utan hennes mor som varit dum.

Det stora frågetecknet var förstås varför Barbro inte kostat på sig ens ett enda brev och berättat. Snickaren flyttade över till ett annat hotell och hoppades att snarast bli kvitt minnen och upplevelser vid mötet med Barbro.

När kirurgens dotter dog

Maria blev inte mer än åtta år. Hon drabbades av en inflammation i de små blodkärlen i musklerna. Sjukdomen är besvärlig men inte värre än att 95-97 procent av fallen klarar sig. Det latinska namnet är dermatomyosit. Hennes far Bill Buchholtz är kirurg och hennes mor Kicki Buchholtz är sjuksköterska. Flickan togs in på Universitetssjukhuset i Lund som anses vara ett av landets bästa. Så långt fanns ingen anledning till oro.

Fadern arbetade på samma sjukhus som flickan lades in. Bästa sättet att komma tillrätta med sjukdomen är att ge höga doser kortison från början. Som kirurg visste fadern att höga doser kortison kan medföra biverkningar i magen och tarmen. Så fadern talade med specialisten på avdelningen, Renate Elborgh, och fick henne att sätta in en medicin som skyddar mot biverkningar.

Som tiden gick fick Maria smärtor i buken och hon försämrades. Bill började studera all litteratur som finns omkring dermatomyosit. Sen började han diskutera sjukdomen med läkarna där Maria låg och föreslog viss utformning av behandlingen. Det föll inte riktigt i god jord. Läkarna på avdelningen menade sig veta bra mycket bättre hur en sådan sjukdom skulle behandlas än fadern. Så gick det prestige i relationerna.

Det blev en massa förändringar fram och tillbaka i sjukdomsförloppet. Far och mor hade svårt att få gehör för sina synpunkter på medicineringen. Till slut stod det helt klart för föräldrarna att flickan blev felbehandlad. De kände sig helt maktlösa. Efteråt ångrar de sig att de inte tog flickan ifrån sjukhuset.

Maria dog i början av januari 1991. Obduktionsprotokollet avslöjar att Maria inte dog av grundsjukdomen dermatomyosit. Hon hade hål på tjocktarmen som orsakats av felbehandlingen och som gav upphov till allmän blodförgiftning. Dessutom underlät man att behandla den svåra fosforbrist som uppstått. Det var alltså felbehandlingen som gav upphov till de svåra biverkningarna som sedan ledde till Marias död. Obduktionen bekräftade felbehandlingen.

Efter begravningen ville Kicki meddela sina vänner något om vad som hänt. Hon skrev:

"Man hann aldrig komma tillrätta med Marias fosforbrist. Hennes sista natt i livet, när vi inte var där, nonchalerade man hennes akuta försämring totalt. Trots att Maria vårdades på intensivvården var hon aldrig medvetslös. Vi hade tittat på TV tillsammans och innan jag gick hem den kvällen hade jag försäkrat mig om att nattsköterskan skulle ringa oss om det hände något. Ingen ringde. När Bill kom till sjukhuset på morgonen fann han Maria medvetslös i grav chock utan att några försök att häva chocken hade gjorts. Trots att Maria låg på intensivvården med extravak och 100% maskinell övervakning hade ingen reagerat på hennes katastrofalt låga blodtryck (50/20) och upphörda urinproduktion. När Bill larmat läkarna om Marias tillstånd var det först som om ingen ville tro honom. När man till sist tycktes fatta lägets allvar fylldes rummet med folk. Man gjorde febrila försök att häva chocken. Maria återfick medvetandet en kort stund och vi fick en sista kontakt med henne innan hon åter gled in i medvetslöshet. Vi kände att allt var försent... tiden stod still. Så länge Marias hjärta slog höll jag henne i handen, strök henne över håret och viskade i hennes öra hur mycket vi älskade henne, hur stolta vi var över henne, hur tappert hon hade kämpat och hur allt ändå snart skulle bli bra för henne även om det inte skulle bli som vi hade trott och hoppats... När hennes hjärta upphört att slå lämnades vi ensamma. Ingen av läkarna yttrade ett ord till tröst eller beklagade vår förlust. Bill och jag stannade kvar hos Maria några timmar. Jag kammade och flätade hennes hår. Vi höll henne mellan oss, omfamnade och kysste henne och grät tillsammans över vår ofattbara förlust...

Jag har försökt att bearbeta min ångest över att vi inte flyttade Maria till något sjukhus långt ifrån Lunds lasarett... men vi förstod inte i tid vilken okunskap som förelåg och att prestigekravet hos en del läkare ibland kan gå före allt annat t.o.m. ett barns liv. Livet kan bara levas framåt och endast förstås bakåt. Till er som fortfarande har era barn och varandra vill jag säga: så länge ni har livet är allt möjligt, efter döden är allt oåterkalleligt. Tag väl vara på varandra och se till det bästa hos varandra och bejaka det. Försök leva efter den gyllene regeln - 'Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem'. "

Ett år efter Marias död anmälde makarna Buchholtz fallet till Hälso- och Ansvarsnämnden. Syftet med anmälan var att i möjligaste mån försöka förhindra att fler råkar ut för felbehandling.

Alla inblandade läkare friades. Bill miste förmågan att operera - det inträffade samma dag som han skickade in anmälan. Bucholtz blev svartlistad på svenska sjukhus för sina avslöjanden om dotterns felbehandling. Till slut blev han och familjen tvungen att lämna Sverige.

De flyttade till Norge där han fick tjänst som läkare. Det dröjde emellertid inte länge förrän han utsattes för så svår och långvarig förföljelse att han såg sig nödsakad att sluta och ta tjänst på annan ort. Förföljelsen blossade upp även där och han måste sluta sitt jobb ännu en gång. Sommaren 2001 har han fått ett tredje arbete i Norge. Nu har han fått så starka bevis på förföljelsen att han överväger att stämma förföljarna till domstol.

När "staten" ljög

Torgny Gustafsson, före detta restaurangägaren, på Gotland, hade fått sitt fall prövat i Europadomstolen. Han sökte kontakt med statsråden Ulrica Messing och Leif Blomberg. Gustafsson ville ha förklarat hur staten kunde uppträda som den gjorde när hans fall prövades i Europadomstolen.

Messing meddelade att hon inte uttalar sig i frågan eftersom hon inte var ansvarig på den tiden.

Leif Blomberg uttalade sig inte om saker som han inte längre är ansvarig för.

Torgny Gustafsson var son till en minister, Rune Gustafsson. Det var ett tag sedan Rune Gustafsson var minister.

Torgny Gustafsson var företagare i mitten på 80-talet. Han drev restaurang Ihrebaden norr om Visby.

Det fanns speciella brister i Torgny Gustafssons kunnande. Den värsta bristen var att han aldrig lärt sig att stå med mössan i hand och buga och tacka. I övrigt har ingen kunnat beslå honom med brister såsom företagare.

Han hade haft sex anställda och företaget gick bra. Det låter konstigt men i Sverige får ingen ha det för bra. I det här fallet var det facket som hoppade på honom och krävde att han skulle teckna kollektivavtal. Det ville inte Torgny och striden blossade upp för fullt. Massmedia trädde in på sedvanligt sätt och följde upp fallet med en hel serie artiklar - så pass många att fallet blev känt i hela Sverige.

Facket förklarade Ihrebadens restaurang i blockad. Inkomsterna sjönk. Det var omöjligt för Torgny att driva ett företag i den storleken när det var satt i blockad.

Företaget såldes och han gjorde en förlust på 600.000:-. Sen blev Torgny Gustafsson sjukvårdare i Visby.

Så här långt hade fackets arbete bara följt ett invant mönster. Man räknade inte med att Torgny Gustafsson skulle envisas med att driva ärendet vidare. Till slut tog Europadomstolen upp fallet. Och fackets rättigheter var i fara.

Skulle Gustafsson vinna i Europadomstolen så skulle facket tvingas att få sina arbetsmetoder starkt begränsade.

I det läget inledde facket och ministern Leif Blomberg kohandel. Det sägs att det var ministern som själv lade upp strategin inför processandet i Strasbourg.

En vecka före avgörandet i Europadomstolen lade regeringens representant Carl Henrik Ehrenkrona in ny bevisning i ärendet. Han hävdade i inlagan att facket hade haft giltigt skäl att sätta företaget i blockad. I inlagan beskrevs hur en av de anställda haft det.

Det påstods

att Gustafsson inte betalat avtalsenlig lön till alla

att Gustafsson inte betalat ut lagenlig semesterersättning och

att den anställdes arbete var beroende av väder och vind. När det regnade måste den anstälde helt enkelt gå hem.

Det är givet att man inte får driva ett företag på det sättet. Så Torgny Gustafsson förlorade på alla punkter.

Regeringsrepresentanten talade aldrig om att det bara rörde sig om ett antagande. Representanten lade in antagandet i de tre punkterna som faktabitar.

Gustafsson blev häpen. Han kunde alls inte minnas att han skulle ha burit sig åt på det sättet.

Efter ett intensivt arbete fick Torgny Gustafsson kontakt med alla de sex före detta anställda. De undertecknade en gemensam skrivelse

att de var nöjda med lönerna

att de fick semestersättning

att arbetschemat alltid följdes samt

att ingen varit i kontakt med facket

Den sista att-satsen formulerades av den anledningen att facket satte företaget i blockad. Man påstod att en anonym person ringt till expeditionen och framfört anmärkningar på de tre punkterna.

De tre punkterna var man noga med att notera. Vem det var som ringde noterades inte. Det saknade betydelse enligt fackets sätt att se.

Torgny Gustafsson kräver en ursäkt av statsminister Göran Persson för att regeringen agerat på sätt som den gjort. Gustafsson är nu i medelåldern och han har fortfarande brister i sitt kunnande. Han har fortfarande inte lärt sig att en svensk politiker aldrig gör fel.

Hösten 1997 tog Europadomstolen ställning till Gustafssons begäran om resning på grund av de uppenbara lögner som staten kört med vid domstolsförhandlingarna när Gustafsson förlorade. Gustafsson beviljades resning i målet men förlorade. En enskild vinner inte över en regering i en viktig principfråga.

Nya hyss

Att snickaren inte kunde få samtal med polisledningen i Eslöv för att få fram bättre relationer tog hårt på honom. Emellanåt gick humöret helt i botten. Han kände sig misslyckad som människa och mindervärdeskänslorna bredde ut sig. Han märkte också att han blivit långsam i sina rörelser jämfört med tidigare. Det var dessutom nästan omöjligt för honom att koncentrera sig på saker som behövde uträttas. Ibland ville han flytta för att byta miljö och komma ifrån all förföljelse.

Kanske skulle det underlätta om han fick lite mer kontakter med folket i Billinge. Han hade inga svårigheter med kontakter med människor utanför Billinge. En till tre gånger ringde det någon varje vecka som sökte snickarens hjälp med ärenden som fastnat i byråkratin. Kortare stunder kände han sig en aning värdefull. Men det satt inte i så länge. Han kunde ju inte ens reda upp sina egna problem.

Han tog sin bokväska för att åka runt i det lilla samhället Billinge och sälja böcker. Det första stoppet var hos bokföraren Molander i det före detta stationshuset. Där blev det inget sålt. Snickaren fick inte ens visa boken. Melander visade mycket stor ilska för att snickaren vid parkeringen råkade parkera bilen så att ett par grässtrå i hans gräsmatta kröktes.

Ulla Frick, spettkaksbagaren i Billinge, fick nästa besök. Hon hade flera konstnärliga talanger. Hon gjorde små skulpturer som hon sålde till bl. a. kyrkor. Dessutom var hon en utomordentligt god amatörskådespelare och spelade i det välkända Tibbegänget i Röstånga.

- Jag läser inte sån skit fick snickaren i sig när han ville visa fram en bok.

När han körde förbi Föreningsbanken i Billinge såg han polismannen Göran Larsson på väg in i banken. Den onde for i snickaren. Han parkerade bilen och gick in. Då hade polismannen Göran Larsson redan hunnit sätta sig på en stol framför kamreren. Snickaren knackade på dörren till kontorsrummet. Utan att invänta svar steg han direkt in i rummet.

-Jag ska bara lämna en bok till påseende sa snickaren. Lite framöver kommer jag in så kan jag ta tillbaka boken om du inte vill köpa den.

Polismannens ansikte förvreds. Ansiktet blev i all hast som ansiktet hos en retad gorillahanne. Och tungan kastades fram och tillbaka i munnen precis som hos en orm i fara.

Kamreren tog boken och ville lämna tillbaka den.

Hon sa:

- Så här kan jag inte ta emot en bok.

- Det är ju bara till påseende och jag kommer in senare för att höra om du har lust att köpa den.

Boken lade snickaren ifrån sig på något litet sidobord.

Dagen efter klädde snickaren sig åter i fångkläder och hängde på sig bokväskan. Nu skulle han prova lyckan hos Ingrid Nilsson, kyrkorådsledamoten och politikern. Men hon skulle bevars inte köpa någon bok. Jag läser inga böcker, sa hon.

Snickaren gick hem och satte ihop en skrivelse till den kyrkliga syföreningen där Ingrid Nilsson var ordförande. Han ville skänka böcker till nästa syföreningsauktion.

Hon brukade inte ta till kraftuttryck men nu uttalade hon ord till Nisse som inte ser så snygga ut i skrift.

Det blev extra livligt på nästa styrelsemöte i syföreningen. Till slut beslöt man sig för att ta emot snickarens böcker till auktionen. Hela styrelsen satte sina namn under svarsbrevet.

Brännmärkning

Medan statsministern Göran Persson ännu var finansminister sa han i riksdagen att alla som talar illa om Sverige utomlands ska brännmärkas. Alla i regeringen står bakom mig, påstod han. Några år senare stod han i Kina och hyllade den stabilitet som mördarregimen uppnått.

Brännmärkning inom landet är i gång sedan länge. Diktatortyperna på lägre nivåer har full frihet att utföra vilka brott som helst mot människor. När man får för sig att ta mänskliga fri- och rättigheter ifrån en människa så gör man det. JO och JK och riksåklagaren skyddar allsköns rättsövergrepp. De är inte ensamma i den uppgiften. På lägre samhällsplan har vi åklagare, domare och andra funktionärer.

Snickaren väcktes brutalt i sitt filosoferande där han satt i fåtöljen framför dörren och halvsov under natten. Det kom en bil körande i hög fart igen på innervägen.

Det hände inget men i den situation som snickaren befann sig fick han en överdos skräck i kroppen.

Hur kan det komma sig att en myndighet år efter år kan stötta en sådan förföljelse?

Snickaren hade mycket att tänka på. Under den gångna dagen hade han haft besök av en undersköterska som arbetade i åldringsvården. Många patienter är gravt senildementa. Hennes fråga till snickaren var om hon skulle säga upp sig innan hon själv drabbades av sjukdom. Hon orkade inte se hur man i brist på personal drogade ner patienterna för att få dem lättskötta. Många bands i sina sängar.

- Min inställning är den, sa snickaren, att man ska hjälpa så länge man orkar. Men känner man att den egna hälsan börjar svikta är man skyldig sig själv att sluta.

Vart har samhällets alla pengar tagit vägen? En del har gått till kommunister runt hela jorden. Cuba är ett land som flera gånger fått besök av den numera döde statsministern Olof Palme och andra toppar i statsförvaltningen. Fidel Castro har enligt en tidningsartikel i Aftonbladet sommaren 1997 en privat förmögenhet på 10,7 miljarder kronor. Nog hade svenskarna själva behövt pengarna som gått till Cuba.

Snickaren gick med i en avdelning av pensionärspartiet i Göteborg. Han var mycket ivrig att få göra något och att få säga ifrån att folket inte vill ha det på det här sättet.

Så bestämdes det att han skulle tala på ett av månadsmötena i Göteborg. De brukade vara välbesökta och den här gången när snickaren skulle tala var det omkring hundra personer samlade.

Och så blev det då snickarens tur att ta till orda. Allra först drogs ett beslut av Malmö tingsrätt där det heter att snickaren inte skulle få veta vad han var anklagad för innan han kom till rättegången.

Sen drog han i all korthet hur han på fogdens begäran försatts i konkurs av tingsrätten för en skönstaxering samtidigt som fogden vägrade att ta emot försäljningsbar och utmätningsbar egendom. Det började mullra i publiken. Men snickaren fortsatte. Fogden drog sig inte ens för att häkta mig, sa snickaren - bara för att han inte fick kontanter ögonblickligen. På häktet misshandlade fyra fångvaktare honom så att han måste ligga på sjukavdelningen tre veckor.

Då pöste det över hos en gammal dam som satt ett litet stycke ifrån dörren. Hon reste sig och pratade om att sånt ville hon inte höra. Med buller och bång lämnade hon mötet. Då började det pösa över hos en äldre man. Han snackade om samma sak. Han ville inte heller höra sådana saker. Den kvinnliga ordf. Sonja Gustafsson blev skärrad. Hon kom fram till snickaren på podiet och sa åt publiken att vi måste gå över till nästa programpunkt.

Nej, det är inte så lätt att komma till tals!

Det är egentligen lugnare för människor att inte bry sig om sådana här saker förrän man sitter i kläm själv. Det var så på Hitlers tid och det är så även i vår tid.

Läkaren sjönk ihop till halva…

När Boven 1758 hösten år 2000 gick (som vanligt i fångkläder) på gatorna i Varberg och sålde böcker fick han syn på en skylt, Rehabiliteringsklinik. Det skulle vara gott att få lite rehabilitering tänkte boven och gick upp för trapporna. Dörren stod öppen - boven gick in.

En sköterska satt och talade i telefon. Dörren var öppen ut i korridoren. Sköterskans ögon blev tre gånger så stora i ett enda ögonblick. Samtalet avslutades - rösten blev darrig.

- Hur har du kommit igenom den låsta dörren, frågade sköterskan.

- Det är inget svårt för en bov att ta sig igenom låsta dörrar, fick hon till svar.

Sköterskan envisades 3 eller 4 gånger med samma fråga men hon fick samma svar. Rösten blev mer darrig och uttryckte märkbar förvåning. En annan sköterska kom. Hon hade tydligen hört det underliga samtalet. Även den andra sköterskan frågade Boven 1758 hur han tagit sig igenom den låsta dörren. Den andra sköterskan fick samma svar som den första.

- Det är bäst att vi ber läkaren om hjälp med den här mannen som går igenom låsta dörrar, sa den nytillkomna sköterskan som var mer handlingskraftig än den första.

I nästa ögonblick ledde de båda skötorskorna Boven 1758 fram till läkarens tjänsterum.

- Vi måste ha hjälp med den här mannen sa den ena sköterskan till läkaren. Han går rakt igenom låsta dörrar.

Läkaren steg ut i korridoren. Han var närmare två meter lång. Han räckte fram handen för att hälsa. Boven gjorde samma och presenterade sig med orden Boven 1758 Nilsson. I samma andetag frågade boven om läkaren vet hur en skattmas ser ut inne i huvudet. Under tiden som boven pratade bläddrade han fram en bild i boken som visar ett tecknat huvud överfullt med paragrafer. Och boven fortsatte utan avbrott. Seee! där finns inget förstånd - bara paragrafer. Jag har undersökt runtomkring men det finns inte förstånd ens i närheten. Då skrattade läkaren så att han sjönk ihop en bit. Boven fortsatte utan avbrott. Jag har bild även hur det ser ut när skattmasen jobbar. Och så visade boven upp en bild av en person sittande på ett kontor med huvudet upplagt på hatthyllan.

Då vek sig läkaren av skratt och backade in på sitt tjänsterum bara hälften så lång som hans normala längd. Sköterskorna gick till kassaskåpet och plockade fram pengar för inköp av bovaböcker. När boven fått pengar och sköterskorna två bovaböcker gick han ut genom dörren som fortfarande var öppen.

Big Bengt

Från efterkrigstiden och ända in på 80-talet gick makthavarna ut i massmedia och skyllde företagarna för allsköns fel. Om makthavarna själva var orsak till felen hade ingen betydelse.

När arbetslösheten i samhället på 90-talet blev ett problem svängde makthavarna. Nu har man skapat en hel katalog med företagsstöd. Man ser allt oftare i tidningarna hur den och den företagaren hyllas för sina prestationer.

Men det finns en massa sjuka tjänstemän kvar i samhället. Sådana som ser rött så snart det finns någon företagare som har mer än vanlig framgång. Då hoppar någon av politrukerna fram och slänger ur sig en massa beskyllningar. Sen ska företagaren försvara sig så gott det går och motbevisa. Skulle han inte lyckas kommer någon domstol att fastställa de falska beskyllningarna som sanning.

Big Bengt är en man som lyckats med det mesta. I mossmarksområdet ett par mil nordväst om Värnamo har han skapat ett av Sveriges största nöjesetablissement. Om det inte är störst så är det åtminstone trevligast. De väl tilltagna parkeringsytorna är överfyllda månad efter månad under säsongen.

Under tiden sitter de sjuka tjänstemännen vid sina skrivbord och smider onda planer. Politikerna har gett tjänstemän maktbefogenheter som dom egentligen inte är mogna. Dessutom är det ordnat så att de inte behöver bära ansvar för den skada dom åstadkommer.

En morron kom ett helt koppel tjänstemän och poliser och grep Big Bengt. Sen körde man iväg honom till arrestlokalen i Helsingborg. Han och en företagsledare i Helsingborg skulle ha plundrat ett elföretag på 26 miljoner kronor. Polis- och åklagarmyndigheten hade fått tag i ett par avundsjuka bröder som ställde upp och vittnade falskt emot Big Bengt. Det blev aldrig gjort något riktigt förhör med Big Bengt. Man ansåg inte att det skulle ha någon betydelse. Allt vad åklagaren och de båda avundsjuka bröderna kokade ihop basunerades ut till allmänheten via åklagaren och massmedia. Skriverierna i massmedia med stora svarta rubriker och långa artiklar varade ungefär ett halvår. Det fanns inte en redaktör i hela södra Sverige utan att dom vässade pennorna och beskrev vad brott Big Bengt beskyldes för.

Tingsrätten dömde honom och hovrätten fastställde domen. Den då 74-årige sjuklige Big Bengt dömdes till tre år och sex månaders fängelse. Till slut gav regeringen honom nåd på grund av ålder och sjukdom så han slapp att avtjäna straffet. Men han var frihetsberövad i häktet över ett halvår.

Det egendomliga är att det för elfirman i Helsingborg fattades inte en krona. Firman hade under den femårsperiod som plundringen skulle ha ägt rum gjort exceptionellt höga vinster. Ägaren till firman blev glatt överraskad. Utöver en hög vinst i Helsingborgsföretaget skulle han nu kunna inhösta ytterligare 26 miljoner.

* Det har i efterhand konstaterats att elfirman inte gjort någon förlust på sina affärer med Big Bengt.

* Åklagaren steg uppåt hela tre pinnhåll på karriärstegen på grund av att han kunde fälla Big Bengt. Han utnämndes genast till chefsåklagare i Kristianstad.

* Istället för att Big Bengt skulle ha varit med och plundrat elföretaget i Helsingborg blev han själv plundrad. I dag äger han inte mer än skjortan och byxorna som han går och står i.

En auktoriserad revisor gick igenom räkenskaperna i elfirman i Helsingborg. Sen skrev han ett utlåtande som kom till rättens bord. I hovrätten skrev domaren i domen att man inte kunde ta hänsyn till revisorns uttalande eftersom det inte stämde överens med åklagarens syn på saken.

* Några år efteråt är det fullständigt klarlagt att Big Bengt inte haft det minsta lilla med falska fakturor att göra. Men rättsväsendet har hittills inte visat något intresse av att rätta till de skador som drabbat Big Bengt.

Firmans ägare Bengt Nilsson, advokaten Bengt Sagnert och åklagaren Jörgen Lindberg tycks ha haft den här skumraskaffären ihop. Frilansjournalisten Björn Gorner har funnit att Bengt Nilsson fraktat bort elkabel utan att dokument upprättades från Prenad i Hälsingborg för c:a 5 miljoner kronor. Därtill har Bengt Nilsson köpt elkabel för ytterligare 5 miljoner kronor och sålt vidare. Gorner har funnit 35 fakturor som styrker detta påstående. Falsarierna gjordes samtidigt som de inblandade förnekade att kabel från Big Bengt funnits. Åklagaren hade i sina kontorslådor en videofilm som klart och tydligt visade att elkabel av samma märke som Big Bengt sålt till Prenad fanns i jättestora mängder på lagret. Men åklagaren beordrade polisen att förstöra videofilmen. Av någon oförklarlig anledning blev det inte gjort utan Björn Gorner fick tag i den. Advokaten Bengt Sagnert fungerade rådgivare och sedermera konkursförvaltare. Och åklagaren stod i rätten och påstod att inte en enda liten meter elkabel levererats för de påstått falska fakturorna som Big Bengt dömdes för.

Fogden tog klockarens älskarinna

Redan på klockare Nils Liljas tid på 1800-talet utmärkte folket sig i Billinge. Han hade två stora passioner här i livet. Blommor och fruntimmer. Kyrkomusiken låg en bit ner på passionsskalan. Kärleken till blommor gjorde att han utnämndes till hedersdoktor. Kärleken till fruntimmer medförde mest bekymmer.

Kyrkoherden A. Rundström tyckte att klockare Lilja var syndig och han ansåg att han måste hålla efter sin klockare på det moraliska planet.

Mamsell Björnberg hade flyttat till skomakaren i Billinge till synes för att kunna vara i närheten av kloc-kare Lilja. När mamsell Björnbergs son som föddes sommaren 1850 blivit två månader uppstod tvist var barnet skulle döpas; i Billinge eller Höör där modern tidigare bott. Med lite diplomati och kärlek borde frågan ha lösts. I ett starkt affekterat tillstånd gick kyrkoherden till handling.

På förmiddagen den 15 september 1850 kom kronobetjänten, dåtidens fogde, till Billinge på kyrkoherdens begäran. Uppdraget var att förpassa mamsell Björnberg och hennes son till Höör.

Nu trodde prästen att han gjort en Gudi behaglig gärning och att friden skulle breda ut sig över både kyrkan och dess folk. Men det går ju inte som man vill alla gånger - inte ens för präster med både världslig och kyrklig makt.

Efter Gudstjänsten gav klockare Lilja prästen en sådan utskällning på kyrkbacken att denne aldrig glömde det så länge han levde.

Sen reste Lilja till Höör och hämtade mamsell Björnberg och hennes barn tillbaka till Billinge. Kyrkobesökarna i Röstånga blev utan kyrkomusik den dagen. Lilja ansåg att återförandet av mamsell Björnberg var viktigare än lite kyrkomusik i Röstånga. Nu fann hon emellertid varken trygghet eller trivsel i Billinge utan flyttade självmant ifrån församlingen dock utan att släppa kontakten med klockare Lilja.

En nödställds rop på hjälp

Återigen kom det en bil en natt med hög hastighet körande på den lilla innervägen. Snickaren reste sig snabbt ifrån fåtöljen framför dörren och grep sitt vapen. Men han hann inte identifiera bilen. Spänningen kom omedelbart.

Innan ångesten förlamade honom hann han besluta sig för att inte anmäla händelsen till polisstationen. Han visste själv med stor sannolikhet vem det var. Det enda säkra var att en anmälan skulle läggas snickaren till last av polismyndigheten. Han måste ha hjälp på något sätt. Men var fanns det hjälp?

När det blev dag ringde snickaren till den förtidspensionerade läraren Georg Welin. och frågade om denne var rädd för något i den här världen.

NEJ, NEJ, NEJ, varken Gud eller satan kan skrämma mig. Sen svamlade han i sin vanliga karakteristiska stil. När utläggningen gick mot slutet sa snickaren:

-Då kan du följa med mig till polisen i Eslöv och prata med polisledningen om relationerna mellan polisen och mig.

Ett egendomligt väsande hördes i luren. Det lät som när en ballong tappar luften. Sen blev det tyst och sen avslutade Welin samtalet.

Efter ytterligare en tid kom bilen farande igen på samma sätt. Det hände alltid före klockan 3 på natten. Snickaren satte ihop en skrivelse som han skulle försöka att få tre av tungviktarna i Billinge att skriva under och försöka att få dem att engagera sig. Sen besökte han i tur och ordning prästen Göran Hervén, den pensionerade läraren Sture Olsson och den förtidspensionerade läraren Georg Welin. Snickaren ville att dessa tre gemensamt skulle försöka att göra något för att skapa en dräglig tillvaro åt honom. Han bad att dom skulle diskutera saken med varandra så skulle snickaren återkomma för att höra vad som kunde göras.

Resultatet blev bara att ingen av de båda lärarna kunde prata med snickaren. Prästen berättade att dom kommit överens om att inte göra något.

Snickaren led fruktansvärt av dessa upplevelser. Man behandlade honom som vore han pestsmittad eller som vore han en grov brottsling. Nu fick snickaren klart för sig att han av "gräddan" i byn var totalt utstött. Förföljelsen skulle fortsätta. Och han var tvungen att helt ensam ta sig igenom den. Den hade redan passerat smärtgränsen. Det var nu bara en tidsfråga hur länge kroppen och själen skulle hålla. Spänningen och stressen hade en längre tid varit många gånger större än en kropp tål. Snickaren kände på sig att han gick mot en katastrof.

Byborna

Mycket tid gick åt för snickaren att fundera ut hur han åter skulle kunna leva ett normalt liv fritt från förföljelse, mordhot och mordförsök. Tänk om han kunde bli accepterad av folket i trakten. Indirekt fanns det folk som visade snickaren uppskattning men man vågade inte visa det öppet.

Han skrev till Tibbegänget (Ett skådespelargäng i bygden) och frågade om han kunde komma och provspela i syfte att kunna bli upptagen som medlem i gänget. Tibbegänget är ett aktat skådespelargäng; amatörer men mycket skickliga och mycket välkända. Snickaren hade skrivit en handfull romaner varav en vid den tidpunkten gått i 6 upplagor. Dessutom hade han skrivit och satt upp två skådespel. Det kanske skulle vara ett sätt att åter kunna komma in i samhället och bli accepterad i bygden. Han kände sig själv meriterad för att kunna få göra en provspelning inför de styrande i gänget.

Det blev inget svar. Snickaren väntade ännu en tid men fortfarande inget svar. Då gick han in på Sparbanken i Röstånga där ordf. Stig Lundberg i Tibbegänget var direktör.

Enligt direktören var det medlemmarna från Billinge som lagt sig emot att snickaren skulle få komma och provspela. Bland dessa var Ingrid Nilsson den dominerande. Hennes dominans kom sig av hennes skicklighet. Men hennes politiska tänkande satte också sin prägel på hennes tänkande och handlande.

En dag kontaktade snickaren henne på telefon. Då förklarade hon att man varit rädd för att snickaren skulle ta över allt sammans om han kom in i gänget. Detta visade att hennes personlighet också var behäftad med omdömeslöshet.

Ett år fick Ingrid Nilsson för sig att hon skulle visa publiken de allra bästa bitarna av sig själv. Det innebar att hon ställde sig med ryggen mot publiken och böjde ner ovandelen av kroppen så att den befann sig ett stycke lägre än "akterspegeln". Kanske skulle spektaklet ha kunnat uppskattas i hennes ungdom men... Om henne kunde snickaren inte ens med välvilja se annat än att hon var oerhört skicklig men omdömeslös.

De tre småsamhällena Billinge, Stockamöllan och Röstånga gick samman i en bygdeförening. De kallade sig BISTRÖ. De utgav en tidning med samma namn. Företagare i bygden uppmanades att stötta tidningsutgivningen med annonser. Snickaren försökte att få annonsera ut sina böcker flera gånger. Men det blev bara NEJ hela tiden. Det var ingen tvekan - man var lika rädd för snickaren som för pesten.

Han funderade mycket på hur det kunde komma sig att Wolfgang kunde komma till livsmedelsaffären så snart han gick dit för att handla. Det hjälpte inte att snickaren åkte Vattenverksvägen till affären. Det är en parallellgata till genomfartsvägen. Han beslöt sig för att undersöka saken. Under dagtid kunde snickaren inte vistas i området. Men han körde dit just som det började ljusna på morron.

Britt och Bror Åkesson var vänner till bröderna Larssons föräldrar som bodde något snett mitt emot familjen Larsson. Köket låg på andra våningen på Åkessons hus. Och det fanns fönster både mot Vattenverksvägen och genomfartsvägen. Det fanns inget annat hus utmed Vattenverksvägen där man kunde hålla uppsikt över båda vägarna. Det bevisar visserligen inte att Britt Åkesson rapporterade till familjen Larsson så snart snickaren kom körande på Vattenverksvägen. Men det fanns ingen annan familj utmed samma gata där ägarna var vänner till familjen Larsson. Visserligen är det inget som bevisar Britt Åkessons rapportering. Snickaren kände sig ändå säker på sin sak.

Britt Åkesson var aktiv i kyrkan och aktiv i det socialdemokratiska partiet. Hon gjorde som Ingrid Nilsson - lade politiska värderingar på sitt tänkande och handlande.

Snickaren telefonpratade med både Britt och Bror Åkesson. Mot snickaren var de mycket förstående, vänliga etc. Men författaren kände dubbelspelet, falskheten. Den stank så det osade ända upp till Hultseröd där snickaren bor.

Snickaren vantrivdes nu till den grad att han ville flytta ifrån byn. Det hade han också gjort om han bara hade orkat. Vad som också påverkade beslutet om en flytt var övertygelsen om att han inte heller skulle få vara ifred på ett nytt ställe. Så länge han skrev och sålde samhällskritiska böcker kvittade det lika var han bodde. Detta gjorde att han beslöt att bo kvar ännu en tid trots den genomvidriga tillvaro han hade. Snickaren kunde ännu inte märka att kroppen var på väg att skadas av stressen och oron. Den stora frågan var hur länge kroppen skulle stå emot.

Idiotförklaringen ekade i husväggarna

Den dåvarande polischefen i Eslöv, Ulla Ardermark, kontaktades på telefon varvid snickaren talade om sin ohållbara situation. Polischefen garanterade att det inte fanns någon anledning att vara orolig. Det skulle gå bra att besöka både livsmedelsaffären och posten i Billinge. Det var inte första gången hon gav den jagade snickaren sådana garantier. Hon visste mycket väl hur bröderna Larsson förföljde snickaren. Men nu var polischefen än mer övertygande i sina garantier.

Snickaren kände sig lättad efter samtalet med polischefen trots att han inte vågade tro helt och fullt på garantierna. Glad i hågen klädde han sig och körde till Föreningsbanken som är granne med Wolfgangs föräldrar.

Innan snickaren hann sätta sig i bilen efter besöket på banken kom Wolfgang ut och skrek att snickaren är en idiot. Han skrek ut det så starkt att det gav eko i alla hus som var inom synhåll.

Urskogsmänniskan Anders Sandahl kom körande och han parkerade intill snickarens bil. Sandahl bor ca 3 km norr om snickaren utmed en skogsväg. Det var inte ofta som dom hade prat med varandra. I dag tyckte Sandahl att han behövde växla ett par ord med snickaren.

Wolfgang stod vid häcken till sitt föräldrahem där han bodde kvar. Han fortsatte att skrika ut att snickaren är en idiot. Så snart Sandahl fattade vad som pågick vände han sig om mot Wolfgang och hälsade honom med orden:

- Hej Wolfgang!

Han hälsade med utsökt vänlighet i tonen. Men Wolfgang besvarade hälsningen med att idiotförklara även Sandahl eftersom denne pratade med snickaren.

Sandahl som ser ut att vara närmare 2,50 lång sjönk ihop. Han gled in på förarsätet i sin bil och satt där och flämtade. Ansiktet skiftade färg. Tydligen var han inte van vid att bli klassad som idiot. Att det skedde offentligt på det här sättet var ytterligt pinsamt för honom.

Medan snickaren körde ut från parkeringen hörde han hur Sandahl fortsatte att tala vänligt till Wolfgang som bara höjde sitt skrik om idiotförklaringen.

Polischefens försäkran till snickaren att han kunde uträtta ärenden i all trygghet i Billinge var inte värt något. Polisledningen gjorde inte det minsta för att dämpa bröderna Larssons terrorverksamhet.

Hela terrorverksamheten skedde med polisledningens fulla vetskap. Snickarens rätt till ett tryggt och fredat liv offrades samtidigt som bröderna Larssons terrorverksamhet stöttades.

En tid efter händelsen vid banken fick snickaren brev från Sandahl som åkt på fortsatta trakasserier från Wolfgang. Denne hade mordhotat även Sandahl.

Att ett par bröder kan uppträda egendomligt mot grannar är kanske inte så konstigt. Så långt kunde snickaren förstå vad som skedde. Men han kunde inte alls förstå eller acceptera att bröderna Larssons terrorverksamhet stöttades av polisledningen.

Utan uppskattning

Den första boken om skattestriden heter Boven 1758. Den kom i tryck redan 1982. Sedan dess har snickaren inte fått betala skatt för en enda bok. Ändå är han författare, förläggare och försäljare. Alla tre yrkena ger skatteplikt. Men snickaren får ingen skatt. Han kan emellertid inte låta bli att kontakta skattmasarna ett par gånger om året. Då talar han om hur mycket han tjänar och han ber så grant han kan att få skattsedel för inkomsterna. Men det blir ingen. Det är kört. Han njuter minst fjorton dagar varje gång han har haft kontakt med skattmasarna.

Siw Persson fick hösten 1997 höra att snickaren inte betalar skatt för bokinkomsterna. Hon gick i taket direkt och skrev genast till den dåvarande generaldirektören för Riksskatteverket, Anitra Steen, och frågade ..."hur kan det komma sig att Riksskatteverket medverkar till undandragande av skatt och därmed skattebrott." Skatt ska vi ju alla betala. Sen blev det en ny utredning och sen fick Siw Persson brev från Anitra Steen. I det här fallet blir det ingen ändring. Man ville inte ta risken att bli beskriven en gång till. Kan ni förstå hur det känns att inte få betala skatt i ett högskatteland? Kan det finnas någon mer stat där skatteverket ger en av sina medborgare full skattebefrielse på vissa inkomster.

Snickaren skrev till biträdande näringsminister Mona Sahlin som talade om för svenskarna att det är häftigt att betala skatt. Det tyckte snickaren också och bad om ministerns hjälp. Hon svarade inte ens.

Men så blev det aktuellt med företagsskattsedel. Snickaren fick en ansökningsblankett och fyllde i så gott han kunde. Det fanns en ruta som han tvekade inför. Men en skattmas ringde hem till snickaren och ville att denne skulle komma in till kontoret. Det gällde rutan om företagsidé. Snickaren har alltid haft den meningen att man ska vara ärlig. Så han skrev precis som det var att han skulle beskriva byråkrater som uppträder som idioter utan att vara det. Skattmasen tog åt sig så det blev ingen skattsedel nu heller.

Näringsministern besvarade inte ens brevet fastän hon offentligt sa att det är häftigt att betala skatt

I skattmasens beslut som kom en tid efteråt stod att snickaren inte skulle betala skatt. Han hade inget vinstsyfte. Att han saknade vinstsyfte visste han inte om själv. Hade skattmasarna skrivit det så var det naturligtvis så. Men snickaren överklagade beslutet till länsrätten. Det blev rättegång. Ja, man kallade det rättegång. Snickaren fick inte komma till sin egen rättegång. Expressen fick heller inte komma. Så varför kallar man det för rättegång? Länsrätten fastställde den 22 okt. 1999, Mål nr 5342-99, skattemyndigheten beslut.

"Jag har inget i huvudet" sa åklagaren om sig själv

Sommaren 1996 intensifierade Wolfgang förföljelsen. Telefonterrorn ökade. Wolfgang och hunden kom ofta körande efter snickaren när denne passerade Billinge. Det var mycket plågsamt. Snickaren hade slutat att göra anmälningar till polisledningen eftersom man bara lastade honom för vad som hände.

Natten till den 7 september var telefonterrorn så besvärande att snickaren inte orkade längre. Han ringde hem till Wolfgangs broder Göran Larsson för att få dennes hjälp att få slut på terrorn.

Då polisanmälde Göran Larsson snickaren för samtalet. I anmälan påstod Göran att snickaren flåsat och stönat så att han blev chockad och rädd. Trots det häftiga flåsandet hade polisen ändå urskilt dels att det var snickaren som ringde och dels att snickaren hotat honom. Kanske det var Wolfgang som hotats. Den punkten var något oklar. Men det var ett klart hot. Om hotelsen fanns ingen tvekan.

När snickaren skulle förhöras ville han få tid hos åklagaren Jörgen Larsson för att spela upp det samtal som Göran Larsson refererade till. Men åklagaren sa NEJ. Han tog t. o. m. skriftligt beslut i frågan. Det saknade nämligen betydelse för rättegången. Då skrev snickaren en åttasidig skrift och i den visade han hur polismannen och Wolfgang Larsson gemensamt trakasserat honom ända sedan Göran Larsson 1990 blev avslöjad som menedare. Vidare sammanställde han ett ljudband innehållande dels samtalet med polismannen och dels två andra samtal med Wolfgang vilka avslöjade hur snickaren blivit hotad och trakasserad. Sen kopierade snickaren den här sammanställningen och ämnade ge ett var till de tre nämndemännen som skulle tjänstgöra vid rättegången. Domaren skulle förstås få en.

Han gjorde en sak till. Han skrev inbjudningar till allmänheten att delta i det kommande skådespelet i tingsrätten, byråkraternas lekstuga. Och så delade han ut inbjudningar på gator och torg.

På tingsrätten blev man skärrad. Journalisterna tillkallades för att rädda vad som kunde räddas av situationen. I Skånska Dagbladet kunde man läsa att rättegången skulle äga rum den 21 maj. Alltså dagen efter den utsatta tiden.

När journalisten Sigvard Olsson kom till rättegången från Skånska Dagbladet den 20 maj 1997 för att referera kunde snickaren inte annat än ställa en förvånad fråga.

- Kommer du i dag? Rättegången ska ju inte vara förrän i morgon enligt Skånska Dagbladet. Journalisten föredrog att inte svara på frågan utan gick till vänner som redan samlats i hallen. Journalisterna från de två andra tidningarna föredrog att komma någon minut efter det att rättegången började.

Domaren Bertil Lundgren hade som sig bör tagit på sig en allvarlig domarmask. Den stora rättssalen blev fullsatt.

Före den riktiga rättegången om flåset avsåg domaren att dra en stämning mot snickaren om fortkörning i Stehag - ett litet samhälle inom Eslövs kommun. Eftersom snickaren inte var delgiven kallelse till den här rättegången hade han inte informerat sina försvarare, vare sig Hugo Samuelsson eller Gösta Gustafsson.

Gustafsson blev mäkta förvånad och bad att få ta del av handlingarna omkring målet. Domaren överräckte en del papper till Gustafsson och så tog man en paus på 5 minuter för att Gustafsson skulle få möjlighet att läsa igenom dem. Snickaren som var anklagad fick inga handlingar. Den lagliga rätten att få skälig tid att förbereda sig betyder inte mycket i det svenska rättsväsendet.

Sen gick ordf. över till flåset. Samuelsson sköt in sig på vad polismannen var för en personlighet. Hugo kom till slut in på händelsen på danspalatset Juvelen i Hörby då brunsten föll över polisen och han försökte överta rollen som älskare sedan han hade slagit ner killen. Då blev det för mycket för domaren och han försökte att få tyst på Samuelsson. Men det är inte så lätt att få tyst på honom så publiken fick ändå höra hur det hade gått till när brunsten föll över polisen. Hugo Samuelsson menade att det är viktigt att rätten får klart för sig att Göran Larsson saknar trovärdighet.

Mot slutet skulle även den förmente boven få komma till tals. Mot åklagarens vilja spelade han upp ljudbandet som polismannen refererat till. På ljudbandet hade snickaren också lagt in två samtal med Wolfgang där hotelserna till livet framgår med all tydlighet.

Ingen i den fullsatta rättssalen hörde något flås eller stön. Inte heller polismannen som påstått det i sin anmälan hörde något. Då vände snickaren sig till åklagaren och frågade exakt: Har du något flås eller stön i huvudet? Åklagaren var tvungen att tänka efter. Sen sa han:

-Jag har inget i huvudet.

- Det förstår jag sa snickaren för annars hade du inte dragit in mig till en sådan här rättegång.

Det blev jubel i rättssalen. Snickaren vann processen. Åklagaren överklagade inte. Han ville inte bli utskrattad en gång till.

Billinge är ett litet samhälle på c:a 120 hushåll. Göran Larssons båda föräldrar hade dött i cancer under året. I ett så litet samhälle vet alla vad som händer i byn. Nu frågade åklagaren snickaren om denne visste att föräldrarna hade cancer.

Åklagaren syftade till att man skulle uppfatta snickaren som ovanligt grym och hänsynslös som i en sådan situtation ringde till polismannen Göran Larsson.

Snickaren vann båda processerna. Han hade nu hållit på med att försvara sig mot falska beskyllningar och processer nästan oavbrutet i 21 år. Ändå fanns det fortfarande inte en enda fällande dom vare sig i tingsrätt eller hovrätt.

Rättegången tog hela eftermiddagen. Åklagaren hade blivit grundlurad av polisen. Eftersom han inte har något i huvudet, vilket han själv sa i rättssalen, så hade han ingen möjlighet att kritiskt granska de lögner som Göran Larsson stoppade i honom.

Sen ringde snickaren till polisledningen i Eslöv och uttryckte det önskemålet att man skulle kontakta psyket nästa gång Göran Larsson får flås och stön i huvudet. Det skulle vara bra mycket barmhärtigare för honom än att utstå snickarens behandling i rättssalen.

Skitdirektören

Direktören Lars Anshelm på Mellanskånes Renhållningsbolag i Eslöv gick under benämningen skitdirektören. Han var son till en domprost i Lund som på sin tid var mycket omtyckt och populär.

I slutet av 90-talet tyckte Lars att han också kunde vara med och hacka på Billingesnickaren. Övriga som hållit på att hacka på honom hade börjat lägga av. Först kom renhållningsbyrån med lastbil och hämtade soptunnan. Sen förklarade Anshelm att avgiften ändå skulle betalas. Snickaren ägde inte huset men det saknade betydelse. Hade skitdirektören sagt att snickaren skulle betala så skulle han. Det var egentligen inte som det skulle att snickaren betalade sopavgiften fastän han bara var hyresgäst. Men att betala sopkärl sen renhållningsbyrån hämtat sopkärlet tog emot för mycket.

Kunde skitdirektörens grannar egentligen veta hur duktig Lars Anshelm är? Det första flygbladet skulle skitdirektören få. Så Hugo och Per-Olof ringde på och ut kom skitdirektören själv. Han fick sitt flygblad och tackade med att säga att han skulle ringa efter polis. Han måtte ha gjort det för Hugo och Per-Olof hann inte lägga flygblad i många postlådor förrän polisbilen kom tutande och körande. Poliserna hade lite mer hut och vett i skallen än skitdirektören så det blev inget domstolsärende av flygbladsaffären.

Snickaren hade med åren blivit mycket skursk och han böjde sig inte för någon byråkrat vare sig den ene eller den andre. Så Anshelm blev till slut tvungen att dra snickaren till tinget för att få in avgift för ett sopkärl som inte fanns på tomten. Hugo Samuelsson som genom åren biträtt snickaren i många rättegångar tyckte att han skulle klä upp sig ordentligt för domprostens son. Samuelsson drog fram sin husaruniform . Han fick på den utan att den stramade som det brukar göra på gamla gubbar när de får kläder på sig från ungdomstiden. Samuelsson var så stilig att det var han som knep publikens uppmärksamhet.

Snickaren fick finna sig i att spela andrafiolen med sin bovadräkt.

När det i tingssalen blev dags för snickaren att försvara sig fick han besked av domaren Bertil Lundgren att vissa saker inte fick beröras. Jasså, tänkte snickaren och förklarade sammanhangen än mer detaljerat. Då gav domaren order till Samuelsson att tysta ner snickaren. Effekten blev den motsatta.

Vad ska jag ta mig till tänkte domaren. Sen stoppade han fingrarna i öronen - inför publik. Snickarens skrattmuskler överansträngdes. Han fick dessutom duktigt ont i magen. Det var meningen att det skulle bli ytterligare en förhandling inför domare Lundgren men den sessionen inställdes.

En ny soptunna placerades hos snickaren men den körde han tillbaka till renhållningsbyrån. Fler soptunnor kördes ut till snickaren men alla returnerades omedelbart. Någon ordning måste det väl vara även på en skitdirektör resonerade snickaren.

Sopköraren knackade på var gång han körde förbi snickarens bostad och förklarade för denne att han var en "djävla tjurskalledjävul". Snickaren gjorde inget åt det för han förstod att det hade den stackars chauffören inte hittat på själv. Det slutade med att snickaren befirades från soptunneavgiften. Och skitdirektören befriades från jobbet som direktör.

Firandet

På morron ringde snickaren till tingsrätten och talade med Marianne Nilsson. Åklagaren hade inte överklagat någon av domarna. Tiden för överklagning hade gått ut dagen innan. Så nu stod snickaren återigen som segrare i en rättegång. Han kände att han ville fira alla segrar över den myndighetskorruptionen.

Myndigheterna hade fram till nu hållit på med processer mot snickaren i över tjugo år. Han hade vunnit allt. Det måste firas. Han klädde sig i bovakläderna. Lastade in några bokkartonger i bilen och hängde bokväskan över axeln. Sen bar det iväg mot Ystad i en rasande fart. Det var inte fråga om att hålla hastighetsbestämmelserna. Han var ju ute för att fira. Med sådana försvarare som han hade ansåg han sig inte behöva hålla några hastighetsbestämmelser. Efter Ystad gick färden till Simrishamn där han intog en kopp kaffe. Någon bokförsäljning blev det inte. Han försökte inte ens. Det blev bara lite promenader på gatorna.

I Kivik letade snickaren upp Gästgivaregården. Där öppnade man inte förrän klockan 12. Den sista kvarten före tolv gick snickaren in i Gästgiverigårdens presentshop i källaren. Ägaren heter Madelen Dickson. Ögonen blev stora som klot. Det var nära att de fallit på golvet. Så förvånad blev hon.

Här var det bäst att ta det så nätt. Förvåningen gick över i en lätt form av spänning. Det kändes i luften.

- Skulle du kunna följa med till Malmö i natt och göra en kupp, frågade snickaren.

- O ja, det skulle behövas. Var ska vi göra kuppen?

- Du får reda på detaljer när vi åker. Jag kan komma hit och hämta dig klockan ett i natt utanför affären. Det är inte stor risk att åka fast nu för tiden. De poliser som finns kvar ägnar sig åt hastighetskontroller, parkeringsböter, bilbälten och cykelljus. Några riktiga brott har man inte tid med.

- Nej, det är sant.

- Dessutom har jag jättefina meriter. Jag har skriftliga meriter så jag kan visa dig.

Sedan boken dragits ur väskan närmade snickaren sig med trevande steg mot Madelen Dickson.

- Se på ögonen. Jag ska inte lura dig på en krona.

Och så räckte han över boken till Madelen.

- Se, det är ju du på bilden!

- Här har jag ännu mer meriter, sa snickaren och drog upp den andra boken ur väskan. Ja, jag är en riktig bov- yrkesförbrytare.

- Ja, jag ser de.

- Är det första gången du har en riktig bov i butiken?

- Ja, jag tror de.

I samma stund kom det in ett helt gäng med kunder. Ögonen riktades mot boven som tyckte att det behövdes en förklaring till situationen.

- Vi håller på att planera en kupp i natt.

- Vill ni vara med frågade Madelen.

- Nej, vi kan inte ha alla de här med oss, sa boven. Då blir det för lite att dela på.

Nu var det dags att göra en riktig förklaring.

- Jag drev en liten byggnadsrörelse och så råkade jag ut för övernitiska skattmasar. De hittade inga fel. Men ordnade till något som jag upplevde som en skönstaxering. När den kom till fogdens bord ville jag betala med utmätningsbar egendom. Men fogden skulle ha kontanter - inget annat än kontanter. Han skulle ha pengarna genast - absolut genast. När fogden inte fick som han ville skrev han en häktningsansökan till Eslövstinget och fick in mig på kåken, isoleringscell, i tre månader. Det var då jag blev sne i huvudet. Innan var jag helt normal.

Ingen i gänget hade heller sett en riktig bov. Nu fick en i gänget en bok att granska. Snickaren fortsatte att göra lämpliga förklaringar allteftersom boken granskades.

- Kan jag få köpa en frågade mannen som granskat boken.

- Visst! Du får den för 150:-. Och jag lämnar kvitto på skattelitteratur.

Strax frågade en annan i gänget om det fanns fler böcker. Man rade upp sig i kö för att köpa bovaböcker. Totalt sålde snickaren 12 böcker till gänget som kom från Göteborg för ett tillfälligt besök i Kivik.

Nu var klockan 12 och snickaren intog en bättre middag på Gästgivaregården. Innan middagen var intagen kom gänget också in för att äta.

Alla i gänget tog fram sina böcker och satt och läste medan de åt precis som man brukar sitta och läsa morrontidningen vid frukostbordet.

Det var en sällsam syn för snickaren. En otroligt skön syn att se alla gästerna vid ett stort matbord sitta och läsa bovaböcker.

Sen körde snickaren hem. Han var helt nöjd med sin dag och sitt firande.

Frisören i Rimforsa

1997-11-11 gick snickaren in till en av byns två frisersalonger i Rimforsa. Han hade redan hunnit att gå några rundor på industriområdet. Han kände sig lite ruggig och han behövde klippa sig. Klockan var ungefär elva på förmiddagen.

- Klipper du bovar frågade snickaren.

I frisörstolen satt en rödlätt dam som redan påbörjat behandlingen.

- Jag har ju en kund nu.

- Skulle jag kunna få komma lite senare?

- Kom halv tolv.

Nu cyklade snickaren till matserveringen vid torget och åt en tidig lunch. Han hade ätit där för si så där en sex sju år sedan. Ägaren kände igen boven och det utspann sig ett hjärtligt samtal. Ägaren köpte en bok vid förra besöket och den hade han läst. Han var invandrare men han talade god svenska. Boven var dagens första gäst och ägaren tog sig tid och frågade hur boven hade haft det sen förra gången.

Den rödlätta damen var precis färdigbehandlad när boven återkom 11,30 som var bestämt.

- Ska jag stanna hos dig och se hur det går sa kunden.

- Nej, det behövs inte svarade Lena Flinkberg medan hon städade upp golvet. Sen bjöd hon boven att sätta sig i frisörstolen.

- Vad gör boven här uppe i detta lilla Rimforsa?

- Jag har bovakompisar som jag hälsar på.

- Och vad är det för några?

- Det kan jag ju inte avslöja.

- Vad har boven gjort för brott.

- Det kan jag inte tala om men jag fick livstid.

- Har du rymt då?

- Har man efterlyst mig i dag?

- Nej, jag har inte hört något svarade Lena.

- Hur ska jag klippa?

- Tag en vanlig klippning.

- Ska boven ha kvar pulisongerna?

- Nej!

- Du kan ta av rätt kraftigt.

Nu satte hon saxen i håret. På bordet vid kundsoffan låg tre böcker utvisande det senaste modet i frisyrbranschen. Lena hade en bit kvar till medelåldern.

- Vad är det för brott boven har gjort?

- Det kan jag inte tala om.

- Är det tjuveri?

- O nej, det är mycket värre.

Lena var otroligt frågvis och hon började räkna upp en del grövre brott. Hela tiden svarade boven att det är värre än så.

- Hur har du kommit ut från fängelset?

Man har inte råd att hålla fångar längre så i Malmö släppte man alla som fyllt 50. Det går ju inte att få någon bättring på dem. Inga kända metoder kan göra gubbar till bättre människor. Det säger åtminstone varenda kvinna i hela Sverige.

-Är det våldtäkt?

-Nej, det är värre än så. Jag kan inte säga vad det är. Jo, när jag är färdigklippt.

- Jag kan betala innan du klipper mig sa boven och tog fram börsen och lade den på vägghyllan nedanför spegeln.

Nu började saxen arbeta okontrollerat. Frågorna fortsatte. Men det enda svaret blev bara att det är värre än så och att jag kan inte berätta vad det är.

Något sa klick i huvudet på Lena och hon bad boven att lämna lokalen.

Då tog boven börsen som låg kvar på hyllan och så förklarade han att han ville betala de hårstrån som hon hade klippt.

- Nej, jag vill inte ha några pengar. Försvinn fort. Så tog hon några snabba steg till dörren och öppnade den. Hon ställde sig själv utanför och höll dörren öppen.

Boven bad återigen att få betala de klippta hårstråna. Men hon ville absolut inget ha.

Boven cyklade till torget där bilen var parkerad. Sen lämnade han Rimforsa i all hast. Han ville inte invänta att Lena Flinkberg kallade på polis.

Han körde in på en liten skogsväg, parkerade och började fundera över upplevelserna. Han kunde inte förstå att frisören reagerade som hon gjorde.

Han hade ju använt samma chargång som han gjort år efter år. Det här var första gången boven blivit så brutalt utkörd. Sen han kördes på gatan av kronofogden Ersebet Larsen i Eslöv när han ville lämna sin första roman i mät för påhittade skatteskulder.

Vid ettiden stegade boven in på polisstationen i Kisa och ville lämna en peng för klippningen som han inte fick betala. På ett enda ögonblick stod en manlig och fyra kvinnliga beväpnade poliser framför honom.

- Vi har redan varit i Rimforsa så vi vet vad som hänt. Nu måste du berätta vad du gjorde i Rimforsa.

- Ni vet det ju redan så då är det onödigt att jag berättar svarade boven.

Kennet Eklund ville veta hur boven kommit till Kisa.

- Jag gör som andra bovar - jag lånar bilar.

- Har du kört med Opeln som står där ute.

- Ja, det stämmer.

- Jag vill se ditt körkort.

- Det har jag inte med mig.

- Har du någon legitimation.

- Ja, det har jag och så visade boven upp boken Boven 1758. Eslövs tingsrätt har i en dom skrivit att den gäller som legitimation.

En av kvinnorna tog hand om boken och gick in i ett annat rum. Efter en stund kom hon tillbaka och berättade att boven har giltigt körkort.

- Vi kan skriva till länsstyrelsen och begära att ditt körkort dras in när du kör bil utan att ha det med dig.

Nu hade klockan hunnit bli 13,15. Kennet upplyste om att det var olämpligt att boven gick i Kisa och sålde böcker.

- Är det ett förbud?

- Nej, men jag säger att det är olämpligt.

Ett litet skämt

Från mitten av femtiotalet gick snickaren fyra år på en religiös skola i Stockholm. En av kompisarna på skolan heter Ossian Sparrnäs. Ibland satt de tillsammans på lektionerna, ibland vid samma bord i matsalen. Det hände också att dom deltog i studentspex tillsammans. Efter examen 1959 skildes deras vägar och de hade inte sett varandra sedan dess.

Sparrnäs hade hela tiden efter skolan tjänat som församlingsdiakon i Svenska Kyrkan i Sandviken. Och nu närmade snickaren sig församlingshuset där Sparrnäs var chef för en grupp diakoniarbetare. Det var lunchtid och det hördes glada samtal ut i hallen. Snickaren kände igen Sparrnäs röst. Den hade inte ändrat sig. Det var trettisex år sedan de såg varandra sist. Snickaren stannade till ett tag i hallen för att rätta till fångdräkten. Så tog han några djupa andetag. Sen tog han några steg uppför den lilla trappan som ledde till församlingslokalerna. Han öppnade dörren sakta, trevande, försiktigt! Någon i gruppen såg fången som med fumlande steg tog sig fram mot lunchbordet.

Sparrnäs reste sig och gick fram till boven.

-Kan vi göra något för dig frågade Sparrnäs?

Sparrnäs hade alltid haft lätt för ord. Och han fortsatte utan att invänta svar.

-Vad har hänt?

- Det har gått lite snett, svarade boven.

-Ja, jag kan förstå det.

Boven fumlade efter orden än mer än han fumlat med stegen.

-Hur har du kommit hit?

-Det går ju vägar hit.

-Vad föranleder detta celebra besök?

Boven var fåordig och det lilla han sa kom mycket dröjande. En av flickorna vid lunchbordet hann dela sin pizza på mitten och bjöd fram boven till bordet innan han hann svara.

-Jag vill bara ha lite gemenskap sa boven.

-Då tar vi det vid bordet medan du dricker en kopp kaffe och äter en pizza sa Sparrnäs.

-Hur är det att vara fånge?

-Det är heeemskt.

Boven övergav inte fumlandet efter orden

-Man blir så trött på vatten och bröd.

Efter ett par tuggor sa boven lite mindre fumlande.

-Det var det godaste jag ätit i hela mitt liv!

Alla förstod att det kommit en fånge som farit illa i livet.

-Hur har du kommit loss? frågade Sparrnäs?

De andra var helt förstummade.

-Man har inte råd att hålla fångar längre så Malmöfängelset släppte alla som blivit 50. Det går ju heller inte att få bättring på gubbar som blivit så gamla.

Sparrnäs fru nickade instämmande. Det låg nog mycket i hennes snabba instämmande.

Vid det här laget var boven inte riktigt säker. Kanske kände Sparrnäs igen honom. Kanske han bara spelade med i skämtet. Spelet gick vidare.

-Hur har du kommit ända hit upp till Sandviken?

-Jag gör som andra bovar - jag lånar bilar.

-Hur många års fängelse fick boven? Sparrnäs lättade lite på tonen.

-Det blev livstid.

-Vad är det då för brott?

-En tid var jag så dum att jag var egen företagare.

-Det kan väl sonas! Nu började Sparrnäs ton bli lätt skämtsam.

-Ja, men så har jag fortsatt med brottslig verksamhet. Jag slog in på brott som var ännu värre!

-Det var illa!

Flickan som delade sin pizza med boven hade samlat så mycket mod att hon frågade vad de fortsatta brotten bestod av.

-Jag har hållit på med de värsta brott som samhället känner.

Det var tyst en lång stund.

-Vad kan det vara insköt Sparrnäs försiktigt.

Boven hade vant sig en aning i miljön och blev något mer talför.

-Vad tror du själv är det värsta brott som samhället känner? frågade boven.

Nu kom det lite olika förslag från flickorna vid bordet.

-Knark?

-Nej, det är inte knark.

-Våldtäkt frågade en annan flicka.

-Nej, det är mycket värre!

-Mord - kanske - frågade någon.

-Nej!

-Misshandel då?

-Nej!

Ossian tog till orda.

-Då måste boven tala om vad det är för brott.

-Det är så hemskt så jag vet inte om jag kan.

-I den här kretsen kan du säga det.

Boven tog till en konstpaus. Sen tog han en tugga av pizzan. Det var dötyst vid bordet.

-Är det första gången ni träffar en riktig bov? frågade snickaren.

-Ja, åtminstone så att man kan se att det är en bov, sa Sparrnäs övertygande.

-Visst är det en fördel när man kan se hur det är ställt.

-Alla gånger fortsatte Sparrnäs!

-Jag beskriver byråkrater i böcker. Och så tog boven upp boken Boven 1758 ur väskan och räckte den till Sparrnäs. Han såg genast att författaren hette Per-Olof Nilsson.

-Jag kunde ge mig faderullan på att det är den gamle räven.

-Ja, det stämmer - det är den gamle räven.

-Nu måste jag förklara sa Ossian. Och så berättade han för de andra att vi gått tillsammans på samma skola i fyra år. Han berätta också några skämt som räven utfört på skolan.

Stämningen lättade. Nu var det flera som vred sig av skratt. Ossian sa att det här var den värsta blåsning han gått på i hela sitt liv.

En stund senare var lunchen avslutad. Ossian köpte två böcker och visade lokalerna för boven. Både Ossian och hans fru berättade om verksamheten i Sandviken.

Och så gick boven sin väg. Det hördes skratt från flera rum medan boven gled ner för trappan och ut på gatan. Han var helt nöjd med sin dag. Han hade fått lunch och fått sälja böcker. Därtill blev det god gemenskap. Kan man önska mer?

Hyckleri

En dag fick snickaren för sig att ringa till Amnesty i Stockholm. Han berättade att han för en tid sedan träffade människor som varit på resa i Rumänien. Dessa skildrade situationen för en författare som inte kunde gå och handla i den lilla by där han bodde på grund av mordhot. Författaren skulle också ha varit utsatt för ett vidrigt mordförsök av en broder till en polisman. När han kom med sin bil genom byn körde polisens broder, ofta med sin schäferhund i bilen, efter författaren ända hem 1½ km utanför byn.

Författaren skulle många gånger ha vädjat hos polismyndigheten om skydd men förgäves. Var gång författaren kontaktade polisledningen och vädjade om skydd fick han garantier om att han i trygghet kunde uträtta sina ärenden i byn. Men dessa garantier var inget värda. Förföljelserna och trakasserierna fortsatte i stegrad grad.

Så frågade snickaren om Amnesty har intresse av att gå in och hjälpa i ett sådant här fall. Och snickaren fortsatte: Nu ska jag återigen träffa de här resenärerna på deras väg till Rumänien. Vill ni att jag ska ta reda på var man kan få tag på författaren?

På Amnesty blev man mycket intresserad. Man uttryckte önskemål om att snarast möjligt få adressen så att man skulle kunna hjälpa den stackars författaren. För så där kunde han ju inte ha det.

Jodå, snickaren lovade att göra vad han kunde.

Det är en sak till jag måste tala om, sa snickaren.

Den där författaren i Rumänien som jag berättat om är svensk. Det är helt enkelt min egen situation här i Sverige som jag beskrivit.

Efter en lång tystnad sa mannen på Amnesty att det är en annan person som handlägger sådana ärenden inom Sverige. Och han bad att den andre mannen skulle få ringa upp.

Sen har snickaren väntat och väntat och väntat på att den där andre mannen som handlägger ärenden om förföljda svenska författare skulle ringa. Men ingen har ringt.

Han njuter faktiskt var gång han tänker på hyckleriet. Men han funderar också på orsakerna till att det har blivit på det här sättet. Nöden är man intresserad av bara den finns utanför Sveriges gränser.

Av det lilla snickaren förstod så skulle det kunna ha en förklaring däri att svenska ministrar reser runt hela jorden och undervisar hur man ska behandla undersåtar. För att få människor att lyssna delar man ut några miljoner varje gång man öppnar sin förljugna käft. Det finns kanske bättre förklaringar. Men detta är den enda förklaring som snickaren själv kunde räkna ut.

Långbent radioman

Både i radio och teve hör man att journalister framhåller att mediet är till för folkets skull. Sedan många år visste snickaren att sådant snack inte var värt något. Men han ringde ändå till Radio Malmöhus och berättade att han kunde bevisa att en polisman begått mened. Han lade till att det troligen var det häftigaste journalisten någonsin sett.

När videofilmen och några dokument var förevisade för radiomannen Torbjörn Bladh och kaffet drucket ville radiomannen att händelsen skulle rekonstrueras. Journalisten dikterade. Snickaren ställde sig vid hushörnan precis som augustidagen 1989 då hans hälsa skulle kontrolleras av polismannen Göran Larsson. När Torbjörn kom till samma plats där polismannen övergått från gåendet till springandet vände snickaren på klacken och sprang till bilen och körde ner åt Billinge - allt precis som det hade hänt 1989.

Torbjörn Bladh hade dubbelt så långa ben som snickaren och var inte mer än häften så gammal. Efter rekonstruktionen sa Bladh att han såg inte mer än röken efter snickaren när han körde mot Billinge. Det här skulle han verkligen ta tag i och göra nummer av. Men han skulle för ordningens skull ge statsåklagaren Leif Pihlsgård möjlighet att yttra sig.

Tiden gick och ingenting hände så snickaren ringde upp radiomannen. Jo då, han hade varit hos statsåklagaren. Och sen blev det inte mer.

….Radiomannen hade blivit upplyst om att händelseförloppet var annat än vad filmen visade. Men makthavarens lögn vägde tyngre än de faktabitar som videofilmen visade.

Snickaren fick för sig att Philsgård och Bladh tagit några supar innan dom började prata allvar. Om det ens blev något prat.

Skräckupplevelsen i skogen

Efter mordförsöket sommaren 1994 utanför livsmedelsaffären i Billinge vågade snickaren inte besöka vare sig affären eller posten i byn. Han tog istället för vana att cykla den lilla grusvägen c:a 4 km till Stockamöllan för att handla mat.

Detta upptäckte Wolfgang och satte igång en hänsynslös jakt på snickaren genom Stockamöllan så att hjälp måste tillkallas.

Hösten 1995 började han för motionens skulle cykelpromenera i Gunnarödsskogarna. Där är jättefina skogsvägar och där är gott om syrerik skog.

Kort tid före flås-rättegången var snickaren som vanligt ute på en cykeltur på skogsvägarna. Plötsligt hör han en bil bakom sig. Han hann bara konstatera att det var en Wolksvagenbil av liknande modell och färg som Wolfgang har. Snickaren fick snabbt upp farten så gruset yrde. Strax kunde han cykla in på en ännu mindre skogsväg där ingen bil kan ta sig fram.

Bilen kunde inte komma efter. Men snickaren cyklade så fort han orkade. Han körde omkull och skrapade ena ansiktshalvan så illa att han måste besöka sjukstugan i Eslöv där man tvättade kinden och rensade bort småsten och annan smuts ur såret.

Det kan tyckas vara dumt av snickaren att cykla med sådan fart på dåliga vägar. Han var ju inte säker på att det var Wolfgang som kom i bilen. Däremot var han säker på att det var en liknande bil.

Dödsskräck

Att kunna sova i sängen var ett minne blott. Den enda plats där snickaren kunde finna nattvila var i fåtöljen framför köksdören. Nätterna var svåra, vidriga. Så snart snickaren höll på att somna såg han Wolfgangs bil i drömmen komma farande emot honom utanför livsmedelsaffären. Låt honom komma tänkte snickaren där han satt i fåtöljen med den stora skruvnyckeln i knät. Rädslan att Wolfgang eller någon kompis till Göran skulle bryta sig in under dagen var inte så stor. På nätterna gick rädslan över i dödsskräck och höll snickaren vaken större delen av nätterna.

Telefonen ringde ofta på efternatten. Snickaren svarade ibland. Det kunde ju vara någon vän som behövde ha kontakt. Men det var ständigt samma händelseförlopp. Så snart han lyfte på luren lades den på i den andra änden. Att polisanmäla var meningslöst. Polisledningen skulle bara fortsätta att skuldbelägga och håna snickaren för att han gjorde anmälningar.

Snickaren var fullt medveten om att han på något sätt måste lära sig att bemästra situationen. Men han hade inte ork att ändra på tillvaron fastän han förstod hur oron och stressen skadade kroppen. Humöret pendlade mellan hopp och förtvivlan. Svängningarna blev så stora att han inte kände igen sig själv riktigt. Det som bekymrade mest var att polisens bror när som helst och var som helst kunde verkställa hotelserna. Snickaren fruktade mer och mer att den stress som hotelserna skapade skulle förstöra hälsan. Det var bäst att vara ute på fältet så mycket som möjligt och sälja böcker. Då hade han både roligt och fick lite fickpengar. Snickaren var fullt medveten om att trubblet med polismyndigheterna hängde samman med att han inte får skattsedel. Han funderade på hur det skulle lösas men kunde inte finna någon lösning. Det var inte så att han personligen till varje pris måste ha skattsedel. Men skattebefrielsen skapade avundsjuka och aggressivitet. Polisernas agerande var sannolikt en följd av skattebefrielsen.

Snickaren försökte om igen att få en träff med polisledningen och Göran Larsson i syfte att diskutera fram en försoning och vettiga relationer. Men varje gång snickaren försökte fick han besked att något möte där Göran Larsson skulle delta kunde det inte bli.

Han skrev emellertid till Statsminister Göran Persson och regeringen och frågade vart han skulle kunna vända sig för att få skydd. Regeringskansliet tog emot brevet och skickade över det till Justitiedepartementet för handläggning. Men därifrån kom aldrig något svar på frågan. Snickaren frågade riksdagsledamoten Siw Persson om hon kunde försöka att få fram något svar när hon ändå arbetade i Justitieutskottet. Men inte heller detta gav något svar.

Plötsligt dog Wolfgang. Snickaren tror att Wolfgang hatade sig till döds. Siw Persson följde med snickaren till polisstationen i Eslöv så att han äntligen fick lägga fram sin sak för polisledningen. Dessa två händelser innebar en vändpunkt i snickarens tillvaro. Från och med nu kunde han åter röra sig fritt i Billinge - besöka handelsboden och posten.

Cancern kan besegras

Snickaren lade märke till att han började höra lite sämre. Först trodde han att det bara var som han inbillade sig på grund av att kroppen blir försvagad av sådan psykisk press som den varit utsatt för. Till slut gick snickaren till sjukhuset i Eslöv. Ett cellprov skickades till Lunds lasarett. Det dröjde inte länge förrän snickaren var inlagd på Universitetssjukhuset för cancer inne i vänsterörat. Operationsdag fastställdes. En del prover togs. Det skulle egentligen tas fler men man hann inte. Man hann heller inte att analysera riktigt alla prover som faktiskt togs. I det läget begärde snickaren att få tala vid den läkare som skulle operera.

Snickaren tillbringade mycken tid i dagrummet. Där satt många andra patienter. De flesta satt och stirrade på väggarna och taket med tomma stela blickar. Där var tyst som i en gravkammare. Någon hade en bit av näsan bortskuren. Någon fattades ett öra. En hade knappast någon underkäke kvar.

Syster lämnade besked att snickaren inte kunde få träffa läkaren. Men hon skulle kunna ordna någon annan läkare som snickaren skulle kunna tala vid.

Snickaren blev rent stum. Han satte sig på stolen. Nu var även hans blick stel, tom och riktad rakt upp i taket. Han kallade till sig syster igen.

Jag vill ha ut mina kläder sa snickaren. När han fått det klädde han om och rymde. På vägen hem gick han in till Glerups bokhandel i Lund och köpte en del böcker i ämnet cancer. På resan genom Eslöv tog han in på biblioteket och lånade en del böcker i ämnet cancer. En hel månad tog det att läsa dessa böcker. Han kopplade av telefonen. Han var nu säker på att han måste ta ansvaret för sig själv. Han lade om kosten och levnadsvanorna. Han började också motionera. Sju månader senare fick snickaren träffa läkaren som skulle opererat honom. Men nu fanns det inte längre någon cancer. Sen skrev snickaren en bok med titeln "Cancern kan besegras". Läkaren har fortsatt att ta emot snickaren för kontroller. Det har genom åren utvecklats mycket goda relationer mellan läkaren och snickaren. Cancern är fortfarande borta.

Eslöv är staden där gamla gubbar springer ifrån poliser

På ett offentligt möte mot inbrott och skadegörelse den 15 sept 1999 på konditoriet i Billinge satt två poliser och en yrkesbov. Boven 1758 satt snett mitt framför de båda poliserna. Dessa och boven mätte varandra med ögonen. Poliserna tänkte nu eller aldrig. Boven Per-Olof Nilsson, Hultseröd, Billinge, var mycket illa ute. Efter mötet ställde sig polismannen Lennart Lindh, S:t Göransvägen 8, Eslöv, på trappan alldeles intill ingången.

Jag vill tala med dig sa polisen till boven när denne kom ut från mötet

Vid det här laget hade poliserna utövat mer än 20 års intensiv förföljelse mot boven. Det var ingen god erfarenhet. Så boven hoppade genast ner för trappan och sprang som om det gällde livet. Polisen kom efter! I den vilda fart som uppstod blev polisen efter. Avståndet ökade och ökade.

Ändå hade polisen mycket längre ben än boven. Polismannen var inte ens hälften så gammal som boven känner sig. När polismannen kommit 100 meter från Billinge Konditori hade boven hunnit ytterligare hundra meter längre bort. Inför publik sprang boven helt enkelt ifrån polisen.

Den andre polisen då, vart tog han vägen? Jo, han stod kvar vid konditoriet. Han stannade kvar nedanför trappan. Där stod han och svettades och skakade. Han såg ut som om han var gravid i artonde månaden. Det är sådana poliser som ska fånga inbrottstjuvarna och skadegörarna i Billinge.

Ärendet nu gällde en process i länsrätten där Boven 1758 begärt att äntligen få sina böcker beskattade. Den första boken hade han fått ut i marknaden redan 1982 och hittills hade han inte fått en enda bok beskattad. Detta kan förklara varför polismannen var så angelägen om att få tala med boven.

Boven gömde sig bakom en häck. Efter en stund syntes den civilla polisbilen ta några rundor i byn letande efter Boven 1758. Sen parkerade polisen intill bovens bil.

Boven smög sig så småningom fram så att han kunde se sin bil. Bredvid stod polisbilen med de bägge poliserna sittande i. Då smög sig Boven 1758 tillbaka till gömstället. Efter en tid smög boven sig fram så att han på nytt kunde se sin bil. Poliserna satt kvar i sin bil så boven gick åter till gömstället. När mörkret fallit på smög sig boven ännu en gång fram så att han kunde se sin bil. Polisbilen med de två poliserna i stod fortfarande kvar.

Men nu ville boven hem. Han smög sig fram till ett hus där både mannen och hustrun höll på att måla uthuset utvändigt.

-Jag kommer från ett offentligt möte på Billinge Konditori, sa boven, där poliserna berättat för deltagarna vad man bör och inte bör göra för att skydda sig mot inbrott och skadegörelse. Sen fortsatte boven.

-Skulle jag kunna få skjuts hem. Jag bor en och enhalv kilometer öster om Billinge och poliserna jagar mig.

Kvinnan som kommit ända fram till staketet började gå baklänges bort ifrån främlingen.

Boven hade inget annat val än att i skydd av mörkret smyga sig över åkrarna hem till bostaden. På natten tog han sig åter till Billinge och fann att poliserna avlägsnat sig. Efteråt har snickaren fått veta att polisen ville tala med snickaren om den kommande skatterättegången i länsrätten. Det är otroligt vad bovar som begär att få betala skatt kan råka ut för.

Till slut blev snickaren rumsren

Den modiga kulturchefen i Eslöv, Eva Hallberg, arrangerade en paneldebatt i biblioteket i det eviga ämnet yttrandefrihet. Detta inträffade i mars år 2000.

Hon hämtade fram snickaren och satte honom vid bordet där två andra debattörer redan satt. Två dagar senare skrev Skånska Dagbladet att nu hade snickaren blivit rumsren. Enligt tidningen var det inte oväntat snickaren som levererade det tyngsta inlägget i debatten.

Eva Hallberg köpte de båda bovaböckerna till biblioteket. Hon ämnade sätta upp dem på hyllorna för skönlitteratur för utlåning till allmänheten. Men hon vågade inte. Böckerna gömdes undan i referensbiblioteket varifrån man normalt inte får låna hem böcker. Men Eva Hallberg införde den bestämmelsen att de som önskar låna bovaböckerna får göra det. De människor som går till biblioteket för att låna en roman går inte till referensbiblioteket varifrån man normalt inte får låna hem böcker. Människorna går istället till hyllorna för skönlitteratur och ser sig om efter böcker som verkar intressanta att läsa.

Snickaren skrev till Kulturnämnden och erbjöd 100:- för varje bovabok man satte upp för utlåning till allmänheten på hyllorna för skönlitteratur. Men det blev ett negativt beslut.

Snickaren tänkte att han tagit i för smått i erbjudandet. Så han skrev på nytt till Kulturnämnden och nu dubblade han erbjudandet till 200:- för varje bok.

NEJ, det blev ingen ändring.

Stalin och Hitler tillät heller inte samhällskritiska böcker på utlåningshyllorna. Visst är det något att tänka på.

Riksdagsledamoten Siw Perssons gatlopp genom medierna

Som mångårig frihetskämpe har jag några gånger hört människor berätta hur Siw Persson stöttat dem då de blivit påhoppade av makthavare.

När Siw Persson engagerade sig mot våldet i motorcykelgängen höjdes hon till skyarna. Hon ärades och hyllades överallt. Det fanns stundom ingen gräns för artiklar om vilken hjältinna Sverige fått.

Det finns ytterligare en aspekt som är viktig att framhålla. Att kontakta riksdagsledamöter i tro att man ska få hjälp och vägledning när man söker efter vettiga lösningar på de problem man råkat i leder bara till djup besvikelse. Detta säger jag av egen erfarenhet. Politikerna visar generellt inte intresse för individerna mer än vart fjärde år och då är det för valsedelns skull.

Med Siw Persson är det annorlunda. Hon tar tid och pratar med människor så långt tid och krafter räcker. Dessutom engagerar hon sig för somliga människor för att ge dem upprättelse. Det var på det sättet hon stötte på de grava missförhållanden som finns hos polis- och åklagarmyndigheten i Skåne vilket ligger till grund för hennes anmälan till Justitiekanslern.

Nu riktade Siw Persson plötsligt fokus mot myndigheternas heliga system som de följer i arbetet. Anmälan var inte bra för politrukerna. Den skulle kunna leda till att systemet skadades. Plötsligt reste sig hela makteliten och började klandra Siw Persson. I TV-aktuellt talade Erik Fichtelius om att Siw Persson var sjuk och behövde hjälp. Fichtelius är tillfrågad vad sjukdom Siw Persson har. Men han svarar inte. Även makthavarnas sätt att sjukförklara människor utan grund ingår i systemet.

I stort sett har makthavarna med journalisters hjälp hållit på nära ett år att smutskasta Siw Persson. Hittills har ingen brytt sig om att gräva fram verkligheten bakom hennes anmälan. Som så ofta sker undanhåller journalister sanning och verklighet för allmänheten. Den första allvarliga motgång makten fick i sin smutskastning var när Helsingborgs tingsrätt i början av maj månad 2001 vägrade att häkta Siw Perssons före detta väninna för påstådda brott. Troligen hade åklagaren försökt med luftbubblor på vanligt sätt.

Ytterligare en allvarlig sjukdom

Innan sommaren infann sig år 2001 stod det klart för snickaren att han hade ytterligare en allvarlig sjukdom. En vän ringde en dag och berättade att Radio Malmöhus hade haft en debatt i programmet Skåne Direkt. Där hade tre debattörer och en debattledare debatterat Billingesnickarens sjukdom. Snickaren trodde honom inte. Istället tänkte han: skämta går ju. Men efter någon timme ringde ytterligare en vän och berättade att Radio Malmöhus debatterat snickarens sjukdom. Nu fick snickaren också veta att det finns hjälp att få på vårdinstitutioner.

Nu ringde snickaren till Radio Malmöhus. Jo, det var faktiskt riktigt. Man hade debatterat hans sjukdom. Det fanns nog mer att fråga om. Men snickaren blev så häpen att han tappade konceptet. Efter mycket om och men fick snickaren köpa en bandkopia.

Hur kunde man debattera hans sjukdom utan att han blivit underrättad och utan att han bjudits möjlighet att bemöta debattörerna. Chocken blev total och den satt i ganska länge.

Den ene debattören var en kvinnlig pensionerad sossepolitiker, Anna Brandoné. De båda andra var inte ens torra bakom öronen. Att debattörerna som Radio Malmöhus engagerade är i avsaknad av medicinsk utbildning saknar all betydelse.

När snickaren hämtat sig en aning från chocken gick han till psykkliniken i Eslöv. Den första behandlingen kunde ges den 29 juni 2001. En god vän följde med till kliniken då den första behandlingen skulle ges. Han tog med sig en utskrift av bandkopian och visade upp för läkaren.

Det blev inga piller, ingen inläggning på vårdanstalt och ingen tid för återbesök.

Kanalchefen Sven Linderoth övervakade så att smutskastningen skulle bli tillräckligt kraftfull. Snickaren begärde att få yttra sig i Radio Malmöhus utan censur – alltså lika fritt som debattörerna. Men kanalchefen skrev "Nej" till den begäran. Det gjorde han i brev den 15 augusti 2001. Det är inte mycket med svenskarnas yttrandefrihet. Sovjetstatens diktaturmetoder används flitigt i den svenska så kallade demokratin.

En debattklubb på Internet tog också upp fallet Billingesnickaren till debatt. Det var debattklubben Media listan som tog upp ämnet.

Redaktören vid KvällsPosten Anders G Karlsson tog till orda och påstod att ingen kunde ha studerat snickarens hemsida så noga som han gjort. Han konstaterade att hemsidan är ovanligt vidrig till och med om man jämför med andra rättshaverister.

Poliser i Eslöv tvår sina händer i nya lögner

Den grymmaste förföljese som ägt rum mot en författare i Västerlandet i modern tid har utspelat sig i Eslöv. I nio långa år har polisledningen i Eslöv stöttat och skyddat polismannen Göran Larsson och dennes broder i deras hotelser, anklagelser, lögner och mordförsök mot författaren Per-Olof Nilsson, Billinge.

Nu tvår polisledningen och andra kolleger sina händer med lögner och säger att det hela rörde sig om /en affär mellan polismannen Göran Larsson och författaren. Enligt de nya lögnerna skulle polisledningen och kolleger inte ha haft med affären att göra. Men hade inte Göran Larsson och dennes broder stöttats och skyddats av polisledningen så hade förföljelsen inte kunnat pågå så länge eller varit så intensiv. Den som vill ta del av detaljer kan läsa sådana i berättelsen "Om mannen som inte får betala skatt" som storyn heter i internetupplagan.

När förföljelsen var som grymmast frågade författaren regeringen vart han skulle vända sig för att få skydd. På Justitiedepartementet svarade man att frågan inte kommer att besvaras. Författaren har i sin förtvivlan ett flertal gånger begärt att få ett försoningsmöte mellan å ena sidan polisledningen och polismannen samt å andra sidan författaren själv. Men man vägrar ställa upp på denna önskan.

Hur klarade snickaren denna förföljelse?

En del länder som inte är så noga med människors demokratiska rättigheter använder sig av intensiv och långvarig förföljelse av individer tills offret kollapsar. Egentligen skulle ingen mänsklig varelse ha klarat den genomvidriga, långvariga förföljelse som snickaren blev utsatt för. Man måste fråga sig hur han klarade det. Han säger själv: Utan en levande kontakt med vår Herre hade jag inte klarat mig.

Då hade snickaren vid det här laget varit både död och begraven.

Snickaren hade betydligt svårare att umgås med de människor som utgav sig för att vara Herrens ställföreträdare.

Förutom Gud Fader har snickaren haft hjälp av medmänniskor. Utan dessa (sådana som Hugo Samuelsson, Gösta Gustafsson, Rune Andersson och många andra) hade snickaren nog stått sig slätt i rättssalarna.

Förtydligande av beslutet:

"I anledning av yrkanden, muntliga och skriftliga, från Per-Olof Nilsson att åklagaren skall åläggas att avge 'förklaringar vari brottet består' meddelar tingsrätten följande

BESLUT

Per-Olof Nilssons yrkanden lämnas utan bifall. Mot beslutet får talan ej föras särskilt.

Axel Lundqvist"

Fotokopian av domstolsbeslutet ligger precis före det här förtydligandet

Till starten

Till del 1

Till starten denna del